Sveriges jordbruk och Europas


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

521
SVERIGES JORDBRUK OCH EUROPAS
Konkurrensläget kan i den
närmaste framtiden bli något
fördelaktigare för Sveriges
jordbrukare än det varit under de senaste åren, är en av
de slutsatser som agr. lic. Sven
Holmström kommer fram till
i denna analys av det europeiska jordbrukets situation.
Effektiviteten
Hur man mäter. I debatten om
jordbrukets situation här och i
andra europeiska länder är det
ofta så, att effektivitetsfrågan
kornmer i förgrunden. Detta har
olika orsaker. Många frågar sig,
hur det kan vara möjligt, att de
svenska jordbrukarna klarar sina
problem, när vi har 75 procent
högre löner i jordbruket än genomsnittet för EEC, medan våra produktpriser bara är tre procent
högre än inom EEC-länderna. Andra frågar sig, varför danska livsmedel är billigare än svenska o. s. v.
Ett gemensamt har frågeställningarna: de glider gärna över till
effektivitetsfrågan.
Hur är det då ställt med effektiviteten i jordbruket inom olika
Av agr. lic. SVEN HOLMSTRöM
europeiska länder. Något entydigt
svar kan inte ges, helt enkelt därför att det inte finns något entydigt mått. En viss uppfattning om
skillnaderna ifråga om effektiviteten får man genom att jämföra hur
stor del av den yrkesverksamma
befolkningen, som är sysselsatt i
själva jordbruket.
För Sveriges del är den yrkesverksamma befolkning, som har
jordbruket till huvudyrke, nu endast ca åtta procent. Siffran har
rasat nedåt mycket snabbt och den
ter sig nu vid en internationell jämförelse låg. Förenta Staterna ligger
någon procentenhet lägre, men det
är som bekant inte enbart inom
jordbruket, som USA har den
högsta effektiviteten i världen.
Inom Östeuropa arbetar alltjämt
35-45 procent av befolkningen i
jordbruket. Inom industriländer i
Västeuropa, som på industrisidan
är jämförbara med Sverige, är
jordbruksbefolkningens andel alltjämt betydligt högre än i Sverige.
Västtyskland har ca 12 procent och
Frankrike ca 20 procent av sin
yrkesverksamma befolkning knuten till jordbruket. Det är samma
läge som i Sverige för ca 10 år
sedan.
522
Jordbruksfolkets andel av den
yrkesverksamma befolkningen kan
givetvis inte utan vidare godtagas
som bedömningsgrund. Man måste
även beakta självförsörjningsgraden. Danmark har högre procent
jordbruksfolk än Sverige men har
som bekant stora exportöverskott
och en jordbruksproduktion, som
i genomsnitt är effektivare än hela
Sveriges. En dylik jämförelse bör
dock göras med Sydsverige – som
ifråga om naturliga förutsättningar
är jämförbart med Danmark –
och i så fall erhålles något högre
effektivitet här än i Danmark.
En annan viktig fråga är jordbruksproduktionens inriktning.
Sovjetunionen torde t. ex. ha ungefär samma självförsörjningsgrad
som Sverige, men det svenska jordbruket förser landets konsumenter
med en hög procent animalieprodukter, medan det ryska jordbruket består sina kunder med en diet,
som kännetecknas av stor knapphet på animalier – d. v. s. de
svenska jordbrukarna följer produktionen längre; det är en längre
gående förädling inom Sveriges
jordbruk och dessutom går det åt
mycket mera växtodlingsprodukter till varje svensk konsument,
eftersom animalieproduktion inte
kan ske utan stora kaloriförluster.
Ytterligare en viktig faktor i
sammanhanget är, i vilken omfattning den till jordbruket knutna
yrkesverksamma befolkningen gör
arbetsinsatser i andra näringar
samt – slutligen – i vad mån
arbetsinsatser i jordbruket göres
av folk från andra grupper.
På dessa punkter vet vi, att den
del av Sveriges yrkesverksamma
befolkning, som i folkräkningarna
hänföres till jordbruket, gör mycket stora arbetsinsatser i skogsbruket – säkerligen mer än i nå-
got annat land med undantag för
Finland. Vi vet också, att Sveriges
jordbrukare i stor omfattning arbetar utanför den egna brukningsenheten i andra näringar än skogsbruk men ändå redovisas som yrkesverksamma i lantbruket. Samtidigt har vi stora arbetsinsatser i
jordbruket av personer som i folkräkningarna hänföres till andra
yrkesgrupper.
J ag vidrör dessa problem för att
understryka, att vi inte har något
entydigt mått på jordbrukets effektivitet i olika länder. Självsäkerhet
i denna fråga tyder på bristande
insikter. Dock får tillgängligt material anses ge belägg för, att Sveriges jordbruk ligger väl till i en
europeisk jämförelse. Detta bör
naturligtvis främst vara en sporre
till fortsatta ansträngningar.
Det göres nu mycket för jordbrukets effektivisering med statligt stöd ute i Europa – inte minst
i EEC-länderna, Storbritannien och
Danmark. Vid jämförelser ifråga
om de statliga insatserna förefaller
det nu som om Sverige inte längre
skulle ligga särskilt väl till. Vi har
också anledning bedöma de statliga insatserna på jordbrukets område mot bakgrunden av statens
omfattande stödåtgärder inom andra näringar, t. ex. inom industrin
genom arbetsmarknadsstyrelsen.
De naturliga förutsättningarna
Beträffande de naturliga förutsättningarna för jordbruk i Sverige i
jämförelse med olika europeiska
länder finns anledning understryka, att den mest väsentliga skillnaden torde ligga i klimatet – bl. a.
vegetationstidens längd -och inte
i jordmånen. Jordens naturliga
bördighet spelar en mindre roll,
efterhand som arbetslönerna ökar
och växtnäring i form av handelsgödsel blir ett allt billigare produktionsmedel. Om en näringsfattig
jord t. ex. behöver tillföras 200 kg
handelsgödsel mera per ha än en
näringsrik, så betyder detta ekonomiskt mycket mindre än om den
näringsfattigare jorden istället till
arbetskrävande grödor fordrar
mindre antal mansdagsverken per
år än exempelvis en styv lerjord.
Sverige ger för övrigt exempel på
näringsrika såväl som näringsfattiga jordar och lättbrukade såväl
som svårbrukade.
Skillnaderna i klimatet är en allvarligare fråga. Vårt nordliga läge
skapar stora risker för frostskador,
men det medför också fördelar. De
styva lerorna i vissa delar av landet skulle vara svåra att handskas
med utan den sönderfrysning vi
får genom vinterns tjäle. Även bekämpningen av skadeinsekter och
växtsjukdomar underlättas genom
den nordiska vinterns köldperiod.
523
Vårt nordliga läge medför också
att vi får ett snävt variationsområde för produktionens inriktning.
Detta är en nackdel. Det finns mycket som vi inte med fördel kan
odla, och detta medför problem när
det gäller den önskvärda inriktningen på självförsörjning.
Vegetationsperiodens längd är
även ett problem ur arbetsorganisatorisk synpunkt. Inom jordbruket är det över huvud taget ett
problem att kunna få jämn sysselsättning för arbetskraften. Flera
arbetsoperationer är strängt sä-
songbundna.
När bonden på den goda jorden
uppe i Tornedalen kan skörda vallen en eller högst två gånger, så
kan hans kollega på den likaledes
goda söderslättsjorden skörda tre
gånger – men bonden nere i
Robnedalen i Frankrike kan skörda grönt foder två eller tre månader längre än söderslättsbonden.
Detta betyder – uttryckt på ett
annat sätt – att jordbrukaren i
mellersta Frankrike kan bedriva
fältarbete och producera växtprodukter under en avsevärt längre
tid av året än sydsvensken. Detta
problem accentueras ytterligare ju
längre mot norr vi kommer. Vad
det betyder ekonomiskt är lätt att
förstå, då man vet, att den sydoch mellansvenske jordbrukaren
måste producera omkring 120 kg
mjölk för att kunna betala ett lantarbetardagsverke. Det går inte att
driva kommersiellt jordbruk, om
man inte kan utnyttja arbetskraf- 524
ten, och detta blir särskilt angeläget i Sverige, där vi har de i särklass högsta lantarbetarlönerna i
Europa- som jag nämnt förut 75
procent högre än i EEC-länderna.
Lyckligtvis är stora delar av det
svenska jordbruket kombinerat
med skogsbruk, och detta är tvivelsutan en viktig orsak till att vi
kan konkurrera med jordbruket i
de flesta andra västeuropeiska länder, trots vårt högre löneläge och
trots vår jämförelsevis korta vegetationsperiod. Inte så, att skogen
subventionerar jordbruket. Betydelsen ligger i växlingen mellan
arbetskraftens användning i de
båda lantbruksnäringarna, jordbruk och skogsbruk. Kombinationen mellan jordbruk och skogsbruk är ur såväl nationalekonomisk som företagsekonomisk synpunkt av stor betydelse. Om vi
går mot en ytterligare specialisering i jordbruket, blir skogskombinationen ännu viktigare, ty
specialiserad jordbruksdrift medför ofta ojämnare behov av arbetskraft – vilket dock vid kombination med skogsbruk inte behöver
leda till försämrat utnyttjande av
arbetskraften.
Produktion/konsumtion
Av lätt förklarliga skäl har frågan
om produktion, konsumtion och
avsättningsmöjligheter intagit en
viktig position i den europeiska
jordbrukspolitiska debatten.
Det är väl bekant att stora delar
av världens befolkning svälter. Efterhand är det väl troligt, att möjligheterna att producera livsmedel
måste tagas till vara. Detta är
emellertid delvis en statsmakternas angelägenhet. I varje fall kan
de enskilda jordbrukarna i länder
med konkurrens om arbetskraften
inte producera livsmedel till länder, där köpkraft saknas. Det blir
möjligt endast genom statsmakternas ingripande och förmedling.
Vi har alltså anledning att ur
jordbrukarnas synpunkt tillsvidare bedöma produktions/konsumtionsbalansen och avsättningsmöjligheterna för Europa eller delar
av Europa utan direkt hänsyn till
livsmedelsbehovet i bristländerna.
Av flera skäl har vi anledning särbehandla öst- resp. Västeuropa.
De östeuropeiska staterna har
– inklusive Sovjetunionens asiatiska befolkning- ca 335 miljoner
invånare. Den under 1963 så markant framträdande förändringen i
dessa staters inverkan på den internationella livsmedelsmarknaden
stod visserligen i samband med en
svag spannmålsskörd. Det är dock
knappast troligt, att det försämrade försörjningsläget skulle ha
lett tilllika omfattande spannmålsköp utan starka önskemål om att
även i ett kritiskt läge ej avsevärt
försämra livsmedelsstandarden.
Till den del de ryska veteköpen är
ett resultat av en tillfällig missväxt är de inte av någon större betydelse för den långsiktiga utvecklingen. Till den del de eventuellt
kan sammanhänga med en förändrad försörjningspolitik inom Sovjetunionen och andra stater i östblocket är de däremot av utomordentligt intresse – inte minst
sett i samband med den nyligen
signalerade offensiven för ökad
tillverkning av handelsgödsel för
att kunna höja livsmedelsproduktionen.
Det sovjetryska jordbruket är ur
rent teknisk synpunkt behäftat
med tre kardinalfel: jorden är till
stora delar vattensjuk; tillförseln
av växtnäring är för låg; maskinutrustningen är- eller har i varje
fall varit – otillräcklig och illa
disponerad. Man kan naturligtvis
tillägga en fjärde punkt, nämligen
att jordbruk inte förefaller att lämpa sig för socialiserad drift, men
det är en sak för sig. Om man nu i
Sovjetunionen mobiliserar industriella resurser för en snabb utbyggnad av kemiska industrier till
produktion av handelsgödsel, kan
produktionsvolymen inom växtodlingen tvivelsutan ökas avsevärt
– i all synnerhet om förbättrat
näringstillstånd i jorden lwmbineras med åtgärder för att avhjälpa
andra brister. Produktionsökningen i växtodlingen kan under sådana förhällanden bli mängdubbelt
starkare än folkökningen.
En dylik utveckling i Sovjetunionen och andra stater i öster kan
emellertid äga rum utan att ge upphov till exportöverskott, under
förutsättning att man tillåter en
successiv förändring i konsumtionsinriktningen mot ökad andel
525
animalier, efterhand som förbättrade resultat frän växtodlingen
skapar förutsättningar för den antydda omläggningen. (Som bekant
är kaloriförlusterna betydande vid
animalieproduktion.) Att betydande knapphet på animalieprodukter
förelegat i Sovjetunionen är väl
känt – både från den officiella
statistiken och genom officiella uttalanden i samband med ofta återkommande jordbrukskriser. Mot
denna bakgrund är just den försörjningspolitik som under åren
framöver kommer att föras både i
Sovjetunionen och andra östmakter av utomordentligt intresse. Vid
oförändrad inriktning av produktion och konsumtion skulle en bebådad uppryckning inom växtodlingen främst med handelsgödselns
hjälp kunna leda till exportöverskott av spannmål. Vid en samtidig successiv höjning av livsmedelsstandarden däremot behöver
förbättrade resultat från växtodlingen inte leda till någon ändrad
balans i utrikeshandeln. Eftersom
upprustningen av växtodlingen i
varje fall inte är gjord i en handvändning, är det t. o. m. möjligt att
en eftersträvad bättre försörjningsstandard kan komma att placera
Sovjetunionen bland importländerna under den närmaste framtiden.
Allt detta gör, att Sovjetunionen
såväl som vissa andra stater i Östeuropa för åren framöver utgör ett
viktigt frågetecken för den som
söker göra prognoser över livsme- 526
delsbalansen inom den ”köpkraftiga” delen av världen. Genom den
betydande befolkningsnumerär det
gäller kan effekterna av vad som
kommer att ske i öst bli av mycket
stor betydelse för situationen på
den västliga världens livsmedelsmarknader under de närmaste
åren.
J ag går så över till en granskning av utvecklingen i tio länder i
Västeuropa: EEC-länderna jämte
Danmark, Norge, Storbritannien
och Sverige. I detta fall vill jag
först belysa konsumtionsutvecklingen.
Man får ett bra grepp på den
frågan, om man med tillgängliga
prognoser som grund räknar ut
vilken åkerareal, som vid oförändrade hektarskördar går åt för att
täcka konsumtionsökningen under
viss tid. En dylik beräkning för de
tio länderna ger besked om, att vid
oförändrad intensitet i jordbruket
skulle krävas en ökning av åkerarealen med 21 procent under 1960-
talet för att tillgodose den konsumtionsökning, som vid en fortsatt
gynnsam ekonomisk utveckling
kan förväntas. 21 procent av åkerarealen motsvarar ca 16 miljona
ha. Det bör understrykas, att av
angivna 21 procent kommer 6 procent på folkökningen.
Det nämnda behovet av nya arealer för att vid oförändrade hektarskördar klara ökningen i livsmedelsbehovet i Europa under
1960-talet ger besked om, att de
tillgängliga odlingsreserverna i
Västeuropa skulle vara tillräckliga
endast till att motsvara ca en tredjedel av det ökade behovet under
innevarande årtionde. Man måste
alltså i fortsättningen – om vi nu
ser på Västeuropas problem isolerade – nästan helt lita till resultaten av ökad intensitet för att tillgodose den snabbt växande förbrukningen av livsmedel. Som bekant är möjligheterna till ökade
skördar begränsade.
Nu kan invändas, att produktionen i samma del av Europa under 1950-talet ökade med 35 procent. Detta får emellertid ses i
samband med, att jordbruket i
stora delar av Europa under åren
efter kriget och långt in på 1950-
talet kunde tillämpa ny teknik i
kombination med riklig tillgång på
arbetskraft. Det bör observeras, att
i Sverige, där den nya tekniken
också kommit till användning, men
i kombination med knapp tillgång
på arbetskraft, inträffade ingen
ökning i produktionen under 1950-
talet utan istället en svag minskning.
Hittills kan utvecklingen i Västeuropa under tiden efter andra
världskriget alltså delvis förklaras
med, att man genom de tekniska
framstegen fått ett överskott av
arbetskraft i jordbruket. Det har
gällt att med en i stor utsträckning
fast arbetsinsats få fram en så stor
produktion som möjligt. I framtiden torde man kunna räkna med
att konkurrensen från övriga nä-
ringar så småningom minskar det
dolda överskottet av arbetskraft
inom jordbruket även i andra länder än Sverige. Därmed skulle en
av faktorerna bakom den starka
produktionsökningen åtminstone
delvis försvinna. Hur snart och i
vilken utsträckning en utveckling
i denna riktning kan göra sig gällande är omöjligt att avgöra. Den
är beroende av expansionstakten i
näringslivet i dess helhet. Så mycket torde man dock våga påstå, att
produktionshämmande krafter inom jordbruket inte torde göra sig
nämnvärt gällande ute i Europa
förrän efter 1960-talets mitt.
Tiden fram till 1970 är emellertid i detta sammanhang en relativt
kort period. När ett nytt årtionde
kommer, har vi anledning beakta
en fortsatt folkökning och även
fortsatt konsumtionsökning genom
standardhöjning – främst i Sydeuropa.
Flera av de nämnda tio länderna
har nu en jordbruksbefolkning,
som i procent av totalbefolkningen
är lika stor som Sveriges jordbruksbefolkning var för ca tio år
sedan. Kommer nu utvecklingen i
dessa länder, om välståndsökningen fortsätter, att ske med ungefär
samma styrka som i Sverige? Om
så sker kommer ökningen i jordbruksproduktionen att dämpas,
och självförsörjningen med livsmedel i Västeuropa kan då komma
att sänkas väsentligt, eftersom behovet av livsmedel i Västeuropa
kommer att ökas åtminstone på
grund av befolkningstillväxt även
527
under 1970-talet.
Vi kan inte diskutera dessa problem utan att även beröra effekterna av en möjlig utveckling om
några år i stil med den som försiggått i Sverige. Vill man inte taga
med detta i bilden, så är man i
varje fall skyldig att förklara varför de andra länderna skulle komma att uppvisa en helt annan utveckling i vad gäller konkurrensen
om arbetskraften. Att en minskning av jordbrukets arbetskraft
pågår i länderna runt omkring oss
är ju självklart, men den intressanta frågan är, om denna utveckling kommer att bli så stark, att
liksom i Sverige jordbrukets produktionsökning avstannar.
Det är tämligen meningslöst att
redan nu försöka skatta storleken
av de förändringar i självförsörjningsgraden för livsmedel i Västeuropa, som snart nog kan vara en
realitet. Nödvändigt är emellertid,
att man kommer bort ifrån det
slentrianmässiga tänkande med en
ständigt fortsatt produktionsökning och fortsatta överskott såsom
en självskriven sak, vilket alltför
mycket präglat den hithörande debatten under många år. Det är
framförallt viktigt att utvecklingstendensen beaktas. Vi behöver på
detta område mera av klarläggande
data, nationellt och internationellt.
Inom livsmedelsproduktionen kan
tillfälliga klimatbetingade variationer dölja den långsiktiga utvecklingen. Det är inte uteslutet, att så
varit fallet i Västeuropa för de
528
senare åren genom en anhopning
av år med jämförelsevis stora
skördar.
En intressant aspekt ifråga om
jordbrukets produktions/konsumtionsbalans i framtidens Europa är
vad som kommer att hända med
bergsjordbruket i stora delar av
Sydeuropa – Spanien, Grekland,
Italien etc. Detta jordbruk sysselsätter och föder flera tiotal miljoner människor. Om välståndet
ökar så att nya och mer lönande
sysselsättningsalternativ efterhand
står till buds för dessa jordbrukare, kommer stora delar av bergsjordbruket att försvinna, eftersom
detta inte kan mekaniseras. Av så-
dana skäl kan omvärderingar föranledas i andra länder med större
mekaniseringsmöjligheter. Framtidsperspektiven är ofta mer komplicerade än vad som framgår av
debatten.
Den framtida konkurrensförmågan
I diskussionen om det svenska
jordbrukets fortsatta konkurrensförmåga kommer problemet priser/
löner in som en viktig faktor. Nuläget har jag förut berört. Lönerna
till djurskötare i Sverige ligger ca
75 procent högre än i de EEC-länder för vilka statistik finnes. Gentemot EFTA-länderna är den svenska lönenivån också mycket hög –
dock inte så markant som gentemot
EEC-området. Lönerna till Iantarbetare utan specialutbildning är
i Sverige ännu högre i förhållande
till andra europeiska länder. Dessa
löner var i Sverige ca 2,6 ggr så
höga som i Frankrike. Produktpriserna är enligt senaste uppgifter i genomsnitt ca 3 procent högre
i Sverige än i genomsnitt för EECländerna.
Mot denna bakgrund kan det
rentav te sig egendomligt att det
svenska jordbruket kan konkurrera, och det är inte underligt att lönsamheten kan bli dålig, där man
inte kunnat anpassa företag och
produktionsmetoder med hänsyn
till de nya kostnadsrelationerna.
För jordbruket och många andra
näringar i Sverige som är hårt
trängda ekonomiskt, är det naturligtvis en intressant fråga, huruvida den nu rådande Iönerelationen i Sverige gentemot andra länder kan komma att fortsätta. Frå-
gan är då vad som egentligen är
huvudorsaken till att den svenska
industrilönenivån har kunnat ligga
så väsentligt över nivån i andra
länder under efterkrigstiden. Det
torde inte vara möjligt att helt hänföra detta till en teknisk och organisatorisk överlägsenhet. Delvis
torde orsaken vara, att det svenska
näringslivet vid krigets slut var
konsoliderat och moderniserat och
kunde ta sig an uppgifterna med
en bibehållen produktionskapacitet
när andra länder som bäst behövde
köpa kapitalvaror för sin återuppbyggnad. Till de gynnsamma omständigheterna får inräknas, att
stora delar av Sveriges industri har
varit inriktad på just sädana varor
som behövts för återuppbyggnad
och för utbyggnad av industrier i
andra länder.
Samtidigt torde lönerörelserna i
vissa länder, exempelvis Västtyskland, ha kunna dämpas genom att
näringslivet har varit hårt belastat
med bidrag till återuppbyggnaden.
Det har med andra ord funnits
starkare argument än i Sverige för
en återhållsam lönepolitik. Mot
denna bakgrund förefaller det troligt, att utvecklingen under de
kommande åren blir annorlunda
än den hittillsvarande. Det förefaller inte sannolikt, att lönespänningen t. ex. mellan Sverige och
Västtyskland är lika stark om fem
år som den är för närvarande.
Eftersom lantarbetarlönerna i Sverige kan väntas nära sammanfalla
med industriarbetarlönerna har utvecklingen av de nämnda relationerna direkt inverkan på det
svenska jordbrukets internationella konkurrensförmåga.
Till bilden hör också att spänningen mellan industriarbetarlöner
529
och lantarbetarlöner är större ute
i centrala Europa (såväl som i
USA) än i Sverige. Om välståndsökningen fortsätter och tar sig uttryck i bl. a. starkt ökande industrilöner och en jämförelsevis hög sysselsättning, kan påräknas ökad
dragning på jordbruksfolket till de
s. k. stadsnäringarna. Detta är redan i full gång. Exempelvis i
Frankrike försiggår nu en väldig
omflyttning från landsbygd till
städer. Under sådana förhållanden
torde man relativt snabbt nödgas
minska spänningen mellan lantarbetarlöner och industrilöner.
Den utveckling som här skisserats skulle för Sveriges jordbrukare medföra, dels en något lugnare utveckling av den allmänna lö-
nenivån i vårt land, dels en relativt stark ökning av lönekostnaderna i andra europeiska länders
jordbruk. Konkurrensläget skulle
med andra ord komma att bli nå-
got fördelaktigare för Sveriges jordbruk än under de senare åren.