Frihet och trygghet

90
FRIHET OCH TRYGGHET
Au docenten, rektor GUNNAR HILLERDAL
De båda honnörsorden ”frihet” och ”trygghet” görs i
denna artikel till föremål för
en ingående analys au förre
ordföranden i Högerns Ungdomsförbund, docent Gunnar
Hillerdal. ”Endast den billiga
politiska vulgärpropagandan
spelar ut tryggheten mot friheten eller vice versa, skriver
förf., som samtidigt erinrar
om att problematiken undergår en avgörande förskjutning allteftersom samhället
omvandlas från Fattig-Sverige
till de stora resursernas land.
Det finns en rad honnörsord i politiken vilka alla partier tävlar om
att använda. ”Frihet” och ”trygghet” är två av de vanligaste och
betydelsefullaste. De är, rätt använda, också i hög grad meningsfulla. De områden begreppen täcker utgör grundvärden, som alla
människor spontant förstår betydelsen av. En politiker, som appellerar till kraven på ”frihet” och
”trygghet”, kan alltid påräkna
sympati,. bara han förstår att lägga sina ord väl.
Relationen mellan de båda storheterna är emellertid inte enkel.
De utgör fastmer ett invecklat psykologiskt problem och en politisk
stridsfråga av första rang. Det är
inte bara fråga om en lek med ord,
om man konstaterar, att det finns
anledning att formulera förhållandet mellan frihet och trygghet på
mer än ett sätt. Endast den billiga
politiska vulgärpropagandan spelar
ut tryggheten mot friheten eller
vice versa. Man kan säga, att skall
man någorlunda komma tillrätta
med relationerna mellan dem, får
man tänka i flera stadier som
kompletterar varandra. Det är av
utomordentligt stor vikt, att man
inte nöjer sig med det första eller
hamnar i en speciell attityd, som
gör iakttagaren blind för att förhållandena mellan friheten och
tryggheten håller på att ganska
radikalt förskjutas i politiska sammanhang efterhand som välfärdssamhället byggs ut och samhällsutvecklingen undergår en avgörande förskjutning – från FattigSverige till de stora resursernas
land.
Första stadiet: Frihet utan trygghet är omöjlig.
Frihet och trygghet utesluter
naturligtvis inte varandra. Den
som inte känner sig trygg blir
aldrig riktigt fri, eftersom han är
bunden av ängslan för framtiden.
På politikens område är ekonomisk
trygghet en förutsättning för faktisk valfrihet.
Denna enkla sanning var Tage
Erlanders stora tema i 1962 års
valrörelse i propagandaskriften
”Valfrihetens samhälle”. Det var
ett skickligt grepp av den socialdemokratiske taktiker, som för
närvarande är vårt lands statsminister, att spela upp det temat.
Egendomligt nog har socialdemokratin tidigare sällan eller aldrig
appellerat till friheten utan i stället
desto intensivare vädjat till människors trygghetsbehov. Tage Erlander, vars taktiska politiska begåvning ingen oppositionspolitiker
kan bestrida, tycktes plötsligt inmuta ett nytt område i socialismens domäner, till på köpet marker som tidigare gällt som oppositionens speciella egendomar.
Hr Erlanders klyschor
I själva verket var knepet i enklaste laget. Ringaste eftertanke sä-
ger naturligtvis att det är en ren
truism, aldrig bestridd av något
parti, som utgör Erlanders huvudtes. Ingen bör heller förmena Tage
Erlander att använda ett av politikens honnörsord, som socialdemokraterna tidigare sällan begagnat.
Nu efteråt ter sig situationen närmast komisk. Tage Erlander förstod säkert att han skulle reta upp
91
liberalerna ordentligt. För säkerhets skull tog han till ett ytterligare knep, väl beprövat i debatttekniken långt utanför politikernas
led. Om en man som åtnjuter stor
offentlig auktoritet – en sådan har
ju landets statsminister genom
sitt ämbete – dels uttalar något
som är obestridligt, dels beskyller
meningsmotståndarna för att inte
inse denna sanning, frestas de givetvis att med harm söka försvara
sig just på den punkt de blir angripna. Ur rent saklig synvinkel
vore det bättre att av·slöja hela
bristfälligheten i motståndarens
resonemang, men i första debattilskan är det lätt att förbise detta.
Erlander bäddade för en osaklig
debatt genom att utfärda diverse
rent horribla anklagelser. Han
skrev t. ex., att oppositionen bara
ville värna om vissa gruppers frihet. Högern, sade Erlander – kan
en statsminister ljuga hur mycket
som helst utan att hans politiska
samvete vaknar?- har ansett ”det
självklart att en förbättring av statens finanser skulle klaras med
försämrade levnadsvillkor för de
svagaste i ·samhället”. Folkpartiet,
fortsatte han, följer efter högerns
”reaktionära politik”. Detta visade
sig under konservatismens framgångstid. ”Ingen högerklyscha var
för billig, ingen konservativ tankegång för främmande för att den
inte i lätt omstuvad form skulle
dyka upp i folkpartiets propaganda”.
Vem märker inte nu, ett par år
92
efter skriftens utgivande, att Tage
Erlander är den som serverar
klyschor av billigaste sort? Det är
frestande att slå tillbaka hårt och
visa hur orimliga statsministerns
anklagelser är. Det torde emellertid
inte behövas. Framför allt finns
dock en avgörande invändning mot
en dylik uppgörelse. Tage Erlander själv önskade förmodligen
ingenting annat. Ett resonemang
på detta förenklade plan är ur en
synpunkt direkt farligt. Det drar
nämligen uppmärksamheten från
det faktum, att just detta plan är
för enkelt, alldeles för enkelspårigt.
Ingen kan som vi sagt förneka att
frihet förutsätter ett elementärt
mått av trygghet, också av ekonomisk trygghet. Ingen vill förneka
det eller har förnekat det. Polemiken är till ingen nytta, den består
bara i beskyllningar och beskyllningars avvisande. Det är inte frå-
ga om politisk debatt som är värd
sitt namn.
Andra stadiet: Omhändertagande, som skapar trygghet, kan skapa
många problem. Regeringen kan
spela ett bedrövligt spel med dylikt
förmyndarskap. Följden kan bli,
att somliga människor känner sig
besvärade au sådan trygghet.
Frihet och trygghet skall inte
spelas ut mot varandra. De är nämligen varandras förutsättningar. En
människa är inte fri om hon är
otrygg. Tryggheten är alltså ett av
frihetens villkor. Man kan emellertid och bör också, som vi småningom skall se, vända på resonemanget. Vi människor är fria att
skapa trygghet, åtminstone den del
av tryggheten som sammanhänger
med sund ekonomi, skydd mot
plötsliga katastrofer, sjukdom
m. In.
Frihet förutsätter trygghet och i
realiteten förutsätter också tryggheten att vi är fria att skapa den.
De båda storheterna är inte varandras motsatser. Det är därför ett
enfaldigt sätt att resonera, om nå-
gon säger att friheten kan bli för
stor eller att inte vilket pris som
helst kan betalas för tryggheten.
Då debatten stundom likväl tenderar i endera av dessa två riktningar, så beror det på att vissa
störande faktorer konunit med i
spelet. Det finns anledning att fundera en smula över sådana.
En sådan störande faktor, som
totalt kan förrycka politiken, är
den uttalade eller vanligen outtalade tanken att folk i allmänhet är
belåtna med att omhändertas av en
grupp, som tänker för dem. Politikens främsta uppgift blir då att
försöka åstadkomma reformer,
som leder till att folk i allmänhet
får det bra och efter hand allt
bättre och bättre materiellt. Folk i
allmänhet bryr sig ju inte om politik, de är nöjda med att bli omhändertagna och få det lite bättre
efterhand. Helst bör det ske utan
irriterande ingrepp av herrar politiker. Med stigande välstånd, sägs
det ibland debatten politiker
emellan, växer denna grupp av politiskt ointresserade människor
ständigt. Vad har folk egentligen
att bråka om?
Löftespolitiken
Vi känner igen den attityd som
skisserats, och vi vet att politikerna
ofta frestas att spela just på den.
Vill man vara elak kan man säga,
att det är denna bild av svenska
folket som den stora gruppen av
människor, vilken skall omhändertas, som föresvävar socialdemokraterna varje val. Själva valmaskineriet rättas därefter. Först och
främst gäller det att vartannat år
servera nya feta löften om hur
mycket bättre gemene man skall få
det om regeringen får sitta kvar.
Blir det fara å färde, gäller det att
verkligen mobilisera de stora grupperna av i grund och botten rätt
ointresserade människor för ”fortsatt välfärdspolitik”. Gamla skivor
om oppositionen som busen, som
vill riva ner vad regeringen byggt
upp, läggs på igen. Man får skrämma folk till valurnorna om det behövs. Sen valet vunnits får de vara
ifred igen. Då gäller det åter att
regeringen tänker bäst.
Är nu den stora grupp av politiskt tämligen likgiltiga människor,
som regeringen Erlander vädjar
till, fri? Naturligtvis i en mening.
De är fria att leva som de vill. Tage
Erlander tycks därtill mena, att
demokratin är väl bevarad, ty om
han gör något riktigt svårt misstag röstar de inte längre med honom. Det kan naturligtvis inte heller bestridas.
93
Ändå finns en skrämmande likhet mellan en regering, som arbetar med sådana metoder, och en regeringsmakt, som inte alls godkänner demokratiska metoder. Likheten kommer till uttryck i den
sakligt sett nedlåtande attityd, med
vilken man ser på och behandlar
folk i allmänhet, särskilt i en valrörelse. Val efter val får vi uppleva
hur regeringspartiet förgrovar argumenten och målar ut oppositionens politik intill oigenkännlighet.
Särskilt gör man så då det gäller
att skrämma den stora ointresserade massan. Högern ville ta bort
barnbidraget 1960 (naturligtvis talar man inte om att förslaget var
inbakat i ett stort skattepaket, att
högern bl. a. vägrade att acceptera
omsättningsskatten, som kostade
lika mycket för normalfamiljen
som barnbidraget). Hel:a oppositionen vägrade att acceptera ATP
och ge människor trygghet på
ålderdomen (naturligtvis glömde
man att tala om att också oppositionspartierna ville ha pensionsreformer, bara inte med hjälp av
en fondbildning, som lägger en tidigare okänd ekonomisk makt i regeringens händer). Fler exempel
kunde ges. De skulle alla liksom de
här givna peka i en bestämd riktning: regeringen är inte alls angelägen att låta väljarskarorna välja
mellan faktiska politiska alternativ. Tvärtom gör socialismen vad
den kan för att hålla gemene man
i faktisk politisk omogenhet genom
att svartmåla oppositionen, vägra
94
att sakligt diskutera dess alternativ. Av samma anledning – taktiken att hela tiden själv framstå
som alla goda gåvors givare – har
regeringspartiet, nästan konsekvent avslagit alla reformyrkanden
från oppositionspartierna i riksdagen då de framlagts för att sedan, något år senare, själv lägga
fram dem i omstuvad form, genomföra dem och ta äran av dem.
Spekulation i osäkerhet
Den störande faktor som vi här hela
tiden söker inringa betyder oerhört
mycket för den politiska friheten
i egentlig mening. En verkligt mogen demokrati förutsätter politisk
mognad hos väljarkåren och gör
allt vad som är möjligt för att hos
medborgarna framfostra en sådan
mognad. I en diktaturstat gör diktatorn och honom närstående i
stället allt för att undanskymma,
fördölja eller förvränga fakta. Så
långt kan det inte gå i vårt land,
naturligtvis, och jag vill inte heller
beskylla regeringen för en dylik
inställning. Vad jag vill nagla fast
är emellertid att det finns en oroväckande tendens i samma riktning. Gång på gång verkar det som
om regeringen alls ingenting har
emot att den stora väljarmassan
hålles i relativ politisk omogenhet.
Den spelar ut argument, som är
ägnade att hålla folk i dylik okunnighet. Den spelar också, när den
finner det lägligt, skickligt på folks
relativa ointresse för politiken. Den
döljer skickligt sina syften för de
stora grupperna. Därför är det till
exempel högst inopportunt att tala
om socialisering.
Det verkligt förskräckande i
sammanhanget är att det förmodligen finns åtskilliga socialister i
vårt land i inflytelserik ställning,
som inte bara accepterar förmyndarskapsrollen som god taktik –
i valtider utbytt mot den vackra
rollen av välfärdspolitikens tillskyndare kontra borgerlig nedrustning av samma välfärd – utan
också tror att politiken måste förbli sådan. Det vill säga, en grupp
måste tänka och dirigera för den
stora politiskt ointresserade massan. De tänker emellertid, så menar de, till de mångas bästa. De
finner det därför inte ens orimligt
att stora grupper, som inte reagerar, kollektivanslutes till det socialdemokratiska partiet.
Exempel på kollektivanslutning
med ringa majoritet är naturligtvis verkligt sjuka punkter för socialdemokratin. På tu man hand
med en socialdemokrat har han alltid svårt att försvara förfaringssättet, och man får höra åtskilliga
generade ord. Det beklämmande är
att partiledningen inte reagerar.
Det är ett demokratiskt renlighetskrav att kollektivanslutningen till
partiet upphör. Eller har det gått
så långt att regeringen för sig själv
uppehåller tron att de verkligen
tänker bäst i alla avseenden för
de många?
Av de resonemang, som vi fört
ovan, borde en slutsats utan vidare
kunna dragas. Verklig frihet förutsätter också politisk medvetenhet.
Annars kommer man snubblande
nära inställningen att det inte spelar någon roll om »Der Fiihrer
denkt fiir uns» eller om »Erlander
tänker och ordnar så bra för oss».
Att fostra till en större politisk
medvetenhet måste vara en uppgift för alla partier. En dylik politisk medvetenhet är i själva verket demokratins livsverk.
Det är därför inte att undra på
om oppositionen ibland reagerar
hårt mot talet om tryggheten. Det
är emellertid inte trygghetspolitiken som sådan som då angripes,
något som socialdemokraterna gärna påstår. Det är i stället de tendenser till förmyndarskap som
överallt dyker upp i regeringspolitiken.
Skolans betydelse
Nu har visserligen socialdemokraterna till synes ett gott argument att komma med, då en kritiker talar om vikten av mer utbredd
politisk medvetenhet. Socialisten
av idag hänvisar gärna till att vi
står i början av undervisningens
verkliga demokratisering och att
det är socialdemokraterna som
står som målsmän för den nya skolan. Det är som vanligt ett tvivelaktigt argument, eftersom skolreformen genomförts under stor uppslutning från oppositionen och kritiken väsentligen gällt vissa sidor
av den nya skolpolitiken. Ser man
närmare efter, finner man för öv- 95
rigt att kritiken just avser frågor,
som ligger väl i linje med vad som
ovan kritiserats i socialdemokratisk politik överhuvud. Det är t.ex.
den hotande kvalitetssänkningen,
det oklara talet om en demokratisering av skolan som skulle innebära att en »borgerlig» skola utbyts
mot en verkligt demokratisk eller
till och med mot en skola, där konsekvenserna drages av socialdemokratisk politik osv.
Ändå skall det erkännas, att
breddningen av utbildningen är nå-
got fascinerande. inte minst ur politisk synvinkel. Oppositionen har
all anledning att noga studera riktlinjerna för den nya utbildningspolitiken. Mot den ökade bildningen som sådan har oppositionen
ingen invändning att göra. Den är
ett egenvärde. Dessutom följer med
den – med eller mot socialdemokratins vilja – just den politiska
medvetenhet, som oppositionen vill
verka för. Man kan därför tillägga,
att breddningen av utbildningen är
socialdemokratins hittills vågsammaste utspel. Allt talar nämligen
för, att den studerande ungdomen
i breda skaror vänder socialismen
ryggen. Den politiska studentrörelsen, som är något att tala om, är
idag konservativ, till någon del liberal, men den socialdemakratiska
studentrörelsen betyder föga, trots
att den högljutt söker ropa ut vad
mera doktrinära socialdemokrater
i hemlighet talar om. Eller kanske
är det just därför den så föga har
den studerande ungdomens öra?
96
Fostran till större politisk medvetenhet gynnar i varje fall inte
den förmyndarskapspolitik, som
regeringen Erlander fört under senare år och som den – förklädd
i välfärdens lockande dräkt- fortfarande söker vinna varje val med.
Det är därför den nya utbildningspolitiken är så intressant. Det finns
anledning att följa dess utveckling
utomordentligt uppmärksamt.
Frestelsen till någon form av indoktrinering i socialistisk riktning
kan bli svår, om ungdomen som
tidigare fått den vita mössan fortsätter att svika regeringspartiet.
Det blir säkert samma sak även
om den vita mössan avskaffas, bara debatten får vara fri och undervisningen objektiv. (En annan sak
är att lärarkåren gärna får gälla
för reaktionär, det hör till bilden.)
Vi summerar. Då strävan efter
trygghet övergår i en politik, som
tenderar till förmyndarskap, blir
friheten förr eller senare något
misstänkt. Den politiska medvetenheten motverkas. Det kan i det lä-
get någon gång ligga nära till
hands att reagera så starkt mot
»förmyndarskapet» att det ser ut
som om själva trygghetspolitiken
avses. Ringaste eftertanke säger
emellertid att det inte är tryggheten utan sättet att söka förverkliga
den som egentligen angripes och
måste angripas.
Tredje stadiet: Vi är fria att verka
för ökad trygghet i de stora resursernas samhälle. Det kan bli en
stor glädje att själv vara med om
att skapa ökad trygghet för många.
Det blir allt svårare för socialdemokratin att skrämma väljarkå-
ren. Den unga generationen är
okänslig för klasskampsrollerna.
Den har nämligen sett begynnelsen
av det nya samhälle, som är på väg
att växa fram: det rika Sverige, de
stora resursernas land. De unga
förstår att fattigdomen är besegrad
inte främst genom skicklig politisk fördelning och planering utan
genom teknikens och industrialiseringens stora landvinningar. Utvecklingen i Välfärds-Sverige är
därvid parallell till framåtskridandet i många andra länder, som inte
haft socialistisk regering.
I de stora resursernas samhälle får
problematiken frihet – trygghet
en helt ny dimension. Grundtryggheten är uppnådd för de allra flesta. Det är bara en tidsfråga då den
förverkligas överallt, framför allt
för de små grupper som ännu,
skandalöst nog, varit mer eller
mindre bortglömda, t.ex. de handikappade.
Ett nytt samhälle- nya problem
I det nya samhället möter i stället helt andra problem för politikerna. De har t.ex. att ta ställning
till vilken typ av forskning vi skall
satsa på för ytterligare framåtskridande. Det är liksom många andra
frågor i dagens samhälle, spörsmål
som inte alls lämpar sig att avgöra
av en stark regering bara därför
att den har stor makt. styrkan i
regeringspolitiken beror fastmer på
den rätta insikten och på förmå-
gan att på flera håll framlocka de
nya, skapande initiativen.
Motsvarande gäller i mycket stor
utsträckning om individerna. Regeringen får allt mindre och mindre uppgiften att sörja för dem, sedan väl grundtryggheten förverkligats. Somliga regeringsinitiativ kan
rentav få den vanskliga effekten att
kringgärda initiativ och fritt val.
I de stora resursernas samhälle
blir allt fler människor medvetna
om att de själva – och många
gånger bäst själva- kan välja sin
livsform. Det gäller också – sedan
grundtryggheten förverkligats –
exempelvis familjens ekonomi eller
ekonomiska politik. Den verkliga
ekonomiska valfriheten grundläggs
genom form av eget sparande. För
många behöver detta inte utesluta
vad som i en mening också är höjd
konsumtion. Sommarstugan och
det egna hemmet utgör samtidigt
förvärvande av kapitalvärden. De
kan realiseras då ägaren så önskar
eller behöver. Samtidigt ger båda
ökade möjligheter för trivsel.
I de stora resursernas samhälle,
som vi av allt att döma ännu bara
är i begynnelsen av, får vi möjlig- 97
heter av hittills oanat slag att genom egna initiativ välja en personligt önskad livsform och förverkliga den – allt under förutsättning
att vi verkligen får välja själva och
får faktiska valmöjligheter själva
genom att öka vår personliga trygghet genom sparande. Det är detta
som är innebörden i ägardemokratin. En reell ekonomisk frihet förutsätter ett utbrett ägande. Det är
nog så bra med rätten till socialhjälp, och den skall naturligtvis
finnas kvar. Men det är ännu bättre att förfoga över tillgångar, som
gör socialhjälpen i realiteten överflödig för de flesta människor. Det
är utmärkt om vi kommer därhän
– och först då kan vi på ett verkligt meningsfullt sätt tala om en
lösning av frihets- och trygghetsproblemen – att individen utan
att råka ut för en personlig katastrof kan sätta in stora summor
i en situation som för honom ter
sig verkligt angelägen.
Denna lösning av frihets- och
trygghetsproblemen har framtiden
för sig. Det är den som måste erbjudas politiskt mogna väljare som
ett alternativ till socialistisk förmyndarskapspolitik.