Dagens frågor
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Fjärrstyrd utrikespolitik?
Ett antal helikoptrar från Nato har av
svenska UD vägrats tillstånd att flyga
över Sverige. De skall flyttas från kontinenten till Nordnorge för att delta i
en stabsövning där uppe, kallad Winter Trail. USA har begärt att de skulle
få flyga över Sverige därför att man
ansåg det riskabelt att flyga över Nordsjön. Sådana överflygningar är vanliga, och UD brukar bevilja dem om
planen inte är beväpnade eller fotoutrustade. Den här gången blev det avslag utan motivering. Det uppges att
avslaget väckt förvåning både i Washington och Oslo. Helikoptrarna får nu
i stället monteras ner och skickas upp
i transportplan.
Sverige är i sin fulla rätt att vägra
överflygningen. Därom råder ingen
diskussion. Inte heller om att det
stundom kan vara riktigt att vägra
överflygningar som kan synas dubiösa
av något slag. Det kan dock diskuteras
om detta var en sådan. UD lär inte
vara obekant med det faktum att Norge
är medlem i Nato, att Nato ordnar
vissa övningar som kräver transporter
till Norge och att dessa transporter
går luftleden. Det faktum att USA
gjorde denna framställning, och blev
förvånat över avslaget, ger intryck av
att sådana transporter tidigare gått
över svenskt territorium – givetvis
på ett fredsmässigt och kontrollerat
sätt.
Vad är då anledningen till den ändrade hållningen? Därom vet man intet.
Nu har emellertid det fatala inträffat att Krasnaja Svesda, Sovjet-armims
125
officiella tidning, alldeles nyligen uttryckt sitt missnöje med Natos aktivitet i Norge i allmänhet och övningen
Winter Trail i synnerhet. Givetvis
finns det ingen människa i Sverige
som tror att vårt lands utrikesminister skulle låta påverka sig i fråga om
den alliansfria politikens praktiska
handläggning av vad man tänker och
säger i Sovjet. Sveriges utrikespolitik
är helt och hållet dess egen.
Det fatala ligger i om någon i
Moskvas Kreml, eller kanske i Washington, eller i andra västmaktsländer,
skulle få intrycket av att svensk utrikespolitik kan ”fjärrstyras” från
Moskva – genom lämpligt formulerade missnöjesyttringar. Det skulle kunna ge upphov till verkligt otrevliga
konsekvenser, t. ex. när Sverige behöver köpa krigsmateriel i väst, eller
när vi uppträder i FN, mycket annat
att förtiga.
Det finns två sätt för utrikesministern att undvika risken att någon i öst
eller väst skulle få ett så grundfalskt
intryck. Ett är att se till att motiven
för avslaget offentliggörs. Ett annat är
att ompröva beslutet. Men endera bör
ske.
USA slår tillbaka
Det är nu elva år sedan den sista sidan
skrevs av fransk kolonialhistoria i
Indokina med kapitulationen vid Dien
Bien Phu. Resultatet, genom Genevekonferensen, blev uppdelningen i
Laos, Kambodja, Nordvietnam och
126
Sydvietnam, lämpliga små skivor för
en revolutionär ostasiatisk kommunism att försöka sluka enligt den berömda ”salamimetoden”. Nordvietnam
blev kommunistiskt från början, idag
är både Laos och Sydvietnam nästan
mogna för kommunistiskt maktövertagande och Kambodja är mycket
kommunistvänligt under en furste som
kallt räknar med att kommunisterna
kommer att vinna – infiltrationen är
stark också i Thailand.
Dien Bien Phu, det franska nedgrä-
vandel av en stark garnison i en bergsdal i norr var ett politiskt meningslöst
och strategiskt felaktigt företag. Ä ven
en fransk seger hade inte kunnat ändra det faktum att det franska kolonialväldet var dömt. Och en strategi där
man, som fransmännen gjorde, lämnar
initiativet åt motståndaren utan att
försätta honom i någon tvångssituation kan inte leda till annat än nederlag.
Idag står amerikanarna inför samma motståndare som fransmännen då,
i samma sorts krig mot en revolutionär motståndsrörelse som växt sig så
stark att den börjar gå till anfall i
reguljära förband. Gerillakriget pågår
fortfarande, i Mekongs delta, i risfälten på slätterna kring Saigon, i bergen
i norr, men det utkämpas också bataljer, där hela vietcongbataljoner sätts
in i regelrätta anfall mot regeringstrupperna. De senare är visserligen
materiellt överlägsna och behärskar
totalt luften, men trots amerikanska
rådgivare är de vietcong underlägsna
i fråga om taktiskt kunnande och
framför allt i hängivenhet för saken.
I detta läge har USA tillgripit två
nya metoder: markförband har skickats dit, allra främst en brigad på
3.500 marinsoldater, och man har börjat en regelbunden bombning av Nordvietnam. Markförbandens uppgift är
att skydda de flygbaser där attackflyget är baserat – något som sydvietnameserna skändligen misslyckats med,
med resultat att gerillan med så enkla
vapen som granatkastare och gamla
bazookor kunnat förstöra en hel mängd
av USA :s flygplan, förutom alla de listigt placerade bomber som exploderat
på staber och mässar. Marinsoldaterna skyddar flygfältet Da Nang i norra
Sydvietnam. Det är säkert militärt motiverat, även om det måste vara en
skäligen trist uppgift för det mest allfallssinnade av alla amerikanska förband.
Om bombningarna ännu gjort någon
nämnvärd militär nytta kan diskuteras. Gerillan är svår att komma åt med
bombplan och det är tvivelaktigt i
vad mån förråden på andra sidan
gränsen är särskilt sårbara. Självfallet
är de reguljära vietcongförbanden
vida mer beroende av underhåll än
gerillan, men å andra sidan har hittills åtskilligt av de nödvändiga förråden erövrats från de sydvietnamesiska regeringstrupperna. Bombningarna drabbar mest Nordvietnams
egna militära anläggningar, som på
kort sikt inte är oumbärliga för vietcong. Till stor del kan det därför te
sig naturligt, att bombningarna i dagens läge främst uppfattas som repressalieåtgärder, vilka i varje annan tid
än vår egen skulle ha betytt en öppen
krigsförklaring. Däremot torde det
vara en alltför stor förenkling att tro
– som så ofta sker inte minst i svensk
press – att president Johnson helt
enkelt tvingats ge efter för en hemmaopinion, som länge krävt att kriget
skulle föras över till Nord-Vietnam.
Inte heller torde avsikten i första hand
från amerikansk sida vara att genom
dessa bombningar göra Nordvietnam
mera benäget för förhandlingar.
Vad som i själva verket torde ligga
bakom USA :s bestämda agerande mot
vietcong men framför allt mot Nordvietnam är – som framhålles i en artikel i detta nummer av Sv. T. – att
öppet slå till mot den kommunistiska
motståndarens svagaste punkt, d. v. s.
att bryta ned såväl den praktiska som
den teoretiska förutsättningen för en
lyckosam kommunistaggression. I åratal har man på den kommunistiska sidan använt sig av vad som kallats
”Mao Tses hemliga vapen”, d. v. s. att
stegvis förflytta baserna för gerillakrigföring från ett officiellt ”neutralt”
land till ett annat. När kommunisterna
gick till angrepp mot franska Indokina, låg baserna i det formellt neutrala Kina – liksom fallet var beträffande Koreakriget. I dag ligger baserna
för gerillan i Sydvietnam i det formellt icke-krigförande Nordvietnam.
I morgon torde det vara meningen, att
baserna för kommunistisk aggressivitet i Thailand skall ligga i ett då formellt ”neutralt” förenat och kommunistiskt Vietnam.
Från västerländsk synpunkt ger det
anledning till tillfredsställelse, att
amerikanerna sent om sider tillägnat
sig den revolutionära krigföringens
teknik. Kriget i Sydvietnam kan förvisso bli långvarigt, men genom att
energiskt fortsätta på den väg man
slagit in på kan amerikanerna så små-
ningom tvinga kommunisterna till
reträtt, något som är av avgörande betydelse för att hindra att den kommunistiska aggressiviteten sprider sig
till andra potentiella oroshärdar.
Kommunisterna och deras medlöpare
Nyligen kunde man i den svenska
dagspressen läsa om hur ett 100-tal
personer demonstrerat vid USA:s ambassad i Stockholm mot att amerikanerna använder kravallgas i sina ansträngningar att komma till rätta med
den kommunistiska aggressiviteten
mot Sydvietnam, d. v. s. demonstranterna talade naturligtvis om ”gaskriget” i Vietnam. I och för sig kan na- 127
turligtvis denna händelse ses som isolerad och betyder då föga. Det finns
emellertid anledning att uppfatta den
som ett led i den pågående aktiviteten
i Sverige att på olika sätt leda uppmärksamheten mot faktorer, som kan
antas missgynna väst i opinionens
ögon, samtidigt som man indirekt försöker att stärka den good-will, som hr
Hermanssons valframgång har skaffat
kommunismen i vissa kretsar.
överhuvudtaget har man sedan
många år tillbaka kunnat iakttaga en
ökande kommunistisk aktivitet i Sverige. Metoderna är i stort sett desamma som tidigare tillämpats men genom omständigheternas makt har man
fått nya objekt att inrikta sitt agerande mot. Då intresset för Afrika här i
landet på allvar vaknade för 5-6 år
sedan, dröjde det inte länge förrän
man på kommunistiskt håll grep chansen att inrikta sina angrepp på de
europeiska kolonialmakterna. Den
vänsterradikala propagandan underlättade i allt kommunisternas ansträngningar. Det kommunistiska reorganisationsarbetet påbörjades. Nya
”opolitiska” sammanslutningar, i regel med medlöpare på ordförandeposterna men med pålitliga kommunister som organisatörer, såg dagens
ljus, sådana som ”kommitt{m mot nynazism och rasfördomar” med nuvarande ordföranden i den kommunistiska ungdomsorganisationen, Kjell E.
Johansson som sekreterare, och ”kommitten för icke våldsaktioner” där
Clarence Ekman (k) spelar en framträdande roll.
Allteftersom den vänsterradikala
pressen i Iandet i ökad omfattning
började driva propaganda mot Portugal, Spanien och Sydafrika, minskade
intresset för Östeuropa och förhållandena i kommunistvärlden. Vad kunde
passa kommunisterna bättre? Inte nog
med att opinionens intresse i första
hand kom att koncentreras till från
128
kommunistisk synpunkt lämpliga objekt. Därtill erbjöds snart möjligheter
till nya kontakter med de drivande i
dessa aktiviteter på såväl radikalt socialdemokratiskt som liberalradikalt
håll. Genom att upprätta nära förbindelser med de ultraradikala på den
demokratiska sidan fick kommunisterna en gratischans att bli salongsfähiga
på nytt. Sida vid sida har dessa genomfört demonstrationer mot Francos och
Salazars regimer liksom mot apartheidpolitiken i Sydafrika. I sin ärliga
naivitet har de ultraradikala på den
demokratiska sidan stirrat sig så blinda på omänsklighet och förtryck i de
nämnda länderna, att de för ”sakens”
skull varit beredda att acceptera stöd,
varifrån det än kommit, också från
kommunisterna. Och helt visst skulle
de med förtrytsamhet tillbakavisa varje anklagelse, att de går kommunisternas ärenden eller spelar dessa i händerna.
Av framgången har kommunisterna
blivit allt djärvare. Uppenbarligen anser man nu tiden mogen för öppna
antiamerikanska demonstrationer, och
medlöparna ställer sig villigt till förfogande. En av dem som särskilt ofta
synts i dessa sammanhang på sistone
är författarinnan Sara Lidman. Men
det räcker inte med att man förmår
engagera medlöpare i diverse antiaktiviteter. Det har också varit möjligt
att i ökad utsträckning få dem att
direkt arbeta för kommunistiska syften. Det kanske främsta exemplet härpå utgör förberedelserna för den kommunistiska ungdomsfestivalen i Alger
till sommaren.
Kommunistiska ungdomsfestivaler
har hittills hållits åtta gånger: Prag
1947, Budapest 1949, Öst-Berlin 1951,
Bukarest 1953, Warszawa 1955, Moskva
1957, Wien 1959 och Helsingfors 1962.
Samtliga festivaler har utgjort väldiga
kommunistiska propagandaspektakeL
Liksom tidigare avvisar alla demokratiska organisationer att ha något som
helst att göra med den planerade
Algerfestivalen. Beroende på den
svenska kommunismens svaghet har
det svenska deltagandet tidigare varit
relativt dåligt. Arrangör för det svenska deltagandet har hittills alltid varit
den kommunistiska ungdomsorganisationen, ”Demokratisk Ungdom”.
Av olika skäl har man emellertid
från och med i år valt en annan taktik. Det har spekulerats i splittring
inom den kommunistiska ungdomsrörelsen av samma slag som inom
moderpartiet Detta kan dock sannolikt inte vara tillräcklig orsak till att
inte låta Demokratisk Ungdom framträda som svensk festivalarrangör.
Snarare är det den omständigheten,
att man tyckt sig ha haft sådana framgångar i Sverige bland anti-apartheidfanatiker och ”fredsaktivister”, oavsett om de är kommunister eller inte,
att man valt att låta dessa skylta utåt.
Under alla omständigheter fann man
det tydligen av behovet påkallat att
upprätta en organisation av mera
neutral karaktär och under ett helt
nytt namn.
I detta syfte bildades så sent som
den 15 januari i år den s. k. SvenskAfrikanska Solidaritetskommittlm. Ordförande är hr Gustav Klackenberg,
sekreterare Bo Hammar (k), och kommitten uppges i sin helhet ha omkring
60 medlemmar. Bland dessa återfinnes
författarinnan Sara Lidman, kyrkoherde Gunnar Helander, docent Joachim Israel, redaktör Bertil Svahnström och författaren Eric Lundqvist.
Denna utåt sett relativt oskyldiga kommitte betraktar som sin huvuduppgift
att ”informera den svenska allmänheten om de afrikanska länderna liksom
att ta initiativet till att organisera
konkreta solidaritetsaktioner”. BI. a.
avser man att under våren hålla en
stor informationskonferens om de
afrikanska problemen. Det verkar så-
ledes som om den nybildade organisationen inte bara upprättats för att stå
som arrangör för Algerfestivalen i
Sverige och rekrytera deltagare, utan
att man avser att låta den få en permanent karaktär.
Bland de således namngivna ledamöterna i detta senaste exempel på
pseudokommunistiska kommitteer har
några även varit pådrivare bakom
den bojkottaktion mot sydafrikanska
varor, som igångsatts av Sveriges
Ungdomsorganisationers Landsråd.
Man vill ställa frågan, om det också
i detta fall rört sig om fjärrdirigering.
Sv. T. uppmärksammade förra året
det kommunistiskt färgade programuttalande, ”problemet Tyskland”, som
undertecknats av ett 70-tal personer,
kommunister såväl som kända medlöpare, ungsocialister och även borgerliga ultraradikaler. Det har uppgivits, att det i den kommunistiska
festivalkommitten, den svensk-afrikanska solidaritetskommitten, också
skulle ingå ungliberaler och ungsocialister. Vi vill hoppas att så inte är fallet men med tanke på kommittens
ledamöter i övrigt förefaller det inte
helt osannolikt.
Uppenbarligen finns det all anledning att med skärpt uppmärksamhet
följa den kommunistiska aktiviteten
inom landet och särskilt upprättandet
av nya ”opolitiska” och ”neutrala”
organisationer. Man skulle också
önska, att den vänsterradikala pressen i ökad omfattning observerade
den fara som den kommunistiska infiltrationen i de egna kretsarna utgör.
Universitet lilleputt
Vidpass sextusen studenter av de totalt nittiotusen som det högre undervisningssystemet enligt 1963 års utbyggnadsprogram skall ta hand om i
slutet av 1970-talet vill utredningen
129
U 63 hänvisa till s. k. universitetsfilialer, en i vardera Örebro, Linköping,
Växjö och Karlstad; senare planeras
också en i Sundsvall, men med den saken får anstå till dess att dess moderuniversitet Umeå hunnit växa sig tillräckligt stort och starkt. Mot tanken
att i möjlig mån avlasta de befintliga
universiteten från en alltför stark tillströmning finns i och för sig intet att
invända. Däremot måste den skiss
U 63 framlagt på flera punkter framkalla allvarliga invändningar.
Den första gäller konsekvenserna
för lärarutbildningen. Det är först och
främst de ”stora” undervisningsämnena som skall vara företrädda vid
filialerna; en betydande del av framtidens lärare kommer alltså att utbildas vid dessa. Det förefaller då märkligt att förslaget över huvud kunnat
framläggas utan att avvakta resultatet
av Lärarutbildningssakkunnigas arbete
– och den kritik som detta tilläventyrs kan komma att möta.
Kärnpunkten i problemet är ju
nämligen, om det kommer att visa sig
möjligt att på filialorterna säkra en undervisning av för lärarutbildning godtagbar akademisk standard. Det ligger
i sakens natur, att studiemiljön under
alla förhållanden måste bli relativt
torftig i förhållande till den som ett
fullständigt universitet kan erbjuda.
Så mycket viktigare då, att i varje fall
standarden på de lärare som skall ansvara för filialundervisningen blir
den bästa möjliga. Utredningen är,
lätt att begripa, full av tillförsikt inför
sitt eget verk och försäkrar att allt
kommer att bli bra – filialundervisningen kommer att bli likvärdig med
moderuniversitetens. Dessvärre är det
inte lätt att dela denna förtröstan.
Kommer det inte att bli mycket svårt
att till filialerna knyta lärare med
forskningsambition, den yttersta förutsättningen för en levande undervisning i nära kontakt med den veten- 130
skapliga utvecklingen? Olycksbådande i sammanhanget är att utredningen
talar om en ny typ av lärare, med
lägre kompetens än de nuvarande
universitetslektorerna, som skall svara
för lågstadieundervisningen. Det sä-
ger sig självt, att de lärare som utan
stödet av mera omfattande akademisk
miljö vid dc nya filialerna skall svara
för ett ämne tvärtom snarast måste ha
högre kvalifikationer än vid moderuniversiteten. Om önskvärdheten härav kan näppeligen tvivel råda; men
förgäves söker man i betänkandet
efter konkreta förslag som skulle kunna bidra till att önskemålet uppfylles.
Risken för negativt lärarurval är på-
taglig.
Ett ömtåligt problem erbjuder också studentrekryteringen. Utredningsmännen misstänker, vill det synas, att
recentiorerna inte kommer att ha
samma höga tanke om universitetsfilialerna som de själva, utan genstörtigt kommer att föredra Lund framför
Växjö eller Uppsala framför Örebro.
För att stävja sådant ofog tänker man
sig därför ett system med obligatorisk
hänvisning till filialerna – platserna
vid dessa måste först och främst fyllas, därmed basta. Inte minst viktigt
är att se till att tillräckligt många studenter med goda betyg kommer till
dessa, det är innebörden i kravet att
”medelbetyget inom de olika grupperna studerande, kvarvarande och förflyttade (till filial, nämligen) blir
lika”. Att åtskilliga av de till genomsnittets betryggande förflyttade med
de höga betygen kanske om de från
början kommit till ett fullständigt universitet skulle ha attraherats av forskningen tillmätes tydligen ingen vikt.
Bostadsbandet är viktigare än den
vetenskapliga elitens rekrytering på
längre sikt, det måste, outtalat, vara
tanken bakom det hela.
Filialresonemanget var ett intressant uppslag. Synd bara, att det inte
kunnat omsättas i praktiskt genomförbara förslag.
Premierat ”källsparande”
I 20 år har nu efterkrigsinflationen
pågått oavbrutet i Sverige. Prisnivån
har sedan 1946 stigit med 114 procent.
Man har haft en tendens från ansvarigt håll att beteckna de senaste årens
inflation som ”måttlig”, men detta
kommer inte att bli lika lätt med den
inflation, som nu som bäst håller på
att utveckla sig. Under såväl 1965 som
1966 kommer priserna att stiga med
sannolikt närmare 10 än 5 procent.
Därtill kommer, och det är allvarligt,
att den svenska inflationen under de
senaste tio åren främst är att betrakta
som ”hemmagjord”. För att klara inflationen måste förtroendet för stabiliseringspolitiken återställas. Det är
svårt att finna ursäkt för finansministerns liknöjdhet. I den rådande konjunktursituationen borde det framstå
som en lika självklar som angelägen
uppgift för statsmakterna att vidtaga
rejäla åtgärder för att åstadkomma ett
ökat sparande.
Den som gör dessa konstateranden
är sekreterare Jan Gillberg, en av våra
yngre samhällsekonomer och tillika
verksam inom unghögern, i en nyutkommen debattskrift med den betecknande rubriken ”lnflationsfeber”. Frå-
geställningen för honom är hur inflationen skall kunna bekämpas. Han pekar på hur den centrala roll, som företagssparandel under 1950-talet spelade för att upprätthålla den samhällsekonomiska balansen, under 1960-talets första år successivt övertagits av
hushållssparandet. Åtskilligt tyder
emellertid på att den rollen nu i sin
tur håller på att övertas av det offentliga sparandel och då i synnerhet APsparande!. För författaren är det angeläget att vidga utrymmet för det enskilda sparandel – företagens såväl
som de enskilda inkomsttagarnas. Inte
minst varnar han för att AP-fonderna
i framtiden lätt kan komma att utnyttjas i maktpolitiska syften. Hur skall
det då vara möjligt att stimulera det
enskilda sparandel och särskilt hushållssparandet? Gillberg framlägger
ett utomordentligt intressant förslag
om införande av vad han kallar ett
”källsparande” kombinerat med statliga sparpremier, utformat på följande
sätt:
En viss del av lönen sätts automatiskt in på varje löntagares ”källsparkonto”. Samtidigt med insättningen
påföres en spar:premie, förslagsvis en
krona per varje fyra insatta. Insättningarna maximeras med hänsyn till
huruvida insättaren är gift eller ogift,
har ett eller flera barn etc. Tar insättaren ut pengarna per omgående förlorar han/hon sin sparpremie. Uttag
utan förlust av sparpremie medges i
vissa situationer: för ungdom vid bosättning, generellt vid anskaffning av
bostad (eget hem, bostadsrättslägenhet och dyl.), för att finansiera studier, för påbyggnad av försäkringsskydd, vid dödsfall samt efter ett fixerat antal (förslagsvis 5) år. På innestående belopp utgår bankränta i vanlig ordning.
Vad säger svenska folket om ett så-
dant källsparande? Detta har testats
genom en undersökning av SIFO. Enligt denna undersökning sparar mindre
än var tredje inkomsttagare regelbundet – 1,3 miljoner av totalt 4,4 miljoner. 1,8 miljoner sparar inte alls. De
övriga sparar men inte regelbundet.
Det enskilda sparandel skulle öka vä-
sentligt, om det lyckades att i tillräcklig utsträckning rekrytera ”sparare”
bland de mer än 3 miljoner inkomsttagare, som idag inte sparar regelbundet. Enligt undersökningen skulle
en sådan rekrytering kunna göras
effektiv med hjälp av ett premierat
131
källsparande. Säkert skulle det för
många människor vara en kraftig sparstimulans, att en del av lönen automatiskt sätts in på källsparkonto, varigenom nynettosparandet skulle pressas
uppåt. ”Fyra kronor i handen eller
fem på banken” skulle som Gillberg
framhåller bli valsituationen för
många, där det senare alternativet
säkerligen skulle vara rätt attraktivt.
Enligt SIFO :s siffror skulle det nysparande, som således kunde åstadkommas, komma att uppgå till 1.700
miljoner kronor per år, men genom
en intensiv propaganda för personligt
frivilligsparande borde det vara möjligt att pressa summan uppåt, så att ett
nysparande på omkring 2 miljarder
per år kunde uppnås. På förfrågan till
dem som inte sparar regelbundet svarade 19 procent att de ”skulle säkert
börja” och 25 procent, att de ”skulle
troligen börja”, om ett premierat källsparsystem infördes. statens kostnader för ett sådant sparsystem skulle
med denna omfattning komma att uppgå till 500 miljoner kronor om året.
l\Ien dessa premier, sägs det, är att
betrakta som ett offentligt sparande,
som på vissa villkor görs tillgängligt
för dc enskilda inkomsttagarna.
Ä ven om tillförlitligheten i SIFOundersökningen givetvis kan diskuteras, framstår dock som oemotsägligt,
att ett källsparande av det föreslagna
slaget helt säkert skulle ha stora förutsättningar att öka nysparandeL Det
är ett djärvt grepp, som presenteras,
men är det inte just initiativ av detta
slag som behövs för att komma till
rätta med inflationshotet? Förslaget
presenterades i en skiss av Gillberg
redan före valet förra året. I efterhand kan man endast beklaga, att
högerpartiet inte utnyttjade det. Icke
utan rätt riktades kritik mot högerpartiets förslag i AP-frågan, att man
inte anvisat nya vägar för att med frivilligt sparande ersätta det tvångsspa- 132
rande som äger rum inom ramen för
AP-fonderna. Källsparandet hade varit ett utomordentligt komplement,
som helt visst kunnat bryta udden av
mycket av den kritik, som högerpartiet nu i stället kom att utsättas för.
Alldeles oavsett AP-frågans framtida
öde är det föreslagna källsparandet en
så god tanke, att den borde kunna få
en allmän anslutning, åtminstone av
alla dem här i landet, som tror på det
enskilda sparandel som ett alternativ
till det offentliga tvångssparandet.
Men inte heller de mera odogmatiska
bland socialdemokraterna borde i
grunden ha något emot ett sådant
system. Förslaget bör prövas i praktiken. Man kan också vända på frågeställningen och säga: Är det inte nödvändigt att utnyttja varje möjlighet att
komma till rätta med den svenska inflationsfebern?
Oppositionens bostadsprogram
Finansministern har upptäckt ett nytt
skatteobjekt, om man får tro på de
uppgifter som framkommit. Till deltagarna i de av det socialdemokratiska partiet arrangerade s. k. Rådslag
65 har herr Sträng riktat en förfrågan
om vad de anser om möjligheten av
att låta varje familj betala en extraskatt på 200 kronor för att öka resurserna för bostadsbyggandet.
Man är frestad att karakterisera
finansministerns utspel som ett hugskott eller varför inte som ett för tidigt
aprilskämt. Men vad som normalt
skulle betraktas som ett utslag av tokeri eller i bästa fall skämtlynne förlänas
lätt ett drag av genialitet, åtminstone
i socialdemokratiska presskommentarer. Ty nog är det ett genialiskt exempel på solidaritet och jämlikhet, att
alla som har bostad skall få förmånen
att avstå ett par hundralappar om året,
så att alla de som nu är hänvisade till
den tristaste av alla köer, bostadskön,
kan få sina problem lösta. Det är också typiskt för en socialdemokratisk
finansminister, att det bostadselände,
som till följd av tjugo års medveten
socialdemokratisk regleringspolitik har
drabbat svenska folket och särskilt
ungdomen, nu hux flux reduceras till
att bli – ett kapitalproblem. Det är i
sanning ett oblygt försök att bita huvudet av skammen!
Betydligt intressantare är det att ta
del av ett verkligt förslag att komma
till rätta med bostadsfrågan. Näringslivets Byggnadsdelegation, som tidigare låtit publicera åtskilliga värdefulla
undersökningar, har nu sammanfattat
sina synpunkter i ett bostadspolitiskt
program, ”Gemensamt ansvar för bostäderna”. Man ställer upp fem mål
för bostadspolitiken: 1) Balans mellan tillgång och efterfrågan på bostä-
der, så att alla kan fritt välja bostad.
2) Snabb förbättring av bostadsstandarden inte bara beträffande utrymme och utrustning utan även när det
gäller miljö, serviceanordningar och
läge. 3) Rimliga boendekostnader, så
att alla kan få en god och rymlig
bostad, vilket bland annat kräver samhälleligt stöd åt hushåll med låga inkomster eller stor försörjningsbörda.
4) Trygghet i boendet, så att ingen
skall kunna tvingas att flytta utan bä-
rande skäl, men även så att alla vid
behov har möjlighet att byta bostad.
5) Smidig anpassning av bostadssektorn till samhällsekonomien i stort.
För att uppnå dessa mål förordar man
fri prisbildning, bostadsstöd endast
åt dem som har behov av det, affärsmässig finansiering samt konkurrens
på lika villkor.
En förutsättning för att komma till
rätta med bostadsbristen är hyresregleringens avveckling. Denna sker nu
inte förrän bostadsbristen på en ort
anses vara i det närmaste hävd. Men
det finns ingen hållbar mätare på
bostadsbristen på en ort. Därför bör
avvecklingen ske enligt en på förhand
bestämd tidsplan, och man föreslår:
Ett år efter beslut avvecklas regleringen helt i orter med upp till 40.000
invånare. Två år efter beslut sker avveckling i alla övriga orter utom
Stockholms- och Göteborgsområdena.
Tre år efter beslut skall regleringen
vara avvecklad i hela landet. Parallellt
med att hyresregleringen försvinner
bör också lånemyndigheternas hyreskontroll avvecklas.
Många intressanta synpunkter redovisas i programskriften. Så länge hyresregleringen består kan en fastighet
förräntas bättre, om ett äldre bostadshus rivs och ersätts med ett nytt, även
om det inte är förslitet. Detta leder till
en omfattande kapitalförstöring och
bidrar självfallet inte till att lätta på
krisen. Skall problemet kunna lösas är
det nödvändigt med en intensiv ombyggnadsverksamhet vid sidan av en
omfattande nyproduktion. De statliga
bostadslånen bör ersättas av lån med
statlig garanti från de ordinarie kreditinstituten. Den övre lånegränsen
bör vara 90 procent av avkastningsvärdet och lika för alla kategorier
bostadsföretag. Ett ändamålsenligt besittningsskydd för hyresgästen bör införas i den ordinarie hyreslagstiftningen.
Bostaden fyller en elementär social
funktion och byggandet omgestaltar
samhället för flera generationer. Detta
motiverar, sägs det, ett starkare samhällsinflytande över bostadssektorn
än på flertalet andra områden, men
detta inflytande får inte utformas så,
att det hindrar den fria och lika konkurrens, som är en sporre till framsteg. Ansvaret måste därför delas mellan stat, kommun och näringsliv.
statens uppgift är att under bibehållen rättssäkerhet upprätthålla och
utveckla en ändamålsenlig byggnadslagstiftning, genom bidrag främja bo- 133
stadsförsörjningen för hushåll med
låga inkomster och i övrigt garantera
en tillfredsställande bostadssocial lagstiftning; främja forskning och konsumentupplysning om bland annat bostädernas storlek, utformning och
standard, liksom all stadsplanering
och miljö; dra upp riktlinjer för och
övervaka kommunernas planering och
bostadspolitiska insatser; stödja och
underlätta bostädernas finansiering
genom statsgarantier till topplån; samordna olika myndigheters befattning
med samhällsplaneringen såväl centralt som regionalt och lokalt.
På kommunerna ankommer det att
svara för den fysiska planläggningen
och planeringen av bostadsförsörjningen; ge stadsbyggnadsmyndigheterna tillräckliga resurser för att hålla
en god planberedskap; genom markpolitiska åtgärder se till att planerna
förverkligas; uppmuntra till och
främja bygg- och saneringsinitiativ;
verka för konkurrens på lika villkor
inom bostads- och byggnadssektorn;
underlätta rörligheten och konsumenternas överblick över bostadsmarknaden bland annat genom bostadsförmedling.
Näringslivet åter har att svara för
effektiv bostadsproduktion och bostadsförvaltning i samråd med myndigheterna; delta aktivt i markpolitiken; medverka till en ändamålsenligt
inriktad bostadsfinansiering; genom
förbättrad planering samt intensivare
forsknings- och utvecklingsarbete
motsvara de ökade krav en friare
marknad ställer; samarbeta med myndigheter och övriga berörda parter
och därvid så tidigt som möjligt informera om egna planer som påverkar samhällsbyggandet; upprätthålla
en effektiv utvecklingsfrämjande konkurrens.
Inte minst denna uppdelning av
bostadspolitikens uppgifter på de tre
intressenterna stat, kommun och nä-
134
ringsliv, är av intresse. Målsättningen
för programskrivarna har varit att
ställa bostadskonsumenten i centrum
och ge honom ett ökat inflytande på
utvecklingen. Om programmet realiserades, skulle detta förvisso komma att
ske i stor utsträckning. Frågan är, när
regeringen äntligen skall tvingas erkänna sitt bostadspolitiska misslyckande. När detta sker, kan man med
fördel börja arbeta efter det sammanfattande program, som framlagts av
Näringslivets Byggnadsdelegation. Till
dess vore det på sin plats, att de tre
borgerliga oppositionspartierna enades om den framtida bostadspolitiken.
Hur skulle det vara, om man var för
sig anslöt sig till det föreliggande bostadsprogrammet och därefter talade
om för svenska folket, att man är beredd att med gemensamma ansträngningar avlyfta det gissel, som så länge
plågat så många? Säkert är att detta
skulle få ett starkt gensvar, inte minst
bland den bostadslösa ungdomen.
Bordet har välvilligt dukats. Man behöver inte diskutera sammansättningen av en programkommitte; inte heller behöver man älta om vilka frågeställningar som först bör angripas.
Och vad mera är, man bör rimligtvis
vara rätt enig om riktigheten i de
framställda förslagen. Har oppositionen råd att missa chansen?
Våra stressade lärare
Magsår, asteni, psykisk insufficiens
och andra nervösa sjukdomstillstånd
förekommer ”i förfärande hög grad”
som läkardiagnos i de sjukdomsintyg
som utfärdas för Stockholmslärarna,
uppger Lärartidningen. Men lika ofta
anges någon organisk sjukdom på sjukintyget, eftersom patienten föredrar
detta. Någon statistik på området finns
ännu icke, men man är medveten om
att påfrestningarna på lärarna ökat
kraftigt på senare tid.
En lärare, som råkat i konflikt på
arbetsplatsen, blir visserligen sjukskriven men får sällan någon vård,
påpekar man från Sveriges Lärarförbund och fortsätter: ”Man betraktar
alltså sjukskrivningen som en smidig
väg för att kalmera en konfliktsituation på arbetsplatsen. Vad sådana lä-
rare råkar ut för är att de ser slutet
på sjukskrivningsperioden med en
verklig bävan. Ty när sjukskrivningen
är slut, och de skall in på arbetsplatsen igen, finner de oftast att problemen kvarstår i oförändrat skick. Vad
man alltså borde inrikta sig på är att
dessa lärare får verklig vård under
sjukskrivningen och att man ser till
att de konflikter som gav anledning
till sjukskrivningen verkligen har
bringats ur världen. Men ett sådant
tillvägagångssätt förekommer tyvärr
alltför sällan och skulden därtill får
sökas på flera håll. Det är något fruktansvärt för en lärare att bli sjukskriven i ett par månader efter t. ex. en
konflikt med föräldrar och sedan nå-
gon vecka, innan han skall träda i
tjänst igen, finna att det blir nytt
bråk, bara han visar sig på arbetsplatsen. Då är sjukskrivningen ingen
väg till problemets lösning, den är
bara till för att bli av med folk.”
Gång efter annan förekommer uppgifter om hart när otroliga disciplinära
förhållanden i våra skolor. Det är
uppenbart, att det i dagens läge ställs
i det närmaste orimliga krav på lärarna. Vittomfattande förändringar har
genomförts på skolans område. Men
en aldrig så god pedagog, som saknar
lämplig undervisningsmateriel eller
tvingas att undervisa i alltför stora
klasser ställs inför problem som inte
går att bemästra. De som främst blir
lidande är ungdomarna. Det måste
därför, som vid upprepade tillfällen
påpekats från högerhåll, vara ett oavvisligt krav, att skolklassernas storlek
minskas till att omfatta högst 20-25
elever. Detta är betydelsefullt också
från disciplinär synpunkt. Men sannolikt räcker det inte därmed. Det har
talats mycket om att den nya skolan
i första hand är ”elevinriktad”, nå-
got som säkert de flesta lärare blivit medvetna om. I dag talas det vidare mycket om ”skoldemokrati”, varmed man uppenbarligen avser att
ytterligare inskränka lärarnas befogenheter – ännu ett exempel för övrigt på missbruk av ordet ”demokrati”.
Men frågan är hur långt man verkligen kan driva våra lärare. Erfarenheterna hittills pekar i en helt annan
riktning, på nödvändigheten av att
snarast verkställa en översyn av gällande disciplinbestämmelser. Lärarna
måste ges ökade möjligheter att i skolan upprätthålla disciplin och god
ordning. Sker inte detta snart, riskerar vi att hela vårt skolväsen utsättes
för allvarliga störningar.
Man vill också ställa frågan, om det
finns någon annan kategori tjänstemän i vårt land, som blivit så styvmoderligt behandlad som lärarkåren.
Många spaltmetrar har skrivits om betydelsen av trivsamma arbetsförhållanden, god personalvård etc. i våra
företag. Föga av detta har dock kommit lärarna till del. Det krävs av läraren, att han eller hon skall hålla kontakt med hemmen. I många fall blir
det svårt för läraren att hinna med
allt, och om det nya systemet överhuvud skall kunna fungera, måste åtskilliga av de uppgifter som naturligt
135
vilat på läraren övertas av särskilda
skolkuratorer och skolpsykologer. Av
allt att döma vore det emellertid också
på sin plats med en särskild lärarkurator, ”personalkonsulent”, på varje större skola, vilken kan hjälpa läraren i brydsamma situationer. Säkert
skulle också mycket annat kunna göras
för att underlätta för våra lärare, t. ex.
inrättandet av särskilda lunchrum. Att
döma av de klagomål, som ofta framförs, ger det ofta anledning till stor
irritation att tvingas inta sin lunch i
direkt anslutning till bespisningsmatsalen, något som helt naturligt inte ger
några större möjligheter till vila och
andhämtning. Det kan också ifrågasättas, om det inte blir nödvändigt att
ställa särskilda läkare, helst med psykiatrisk erfarenhet till lärarnas förfogande. Det nuvarande systemet med
stads- och provinsialläkare som tjänsteläkare för lärarna fungerar i vart
fall helt otillfredsställande och har givit många exempel på byråkratiskt
kineseri.
överhuvudtaget måste lärarnas situation och deras problem bli föremål
för en långt större uppmärksamhet än
vad som hittills varit fallet. Läraryrket
är inte ett serviceyrke, vilket som
helst. Lärarna arbetar med det värdefullaste vi har, våra barn och ungdomar. Det är ett allmänt intresse att de
mäktar fullgöra sina uppgifter. Och
det är samhällets skyldighet att tillse,
att de får arbeta under drägliga arbetsförhållanden.
Fjärrstyrd utrikespolitik?
Ett antal helikoptrar från Nato har av
svenska UD vägrats tillstånd att flyga
över Sverige. De skall flyttas från kontinenten till Nordnorge för att delta i
en stabsövning där uppe, kallad Winter Trail. USA har begärt att de skulle
få flyga över Sverige därför att man
ansåg det riskabelt att flyga över Nordsjön. Sådana överflygningar är vanliga, och UD brukar bevilja dem om
planen inte är beväpnade eller fotoutrustade. Den här gången blev det avslag utan motivering. Det uppges att
avslaget väckt förvåning både i Washington och Oslo. Helikoptrarna får nu
i stället monteras ner och skickas upp
i transportplan.
Sverige är i sin fulla rätt att vägra
överflygningen. Därom råder ingen
diskussion. Inte heller om att det
stundom kan vara riktigt att vägra
överflygningar som kan synas dubiösa
av något slag. Det kan dock diskuteras
om detta var en sådan. UD lär inte
vara obekant med det faktum att Norge
är medlem i Nato, att Nato ordnar
vissa övningar som kräver transporter
till Norge och att dessa transporter
går luftleden. Det faktum att USA
gjorde denna framställning, och blev
förvånat över avslaget, ger intryck av
att sådana transporter tidigare gått
över svenskt territorium – givetvis
på ett fredsmässigt och kontrollerat
sätt.
Vad är då anledningen till den ändrade hållningen? Därom vet man intet.
Nu har emellertid det fatala inträffat att Krasnaja Svesda, Sovjet-armims
125
officiella tidning, alldeles nyligen uttryckt sitt missnöje med Natos aktivitet i Norge i allmänhet och övningen
Winter Trail i synnerhet. Givetvis
finns det ingen människa i Sverige
som tror att vårt lands utrikesminister skulle låta påverka sig i fråga om
den alliansfria politikens praktiska
handläggning av vad man tänker och
säger i Sovjet. Sveriges utrikespolitik
är helt och hållet dess egen.
Det fatala ligger i om någon i
Moskvas Kreml, eller kanske i Washington, eller i andra västmaktsländer,
skulle få intrycket av att svensk utrikespolitik kan ”fjärrstyras” från
Moskva – genom lämpligt formulerade missnöjesyttringar. Det skulle kunna ge upphov till verkligt otrevliga
konsekvenser, t. ex. när Sverige behöver köpa krigsmateriel i väst, eller
när vi uppträder i FN, mycket annat
att förtiga.
Det finns två sätt för utrikesministern att undvika risken att någon i öst
eller väst skulle få ett så grundfalskt
intryck. Ett är att se till att motiven
för avslaget offentliggörs. Ett annat är
att ompröva beslutet. Men endera bör
ske.
USA slår tillbaka
Det är nu elva år sedan den sista sidan
skrevs av fransk kolonialhistoria i
Indokina med kapitulationen vid Dien
Bien Phu. Resultatet, genom Genevekonferensen, blev uppdelningen i
Laos, Kambodja, Nordvietnam och
126
Sydvietnam, lämpliga små skivor för
en revolutionär ostasiatisk kommunism att försöka sluka enligt den berömda ”salamimetoden”. Nordvietnam
blev kommunistiskt från början, idag
är både Laos och Sydvietnam nästan
mogna för kommunistiskt maktövertagande och Kambodja är mycket
kommunistvänligt under en furste som
kallt räknar med att kommunisterna
kommer att vinna – infiltrationen är
stark också i Thailand.
Dien Bien Phu, det franska nedgrä-
vandel av en stark garnison i en bergsdal i norr var ett politiskt meningslöst
och strategiskt felaktigt företag. Ä ven
en fransk seger hade inte kunnat ändra det faktum att det franska kolonialväldet var dömt. Och en strategi där
man, som fransmännen gjorde, lämnar
initiativet åt motståndaren utan att
försätta honom i någon tvångssituation kan inte leda till annat än nederlag.
Idag står amerikanarna inför samma motståndare som fransmännen då,
i samma sorts krig mot en revolutionär motståndsrörelse som växt sig så
stark att den börjar gå till anfall i
reguljära förband. Gerillakriget pågår
fortfarande, i Mekongs delta, i risfälten på slätterna kring Saigon, i bergen
i norr, men det utkämpas också bataljer, där hela vietcongbataljoner sätts
in i regelrätta anfall mot regeringstrupperna. De senare är visserligen
materiellt överlägsna och behärskar
totalt luften, men trots amerikanska
rådgivare är de vietcong underlägsna
i fråga om taktiskt kunnande och
framför allt i hängivenhet för saken.
I detta läge har USA tillgripit två
nya metoder: markförband har skickats dit, allra främst en brigad på
3.500 marinsoldater, och man har börjat en regelbunden bombning av Nordvietnam. Markförbandens uppgift är
att skydda de flygbaser där attackflyget är baserat – något som sydvietnameserna skändligen misslyckats med,
med resultat att gerillan med så enkla
vapen som granatkastare och gamla
bazookor kunnat förstöra en hel mängd
av USA :s flygplan, förutom alla de listigt placerade bomber som exploderat
på staber och mässar. Marinsoldaterna skyddar flygfältet Da Nang i norra
Sydvietnam. Det är säkert militärt motiverat, även om det måste vara en
skäligen trist uppgift för det mest allfallssinnade av alla amerikanska förband.
Om bombningarna ännu gjort någon
nämnvärd militär nytta kan diskuteras. Gerillan är svår att komma åt med
bombplan och det är tvivelaktigt i
vad mån förråden på andra sidan
gränsen är särskilt sårbara. Självfallet
är de reguljära vietcongförbanden
vida mer beroende av underhåll än
gerillan, men å andra sidan har hittills åtskilligt av de nödvändiga förråden erövrats från de sydvietnamesiska regeringstrupperna. Bombningarna drabbar mest Nordvietnams
egna militära anläggningar, som på
kort sikt inte är oumbärliga för vietcong. Till stor del kan det därför te
sig naturligt, att bombningarna i dagens läge främst uppfattas som repressalieåtgärder, vilka i varje annan tid
än vår egen skulle ha betytt en öppen
krigsförklaring. Däremot torde det
vara en alltför stor förenkling att tro
– som så ofta sker inte minst i svensk
press – att president Johnson helt
enkelt tvingats ge efter för en hemmaopinion, som länge krävt att kriget
skulle föras över till Nord-Vietnam.
Inte heller torde avsikten i första hand
från amerikansk sida vara att genom
dessa bombningar göra Nordvietnam
mera benäget för förhandlingar.
Vad som i själva verket torde ligga
bakom USA :s bestämda agerande mot
vietcong men framför allt mot Nordvietnam är – som framhålles i en artikel i detta nummer av Sv. T. – att
öppet slå till mot den kommunistiska
motståndarens svagaste punkt, d. v. s.
att bryta ned såväl den praktiska som
den teoretiska förutsättningen för en
lyckosam kommunistaggression. I åratal har man på den kommunistiska sidan använt sig av vad som kallats
”Mao Tses hemliga vapen”, d. v. s. att
stegvis förflytta baserna för gerillakrigföring från ett officiellt ”neutralt”
land till ett annat. När kommunisterna
gick till angrepp mot franska Indokina, låg baserna i det formellt neutrala Kina – liksom fallet var beträffande Koreakriget. I dag ligger baserna
för gerillan i Sydvietnam i det formellt icke-krigförande Nordvietnam.
I morgon torde det vara meningen, att
baserna för kommunistisk aggressivitet i Thailand skall ligga i ett då formellt ”neutralt” förenat och kommunistiskt Vietnam.
Från västerländsk synpunkt ger det
anledning till tillfredsställelse, att
amerikanerna sent om sider tillägnat
sig den revolutionära krigföringens
teknik. Kriget i Sydvietnam kan förvisso bli långvarigt, men genom att
energiskt fortsätta på den väg man
slagit in på kan amerikanerna så små-
ningom tvinga kommunisterna till
reträtt, något som är av avgörande betydelse för att hindra att den kommunistiska aggressiviteten sprider sig
till andra potentiella oroshärdar.
Kommunisterna och deras medlöpare
Nyligen kunde man i den svenska
dagspressen läsa om hur ett 100-tal
personer demonstrerat vid USA:s ambassad i Stockholm mot att amerikanerna använder kravallgas i sina ansträngningar att komma till rätta med
den kommunistiska aggressiviteten
mot Sydvietnam, d. v. s. demonstranterna talade naturligtvis om ”gaskriget” i Vietnam. I och för sig kan na- 127
turligtvis denna händelse ses som isolerad och betyder då föga. Det finns
emellertid anledning att uppfatta den
som ett led i den pågående aktiviteten
i Sverige att på olika sätt leda uppmärksamheten mot faktorer, som kan
antas missgynna väst i opinionens
ögon, samtidigt som man indirekt försöker att stärka den good-will, som hr
Hermanssons valframgång har skaffat
kommunismen i vissa kretsar.
överhuvudtaget har man sedan
många år tillbaka kunnat iakttaga en
ökande kommunistisk aktivitet i Sverige. Metoderna är i stort sett desamma som tidigare tillämpats men genom omständigheternas makt har man
fått nya objekt att inrikta sitt agerande mot. Då intresset för Afrika här i
landet på allvar vaknade för 5-6 år
sedan, dröjde det inte länge förrän
man på kommunistiskt håll grep chansen att inrikta sina angrepp på de
europeiska kolonialmakterna. Den
vänsterradikala propagandan underlättade i allt kommunisternas ansträngningar. Det kommunistiska reorganisationsarbetet påbörjades. Nya
”opolitiska” sammanslutningar, i regel med medlöpare på ordförandeposterna men med pålitliga kommunister som organisatörer, såg dagens
ljus, sådana som ”kommitt{m mot nynazism och rasfördomar” med nuvarande ordföranden i den kommunistiska ungdomsorganisationen, Kjell E.
Johansson som sekreterare, och ”kommitten för icke våldsaktioner” där
Clarence Ekman (k) spelar en framträdande roll.
Allteftersom den vänsterradikala
pressen i Iandet i ökad omfattning
började driva propaganda mot Portugal, Spanien och Sydafrika, minskade
intresset för Östeuropa och förhållandena i kommunistvärlden. Vad kunde
passa kommunisterna bättre? Inte nog
med att opinionens intresse i första
hand kom att koncentreras till från
128
kommunistisk synpunkt lämpliga objekt. Därtill erbjöds snart möjligheter
till nya kontakter med de drivande i
dessa aktiviteter på såväl radikalt socialdemokratiskt som liberalradikalt
håll. Genom att upprätta nära förbindelser med de ultraradikala på den
demokratiska sidan fick kommunisterna en gratischans att bli salongsfähiga
på nytt. Sida vid sida har dessa genomfört demonstrationer mot Francos och
Salazars regimer liksom mot apartheidpolitiken i Sydafrika. I sin ärliga
naivitet har de ultraradikala på den
demokratiska sidan stirrat sig så blinda på omänsklighet och förtryck i de
nämnda länderna, att de för ”sakens”
skull varit beredda att acceptera stöd,
varifrån det än kommit, också från
kommunisterna. Och helt visst skulle
de med förtrytsamhet tillbakavisa varje anklagelse, att de går kommunisternas ärenden eller spelar dessa i händerna.
Av framgången har kommunisterna
blivit allt djärvare. Uppenbarligen anser man nu tiden mogen för öppna
antiamerikanska demonstrationer, och
medlöparna ställer sig villigt till förfogande. En av dem som särskilt ofta
synts i dessa sammanhang på sistone
är författarinnan Sara Lidman. Men
det räcker inte med att man förmår
engagera medlöpare i diverse antiaktiviteter. Det har också varit möjligt
att i ökad utsträckning få dem att
direkt arbeta för kommunistiska syften. Det kanske främsta exemplet härpå utgör förberedelserna för den kommunistiska ungdomsfestivalen i Alger
till sommaren.
Kommunistiska ungdomsfestivaler
har hittills hållits åtta gånger: Prag
1947, Budapest 1949, Öst-Berlin 1951,
Bukarest 1953, Warszawa 1955, Moskva
1957, Wien 1959 och Helsingfors 1962.
Samtliga festivaler har utgjort väldiga
kommunistiska propagandaspektakeL
Liksom tidigare avvisar alla demokratiska organisationer att ha något som
helst att göra med den planerade
Algerfestivalen. Beroende på den
svenska kommunismens svaghet har
det svenska deltagandet tidigare varit
relativt dåligt. Arrangör för det svenska deltagandet har hittills alltid varit
den kommunistiska ungdomsorganisationen, ”Demokratisk Ungdom”.
Av olika skäl har man emellertid
från och med i år valt en annan taktik. Det har spekulerats i splittring
inom den kommunistiska ungdomsrörelsen av samma slag som inom
moderpartiet Detta kan dock sannolikt inte vara tillräcklig orsak till att
inte låta Demokratisk Ungdom framträda som svensk festivalarrangör.
Snarare är det den omständigheten,
att man tyckt sig ha haft sådana framgångar i Sverige bland anti-apartheidfanatiker och ”fredsaktivister”, oavsett om de är kommunister eller inte,
att man valt att låta dessa skylta utåt.
Under alla omständigheter fann man
det tydligen av behovet påkallat att
upprätta en organisation av mera
neutral karaktär och under ett helt
nytt namn.
I detta syfte bildades så sent som
den 15 januari i år den s. k. SvenskAfrikanska Solidaritetskommittlm. Ordförande är hr Gustav Klackenberg,
sekreterare Bo Hammar (k), och kommitten uppges i sin helhet ha omkring
60 medlemmar. Bland dessa återfinnes
författarinnan Sara Lidman, kyrkoherde Gunnar Helander, docent Joachim Israel, redaktör Bertil Svahnström och författaren Eric Lundqvist.
Denna utåt sett relativt oskyldiga kommitte betraktar som sin huvuduppgift
att ”informera den svenska allmänheten om de afrikanska länderna liksom
att ta initiativet till att organisera
konkreta solidaritetsaktioner”. BI. a.
avser man att under våren hålla en
stor informationskonferens om de
afrikanska problemen. Det verkar så-
ledes som om den nybildade organisationen inte bara upprättats för att stå
som arrangör för Algerfestivalen i
Sverige och rekrytera deltagare, utan
att man avser att låta den få en permanent karaktär.
Bland de således namngivna ledamöterna i detta senaste exempel på
pseudokommunistiska kommitteer har
några även varit pådrivare bakom
den bojkottaktion mot sydafrikanska
varor, som igångsatts av Sveriges
Ungdomsorganisationers Landsråd.
Man vill ställa frågan, om det också
i detta fall rört sig om fjärrdirigering.
Sv. T. uppmärksammade förra året
det kommunistiskt färgade programuttalande, ”problemet Tyskland”, som
undertecknats av ett 70-tal personer,
kommunister såväl som kända medlöpare, ungsocialister och även borgerliga ultraradikaler. Det har uppgivits, att det i den kommunistiska
festivalkommitten, den svensk-afrikanska solidaritetskommitten, också
skulle ingå ungliberaler och ungsocialister. Vi vill hoppas att så inte är fallet men med tanke på kommittens
ledamöter i övrigt förefaller det inte
helt osannolikt.
Uppenbarligen finns det all anledning att med skärpt uppmärksamhet
följa den kommunistiska aktiviteten
inom landet och särskilt upprättandet
av nya ”opolitiska” och ”neutrala”
organisationer. Man skulle också
önska, att den vänsterradikala pressen i ökad omfattning observerade
den fara som den kommunistiska infiltrationen i de egna kretsarna utgör.
Universitet lilleputt
Vidpass sextusen studenter av de totalt nittiotusen som det högre undervisningssystemet enligt 1963 års utbyggnadsprogram skall ta hand om i
slutet av 1970-talet vill utredningen
129
U 63 hänvisa till s. k. universitetsfilialer, en i vardera Örebro, Linköping,
Växjö och Karlstad; senare planeras
också en i Sundsvall, men med den saken får anstå till dess att dess moderuniversitet Umeå hunnit växa sig tillräckligt stort och starkt. Mot tanken
att i möjlig mån avlasta de befintliga
universiteten från en alltför stark tillströmning finns i och för sig intet att
invända. Däremot måste den skiss
U 63 framlagt på flera punkter framkalla allvarliga invändningar.
Den första gäller konsekvenserna
för lärarutbildningen. Det är först och
främst de ”stora” undervisningsämnena som skall vara företrädda vid
filialerna; en betydande del av framtidens lärare kommer alltså att utbildas vid dessa. Det förefaller då märkligt att förslaget över huvud kunnat
framläggas utan att avvakta resultatet
av Lärarutbildningssakkunnigas arbete
– och den kritik som detta tilläventyrs kan komma att möta.
Kärnpunkten i problemet är ju
nämligen, om det kommer att visa sig
möjligt att på filialorterna säkra en undervisning av för lärarutbildning godtagbar akademisk standard. Det ligger
i sakens natur, att studiemiljön under
alla förhållanden måste bli relativt
torftig i förhållande till den som ett
fullständigt universitet kan erbjuda.
Så mycket viktigare då, att i varje fall
standarden på de lärare som skall ansvara för filialundervisningen blir
den bästa möjliga. Utredningen är,
lätt att begripa, full av tillförsikt inför
sitt eget verk och försäkrar att allt
kommer att bli bra – filialundervisningen kommer att bli likvärdig med
moderuniversitetens. Dessvärre är det
inte lätt att dela denna förtröstan.
Kommer det inte att bli mycket svårt
att till filialerna knyta lärare med
forskningsambition, den yttersta förutsättningen för en levande undervisning i nära kontakt med den veten- 130
skapliga utvecklingen? Olycksbådande i sammanhanget är att utredningen
talar om en ny typ av lärare, med
lägre kompetens än de nuvarande
universitetslektorerna, som skall svara
för lågstadieundervisningen. Det sä-
ger sig självt, att de lärare som utan
stödet av mera omfattande akademisk
miljö vid dc nya filialerna skall svara
för ett ämne tvärtom snarast måste ha
högre kvalifikationer än vid moderuniversiteten. Om önskvärdheten härav kan näppeligen tvivel råda; men
förgäves söker man i betänkandet
efter konkreta förslag som skulle kunna bidra till att önskemålet uppfylles.
Risken för negativt lärarurval är på-
taglig.
Ett ömtåligt problem erbjuder också studentrekryteringen. Utredningsmännen misstänker, vill det synas, att
recentiorerna inte kommer att ha
samma höga tanke om universitetsfilialerna som de själva, utan genstörtigt kommer att föredra Lund framför
Växjö eller Uppsala framför Örebro.
För att stävja sådant ofog tänker man
sig därför ett system med obligatorisk
hänvisning till filialerna – platserna
vid dessa måste först och främst fyllas, därmed basta. Inte minst viktigt
är att se till att tillräckligt många studenter med goda betyg kommer till
dessa, det är innebörden i kravet att
”medelbetyget inom de olika grupperna studerande, kvarvarande och förflyttade (till filial, nämligen) blir
lika”. Att åtskilliga av de till genomsnittets betryggande förflyttade med
de höga betygen kanske om de från
början kommit till ett fullständigt universitet skulle ha attraherats av forskningen tillmätes tydligen ingen vikt.
Bostadsbandet är viktigare än den
vetenskapliga elitens rekrytering på
längre sikt, det måste, outtalat, vara
tanken bakom det hela.
Filialresonemanget var ett intressant uppslag. Synd bara, att det inte
kunnat omsättas i praktiskt genomförbara förslag.
Premierat ”källsparande”
I 20 år har nu efterkrigsinflationen
pågått oavbrutet i Sverige. Prisnivån
har sedan 1946 stigit med 114 procent.
Man har haft en tendens från ansvarigt håll att beteckna de senaste årens
inflation som ”måttlig”, men detta
kommer inte att bli lika lätt med den
inflation, som nu som bäst håller på
att utveckla sig. Under såväl 1965 som
1966 kommer priserna att stiga med
sannolikt närmare 10 än 5 procent.
Därtill kommer, och det är allvarligt,
att den svenska inflationen under de
senaste tio åren främst är att betrakta
som ”hemmagjord”. För att klara inflationen måste förtroendet för stabiliseringspolitiken återställas. Det är
svårt att finna ursäkt för finansministerns liknöjdhet. I den rådande konjunktursituationen borde det framstå
som en lika självklar som angelägen
uppgift för statsmakterna att vidtaga
rejäla åtgärder för att åstadkomma ett
ökat sparande.
Den som gör dessa konstateranden
är sekreterare Jan Gillberg, en av våra
yngre samhällsekonomer och tillika
verksam inom unghögern, i en nyutkommen debattskrift med den betecknande rubriken ”lnflationsfeber”. Frå-
geställningen för honom är hur inflationen skall kunna bekämpas. Han pekar på hur den centrala roll, som företagssparandel under 1950-talet spelade för att upprätthålla den samhällsekonomiska balansen, under 1960-talets första år successivt övertagits av
hushållssparandet. Åtskilligt tyder
emellertid på att den rollen nu i sin
tur håller på att övertas av det offentliga sparandel och då i synnerhet APsparande!. För författaren är det angeläget att vidga utrymmet för det enskilda sparandel – företagens såväl
som de enskilda inkomsttagarnas. Inte
minst varnar han för att AP-fonderna
i framtiden lätt kan komma att utnyttjas i maktpolitiska syften. Hur skall
det då vara möjligt att stimulera det
enskilda sparandel och särskilt hushållssparandet? Gillberg framlägger
ett utomordentligt intressant förslag
om införande av vad han kallar ett
”källsparande” kombinerat med statliga sparpremier, utformat på följande
sätt:
En viss del av lönen sätts automatiskt in på varje löntagares ”källsparkonto”. Samtidigt med insättningen
påföres en spar:premie, förslagsvis en
krona per varje fyra insatta. Insättningarna maximeras med hänsyn till
huruvida insättaren är gift eller ogift,
har ett eller flera barn etc. Tar insättaren ut pengarna per omgående förlorar han/hon sin sparpremie. Uttag
utan förlust av sparpremie medges i
vissa situationer: för ungdom vid bosättning, generellt vid anskaffning av
bostad (eget hem, bostadsrättslägenhet och dyl.), för att finansiera studier, för påbyggnad av försäkringsskydd, vid dödsfall samt efter ett fixerat antal (förslagsvis 5) år. På innestående belopp utgår bankränta i vanlig ordning.
Vad säger svenska folket om ett så-
dant källsparande? Detta har testats
genom en undersökning av SIFO. Enligt denna undersökning sparar mindre
än var tredje inkomsttagare regelbundet – 1,3 miljoner av totalt 4,4 miljoner. 1,8 miljoner sparar inte alls. De
övriga sparar men inte regelbundet.
Det enskilda sparandel skulle öka vä-
sentligt, om det lyckades att i tillräcklig utsträckning rekrytera ”sparare”
bland de mer än 3 miljoner inkomsttagare, som idag inte sparar regelbundet. Enligt undersökningen skulle
en sådan rekrytering kunna göras
effektiv med hjälp av ett premierat
131
källsparande. Säkert skulle det för
många människor vara en kraftig sparstimulans, att en del av lönen automatiskt sätts in på källsparkonto, varigenom nynettosparandet skulle pressas
uppåt. ”Fyra kronor i handen eller
fem på banken” skulle som Gillberg
framhåller bli valsituationen för
många, där det senare alternativet
säkerligen skulle vara rätt attraktivt.
Enligt SIFO :s siffror skulle det nysparande, som således kunde åstadkommas, komma att uppgå till 1.700
miljoner kronor per år, men genom
en intensiv propaganda för personligt
frivilligsparande borde det vara möjligt att pressa summan uppåt, så att ett
nysparande på omkring 2 miljarder
per år kunde uppnås. På förfrågan till
dem som inte sparar regelbundet svarade 19 procent att de ”skulle säkert
börja” och 25 procent, att de ”skulle
troligen börja”, om ett premierat källsparsystem infördes. statens kostnader för ett sådant sparsystem skulle
med denna omfattning komma att uppgå till 500 miljoner kronor om året.
l\Ien dessa premier, sägs det, är att
betrakta som ett offentligt sparande,
som på vissa villkor görs tillgängligt
för dc enskilda inkomsttagarna.
Ä ven om tillförlitligheten i SIFOundersökningen givetvis kan diskuteras, framstår dock som oemotsägligt,
att ett källsparande av det föreslagna
slaget helt säkert skulle ha stora förutsättningar att öka nysparandeL Det
är ett djärvt grepp, som presenteras,
men är det inte just initiativ av detta
slag som behövs för att komma till
rätta med inflationshotet? Förslaget
presenterades i en skiss av Gillberg
redan före valet förra året. I efterhand kan man endast beklaga, att
högerpartiet inte utnyttjade det. Icke
utan rätt riktades kritik mot högerpartiets förslag i AP-frågan, att man
inte anvisat nya vägar för att med frivilligt sparande ersätta det tvångsspa- 132
rande som äger rum inom ramen för
AP-fonderna. Källsparandet hade varit ett utomordentligt komplement,
som helt visst kunnat bryta udden av
mycket av den kritik, som högerpartiet nu i stället kom att utsättas för.
Alldeles oavsett AP-frågans framtida
öde är det föreslagna källsparandet en
så god tanke, att den borde kunna få
en allmän anslutning, åtminstone av
alla dem här i landet, som tror på det
enskilda sparandel som ett alternativ
till det offentliga tvångssparandet.
Men inte heller de mera odogmatiska
bland socialdemokraterna borde i
grunden ha något emot ett sådant
system. Förslaget bör prövas i praktiken. Man kan också vända på frågeställningen och säga: Är det inte nödvändigt att utnyttja varje möjlighet att
komma till rätta med den svenska inflationsfebern?
Oppositionens bostadsprogram
Finansministern har upptäckt ett nytt
skatteobjekt, om man får tro på de
uppgifter som framkommit. Till deltagarna i de av det socialdemokratiska partiet arrangerade s. k. Rådslag
65 har herr Sträng riktat en förfrågan
om vad de anser om möjligheten av
att låta varje familj betala en extraskatt på 200 kronor för att öka resurserna för bostadsbyggandet.
Man är frestad att karakterisera
finansministerns utspel som ett hugskott eller varför inte som ett för tidigt
aprilskämt. Men vad som normalt
skulle betraktas som ett utslag av tokeri eller i bästa fall skämtlynne förlänas
lätt ett drag av genialitet, åtminstone
i socialdemokratiska presskommentarer. Ty nog är det ett genialiskt exempel på solidaritet och jämlikhet, att
alla som har bostad skall få förmånen
att avstå ett par hundralappar om året,
så att alla de som nu är hänvisade till
den tristaste av alla köer, bostadskön,
kan få sina problem lösta. Det är också typiskt för en socialdemokratisk
finansminister, att det bostadselände,
som till följd av tjugo års medveten
socialdemokratisk regleringspolitik har
drabbat svenska folket och särskilt
ungdomen, nu hux flux reduceras till
att bli – ett kapitalproblem. Det är i
sanning ett oblygt försök att bita huvudet av skammen!
Betydligt intressantare är det att ta
del av ett verkligt förslag att komma
till rätta med bostadsfrågan. Näringslivets Byggnadsdelegation, som tidigare låtit publicera åtskilliga värdefulla
undersökningar, har nu sammanfattat
sina synpunkter i ett bostadspolitiskt
program, ”Gemensamt ansvar för bostäderna”. Man ställer upp fem mål
för bostadspolitiken: 1) Balans mellan tillgång och efterfrågan på bostä-
der, så att alla kan fritt välja bostad.
2) Snabb förbättring av bostadsstandarden inte bara beträffande utrymme och utrustning utan även när det
gäller miljö, serviceanordningar och
läge. 3) Rimliga boendekostnader, så
att alla kan få en god och rymlig
bostad, vilket bland annat kräver samhälleligt stöd åt hushåll med låga inkomster eller stor försörjningsbörda.
4) Trygghet i boendet, så att ingen
skall kunna tvingas att flytta utan bä-
rande skäl, men även så att alla vid
behov har möjlighet att byta bostad.
5) Smidig anpassning av bostadssektorn till samhällsekonomien i stort.
För att uppnå dessa mål förordar man
fri prisbildning, bostadsstöd endast
åt dem som har behov av det, affärsmässig finansiering samt konkurrens
på lika villkor.
En förutsättning för att komma till
rätta med bostadsbristen är hyresregleringens avveckling. Denna sker nu
inte förrän bostadsbristen på en ort
anses vara i det närmaste hävd. Men
det finns ingen hållbar mätare på
bostadsbristen på en ort. Därför bör
avvecklingen ske enligt en på förhand
bestämd tidsplan, och man föreslår:
Ett år efter beslut avvecklas regleringen helt i orter med upp till 40.000
invånare. Två år efter beslut sker avveckling i alla övriga orter utom
Stockholms- och Göteborgsområdena.
Tre år efter beslut skall regleringen
vara avvecklad i hela landet. Parallellt
med att hyresregleringen försvinner
bör också lånemyndigheternas hyreskontroll avvecklas.
Många intressanta synpunkter redovisas i programskriften. Så länge hyresregleringen består kan en fastighet
förräntas bättre, om ett äldre bostadshus rivs och ersätts med ett nytt, även
om det inte är förslitet. Detta leder till
en omfattande kapitalförstöring och
bidrar självfallet inte till att lätta på
krisen. Skall problemet kunna lösas är
det nödvändigt med en intensiv ombyggnadsverksamhet vid sidan av en
omfattande nyproduktion. De statliga
bostadslånen bör ersättas av lån med
statlig garanti från de ordinarie kreditinstituten. Den övre lånegränsen
bör vara 90 procent av avkastningsvärdet och lika för alla kategorier
bostadsföretag. Ett ändamålsenligt besittningsskydd för hyresgästen bör införas i den ordinarie hyreslagstiftningen.
Bostaden fyller en elementär social
funktion och byggandet omgestaltar
samhället för flera generationer. Detta
motiverar, sägs det, ett starkare samhällsinflytande över bostadssektorn
än på flertalet andra områden, men
detta inflytande får inte utformas så,
att det hindrar den fria och lika konkurrens, som är en sporre till framsteg. Ansvaret måste därför delas mellan stat, kommun och näringsliv.
statens uppgift är att under bibehållen rättssäkerhet upprätthålla och
utveckla en ändamålsenlig byggnadslagstiftning, genom bidrag främja bo- 133
stadsförsörjningen för hushåll med
låga inkomster och i övrigt garantera
en tillfredsställande bostadssocial lagstiftning; främja forskning och konsumentupplysning om bland annat bostädernas storlek, utformning och
standard, liksom all stadsplanering
och miljö; dra upp riktlinjer för och
övervaka kommunernas planering och
bostadspolitiska insatser; stödja och
underlätta bostädernas finansiering
genom statsgarantier till topplån; samordna olika myndigheters befattning
med samhällsplaneringen såväl centralt som regionalt och lokalt.
På kommunerna ankommer det att
svara för den fysiska planläggningen
och planeringen av bostadsförsörjningen; ge stadsbyggnadsmyndigheterna tillräckliga resurser för att hålla
en god planberedskap; genom markpolitiska åtgärder se till att planerna
förverkligas; uppmuntra till och
främja bygg- och saneringsinitiativ;
verka för konkurrens på lika villkor
inom bostads- och byggnadssektorn;
underlätta rörligheten och konsumenternas överblick över bostadsmarknaden bland annat genom bostadsförmedling.
Näringslivet åter har att svara för
effektiv bostadsproduktion och bostadsförvaltning i samråd med myndigheterna; delta aktivt i markpolitiken; medverka till en ändamålsenligt
inriktad bostadsfinansiering; genom
förbättrad planering samt intensivare
forsknings- och utvecklingsarbete
motsvara de ökade krav en friare
marknad ställer; samarbeta med myndigheter och övriga berörda parter
och därvid så tidigt som möjligt informera om egna planer som påverkar samhällsbyggandet; upprätthålla
en effektiv utvecklingsfrämjande konkurrens.
Inte minst denna uppdelning av
bostadspolitikens uppgifter på de tre
intressenterna stat, kommun och nä-
134
ringsliv, är av intresse. Målsättningen
för programskrivarna har varit att
ställa bostadskonsumenten i centrum
och ge honom ett ökat inflytande på
utvecklingen. Om programmet realiserades, skulle detta förvisso komma att
ske i stor utsträckning. Frågan är, när
regeringen äntligen skall tvingas erkänna sitt bostadspolitiska misslyckande. När detta sker, kan man med
fördel börja arbeta efter det sammanfattande program, som framlagts av
Näringslivets Byggnadsdelegation. Till
dess vore det på sin plats, att de tre
borgerliga oppositionspartierna enades om den framtida bostadspolitiken.
Hur skulle det vara, om man var för
sig anslöt sig till det föreliggande bostadsprogrammet och därefter talade
om för svenska folket, att man är beredd att med gemensamma ansträngningar avlyfta det gissel, som så länge
plågat så många? Säkert är att detta
skulle få ett starkt gensvar, inte minst
bland den bostadslösa ungdomen.
Bordet har välvilligt dukats. Man behöver inte diskutera sammansättningen av en programkommitte; inte heller behöver man älta om vilka frågeställningar som först bör angripas.
Och vad mera är, man bör rimligtvis
vara rätt enig om riktigheten i de
framställda förslagen. Har oppositionen råd att missa chansen?
Våra stressade lärare
Magsår, asteni, psykisk insufficiens
och andra nervösa sjukdomstillstånd
förekommer ”i förfärande hög grad”
som läkardiagnos i de sjukdomsintyg
som utfärdas för Stockholmslärarna,
uppger Lärartidningen. Men lika ofta
anges någon organisk sjukdom på sjukintyget, eftersom patienten föredrar
detta. Någon statistik på området finns
ännu icke, men man är medveten om
att påfrestningarna på lärarna ökat
kraftigt på senare tid.
En lärare, som råkat i konflikt på
arbetsplatsen, blir visserligen sjukskriven men får sällan någon vård,
påpekar man från Sveriges Lärarförbund och fortsätter: ”Man betraktar
alltså sjukskrivningen som en smidig
väg för att kalmera en konfliktsituation på arbetsplatsen. Vad sådana lä-
rare råkar ut för är att de ser slutet
på sjukskrivningsperioden med en
verklig bävan. Ty när sjukskrivningen
är slut, och de skall in på arbetsplatsen igen, finner de oftast att problemen kvarstår i oförändrat skick. Vad
man alltså borde inrikta sig på är att
dessa lärare får verklig vård under
sjukskrivningen och att man ser till
att de konflikter som gav anledning
till sjukskrivningen verkligen har
bringats ur världen. Men ett sådant
tillvägagångssätt förekommer tyvärr
alltför sällan och skulden därtill får
sökas på flera håll. Det är något fruktansvärt för en lärare att bli sjukskriven i ett par månader efter t. ex. en
konflikt med föräldrar och sedan nå-
gon vecka, innan han skall träda i
tjänst igen, finna att det blir nytt
bråk, bara han visar sig på arbetsplatsen. Då är sjukskrivningen ingen
väg till problemets lösning, den är
bara till för att bli av med folk.”
Gång efter annan förekommer uppgifter om hart när otroliga disciplinära
förhållanden i våra skolor. Det är
uppenbart, att det i dagens läge ställs
i det närmaste orimliga krav på lärarna. Vittomfattande förändringar har
genomförts på skolans område. Men
en aldrig så god pedagog, som saknar
lämplig undervisningsmateriel eller
tvingas att undervisa i alltför stora
klasser ställs inför problem som inte
går att bemästra. De som främst blir
lidande är ungdomarna. Det måste
därför, som vid upprepade tillfällen
påpekats från högerhåll, vara ett oavvisligt krav, att skolklassernas storlek
minskas till att omfatta högst 20-25
elever. Detta är betydelsefullt också
från disciplinär synpunkt. Men sannolikt räcker det inte därmed. Det har
talats mycket om att den nya skolan
i första hand är ”elevinriktad”, nå-
got som säkert de flesta lärare blivit medvetna om. I dag talas det vidare mycket om ”skoldemokrati”, varmed man uppenbarligen avser att
ytterligare inskränka lärarnas befogenheter – ännu ett exempel för övrigt på missbruk av ordet ”demokrati”.
Men frågan är hur långt man verkligen kan driva våra lärare. Erfarenheterna hittills pekar i en helt annan
riktning, på nödvändigheten av att
snarast verkställa en översyn av gällande disciplinbestämmelser. Lärarna
måste ges ökade möjligheter att i skolan upprätthålla disciplin och god
ordning. Sker inte detta snart, riskerar vi att hela vårt skolväsen utsättes
för allvarliga störningar.
Man vill också ställa frågan, om det
finns någon annan kategori tjänstemän i vårt land, som blivit så styvmoderligt behandlad som lärarkåren.
Många spaltmetrar har skrivits om betydelsen av trivsamma arbetsförhållanden, god personalvård etc. i våra
företag. Föga av detta har dock kommit lärarna till del. Det krävs av läraren, att han eller hon skall hålla kontakt med hemmen. I många fall blir
det svårt för läraren att hinna med
allt, och om det nya systemet överhuvud skall kunna fungera, måste åtskilliga av de uppgifter som naturligt
135
vilat på läraren övertas av särskilda
skolkuratorer och skolpsykologer. Av
allt att döma vore det emellertid också
på sin plats med en särskild lärarkurator, ”personalkonsulent”, på varje större skola, vilken kan hjälpa läraren i brydsamma situationer. Säkert
skulle också mycket annat kunna göras
för att underlätta för våra lärare, t. ex.
inrättandet av särskilda lunchrum. Att
döma av de klagomål, som ofta framförs, ger det ofta anledning till stor
irritation att tvingas inta sin lunch i
direkt anslutning till bespisningsmatsalen, något som helt naturligt inte ger
några större möjligheter till vila och
andhämtning. Det kan också ifrågasättas, om det inte blir nödvändigt att
ställa särskilda läkare, helst med psykiatrisk erfarenhet till lärarnas förfogande. Det nuvarande systemet med
stads- och provinsialläkare som tjänsteläkare för lärarna fungerar i vart
fall helt otillfredsställande och har givit många exempel på byråkratiskt
kineseri.
överhuvudtaget måste lärarnas situation och deras problem bli föremål
för en långt större uppmärksamhet än
vad som hittills varit fallet. Läraryrket
är inte ett serviceyrke, vilket som
helst. Lärarna arbetar med det värdefullaste vi har, våra barn och ungdomar. Det är ett allmänt intresse att de
mäktar fullgöra sina uppgifter. Och
det är samhällets skyldighet att tillse,
att de får arbeta under drägliga arbetsförhållanden.