Högerns ledarval
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
186
HÖGERNS LEDARVAL
När genom professor Gunnar
Heckschers tillbakaträdande högerpartiets ordförandefråga plötsligt
aktualiserades uppkom på skilda
håll tanken på en uppdelning av
ledarskapet. Enligt denna, mer eller mindre vagt skisserade plan,
skulle en person utses till parlamentarisk ordförande och en annan till ordförande i partiorganisationen. Givet är, att den tänkta anordningen av många av dessa förespråkare uppfattades som en möjlighet att lösa vissa personproblem,
eller rättare sagt som en metod att
utöka antalet möjliga lösningar av
ledarfrågan. starka praktiska skäl
kunde också anföras till systemets
förmån.
En modern partiledares arbetsbörda är obestridligen oerhört på-
frestande; en uppdelning och ’Specialisering kunde därför synas naturlig. För svensk tradition är systemet visserligen främmande, men
utländska förebilder saknas inte;
närmast till hands ligger att jämföra med förhållandena i Storbritannien. I förbigående kan påpekas, att den brittiska parallellen
sannolikt i den svenska debatten
bidragit till ett missförstånd: allmä.nt tycks man ha föreställt sig
att den som utsågs till ordförande
för riksdagsgruppen självklart
skulle betraktas som partiledare,
på det engelska maneret medan
däremot den organisatoriske ordfö-
randen helt skulle koncentrera sig
på de administrativa plikterna.
Denna modell torde i seriösa sammanhang i själva verket ej ha aktualitet; riksdagsordföranden skulle enligt planerna ha koncentrerat
sig just på uppgiften att leda riksdagsgruppens arbete, partiets främste politiske talesman inför allmänheten skulle alltfort ha varit
den av partistämman utsedde ordföranden för partiets riksorganisation.
Kritiska röster saknades dock
inte inför den diskuterade konstruktionen. Man erinrade om att
en liknande lösning övervägts när
det gällde att utse Arvid Lindmans
efterträdare, men att den då i samförstånd bestämt avböjdes av de
två aktuella kandidaterna Gösta
Bagge och Ivar Anderson. Riskerna
för friktioner och för osäkerhet
inom och utom partiet om var ledarskapet i verkligheten befann sig
ansågs väga långt tyngre än arrangemangets praktiska fördelar.
Onekligen hade dessa betänkligheter sin giltighet även i det aktuella fallet. En fast, enhetlig och
målmedveten ledning är i högsta
grad av nöden för högerpartiet; tidpunkten för ett för svensk tradition
främmande organisatoriskt experiment kunde näppeligen anses väl
vald. Inför den stundande partistämman kan nu också fastslås, att
iden – som i den allmänna diskussionen synes ha tilldragit sig ett
något överdrivet intresse – ej har
någon praktisk aktualitet. Det står
nu klart, att stämman kommer att
välja en ny partiledare, med samma befogenheter och plikter som
hans företrädare och hans kolleger
inom övriga partier.
Åtskilliga kandidater, såväl inom
som utom riksdagen, har figurerat
i de troliga spekulationerna,. men
ganska tidigt stod det klart att riksdagsman YngveHolmberg måste betraktas som det starkaste namnet.
Hans riksdag·sbana är visserligen
kort – endast fyra år – men detta
kompenseras av den allsidiga och
intensiva träning han erhållit på
den politiska nyckelposten som
partisekreterare. Hans eleganta debattstil, präglad av utomordentlig
säkerhet och behärskning, har visat ·sig komma väl till sin rätt inte
endast i riksdagen utan även i TVrutan; hans framträdanden i förra
årets valrörelse har med rätta uppfattats som stora personliga framgångar.
Det säger sig självt, att uppgif- 187
terna om hr Holmbergs nominering
utlöst diverse spekulationer om
vad det månde betyda mot bakgrunden av de s. k. »fraktionsstriden inom högern som länge varit
så kärt ämne för allsköns mot partiet fientliga kannstöperier. Det
har t. o. m. förekommit fantasier om
att ett val av hr Holmberg skulle
innebära ett »mörkblått» maktövertagande eller dylikt. Intet kan vara
orimligare. Valberedningen har uppenbarligen främst varit inriktad
på att åstadkomma en samlande
lösning.
Huvudlinjen i högerpartiets politik ligger fast – ett klart och konsekvent alternativ till socialdemokratin och en konsekvent strävan
att få till stånd det fasta och öppna
samarbete mellan de borgerliga
partierna som är den främsta förutsättningen för att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet.
Ett val av hr Holmberg innebär
ännu ett understrykande av högerpartiets uppslutning bakom denna
linje. Att det är den som omfattas
av en fullständigt övervägande majoritet av partiets medlemmar och
väljare står utom allt tvivel. Man
vill gärna hoppas, att partistämman jämväl vid valen till övriga
presidieposter, liksom till partistyrelsen överhuvud, utnyttjar tillfället att markera att det är samarbetsviljan och moderationens krafter som dominerar högerpartiet.
HÖGERNS LEDARVAL
När genom professor Gunnar
Heckschers tillbakaträdande högerpartiets ordförandefråga plötsligt
aktualiserades uppkom på skilda
håll tanken på en uppdelning av
ledarskapet. Enligt denna, mer eller mindre vagt skisserade plan,
skulle en person utses till parlamentarisk ordförande och en annan till ordförande i partiorganisationen. Givet är, att den tänkta anordningen av många av dessa förespråkare uppfattades som en möjlighet att lösa vissa personproblem,
eller rättare sagt som en metod att
utöka antalet möjliga lösningar av
ledarfrågan. starka praktiska skäl
kunde också anföras till systemets
förmån.
En modern partiledares arbetsbörda är obestridligen oerhört på-
frestande; en uppdelning och ’Specialisering kunde därför synas naturlig. För svensk tradition är systemet visserligen främmande, men
utländska förebilder saknas inte;
närmast till hands ligger att jämföra med förhållandena i Storbritannien. I förbigående kan påpekas, att den brittiska parallellen
sannolikt i den svenska debatten
bidragit till ett missförstånd: allmä.nt tycks man ha föreställt sig
att den som utsågs till ordförande
för riksdagsgruppen självklart
skulle betraktas som partiledare,
på det engelska maneret medan
däremot den organisatoriske ordfö-
randen helt skulle koncentrera sig
på de administrativa plikterna.
Denna modell torde i seriösa sammanhang i själva verket ej ha aktualitet; riksdagsordföranden skulle enligt planerna ha koncentrerat
sig just på uppgiften att leda riksdagsgruppens arbete, partiets främste politiske talesman inför allmänheten skulle alltfort ha varit
den av partistämman utsedde ordföranden för partiets riksorganisation.
Kritiska röster saknades dock
inte inför den diskuterade konstruktionen. Man erinrade om att
en liknande lösning övervägts när
det gällde att utse Arvid Lindmans
efterträdare, men att den då i samförstånd bestämt avböjdes av de
två aktuella kandidaterna Gösta
Bagge och Ivar Anderson. Riskerna
för friktioner och för osäkerhet
inom och utom partiet om var ledarskapet i verkligheten befann sig
ansågs väga långt tyngre än arrangemangets praktiska fördelar.
Onekligen hade dessa betänkligheter sin giltighet även i det aktuella fallet. En fast, enhetlig och
målmedveten ledning är i högsta
grad av nöden för högerpartiet; tidpunkten för ett för svensk tradition
främmande organisatoriskt experiment kunde näppeligen anses väl
vald. Inför den stundande partistämman kan nu också fastslås, att
iden – som i den allmänna diskussionen synes ha tilldragit sig ett
något överdrivet intresse – ej har
någon praktisk aktualitet. Det står
nu klart, att stämman kommer att
välja en ny partiledare, med samma befogenheter och plikter som
hans företrädare och hans kolleger
inom övriga partier.
Åtskilliga kandidater, såväl inom
som utom riksdagen, har figurerat
i de troliga spekulationerna,. men
ganska tidigt stod det klart att riksdagsman YngveHolmberg måste betraktas som det starkaste namnet.
Hans riksdag·sbana är visserligen
kort – endast fyra år – men detta
kompenseras av den allsidiga och
intensiva träning han erhållit på
den politiska nyckelposten som
partisekreterare. Hans eleganta debattstil, präglad av utomordentlig
säkerhet och behärskning, har visat ·sig komma väl till sin rätt inte
endast i riksdagen utan även i TVrutan; hans framträdanden i förra
årets valrörelse har med rätta uppfattats som stora personliga framgångar.
Det säger sig självt, att uppgif- 187
terna om hr Holmbergs nominering
utlöst diverse spekulationer om
vad det månde betyda mot bakgrunden av de s. k. »fraktionsstriden inom högern som länge varit
så kärt ämne för allsköns mot partiet fientliga kannstöperier. Det
har t. o. m. förekommit fantasier om
att ett val av hr Holmberg skulle
innebära ett »mörkblått» maktövertagande eller dylikt. Intet kan vara
orimligare. Valberedningen har uppenbarligen främst varit inriktad
på att åstadkomma en samlande
lösning.
Huvudlinjen i högerpartiets politik ligger fast – ett klart och konsekvent alternativ till socialdemokratin och en konsekvent strävan
att få till stånd det fasta och öppna
samarbete mellan de borgerliga
partierna som är den främsta förutsättningen för att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet.
Ett val av hr Holmberg innebär
ännu ett understrykande av högerpartiets uppslutning bakom denna
linje. Att det är den som omfattas
av en fullständigt övervägande majoritet av partiets medlemmar och
väljare står utom allt tvivel. Man
vill gärna hoppas, att partistämman jämväl vid valen till övriga
presidieposter, liksom till partistyrelsen överhuvud, utnyttjar tillfället att markera att det är samarbetsviljan och moderationens krafter som dominerar högerpartiet.