Namn att minnas – Ernst Michanek


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

180
NAMN ATT MINNAS
ERNST MICHANEK
I den mer eller mindre saligt hädangångna tidskriften OBS! förekom år
1949 en mycket uppmärksammad följetong, som bar rubriken ”Politrukerna,
statsförvaltningens objudna gäster”.
Det var, berättade tidskriften i fråga,
när den socialdemokratiska skördctiden på sommaren 1945 tog sin början, som ett antal unga skördearhetare
på partiledningens begivande började
tränga in i departement och verk. Till
en början gick de unga herrarna mestadels under benämningen sakkunniga. Deras formella uppgift var närnIigen att syssla med frågor, som de till
synes saknade utbildning för eller förutsättningar i övrigt att bedöma. I realiteten var emellertid naturligtvis deras
främsta åliggande att medverka till
den öppna eller förtäckta socialisering, som nu skulle ta sin början. Till
följd av omständigheterna fick socialiseringen uppskjutas, men så till vida
var de sakkunnigas strävan inte förgäves som deras egen sakkunskap
framgångsrikt socialiserats. Den är
numera nationens egendorn i den meningen att de flesta av dem efterhand
fått mer eller mindre ordinarie statliga befattningar.
Så långt den obekväma OBS! När
man nu blickar tillbaka på händelsernas utveckling sedan dess, kan man
inte annat än tycka att det fräna angrepp på förvaltningens politisering,
som politrukserien innebar, var berättigat. Socialdemokratin har målmedvetet infiltrerat den fordom oberoende och självständiga svenska förYaltningsapparaten och systematiskt
sökt besätta nyckelposterna med sina
förtroendemän. Det kan knappast förYåna, när det gäller ett parti, som
lyckats hålla sig vid makten praktiskt
taget oavbrutet i tre decennier, men
det hindrar inte att det är en osund
utveckling, som underminerar ämbetsmannakårens objektivitet och som nu
mer än någonsin måste bekämpas.
A andra sidan måste även den, som
inte stod främmande för politrukseriens tillkomst och utformning, medge att åtskilliga av de till en början så
föga sakkunniga experterna blivit
skickliga och nitiska tjänstemän. Eftersom – vilket många gånger på-
pekats – elen naturliga karriären för
ambitiösa socialdemokrater till skillnad från deras borgerliga motsvarigheter är politiken, har det inte saknats begåvningar bland politrukerna
och statsförvaltningen är en god skola.
Vad de unga herrarna den gången inte
kunde, har de på statens bekostnad
blivit utbildade till och många har utnyttjat sina lärdomar väl. Utan att ett
ögonblick släppa elen politiska målsättningen ur sikte har de förvandlats
till dugande administratörer. De är
med andra ord på en gång goda socialister och goda ämbetsmän. Det är
onekligen en farlig kombination, men
man får i rättvisans namn tillstå att
om man inte anlägger de allra krassaste synpunkter den dock är att föredra framför kombinationen goda socialister och dåliga ämbetsmän.
Det finns för all del sådana också,
som den uppmärksamme läsaren av
”Namn att minnas” inte gärna kunnat
undgå att lägga märke till. Men låt oss
denna gång hålla oss till den förra
kategorin: goda socialister och goda
ämbetsmän. En utmärkt företrädare
för den är exempelvis generalsekreterare Ernst Michanek.
Han förekom redan i OBS! politrukserie, dock i största blygsamhet.
Han var på den tiden en mindre –
och därför enligt OBS! också mindre
anstötlig – storhet i socialdepartementet, där han betraktades som då-
varande c. byråchefens, sedermera
statssekreteraren Per Eckcrbcrgs man
får väl säga vänstra hand. 1\Iichanek,
som tillhörde den socialistiska akademikerfalangen i Uppsala – han har
varit ordförande i Laboremus – kom
till socialdepartementet 1948 som
”sekreterare” efter att ha varit medarbetare i AT 1944-46 och 1946-47
anställd på ABA :s och SAS’ pressavdelning. 1\Iichanek är bror till den
förträfflige journalist som på den
gamla goda tiden i ST med jämna mel- 181
IWK
lanrum brukade göra sig löjlig över
Hcglcrings-Sverige. Den yngre brodern
tog däremot – åtminstone till en början – Heglerings-Sverigc på blodigaste
allvar och ansågs höra till de mera
trovissa, fanatiska och klasskampsmedvetna av de unga politrukerna.
Utmärkande för hans inställning på
den tiden var att han lär ha hyst en
principiellt betingad motvilja mot
offentliga spektakel med hänsyn till
att därvid endast avhandlades överklassens interna förhållanden – det
var som man märker innan den nyaste
dramatiken gjort sitt genombrott. I
gengäld hade han inget emot att själv
författa kupletter till departementets
personalfester, vilka väl kunde förmodas avhandla dc interna förhållandena inom den departementala underklassen av statssekreterare, e. byrå-
chefer, sakkunniga och sekreterare.
Därmed vare hur som helst: inom
denna underklass gjorde han en snabb
karriär. Efter att ha blivit sakkunnig
182
blev han mycket riktigt byråchef och
var naturligtvis självskriven att när
Per Eckerberg år 1956 utsågs till
landshövding i Linköping efterträda
denne som statssekreterare. Under
tiden hade han hunnit med att utge
”Socialbokcn” och ”Sjukförsäkring för
alla” samt att vara medlem av Sveriges
delegation till FN :s ekonomiska och
sociala råd, där han erhöll en internationell finslipning, som varit honom
till stor nytta i dc många internationella uppdrag han sedermera fått. Som
statssekreterare i socialdepartementet
anses han ha varit mycket skicklig.
Som bevis anförs gärna att han icke
blott författade ATP-propositionen
utan också lyckades förmå sin dåvarande chef Torsten Nilsson väl inte
att läsa propositionen i dess helhet,
men åtminstone att tillägna sig så
mycket av dess huvudpunkter att han
kunde tala om den halvannan timma
i riksdagen under bästa TV-tid.
När Torsten Nilsson år 1962 övertog utrikesdepartementet ansågs det
också att han skulle få svårt att reda
sig utan l\Iichanek och både då och
vid senare tillfällen har 1\lichaneks
namn varit på tal i samband med kahincttssekreterarposten. Han har också förekommit i diskussionen kring
vissa ambassadörsposter. Men till
mångas förvåning åtog han sig i stället förra året elen till synes föga tacksamma uppgiften att försöka rädda
det konkursbo med namnet NIB, som
efterlämnats av Arne Björnberg ~ en
företrädare för den andra kategorin
av politruker. Ingen kunde säga annat
än att valet av Miehanck till generalsekreterare och chef för NIB var gott.
Han är ur flera olika synpunkter kvalificerad för denna befattning: han
har stor administrativ erfarenhet och
kunnighet, han är numera väl förtrogen med internationella förhållanden
och har förvärvat sig goda språkkunskaper och ett smidigt sätt. Det enda
förvånansvärda var att Michanek så
att säga ville ha NIB. Förklaringen
fick man i någon mån när 1\Iichanek
i ett anförande i samband med ett
”rådslag” mellan SAP och LO i början
av detta år levererade en nedgörande
kritik av den splittrade u-hjälpsapparaten och helt sonika förklarade att
NIB borde avskaffas. Helt nyligen har
framlagts en proposition — på vilken
Michanek i hög grad torde ha satt sin
personliga prägel ~ där det föreslås
att NIB från och med den 1 juli detta
år skall ersättas med ett stort centralt
ämbetsverk för omväxlings skull kallat SIU ~ styrelsen för internationell
utveckling. Det nya verket, som skall
stå under ledning av en generaldirektör i spetsen för en styrelse av ”lekmannatyp”, förutsätts få väsentligt
vidgade befogenheter i förhållande till
!\IB.
Generaldirektör och verkschef, det
är gott och väl. Men även SIB kommer
enligt den planerade nya konstruktionen inte att självständigt kunna administrera biståndsverksamheten, utan
kommer att i väsentliga avseenden
alltjämt vara beroende av utrikes-,
finans- och handelsdepartementen.
Det återstår att se hur länge Ernst
l\lichanek kommer att nöja sig med
den relativt kringskurna ställning,
som väntar honom om han, vilket alla
förmodar, blir det nya verkets chef.
l\lan har en känsla av att biståndsverksamheten allvarligt fängslat och
engagerat honom, att han vill tillse
att den blir förnuftigt organiserad
och får en ordentlig start. Men man
har också en känsla av att när detta
pionjärarbete är utfört, han inte skulle
ha något emot att gå vidare till än
större och självständigare uppgifter.
G. U.