Politiken och samhällsmiljön


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

541
POLITIKEN OCH SAMHÄLLSMILJÖN
Av läroverksadjunkt GUNNAR TRYGG
30-, 40- och 50-talen skulle kunna
karaktäriseras som socialpolitikens
stora tid. På 30-talet skaffade sig
socialdemokratin ett ”försprång”
på detta område, ett försprång som
det trots allt varit svårt för de borgerliga partierna att hämta in. Men
ur partipolitisk synpunkt är må-
hända socialpolitikens stora tid
förbi nu – man är ju sedan länge
fullständigt överens om betydelsen
av social trygghet för alla. Det
problemkomplex, som nu pockar
på politikernas uppmärksamhet, är
sannolikt frågan om samhällsmiljöns utformning. Det finns i själva
verket mycket, som talar härför.
Man kan exempelvis i dagens läge
knappast längre slå upp en tidning
utan att finna artiklar, som diskuterar miljöproblem.
Det är ett välkänt förhållande,
att samhällsmiljön i dag omformas
i ett snabbt tempo. Men man måste
fråga sig, om det är riktigt att –
som man hittills gjort – praktiskt
taget helt överlåta denna omformning åt s. k. experter av allehanda
slag, som alltså allsmäktigt får avgöra, hur alla vi andra – kort
sagt – ska ha det i vår dagliga tillvaro. Hur skulle det vara om man
på borgerligt håll utarbetade ett
program, som gav väljarna en
chans att påverka samhällsmiljöns
utformning, om man alltså utformade en miljöpolitik, som människorna kunde få ta ställning till på
valdagen? Men hur skulle en sådan
se ut?
Författaren Arthur Koestler på-
stod en gång, att medeltidens ”religiösa” tid och ”religiösa” människotyp under 1700- och 1800-talen
avlöstes av en ”ekonomisk” människotyp, för vilken den ekonomiska aspekten på tillvaron fullt
medvetet blev den avgörande.
Koestler ville också göra gällande,
att vi nu är på väg mot en ”biologisk” tid och en ”biologisk” människotyp. Denna karaktäristik rymmer säkerligen mycken sanning.
Allt fler människor börjar nog förstå, att människan inte är skapt
som ett bihang till tekniken och
som en konsumentmaskin, utan att
hon i första hand är en biologisk
organism, som kräver en biologiskt
anpassad miljö. Man börjar faktiskt inse, att människan har lungor, som behöver ren luft, att hon har
sinnesorgan och nervsystem, som
inte tål hur stora påfrestningar
som helst, att hon har muskler, ben
och armar, som måste få arbeta
funktionellt, om de ska kunna vara
friska, etc.
I dagens läge måste det vara
politikernas stora uppgift att så-
vitt möjligt försöka anpassa samhällets sociala och tekniska funktioner till människans biologiska
struktur. Inga andra har de maktmedel, som behövs för att ta itu
med den uppgiften. Samhällsmiljön har hitintills alltför ensidigt
utformats utifrån ett tekniskt-ekonomiskt betraktelsesätt. Man har
räknat med människan som ett
542
paketgods, en robot, som en varelse, som egentligen endast krä-
ver ekonomisk standard. Men hennes biologiska villkor och behov
har man i djupare mening aldrig
tagit hänsyn till. Tiden är mogen
för en aktiv miljöpolitik. Bilismens problem till exempel behö-
ver uppmärksammas ur miljösynpunkt. Man måste i vida större
utsträckning än hittills ta hänsyn till människor och miljöer, då
man planerar vägnätet. Visst ska
vi göra allt för att motorfordonen ska komma fram. Men fotgängaren och cyklisten måste skyddas. Som det nu är är de gatornas
parias. Särskilda gång- och cykelstråk, effektivt avskilda från motortrafiken, borde successivt inplanteras i tätortsmiljöerna och på
landsbygden. Alla människor ~
inte bara de, som inte har motorfordon ~ måste rimligtvis uppfatta krav härpå som något ytterst
tilltalande. AU gå eller cykla är nu
inte bara olustigt utan också direkt
livsfarligt. Det måste vara så, att
man ska kunna ta sig fram till fots
eller per cykel på trivsamma och
trygga villkor. Inte minst kräver
människornas hälsa, att det finns
möjlighet att få röra sig rent fysiskt inom själva tätorten. Vi ska
för övrigt inte organisera vår samhällsmiljö så, att man måste lita
sig till egen bil eller eljest kollektiva trafikmedel. Ett såvitt möjligt
sammanhängande system av cykeloch gångstråk i tätorterna skulle
betyda både en humanisering och
en demokratisering av hela trafiklivet.
Man kan fråga sig, hur många
de människor är, som numera utsätts för psykiska plågor i sina bostäder på grund av den mestadels
urusla ljudisoleringen i våra moderna hyreshus. Krav på bättre
ljudisoler:. ~ ulellan lägenheterna
i nytiyggda hus skulle säkerligen
uppskattas mycket inom vida kretsar. Man måste också begära, att
nya bostadsområden och vissa allmänna institutionsbyggnader, t. ex.
skolor från början effektivt planeras mot trafikbuller och trafikfaror.
Den moderna människan är en
varelse, som i hög grad lever ett
orörligt liv inomhus. Hon står i
hissen, sitter i bilen och i bussen
och arbetar mestadels inomhus.
Även hemma i sin stadslägenhet är
hon ofta mycket isolerad från uterummet. Och vart beger hon sig,
om hon går ut? Att promenera på
avgasförgiftade gator och vägar är
minsann inget nöje. Dagens tätortsmänniska behöver aktivitetsparker
med smidiga, centralt belägna aktivitetsinstitutioner för bastubad,
luft ~ och solbad, gymnastik, löpning etc. Att kräva att man experimenterar fram sådana skulle vittna
om omtanke om de många människorna i tätorten.
Den fortskridande vattenförsmutsningen och grundvattenförstöringen ropar på effektiviserad
vattenforskning och praktiska åtgärder. Giftanvändningen inom
lantbruket och skogsvården bör
uppmärksammas.
Lantbrukets produkter ska vi alla
leva av och landskapet tillhör i viss
mening oss alla. Den avdelning inom statens institut för folkhälsan,
som ägnar sig åt att undersöka
livsmedel, borde förstärkas. Om
man t. ex. har köpt ett äpple, borde
man åtminstone ha rätt att få veta,
om det är ett vanligt, oskyldigt
äpple, som man äter eller om det
också innehåller tillsatta kemiska
ämnen, t. ex. mineralgifter …
Men om ett miljöpolitiskt program ska göra något intryck på
väljarna, måste det ·prtiglas av
djärv och slagkraftig konkretisering. stora, till intet förpliktande
fraser- de må vara aldrig så vackra – tjänar inte mycket till.
Nu säger kanske någon så här:
”Visst ska vi försöka skapa en trivsam samhällsmiljö. Men vad har
det med politik att göra? Hur man
vill utforma samhällsmiljön är väl
i första hand en ”teknisk” fråga,
som aldrig kan bli partiskiljande.
Om man för övrigt på borgerligt
håll skulle säga, att man där ville
ge människorna en riktigare miljö, kommer man givetvis att säga
detsamma på socialdemokratiskt
håll.” Etc. Om man resonerar på
det viset, glömmer man emellertid,
att politikerna har till uppgift att
ta ställning till viktiga samhällsproblem. Om frågan om samhällsmiljöns utformning är ett viktigt
samhällsproblem, måste väl också
de politiska partierna deklarera sin
inställning till detta spörsmål. Det
543
har de inte alls gjort. Eller vilket
parti ska man i dagröstapå,omman
vill åstadkomma bättre luftvård,
vattenvård, markvård eller om man
vill avgifta lantbruket och den industriella livsmedelsproduktionen?
Ingen vet. Ibland verkar det rent
av, som om tongivande politiker i
vårt land skulle vara okunniga om
nyssnämnda problems existens. Ändå är det av livsavgörande betydelse hur dessa problem löses.
Vi är lyckliga nog att leva i ett
högindustrialiserat välfärdssamhälle. Men det gäller nu att ge människorna någonting, som kanske är
ännu viktigare än hög levnadsstandard, nämligen möjligheten till hög
livsstandard, biologisk trygghet och
fysisk och psykisk hälsa. Kanske
kommer det att visa sig, att den
politiska grupp, som vågar presentera en politik, som avser att skänka människorna en biologiskt välanpassad samhällsmiljö, på ett alldeles särskilt sätt är samstämd
med sin egen tid.