Litteratur Den unge och den gamle Churchill
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
558
LITTERATUR
DEN UNGE OCH DEN GAMLE CHURCHILL
Winston Churchill trodde på sig
själv som ”ödets man”. ”Kanske är det en tillfällighet, kanske inte, att i höst utkommit två
böcker som var på sitt sätt belyser hur delta väsentliga drag i
Winston Churchills karaktär utformades i ungdomen och gick
som en röd tråd genom hans
liv”, skriuer fil. dr Ivar Anderson, som i denna artikel recenserar Randolph Churchills biografi över fadern och lord Morans skildring au Churchill under den senaste delen au hans
liv.
Randolph Churchill: Winston
Churchill. Ungdomsåren 1874-
1900. översättning av Torsten
Blomquist. Bonniers.
Kr. 76:- (inb).
Lord Moran: Winston Churchill.
Kamp för livet 1940-1965.
översättning av Magnus K:son
Lindberg. Norstedts. 2 vol.
58:-.
Winston Churchill trodde fast på sitt
öde. Ett ofta äterkommande tema i
hans ungdomsbrev är övertygelsen om
att han var ämnad till något stort –
eller i varje fall till ”något nyttigt”,
som han skrev en gång – och att han
därför skulle skonas för de faror av
olika slag som han oförfärat utsatte
sig för. Länge säg det ut som om hans
ambition skulle uppfyllas; när han var
40 är tycktes alla möjligheter stä öppAv fil. dr IVAR ANDERSON
na för honom att nå de högsta må-
len. Så kom en tid då lyckan svek
honom, länga är av motgängar och
prövningar då tron på att han var den
utkorade ledaren måste ha sviktat. Men
lyckans hjul vände äter. Hans timme
slog när appeasementpolitikens män
måste ge upp och nationen krävde en
ledare av hårdare virke och med okuvlig segervilja. Då tvivlade han inte ett
ögonblick på sin mission och sin förmåga att utföra den. Han gick utan
tvekan, ja, med glädje, till den tyngsta och svåraste uppgift som i vår tid
lagts på en mans skuldror. Det räcker
inte här med att tala om självtillit,
maktvilja, ärelystnad. Det måste ha
funnits en ännu starkare drivkraft –
känslan av att han var ödets man som
undfått kallelsen att leda England ge- ·
nom krig till seger.
Kanske är det en tillfällighet, kanske inte, att i höst utkommit två böcker som var på sitt sätt belyser hur
detta väsentliga drag i Winston Churchills karaktär utformades i ungdomen och gick som en röd tråd genom
hans liv. Den viktigaste av dessa är
första delen av den officiella biografi
som hans son Randolph redan under
faderns livstid fick i uppdrag att utarbeta. Ordet ”officiell biografi” har
ingen god klang och mänga har tvivlat
på Randolph Churchills lämplighet för
uppdraget. Det är glädjande att få konstatera att misstron var obefogad. Den
nu utkomna första delen är en positiv
överraskning. Författaren har följt den
engelska biografilitteraturens bästa traditioner då han avstått från att söka
vägleda läsaren och påverka hans omdöme och i stället låtit föremålet för
skildringen bli sin egen levnadstecknare. Det sker genom obeskurna citat
i en aldrig sinande ström ur de brev
som den unge Winston växlade med
föräldrarna och andra närstående under skoltiden, officersutbildningen och
de händelserika år, då han som officer och krigskorrespondent i Indien,
Sudan och Sydafrika fick lära sig att
hantera både svärdet och pennan. Dessa brev, förut okända utanför familjekretsen och tydligen icke systematiskt
utnyttjade när Churchill skrev sin succebok ”My early life”, är en ofta fascinerande läsning. De kompletteras
med utdrag ur hans tidiga böcker som
skildrar hans upplevelser under fälttågen. Man får en helhetsbild av den
unge Churchill som är mera trovärdig än den han själv givit i sina böcker – som ju alla på sätt och vis är
självbiografiska.
Isolering från föräldrarna
Breven till och från föräldrarna visar
hur litet han fick av dem av kärlek,
förståelse och stöd. Fadern, den lysande men snabbt förolyckade torypolitikern lord Randolph Churchill,
var alltför upptagen av sina politiska
intressen för att ha tid att göra en
halvtimmes resa från London för att
hälsa på sonen i hans internatskola i
Harrow fastän Winston gång på gång
bönfaller honom att komma. De då-
liga resultaten av Winstons första
skolår bestämde fadern för att han
inte dög till något annat än officer,
helst som infanterist, ty en kavallerist skulle kosta 200 pund mera om
året! När han första gången misslyckades att komma in på militärskolan
i Sandhurst funderade fadern på att
låta honom ägna sig åt affärslivet!
Själv hade han ingenting emot att bli
officer – som pojke älskade han att
559
leka med tennsoldater – men ett ögonblick funderade han också på att bli
präst. Modern, den för sin skönhet
och charm berömda lady Randolph,
född amerikanska, gick helt upp i
1890-talets hektiska sällskapsliv, där
prinsen av Wales spelade huvudrollen. Ingen av föräldrarna hade tid
med sonen, på sin höjd att skriva
straff- och förmaningsbrev till en yngling som på avstånd beundrade dem
och hoppades att genom dem få kontakt med den värld i offentlighetens
strålljus till vilken ättlingen av den
store Marlborough ivrigt trånade.
Så kom Winston Churchills utveckling under barndoms- och ungdomsåren att bestämmas av hans isolering
från föräldrarna. Han formade själv
sin karaktär, i vilken mod, dådlystnad och viljestyrka blev bestående
drag. De egenskaper och böjelser som
framträdde hos den unge man som
älskade krig och faror, sökte äventyren men alltid hade blicken fästad
vid den kommande politiska karriä-
ren, har präglat hela hans levnad och
gärning. I ett av breven till modern
skrev han, tjuguårig: ”Det är gagnlöst att predika tålamodets evangelium
för mig. Andra lika unga som jag håller på att vinna loppet nu och vad
har jag för chans att någonsin hinna
upp dem”. Efter ett par år skulle han
vara långt före dem. Sonen Randolph
har i en av sina kommentarer till breven sagt något väsentligt: ”Hans föräldrar höll honom på avstånd och detta i förening med hans upproriska
blick på skolan tvingade honom att
tidigt stå på egna ben och slå sig fram
i världen med egna ansträngningar och
egna metoder. Han måste slåss varje
meter av vägen genom livet; ingenting föll sig lätt för honom, inte ens
tal- eller skrivkonsten.”
Efter faderns död 1895 kom modern
och Winston varandra närmare. Hon
började intressera sig för hans kar- 560
riar sedan han blivit löjtnant vid 4:e
husarregementet, och han lärde sig tidigt att dra fördel av hennes goda
förbindelser med inflytelserikt folk i
förvaltning och politik för att nå en
eftertraktad kommendering eller nå-
gon annan förmån. Breven till modern från Indien, där han fyllde den
tomma tiden i militärtjänsten med intensiv läsning – historia, ekonomi,
skönlitteratur och statistisk årsbok!-
men mest med polospel och intriger
för att få komma med på militära expeditioner där kulorna ven och tapperhetsmedaljer vinkade, är hänsynslöst uppriktiga och frispråkiga. ”Jag
sympatiserar med alla dina extravaganser, ja, mer än du gör med mina.” – – – – ”Både du och jag är
lika tanklösa, slösaktiga och extravaganta. Vi vet båda vad som är bra –
och vi vill båda två ha det”. Så förtroligt kunde han nu tala till modern,
så klart såg han både hennes och sina
svagheter.
Vid sekelskiftet hade Churchill nyss
fyllt tjugofem år men var redan ryktbar tack vare sina upplevelser under
boerkriget vilka också klarade upp de
trassliga affärerna genom hans framgångar som krigskorrespondent, författare och föredragshållare – ”det
gör mig mycket stolt att det finns en
människa på en miljon som vid min
ålder har kunnat förtjäna 10 000 pund
på mindre än två år utan något kapital”, skrev han den 1 januari 1901 till
modern. Då hade han redan tagit det
första steget på den bana där han
i fortsättningen skulle skörda sina lagrar: politikerns. Han hade med knapp
majoritet blivit vald till parlamentsledamot för Oldham. Här slutar första
delen av Churchillbiografien som fullbordad beräknas omfatta minst fem
band.
Lord Morans minnesanteckningar
Den andra av årets stora Churchillböcker har skrivits av hans livläkare
l
lord l\Ioran på grundval av dagböcker l
som denne fört under de år då Churchill var hans patient och l\loran följde honom på alla resor. Publiceringen ·
av dessa minnesanteckningar, som
ibland verkar som en utförlig sjukhus- ·
journal, har framkallat en ivrig debatt om läkarens rätt att blotta sådana detaljer och lämpligheten av att ge
offentlighet åt dem så snart efter
Churchills död. Om man lämnar åt ·
sidan detta förvisso icke oviktiga etiska spörsmål och ser boken som en
källa till kunskap om Winston Churchill som statsman och människa måste den bedömas som betydelsefull och
högst intressant. l\Iorans anteckningar
bär tydliga tecken till att vara autentiska; han har gott minne och god
iakttagelseförmåga. Han har lagt sig
vinn om att notera och kommentera
– utom de medicinska uppgifter som
avser hans konstanta observation av en
betydelsefull patients hälsotillstånd –
både positiva och negativa drag i
Churchills beteende mot människor
och miljöer. Mycket av vad han här
har att förtälja är viktigt för kännedomen om Churchills karaktär och
hans andliga status under de år då
han stod på höjdpunkten av makt och
satsade alla sina krafter på uppgiften
att leda England genom krig till seger.
Mindre intresse har anteckningarna
om premiärministerns politik. Det är
tydligt att Moran inte hörde till Churchills förtrogna och vad han råkade
uppsnappa under måltidskonversationer och avlyssnande av andra mera
initierade förändrar inte den bild av
krigets förlopp, av förhandlingarna
med bundsförvanterna och Churchills
roll i detta världshistoriska skeende,
som vi fått av hans egen krigshisto,
ria och de viktigaste hittills publicerade memoarerna, t. ex. lord Alanbrookes. Det är inget orimligt antagande att författaren vid sammanställningen av sina dagboksanteckningar
till denna bok och i sina kommenterande reflexioner velat ge större betydelse åt sina iakttagelser på detta
plan än vad dc förtjänar.
1\lcd större förtroende borde man
kunna motta upplysningarna om Churchills hälsotillstånd och här har författaren onekligen en del sensationellt
att meddela. Winston Churchill var
sextiosex år då han 1940 kallades till
premiärministerposten. Han hade stormat på sin hälsa, arbetat mycket hårt
och inte sparat på mat och dryck.
Han var inte längre vad man brukar
mena med ”ett prima liv”, men hans
tankekraft och viljestyrka var obruten och hans ambition omättlig. De
fem krigsåren betydde för honom en
själslig och kroppslig förslitning som
endast den kan göra sig en föreställning om som sett honom i arbete natt
och dag och visste hur hårt han personligen kände slagen som föll över
England, imperiet och de allierade.
Hans läkare kunde konstatera detta
och upphörde aldrig att förvåna sig
över hans mod och uthållighet i de
svåraste stunderna, hans hoppfullhet
och fantasi. Han sviktade aldrig, även
om humöret växlade. I ljusare ögonblick var det ”hans pojkaktiga entusiasm, hans förödande vitalitet, hans
enorma vokabulär” som Moran kunde
glädja sig åt som omväxling på utbrotten av otålighet och missnöje i
största allmänhet.
Churchills kraft uttömd
Churchill var allvarligt sjuk ett par
gånger under krigsåren, men lät inte
hindra sig från arbete och resor till
de många konferenser som han tycktes betrakta snarast som avkoppling.
Men läkaren såg att det gick snabbt
utför. Han skrev i sin dagbok den 28
maj 1943: ”I tre års tid har premiärministern skött inte bara sin egen
utan också alla andras uppgifter och
561
därvid formligen vältrat sig i detaljer. Och inget slut på eländet är i
sikte. Det är lätt att falla in i en vana
att tänka sig honom som annorlunda
än andra, som en unik människa, som
en man som skriver sina egna lagar.
l\Ien jag vet bättre. Förr eller senare
kommer en skräll”. Den kom inte
snart, till all lycka. l\Ien när kriget var
slut och segern vunnen var också
Churchills kraft uttömd. Nu började
på allvar Morans uppgift att vara hans
hjälpare i kampen för livet.
Det har ofta sagts att Churchill var
född till att leda en nation i krig men
att han i fred var en dålig premiärminister. l\Iorans anteckningar jävar
inte det omdömet. ”Jag känner mig
mycket ensam utan ett krig. Gör du
det också?” yttrade han några veckor
efter vapenvilan. Churchill älskade så-
dana tillspetsade fraser och väntade
väl inte att få ett svar av Moran. l\Ien
det var nog vad han innerst tänkte
under de första fredsmånaderna, i
spänningen inför det parlamentsval
som han obetänksamt utlyst och som
skulle kosta honom premiärministerskapet. De följande åren gjorde han
ingen större insats som oppositionsledare, han var mest upptagen av arbetet på sitt stora verk om andra
världskrigets historia. Än en gång
skulle han dock få träda fram på scenen. När det konservativa partiet 1951
åter kom till makten blev han på nytt
premiärminister. I nära fyra och ett
halvt år höll han ut, trotsade ålderssvaghet och ett slaganfall 1953 som
tvang honom till overksamhet några
månader, då frågan om hans avgång
var ett stående spörsmål inom hans
parti, i hans familj och omgivning –
och för honom själv. l\Ioran konstaterar hur han förändras genom sjukdomen och politiska motgångar: han
blir vänlig, tålmodig, tapper, storsint
mot sina fiender. ”l\Ien när solen skiner antar hans arrogans, intolerans
562
och självsäkerhet oroväckande proportioner”.
Ett lyckat framträdande vid partikongressen i Margate 1954 återgav honom självförtroendet och han satt kvar
som premiärminister ända till i mars
1955. Eden som han själv utsett till
kronprins fick vänta ännu ett år. In
i det sista sökte han bevara illusionen
av att vara den oumbärlige, trots att
han, av Morans skildring att döma,
förlorat kraften att leda. Det stämmer
inte riktigt med andra ögonvittnens
skildringar av dessa år, men otvivelaktigt var Winston Churchill slut långt
innan han fann sig i att nödgas avträda från scenen.
Lord Morans bok överflödar av episoder och citat från Churchills dagliga liv och intima konversation, som
måste förarga en del av hans beundrare men roa de flesta läsare. Även
om de får tas med en nypa salt måste
de betecknas som värdefulla bidrag till
den verkliga Churchill-biografien. Man
undrar hur Randolph Churchill kommer att begagna dem i fortsättningen
av sitt stora verk om fadern.
[(öp
Solstickan
LITTERATUR
DEN UNGE OCH DEN GAMLE CHURCHILL
Winston Churchill trodde på sig
själv som ”ödets man”. ”Kanske är det en tillfällighet, kanske inte, att i höst utkommit två
böcker som var på sitt sätt belyser hur delta väsentliga drag i
Winston Churchills karaktär utformades i ungdomen och gick
som en röd tråd genom hans
liv”, skriuer fil. dr Ivar Anderson, som i denna artikel recenserar Randolph Churchills biografi över fadern och lord Morans skildring au Churchill under den senaste delen au hans
liv.
Randolph Churchill: Winston
Churchill. Ungdomsåren 1874-
1900. översättning av Torsten
Blomquist. Bonniers.
Kr. 76:- (inb).
Lord Moran: Winston Churchill.
Kamp för livet 1940-1965.
översättning av Magnus K:son
Lindberg. Norstedts. 2 vol.
58:-.
Winston Churchill trodde fast på sitt
öde. Ett ofta äterkommande tema i
hans ungdomsbrev är övertygelsen om
att han var ämnad till något stort –
eller i varje fall till ”något nyttigt”,
som han skrev en gång – och att han
därför skulle skonas för de faror av
olika slag som han oförfärat utsatte
sig för. Länge säg det ut som om hans
ambition skulle uppfyllas; när han var
40 är tycktes alla möjligheter stä öppAv fil. dr IVAR ANDERSON
na för honom att nå de högsta må-
len. Så kom en tid då lyckan svek
honom, länga är av motgängar och
prövningar då tron på att han var den
utkorade ledaren måste ha sviktat. Men
lyckans hjul vände äter. Hans timme
slog när appeasementpolitikens män
måste ge upp och nationen krävde en
ledare av hårdare virke och med okuvlig segervilja. Då tvivlade han inte ett
ögonblick på sin mission och sin förmåga att utföra den. Han gick utan
tvekan, ja, med glädje, till den tyngsta och svåraste uppgift som i vår tid
lagts på en mans skuldror. Det räcker
inte här med att tala om självtillit,
maktvilja, ärelystnad. Det måste ha
funnits en ännu starkare drivkraft –
känslan av att han var ödets man som
undfått kallelsen att leda England ge- ·
nom krig till seger.
Kanske är det en tillfällighet, kanske inte, att i höst utkommit två böcker som var på sitt sätt belyser hur
detta väsentliga drag i Winston Churchills karaktär utformades i ungdomen och gick som en röd tråd genom
hans liv. Den viktigaste av dessa är
första delen av den officiella biografi
som hans son Randolph redan under
faderns livstid fick i uppdrag att utarbeta. Ordet ”officiell biografi” har
ingen god klang och mänga har tvivlat
på Randolph Churchills lämplighet för
uppdraget. Det är glädjande att få konstatera att misstron var obefogad. Den
nu utkomna första delen är en positiv
överraskning. Författaren har följt den
engelska biografilitteraturens bästa traditioner då han avstått från att söka
vägleda läsaren och påverka hans omdöme och i stället låtit föremålet för
skildringen bli sin egen levnadstecknare. Det sker genom obeskurna citat
i en aldrig sinande ström ur de brev
som den unge Winston växlade med
föräldrarna och andra närstående under skoltiden, officersutbildningen och
de händelserika år, då han som officer och krigskorrespondent i Indien,
Sudan och Sydafrika fick lära sig att
hantera både svärdet och pennan. Dessa brev, förut okända utanför familjekretsen och tydligen icke systematiskt
utnyttjade när Churchill skrev sin succebok ”My early life”, är en ofta fascinerande läsning. De kompletteras
med utdrag ur hans tidiga böcker som
skildrar hans upplevelser under fälttågen. Man får en helhetsbild av den
unge Churchill som är mera trovärdig än den han själv givit i sina böcker – som ju alla på sätt och vis är
självbiografiska.
Isolering från föräldrarna
Breven till och från föräldrarna visar
hur litet han fick av dem av kärlek,
förståelse och stöd. Fadern, den lysande men snabbt förolyckade torypolitikern lord Randolph Churchill,
var alltför upptagen av sina politiska
intressen för att ha tid att göra en
halvtimmes resa från London för att
hälsa på sonen i hans internatskola i
Harrow fastän Winston gång på gång
bönfaller honom att komma. De då-
liga resultaten av Winstons första
skolår bestämde fadern för att han
inte dög till något annat än officer,
helst som infanterist, ty en kavallerist skulle kosta 200 pund mera om
året! När han första gången misslyckades att komma in på militärskolan
i Sandhurst funderade fadern på att
låta honom ägna sig åt affärslivet!
Själv hade han ingenting emot att bli
officer – som pojke älskade han att
559
leka med tennsoldater – men ett ögonblick funderade han också på att bli
präst. Modern, den för sin skönhet
och charm berömda lady Randolph,
född amerikanska, gick helt upp i
1890-talets hektiska sällskapsliv, där
prinsen av Wales spelade huvudrollen. Ingen av föräldrarna hade tid
med sonen, på sin höjd att skriva
straff- och förmaningsbrev till en yngling som på avstånd beundrade dem
och hoppades att genom dem få kontakt med den värld i offentlighetens
strålljus till vilken ättlingen av den
store Marlborough ivrigt trånade.
Så kom Winston Churchills utveckling under barndoms- och ungdomsåren att bestämmas av hans isolering
från föräldrarna. Han formade själv
sin karaktär, i vilken mod, dådlystnad och viljestyrka blev bestående
drag. De egenskaper och böjelser som
framträdde hos den unge man som
älskade krig och faror, sökte äventyren men alltid hade blicken fästad
vid den kommande politiska karriä-
ren, har präglat hela hans levnad och
gärning. I ett av breven till modern
skrev han, tjuguårig: ”Det är gagnlöst att predika tålamodets evangelium
för mig. Andra lika unga som jag håller på att vinna loppet nu och vad
har jag för chans att någonsin hinna
upp dem”. Efter ett par år skulle han
vara långt före dem. Sonen Randolph
har i en av sina kommentarer till breven sagt något väsentligt: ”Hans föräldrar höll honom på avstånd och detta i förening med hans upproriska
blick på skolan tvingade honom att
tidigt stå på egna ben och slå sig fram
i världen med egna ansträngningar och
egna metoder. Han måste slåss varje
meter av vägen genom livet; ingenting föll sig lätt för honom, inte ens
tal- eller skrivkonsten.”
Efter faderns död 1895 kom modern
och Winston varandra närmare. Hon
började intressera sig för hans kar- 560
riar sedan han blivit löjtnant vid 4:e
husarregementet, och han lärde sig tidigt att dra fördel av hennes goda
förbindelser med inflytelserikt folk i
förvaltning och politik för att nå en
eftertraktad kommendering eller nå-
gon annan förmån. Breven till modern från Indien, där han fyllde den
tomma tiden i militärtjänsten med intensiv läsning – historia, ekonomi,
skönlitteratur och statistisk årsbok!-
men mest med polospel och intriger
för att få komma med på militära expeditioner där kulorna ven och tapperhetsmedaljer vinkade, är hänsynslöst uppriktiga och frispråkiga. ”Jag
sympatiserar med alla dina extravaganser, ja, mer än du gör med mina.” – – – – ”Både du och jag är
lika tanklösa, slösaktiga och extravaganta. Vi vet båda vad som är bra –
och vi vill båda två ha det”. Så förtroligt kunde han nu tala till modern,
så klart såg han både hennes och sina
svagheter.
Vid sekelskiftet hade Churchill nyss
fyllt tjugofem år men var redan ryktbar tack vare sina upplevelser under
boerkriget vilka också klarade upp de
trassliga affärerna genom hans framgångar som krigskorrespondent, författare och föredragshållare – ”det
gör mig mycket stolt att det finns en
människa på en miljon som vid min
ålder har kunnat förtjäna 10 000 pund
på mindre än två år utan något kapital”, skrev han den 1 januari 1901 till
modern. Då hade han redan tagit det
första steget på den bana där han
i fortsättningen skulle skörda sina lagrar: politikerns. Han hade med knapp
majoritet blivit vald till parlamentsledamot för Oldham. Här slutar första
delen av Churchillbiografien som fullbordad beräknas omfatta minst fem
band.
Lord Morans minnesanteckningar
Den andra av årets stora Churchillböcker har skrivits av hans livläkare
l
lord l\Ioran på grundval av dagböcker l
som denne fört under de år då Churchill var hans patient och l\loran följde honom på alla resor. Publiceringen ·
av dessa minnesanteckningar, som
ibland verkar som en utförlig sjukhus- ·
journal, har framkallat en ivrig debatt om läkarens rätt att blotta sådana detaljer och lämpligheten av att ge
offentlighet åt dem så snart efter
Churchills död. Om man lämnar åt ·
sidan detta förvisso icke oviktiga etiska spörsmål och ser boken som en
källa till kunskap om Winston Churchill som statsman och människa måste den bedömas som betydelsefull och
högst intressant. l\Iorans anteckningar
bär tydliga tecken till att vara autentiska; han har gott minne och god
iakttagelseförmåga. Han har lagt sig
vinn om att notera och kommentera
– utom de medicinska uppgifter som
avser hans konstanta observation av en
betydelsefull patients hälsotillstånd –
både positiva och negativa drag i
Churchills beteende mot människor
och miljöer. Mycket av vad han här
har att förtälja är viktigt för kännedomen om Churchills karaktär och
hans andliga status under de år då
han stod på höjdpunkten av makt och
satsade alla sina krafter på uppgiften
att leda England genom krig till seger.
Mindre intresse har anteckningarna
om premiärministerns politik. Det är
tydligt att Moran inte hörde till Churchills förtrogna och vad han råkade
uppsnappa under måltidskonversationer och avlyssnande av andra mera
initierade förändrar inte den bild av
krigets förlopp, av förhandlingarna
med bundsförvanterna och Churchills
roll i detta världshistoriska skeende,
som vi fått av hans egen krigshisto,
ria och de viktigaste hittills publicerade memoarerna, t. ex. lord Alanbrookes. Det är inget orimligt antagande att författaren vid sammanställningen av sina dagboksanteckningar
till denna bok och i sina kommenterande reflexioner velat ge större betydelse åt sina iakttagelser på detta
plan än vad dc förtjänar.
1\lcd större förtroende borde man
kunna motta upplysningarna om Churchills hälsotillstånd och här har författaren onekligen en del sensationellt
att meddela. Winston Churchill var
sextiosex år då han 1940 kallades till
premiärministerposten. Han hade stormat på sin hälsa, arbetat mycket hårt
och inte sparat på mat och dryck.
Han var inte längre vad man brukar
mena med ”ett prima liv”, men hans
tankekraft och viljestyrka var obruten och hans ambition omättlig. De
fem krigsåren betydde för honom en
själslig och kroppslig förslitning som
endast den kan göra sig en föreställning om som sett honom i arbete natt
och dag och visste hur hårt han personligen kände slagen som föll över
England, imperiet och de allierade.
Hans läkare kunde konstatera detta
och upphörde aldrig att förvåna sig
över hans mod och uthållighet i de
svåraste stunderna, hans hoppfullhet
och fantasi. Han sviktade aldrig, även
om humöret växlade. I ljusare ögonblick var det ”hans pojkaktiga entusiasm, hans förödande vitalitet, hans
enorma vokabulär” som Moran kunde
glädja sig åt som omväxling på utbrotten av otålighet och missnöje i
största allmänhet.
Churchills kraft uttömd
Churchill var allvarligt sjuk ett par
gånger under krigsåren, men lät inte
hindra sig från arbete och resor till
de många konferenser som han tycktes betrakta snarast som avkoppling.
Men läkaren såg att det gick snabbt
utför. Han skrev i sin dagbok den 28
maj 1943: ”I tre års tid har premiärministern skött inte bara sin egen
utan också alla andras uppgifter och
561
därvid formligen vältrat sig i detaljer. Och inget slut på eländet är i
sikte. Det är lätt att falla in i en vana
att tänka sig honom som annorlunda
än andra, som en unik människa, som
en man som skriver sina egna lagar.
l\Ien jag vet bättre. Förr eller senare
kommer en skräll”. Den kom inte
snart, till all lycka. l\Ien när kriget var
slut och segern vunnen var också
Churchills kraft uttömd. Nu började
på allvar Morans uppgift att vara hans
hjälpare i kampen för livet.
Det har ofta sagts att Churchill var
född till att leda en nation i krig men
att han i fred var en dålig premiärminister. l\Iorans anteckningar jävar
inte det omdömet. ”Jag känner mig
mycket ensam utan ett krig. Gör du
det också?” yttrade han några veckor
efter vapenvilan. Churchill älskade så-
dana tillspetsade fraser och väntade
väl inte att få ett svar av Moran. l\Ien
det var nog vad han innerst tänkte
under de första fredsmånaderna, i
spänningen inför det parlamentsval
som han obetänksamt utlyst och som
skulle kosta honom premiärministerskapet. De följande åren gjorde han
ingen större insats som oppositionsledare, han var mest upptagen av arbetet på sitt stora verk om andra
världskrigets historia. Än en gång
skulle han dock få träda fram på scenen. När det konservativa partiet 1951
åter kom till makten blev han på nytt
premiärminister. I nära fyra och ett
halvt år höll han ut, trotsade ålderssvaghet och ett slaganfall 1953 som
tvang honom till overksamhet några
månader, då frågan om hans avgång
var ett stående spörsmål inom hans
parti, i hans familj och omgivning –
och för honom själv. l\Ioran konstaterar hur han förändras genom sjukdomen och politiska motgångar: han
blir vänlig, tålmodig, tapper, storsint
mot sina fiender. ”l\Ien när solen skiner antar hans arrogans, intolerans
562
och självsäkerhet oroväckande proportioner”.
Ett lyckat framträdande vid partikongressen i Margate 1954 återgav honom självförtroendet och han satt kvar
som premiärminister ända till i mars
1955. Eden som han själv utsett till
kronprins fick vänta ännu ett år. In
i det sista sökte han bevara illusionen
av att vara den oumbärlige, trots att
han, av Morans skildring att döma,
förlorat kraften att leda. Det stämmer
inte riktigt med andra ögonvittnens
skildringar av dessa år, men otvivelaktigt var Winston Churchill slut långt
innan han fann sig i att nödgas avträda från scenen.
Lord Morans bok överflödar av episoder och citat från Churchills dagliga liv och intima konversation, som
måste förarga en del av hans beundrare men roa de flesta läsare. Även
om de får tas med en nypa salt måste
de betecknas som värdefulla bidrag till
den verkliga Churchill-biografien. Man
undrar hur Randolph Churchill kommer att begagna dem i fortsättningen
av sitt stora verk om fadern.
[(öp
Solstickan