Dagens frågor
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
502
DAGENS FRÅGOR
Excellensen Erlanders resplaner
Den nya Kongotragedien har gett goda
möjligheter att iakttaga Sovjetunionens
reaktioner. Där har allting följt vedertagna linjer. Räddningsinsatsen har.
stämplats som ett nytt imperalistiskt
försök att ingripa i Kongos inre angelägenheter. Protestnoter med sådant
innehåll har överlämnats till de amerikanska och belgiska ambassaderna.
Den sistnämnda har visserligen vägrat att ta emot noten: samtidigt som
hjälplösa och förstörda flyktingar anlände till Bryssels flygplats, kunde
man inte gärna acceptera att bli beskylld för brutalitet och väld då man
räddat dem. Studenter frän Lumumbauniversitetet i Moskva har fått frihet
att kasta sten på ambassader och att
bränna diplomatbilar. Det ryska folket har ingenting fått veta om sanningen bakom utvecklingen i Kongo,
ingenting om misshandel och våldtäkter, ingenting om hotet att knivarna
skulle slipas och att fångna vita ofta
utsattes för tortyr innan de mördades.
Nyhetsförmedlingen har framstått som
helt centraldirigerad och helt förvriden.
Detta ögonblick valde excellensen
Erlander för att meddela, att han med
tacksamhet mottagit en inbjudan att
besöka Sovjetunionen. Man får utgå
frän att det var en tillfällighet, eller
en omdömeslöshet. Hade han velat demonstrera var hans hjärta hör hemma
mellan öst och Väst, hade han annars
inte kunnat göra det klarare.
Man bör givetvis inte missunna hr
Erlander hans resor. Denna gång
måste han emellertid komma ihåg att
han bör fara ensam. Sista gängen medförde han hustru och barn. Det gjorde
som bekant även hr Krustjev i somras, när han for till Skandinavien, och
en av anklagelsepunkterna mot honom
då han avsattes var ju den, att han
medförde sina närmaste släktingar på
sin resa. Normalt är detta förbjudet
för en sovjetmedborgare. släktingarna
behövs hemma, om vederbörande
skulle komma på iden att hoppa av.
Givetvis förelåg ingen sådan misstanke mot hr Krustjev, men i stället beskylldes han för personkult. Samma
anklagelse skulle kunna riktas mot hr
Erlander, och även om hans sovjetiska
värdar inte skulle uttala den högt,
kanske de under vänliga anletsdrag
dolde en misstanke att Sveriges statsminister var hemfallen åt den odemokratiska personkulten. Sä får givetvis
inte ske. Att professor Palme förra
året publicerade en bok om ”Sveriges
längste statsminister” och att denna
onekligen hade drag av välregisserad
personkult måste med dagens nya vindar vara glömt. För övrigt glömdes
boken genast efter publiceringen.
Två frågor uppstår omedelbart för
oss vanliga människor. Vem avser hr
Erlander att besöka? För närvarande
har Sovjetunionen två ledare i toppen,
hrr Brezniev och Kosygin. Vcm av
dem sitter kvar, när hr Erlander hinner fram? Kanske hr Erlander med
sina goda förbindelser med sovjetiska
härskare vet svaret på frågan. Kanske
väntar han sig att på Moskvas flygplats
bli mottagen av hr Podgorny, och kanske avser han att i dennes sällskap
mottaga det obligatoriska hederskompaniet, en syn som svenska folket älskar att se i sina TV-apparater. För vi
kan väl inte vänta oss att hr Erlander
hos ryssarna begär att få avlägga ett
kondoleansbesök hos sin gamle vän hr
Krustjev?
Den andra frågan som uppstår är
denna: varför reser just hr Erlander?
Det normala umgänget med utländska
makter brukar, då det inte gäller statsbesök – och hr Erlander är inte, vad
han än tror själv, statschef- ske genom utrikesministrarna. Det måtte inte
vara lätt att vara utrikesminister åt hr
Erlander. När det är fråga om något
viktigt, och dit får väl trots allt räknas svenska regeringsbesök i Sovjetunionen med politisk innebörd, då
övertar hr Erlander saken själv och
Hans excellens Utrikesministern är
inte betrodd. Det måste kännas något
genant för hr Nilsson. Det är tyvärr
också genant för landet. Att hr Nilsson görs löjlig i svenska ögon må vara
hänt, men gentemot utlandet framstår
hans andraplansroll som minst sagt
egendomlig.
Befolkningsfrågan och utvecklingen
Bristen på arbetskraft gör sig numera
gällande på snart sagt alla områden
och torde komma att bestå under
överskådlig framtid. Att detta förr
eller senare kan bli ett hot mot framstegstakten i vårt land torde vara
ofrånkomligt. Det är därför helt naturligt, att alla debatter – såsom helt
nyligen i TV rörande sjukvårdskrisen – måste kretsa just kring detta
problem och möjligheterna att förbättra situationen.
Det egendomliga är emellertid, att
de synpunkter och förslag som kommer fram, så ofta präglas av ett statiskt betraktelsesätt. Utgångspunkten
är tydligen att den ”familjeplanering”,
503
som vi så gärna berömmer oss för,
och som starkt begränsar folkets återväxt måste godtas som ett ofrånkomligt faktum, och att det därför bara
gäller att, så gott det nu går, utnyttja
de produktiva resurser som står till
buds. Man förbiser gärna, att ålderssammansättningen hos ett folk spelar
en betydelsefull roll för framåtskridandet på längre sikt. En förgubbning
av ett samhälle medför lätt stagnation
och kan lägga omåttligt stora försörjningsbördor på den produktiva befolkningen, och frågan är, om det inte
just är detta som nu sker och som gör
arbetskraftssituationen så besvärlig.
Vi har för närvarande det lägsta
födelsetalet i världen, 14,1 levande
födda per 1.000 invånare. Och nettoreproduktionstalet, som anger antalet
levande födda döttrar påvarje kvinna,
är lågt. Det var 1960 1,023 och beräknas vid slutet av 1970-talet ligga på
ungefär samma nivå. Det är således
med ytterst ringa marginal som det
svenska folket reproducerar sig självt.
Vad detta betyder för åldersfördelningen framgår av nedanstående, ur
statistiken och befolkningsprognoserna hämtade uppgifter om antalet personer i olika åldersgrupper 1960, 1970
och 1980. (Siffrorna angivna i jämna
1.000-tal.)
Åldersgrupper 1960 1970 1980
0-14 år 1.650 1.750 1.850
15-24
”
1.060 1.060 1.080
25-64
”
3.880 4.040 4.180
65-
”
900 1.140 1.420
Hela befolkningen 7.490 7.990 8.530
Av en befolkningsökning under perioden på 1.040.000 personer kommer
således inte mindre än 720.000 på de
”tärande” åldersgrupperna upp till 14
år och över 65 år men endast 320.000
personer på de i väsentlig omfattning
”produktiva” åldersgrupperna. Därtill
kommer, att sistnämnda siffra torde
få reduceras med kanske ca 70.000
personer med hänsyn till den väntade
504
stegringen av studerande vid gymnasier och högre utbildningsanstalter.
Att en sådan utveckling medför ökad
försörjningsbörda för den produktivt
verksamma delen av befolkningen är
uppenbart.
Den befolkningsökning vi haft under efterkrigstiden har i inte ringa
grad byggt på invandringsöverskottet.
Detta höll sig under 1950-talet vid ca
10.000 personer om året och befolkningsprognoserna utgår från antagandet, att det skall bli ungefär desamma
under perioden 1960-1980 eller så-
ledes ca 200.000 personer för hela perioden. Detta betyder, att ett sådant
invandringsöverskott är nödvändigt,
för att tillväxten av antalet personer
i de produktiva åldrarna skall bli det
ovan angivna, 250.000 a 300.000 personer. Inget kan tydligare visa hur
vårt folk förlorat kraften att reproducera sig självt.
Sedan är det en annan sak, om ett
så stort invandringsöverskott verkligen kan påräknas för hela perioden.
För de närmaste åren är nog antagandet realistiskt, men hur det går på
längre sikt är svårt att veta. Bortsett
från det tillskott vi fått till följd av
politiska förhållanden i andra länder
och den därmed sammanhängande
flyktingströmmen, har invandringen
(och den relativt låga utvandringen)
sannolikt berott på de relativt gynnsamma ekonomiska förhållandena i
vårt land, på de goda arbetsmöjligheterna och de i förhållande till
många andra länder mycket goda arbetsförtjänsterna. Men skulle dessa
förutsättningar förändras till följd av
stagnationstendenser i vår ekonomi
samt stigande bördor för den icke
produktiva befolkningsdelen, kan det
lätt hända, att vi drabbas av den
dubbla effekten av minskad invandring och ökad utvandring med därav
följande svårigheter att lösa bland
annat våra sociala ”köproblem”.
Trots den bekymmersamma utveckling som återspeglas i de ovan angivna
siffrorna för befolkningsstrukturens
förändringar, överväger vi att ytterligare begränsa arbetstiden. För att
lösa den akuta bristsituationen på arbetsmarknaden vill man tvinga ut ett
ökat antal gifta kvinnor i förvärvslivet, ehuru enligt erfarenheten en så-
dan åtgärd sänker barnantalet och
hejdar befolkningens tillväxttakt. Vi
försummar kärnfrågan: befolkningsökningen och åldersfördelningen i ett
progressivt samhälle.
”Radikal” familjesyn
Diskrimineringen av framför allt flerbarnsfamiljerna på skatte- och bostadspolitikens samt barntillsynens
område torde starkt bidraga till den
befolkningskris vi för närvarande
måste anses vara inne i (1960 nådde
vi t. o. m. under 30-talets rekordlåga
födelsesiffror). Flerbarnsfamiljerna
har emellertid nyligen rönt viss uppmärksamhet från ansvarigt håll genom
familjeberedningens senaste betänkande ”ökat stöd till barnfamiljer”. Man
föreslår där ett särskilt familjetillägg
till flerbarnsfamiljerna – i praktiken
detsamma som differentierade barnbidrag vilket dock är en oanvändbar
term eftersom högerpartiet kämpat för
detta i många år. Barnfamiljernas
omotiverade skattebörda berörs däremot varken av familjeberedningen
eller den allmänna skatteberedningen
trots att den sistnämnda berömmer sig
av att ha hållit fast vid skatt-efter-förmåga-principen.
Familjeberedningens övertro på bidrag av olika slag har också resulterat
i ett resonemang om införande av
vårdbidrag till alla småbarnsfamiljer.
Av försiktighetsskäl (?) har familjeberedningen avstått från att göra några kostnadsberäkningar över sina förslag. Detta har man däremot vågat sig
på i en nyutkommen liten skrift ”Radikal familjepolitik” från Folkpartiets
ungdomsförbund. Ett fullt utbyggt bidragssystem (vilket är skriftens målsättning) där samhället övertagit
grundkostnaderna för barnen kommer
att kosta nio miljarder kronor per år.
Som första etapp nöjer man sig emellertid med ”endast” fyra miljarder
(= vad hela folkpensioneringen för
närvarande kostar). Finansieringen
vill man skall ske delvis genom de intäkter man erhåller genom en revidering av familjebeskattningen d. v. s.
genom införande av renodlad särbeskattning. En sådan kommer nämligen
att innebära ökad skatt för de flesta
familjer med eller utan barn och inbringa ca 2 miljarder. De övriga drygt
2 miljarderna torde alltså få tas ut
genom ytterligare skattehöjningar.
Troligen räknar man med att särbeskattningen även indirekt skall ge ökade skatteintäkter genom att borttagandet av hemmakvinnans ortsavdrag och
införandet av ungkarlsskatt för maken
(oavsett hur stor familj han har) skall
”stimulera” kvinnan till att ta förvärvsarbete. Barnfamiljerna skall erhålla kompensation för skattehöjningarna genom dels höjt barnbidrag och
dels ett vårdbidrag som skall ersätta
det nuvarande förvärvsavdraget med
den skillnaden att det skall utgå till
alla småbarnsfamiljer oavsett om båda
föräldrarna förvärvsarbetar eller icke.
Den kollektiva barntillsynen bör byggas ut och även i fortsättningen subventioneras så att daghemsavgiften
maximeras till vårdbidragets storlek.
”Härigenom motverkas de hinder som
för närvarande finns för kvinnans
jämlikhet.”
De nuvarande familjebostadsbidragen föreslås slopade eftersom de på
grund av bostadsbristen inte fyller
den funktion de avsett. Samtidigt plä-
derar man för en fri bostadsmarknad
med marknadsanpassade hyror (Obs!
505
det enda verkligt radikala förslaget i
hela skriften). Att samtidigt beröva
barnfamiljerna bostadsbidraget kommer att minska deras chanser till en
rymligare bostad.
Förutom att de flesta förslagen i
”Radikal familjepolitik” leder till ökat
samhällsinflytande över den enskilde
kommer de att snarare försämra än
förbättra barnfamiljernas situation
samt minska föräldrarnas möjligheter
till fritt val mellan hem- och yrkesarbete. Införandet av särbeskattning
kommer att bli så komplicerat (vilket
också medges i skriften) att alla skatteexperter, inklusive skatteberedningen,
därför avrått ett dylikt förslag. Barnfamiljernas ekonomi blir genom ett ensidigt bidragssystem helt beroende av
samhällsresurser och det redan nu så
arbetshämmande skattetrycket blir ännu hårdare. Vårdbidragen kommer,
eftersom de av statsfinansiella skäl
blir mycket låga, att ytterligare nedvärdera det vårdande yrket och därmed också kvinnan. De kommer vidare att verka dirigerande i valet mellan
hem- och yrkesarbete. Kvinnan kommer att stanna i hemmet för att slippa
betala ut bidraget igen. Det kommer
fortfarande inte att anses ”lönande” att
förvärvsarbeta eftersom hon nu också
skall inräkna ”förlusten” av vårdbidraget. Möjligtvis tar hon ett mindre
arbete för att tjäna in det ortsavdrag
hon ju annars går miste om, men några ökade yrkesambitioner torde inte
vara att vänta. För övrigt kommer
hennes möjligheter till förvärvsarbete
utom hemmet att hindras genom bristen på barntillsynsmöjligheter. Den
fortsatta ensidiga inriktningen på kollektiv subventionerad barntillsyn kommer ju fortfarande att endast kunna
användas av en mycket liten minoritet. Daghemsbristen kan lika litet som
bostadsbristen byggas bort om inte fri
prissättning tillåtes. Redan nu har vi
200.000 förvärvsarbetande kvinnor
506
med barn i förskoleåldern och endast
10.000 daghemsplatser. Man räknar
med att högst ytterligare 10.000 platser skall kunna finnas 1970 och ändå
måste denna numerärt lilla utbyggnad
ske på lekskolornas bekostnad. Givetvis kommer denna personal- och kostnadskrävande tillsynsform också att
gå ut över andra redan nu katastrofalt
drabbade vårdområden.
Att i detta läge inte kräva en kraftig
sänkning av skatteprogressiviteten
samt ordentliga förvärvsavdrag efter
styrkta barntillsynskostnader för att
uppmuntra alla slags – även individuellt anpassade och kanske mer personalbesparande barntillsynsformer är både oförklarligt och ansvarslöst. Genom sin oförmåga till en ny
syn på familjepolitiken har ”radikalerna” visat, att de är varken radikala
eller angelägna om en förnyelse. De
enda konstruktiva förslagen hittills
har presenterats från den socialkonservativa sidan. Det är närmast eländigt, att ett så viktigt område som
familjepolitiken av partipolitiska prestigehänsyn uppenbarligen kommer att
försummas även framdeles, inte bara
av regeringen utan också av folkpartiet, om FPU lyckas få sin vilja igenom.
Socialdemokratisk ungdomskontroll
Statens Ungdomsråd tillkom genom
ett kungligt brev 1959, då 36 ledamöter
representerande ungdoms- och kvinnoorganisationer samt vissa statliga
myndigheter kallades att utgöra ett
”kontakt- och samarbetsorgan” i ungdomsfrågor. Efter en tid utökades antalet till 40 ledamöter. Ett arbetsutskott med totalt 17 ledamöter tillsattes
och på ett senare stadium ännu ett
organ, delegationen, som närmast fick
karaktären av ett mindre arbetsutskott. Under innevarande år har en
omorganisation ägt rum. Rådet har
ersatts med ett representantskap, i vilket samtliga ungdomsorganisationer
ingår. Detta har en rådgivande funktion – beslutanderätt bara beträffande val av styrelse och formell beslutanderätt ifråga om anslagsäskandet.
Den egentliga beslutanderätten och
makten tillkommer styrelsen, som ersätter tidigare fungerande arbetsutskott och delegation.
Vid tidpunkten för omorganisationen bestod arbetsutskottet av totalt 18
ledamöter, 9 ordinarie, 7 suppleanter
(en suppleantpost var vakant) samt
två sekreterare. Av dessa var 13 socialdemokrater, en representerade folkpartiet och en Högerns Ungdomsförförbund. I tre fall är partitillhörigheten inte absolut känd. Av delegationens fem ledamöter var samtliga, möjligen med ett undantag, socialdemokrater.
I styrelsen för det omorganiserade
Statens Ungdomsråd är den socialdemokratiska dominansen likaledes betryggande. Ordföranden, Rune Carlstcin (s) jämte ersättare ungdomskonsulent Lars Gråby (s), har utsetts av
Kungl. Maj :t. Av dc övriga sex ordinarie ledamöterna är tre socialdemokrater, en representerar cp och en fp,
medan partitillhörigheten i ett fall är
okänd. Rådets båda sekreterare är
bägge aktiva socialdemokrater, en f. d.
SSU-ombudsman och en instruktör i
Unga örnar.
statens Ungdomsråds uppgifter är
ytterst vagt angivna. Det är ingen
överdrift att säga, att detta i kombination med vissa ambitioner har lett till
att rådet mer och mer opåkallat börjat
överta ansvaret att planlägga ungdomsorganisationernas arbete. Det finns en
stark strävan att på ungdomsorganisationernas vägnar sköta kontakten med
Sveriges Radio och hjälpa dem att planera ungdornsprogram i radio och TV.
De internationella kontakterna har hittills legat utom rådets arbetsfält, men
även på detta område märks en klar
tendens från rådet att vilja bli betraktat som de svenska ungdomsorganisationernas representativa organ utåt.
Statens Ungdomsråd har följaktligen kommit att bli en direkt konkurrent till Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL), ett helt frivilligt
samarbetsorgan. Inom SUL går ordförandeposten turvis till olika organisationer. I Statens Ungdomsråd med
en av regeringen utsedd ordförande
behöver man i nuvarande läge inte
riskera, att posten skall gå till någon
borgerlig. Genom att säkra kontrollen
av den centrala ledningen skapas
bättre förutsättningar för socialdemokratien att kunna kontrollera statens
Ungdomsråd än SUL och följaktligen
har man inte heller något emot att reducera SUL :s inflytande till förmån
för Statens Ungdomsråd.
Rådets verksamhet förtjänar en ingående granskning. Tidigare har man
organiserat en i stort sett misslyckad
ungdomsledarekampanj i syfte att
hjälpa organisationerna att skaffa ledare. F. n. pågår en kampanj med i
huvudsak samma i och för sig vällovliga syfte. Man vill, som det heter,
”genom information till framförallt
hem och skola upplysa om ungdomsorganisationernas betydelse som komplement till hemmets och skolans fostran”. Frågan är blott, om inte de olika
ungdomsorganisationerna var för sig
har större förutsättningar att nå positiva resultat än en kampanj i statens
Ungdomsråds regi.
Det material som utarbetats är till
sin utformning förvisso påkostat. Stillfilmer har producerats över olika temata liksom affischer och trycksaker
och en grammofonskiva. Det bästa
som kan sägas om materialet är att
det är relativt opolitiskt, ehuru en
kollektivistisk tendens klart lyser igenom beträffande presentationen av
vad som kallats ”Det föränrlerliga sam- 507
hället”. Vissa delar av materialet torde
kunna användas av ungdomsorganisationerna men mycket kan enbart rubriceras som plattityder, satta i system.
Tendensen lyser emellertid klart
igenom när det gäller den ovanligt då-
liga film, ”Kenny”, som samtidigt producerats i Rådets regi. Detta framgår
för övrigt redan av Statens Ungdomsråds egen presentation av ”Kenny”.
”Bakom honom”, heter det bl. a.,
”finns fadern, jobbaren, som aldrig
fick läsa fastän han var bäst i klassen,
och läraren, som enligt egen utsago ’är
den ende läraren öster om Åmål som
förmår hålla Djingis Kahns horder
stången’.” Det är också intressant att
finna, att av nio filmer som rekommenderas för fortsatt debatt beträffande hem och skola står det socialdemokratiska företaget Föreningsfilmo
för 7, KF :s upplysningsbyrå för en och
Kyrklig filmbyrå likaledes för en.
Avsikten med hela kampanjen är att
den av de olika ungdomsorganisationerna skall följas upp av en dörrknackaroffensiv över hela landet, nå-
got som går under den ”popbetonade”
rubriken ”Knackelibang”. För att popularisera detta ytterligare har utlysts
en stor tävling. Första priset består av
en resa i den socialdemokratiska organisationen Reso :s regi, och vad mera
är: svaren på pristävlingen skall sändas in till Aftonbladet (s). Varför just
denna tidning? En händelse som ser
ut som en tanke. Skall vi till detta
lägga att propagandamaterialet i sin
helhet lagts upp av Annons Svea, där
KF har huvudinflytandet, blir bilden
än mera fullständig.
Det återstår endast att fråga vad det
hela kostar och vem som skall betala.
Själva kampanjen beräknas kosta
950.000 kr, vartill kommer 120.000 kr
för filmen ”Kenny”. Anslaget har hittills ingalunda beviljats av riksdagen,
men enligt uppgift har Rådet fått nå-
got hundratusental kronor av allmän- 508
na medel samt regeringens välvilliga
löfte om att betala hela kalaset. Hela
förfaringssättet är minst sagt anmärkningsvärt. En miljon kronor kunde
användas betydligt bättre. Och borde
inte riksdagen ha anledning att först
säga sin mening om såväl själva projektet som dess finansiering?
Något positivt har således hittills
knappast kommit fram genom statens
Ungdomsråd. Relativt vällovliga projekt startas och genomföres på ett sätt
som ingalunda motsvarar de stora kostnaderna. Ingenting talar heller för att
Statens Ungdomsråd någonsin haft
reella förutsättningar för den verksamhet man vill bedriva. Men huvudsyftet var kanske ett annat: att åstadkomma ett organ som kan garantera
en socialdemokratisk kontroll över
ungdomsorganisationerna och konkurrera ut ungdomsorganisationernas
frivilliga samarbetsorgan, SUL. Huruvida man lyckas återstår att se, men
där det finns pengar där finns det
också makt, brukar det ju heta. statsrevisorerna, bl. a., bör ha fått ett intressant arbetsfält.
Kongodramat
Snabbare än väntat lyckades den
kongolesiska nationalarmen tränga
fram till den kommuniststödda rebellrörelsens huvudfäste, Stanleyville.
Händelseförloppet kom att ytterligare
dramatiseras genom insättandel av
belgiska fallskärmsjägare för att rädda
de tusentals vita, vilka hölls som gisslan av rebellerna.
På sina håll kom man som väntat att
reagera häftigt mot den belgiska räddningsexpeditionen. Att Moskva och
Peking skulle prostera låg i sakens
natur. Peking kunde givetvis inte undandra stödet åt sin skyddsling, rebelledaren Gbenye, i en kritisk situation, och för Moskva gällde det att
inte framstå som mindre ”antikolonialistisk”. Protesterna blev dock rätt
lama, om man bortser från de ligistuppträdanden som sannolikt med Kremlledningens goda minne förekom mot
olika ambassader i Moskva. Inte oväntat blev det också en häftig reaktion
från de vänsterinriktade afrikanska
staterna med Nasser i spetsen. Med
tanke på de motiv som låg bakom undsättningsexpeditionen förefaller reaktionen dock åtskilligt malplacerad.
Trots allt är det inte så länge sedan
regeringarna i Kenya, Tanganyika och
Uganda ropade på brittiska trupper
för att krossa militärmyterier liksom
fallet var för Gabons vidkommande,
ehuru det då var fråga om franska
trupper. Det är betecknande, att om
den egna regimen och ställningen hotas, är till och med mycket radikala
afrikanska regeringar inte obenägna
för att begära militär hjälp, från sina
forna moderländer. Då det däremot,
som i Kongofallet, är fråga om en rent
humanitär expedition i ett annat land,
skyndar man sig att slå på den stora
propagandatrumman och fördömer i
starka ordalag ”imperialistiska interventioner”. Givetvis blir det berättigade i aktionen än mera understruket
genom att den kongolesiska centralregeringen givit sitt samtycke.
Det är uppenbart, att premiärminister Tshombe genom händelserna i
stanleyville-området fortsättningsvis
kan räkna på stöd från främst USA
för sin politik. Det har anförts farhågor för fortsatta strider och att
Tshombe endast tillfälligt skulle ha
lyckats bemästra situationen. Självfallet måste man förutsätta, att läget kommer att förbli labilt under åtskillig tid
framöver, men samtidigt måste det
också sägas, att centralregeringen i
Kongo under Moise Tshombes ledning
mycket snabbt lyckats uppnå betydelsefulla resultat. De vita legionärer,
som rekryterats från Sydafrika och
Rhodesia i första hand, har uppenbarligen givit nationalarmen en ny ryggrad. Tillsammans med Tshombes forna gendarmer och de elitförband som
fallskärmsjägarna utgör kan de sannolikt relativt lätt övervinna det motstånd, som bjuds av rebellerna, även
om dessa kan räkna på ett visst stöd
från sympatiserande stater.
Vad som förvånar är den reaktion
som förekommit på några håll i den
svenska pressen mot den belgiska
räddningsexpeditionen. Gamla antiTshombe-komplex har ånyo vädrats
på ett sätt som låter ana antingen en
otillåtlig okunnighet om problemen
eller en skrämmande cynism. stockholms-Tidningen (s) förfasade sig
över att ”västerlandet reagerar starkast så snart europeers och andra vitas
liv är i fara”, och Dagens Nyheter (fp)
ropade på en ny FN-styrka. Det är
givetvis djupt tragiskt när våldsdåden
får en sådan omfattning som så ofta
sker i Afrika, men samtidigt är det
naturligt, att europeiska trupper sätts
in för att rädda livet på europeiska
undersåtar. I stanleyville rörde det
sig om tusentals vita, främst belgiska
men även brittiska och amerikanska
medborgare, som hotades till livet av
ett vettlöst mördarband. Att rebellerna dessutom utrotat praktiskt taget alla
afrikaner med någon utbildning i de
områden, där de härjat – enligt uppgift skall 24.000 afrikaner ha mördats
– gör givetvis inte saken mindre tragisk men är sedan självständigheten
beviljats inte i första hand en angelägenhet för Västvärlden. Många afrikaner räddades dock också tack vare
de effektiva insatserna från de belgiska fallskärmsjägarna och major
Hoares vita legionärer.
Även om en ny FN-insats skulle
kunna förbättra läget, vilket är tvivelaktigt, förefaller det föga övertänkt att
ropa på en sådan, då organisationen
numera helt saknar ekonomiska moJHgheter att engagera sig i ett så stort
och kostsamt företag.
509
Kenya nästa?
Utvecklingen i Kenya har på sistone
tagit en elakartad vändning. Rapporter har strömmat in om en tilltagande
kommunistisk aktivitet. Vapen och
förnödenheter från östsidan flygs in
till Nairobi, och det uppges även, att
hemliga militära träningsläger har
upprättats.
Att frågan är känslig, därom kan intet tvivel råda. Det framgår av att det
blivit allt vanligare med utvisningar
av europeer och asiater. Under stanleyvillekrisens dagar försökte regeringen också att lägga skulden för rebellernas massaker på såväl afrikaner
som vita på den omständigheten, att
belgiska trupper intervenerat. Regimen sökte också systematiskt förhindra att nyheter spreds via Kenya om
rebellernas framfart. Senare har det
visat sig, att rebelledaren Gbenye inte
som man förmodat hade tagit sin tillflykt till Sudan utan fanns i Kenya.
Två utvisningar har särskilt uppmärksammats, nämligen av Daily Telegraphs och Sunday Telegraphs båda
korrespondenter, uppenbarligen därför att de öppet skildrat faran för ett
kommunistiskt maktövertagande, och
informationsministern har inte stuckit under stol med att man avser att
införa en skärpt kontroll över pressen. Det är således i praktiken fråga
om samma metoder som länge har
praktiserats i Nkrumahs Ghana.
Det förefaller inte osannolikt, att
Kenya kan bli den första stat på afrikanska östkusten, där kommunisterna
försöker att skaffa sig ett brohuvud. Pålitligheten hos inrikesminister
Oginga Odinga har mer än en gång
ifrågasatts. Skulle dessa farhågor besannas kan den östafrikanska krutdurken snabbt bringas till explosion.
DAGENS FRÅGOR
Excellensen Erlanders resplaner
Den nya Kongotragedien har gett goda
möjligheter att iakttaga Sovjetunionens
reaktioner. Där har allting följt vedertagna linjer. Räddningsinsatsen har.
stämplats som ett nytt imperalistiskt
försök att ingripa i Kongos inre angelägenheter. Protestnoter med sådant
innehåll har överlämnats till de amerikanska och belgiska ambassaderna.
Den sistnämnda har visserligen vägrat att ta emot noten: samtidigt som
hjälplösa och förstörda flyktingar anlände till Bryssels flygplats, kunde
man inte gärna acceptera att bli beskylld för brutalitet och väld då man
räddat dem. Studenter frän Lumumbauniversitetet i Moskva har fått frihet
att kasta sten på ambassader och att
bränna diplomatbilar. Det ryska folket har ingenting fått veta om sanningen bakom utvecklingen i Kongo,
ingenting om misshandel och våldtäkter, ingenting om hotet att knivarna
skulle slipas och att fångna vita ofta
utsattes för tortyr innan de mördades.
Nyhetsförmedlingen har framstått som
helt centraldirigerad och helt förvriden.
Detta ögonblick valde excellensen
Erlander för att meddela, att han med
tacksamhet mottagit en inbjudan att
besöka Sovjetunionen. Man får utgå
frän att det var en tillfällighet, eller
en omdömeslöshet. Hade han velat demonstrera var hans hjärta hör hemma
mellan öst och Väst, hade han annars
inte kunnat göra det klarare.
Man bör givetvis inte missunna hr
Erlander hans resor. Denna gång
måste han emellertid komma ihåg att
han bör fara ensam. Sista gängen medförde han hustru och barn. Det gjorde
som bekant även hr Krustjev i somras, när han for till Skandinavien, och
en av anklagelsepunkterna mot honom
då han avsattes var ju den, att han
medförde sina närmaste släktingar på
sin resa. Normalt är detta förbjudet
för en sovjetmedborgare. släktingarna
behövs hemma, om vederbörande
skulle komma på iden att hoppa av.
Givetvis förelåg ingen sådan misstanke mot hr Krustjev, men i stället beskylldes han för personkult. Samma
anklagelse skulle kunna riktas mot hr
Erlander, och även om hans sovjetiska
värdar inte skulle uttala den högt,
kanske de under vänliga anletsdrag
dolde en misstanke att Sveriges statsminister var hemfallen åt den odemokratiska personkulten. Sä får givetvis
inte ske. Att professor Palme förra
året publicerade en bok om ”Sveriges
längste statsminister” och att denna
onekligen hade drag av välregisserad
personkult måste med dagens nya vindar vara glömt. För övrigt glömdes
boken genast efter publiceringen.
Två frågor uppstår omedelbart för
oss vanliga människor. Vem avser hr
Erlander att besöka? För närvarande
har Sovjetunionen två ledare i toppen,
hrr Brezniev och Kosygin. Vcm av
dem sitter kvar, när hr Erlander hinner fram? Kanske hr Erlander med
sina goda förbindelser med sovjetiska
härskare vet svaret på frågan. Kanske
väntar han sig att på Moskvas flygplats
bli mottagen av hr Podgorny, och kanske avser han att i dennes sällskap
mottaga det obligatoriska hederskompaniet, en syn som svenska folket älskar att se i sina TV-apparater. För vi
kan väl inte vänta oss att hr Erlander
hos ryssarna begär att få avlägga ett
kondoleansbesök hos sin gamle vän hr
Krustjev?
Den andra frågan som uppstår är
denna: varför reser just hr Erlander?
Det normala umgänget med utländska
makter brukar, då det inte gäller statsbesök – och hr Erlander är inte, vad
han än tror själv, statschef- ske genom utrikesministrarna. Det måtte inte
vara lätt att vara utrikesminister åt hr
Erlander. När det är fråga om något
viktigt, och dit får väl trots allt räknas svenska regeringsbesök i Sovjetunionen med politisk innebörd, då
övertar hr Erlander saken själv och
Hans excellens Utrikesministern är
inte betrodd. Det måste kännas något
genant för hr Nilsson. Det är tyvärr
också genant för landet. Att hr Nilsson görs löjlig i svenska ögon må vara
hänt, men gentemot utlandet framstår
hans andraplansroll som minst sagt
egendomlig.
Befolkningsfrågan och utvecklingen
Bristen på arbetskraft gör sig numera
gällande på snart sagt alla områden
och torde komma att bestå under
överskådlig framtid. Att detta förr
eller senare kan bli ett hot mot framstegstakten i vårt land torde vara
ofrånkomligt. Det är därför helt naturligt, att alla debatter – såsom helt
nyligen i TV rörande sjukvårdskrisen – måste kretsa just kring detta
problem och möjligheterna att förbättra situationen.
Det egendomliga är emellertid, att
de synpunkter och förslag som kommer fram, så ofta präglas av ett statiskt betraktelsesätt. Utgångspunkten
är tydligen att den ”familjeplanering”,
503
som vi så gärna berömmer oss för,
och som starkt begränsar folkets återväxt måste godtas som ett ofrånkomligt faktum, och att det därför bara
gäller att, så gott det nu går, utnyttja
de produktiva resurser som står till
buds. Man förbiser gärna, att ålderssammansättningen hos ett folk spelar
en betydelsefull roll för framåtskridandet på längre sikt. En förgubbning
av ett samhälle medför lätt stagnation
och kan lägga omåttligt stora försörjningsbördor på den produktiva befolkningen, och frågan är, om det inte
just är detta som nu sker och som gör
arbetskraftssituationen så besvärlig.
Vi har för närvarande det lägsta
födelsetalet i världen, 14,1 levande
födda per 1.000 invånare. Och nettoreproduktionstalet, som anger antalet
levande födda döttrar påvarje kvinna,
är lågt. Det var 1960 1,023 och beräknas vid slutet av 1970-talet ligga på
ungefär samma nivå. Det är således
med ytterst ringa marginal som det
svenska folket reproducerar sig självt.
Vad detta betyder för åldersfördelningen framgår av nedanstående, ur
statistiken och befolkningsprognoserna hämtade uppgifter om antalet personer i olika åldersgrupper 1960, 1970
och 1980. (Siffrorna angivna i jämna
1.000-tal.)
Åldersgrupper 1960 1970 1980
0-14 år 1.650 1.750 1.850
15-24
”
1.060 1.060 1.080
25-64
”
3.880 4.040 4.180
65-
”
900 1.140 1.420
Hela befolkningen 7.490 7.990 8.530
Av en befolkningsökning under perioden på 1.040.000 personer kommer
således inte mindre än 720.000 på de
”tärande” åldersgrupperna upp till 14
år och över 65 år men endast 320.000
personer på de i väsentlig omfattning
”produktiva” åldersgrupperna. Därtill
kommer, att sistnämnda siffra torde
få reduceras med kanske ca 70.000
personer med hänsyn till den väntade
504
stegringen av studerande vid gymnasier och högre utbildningsanstalter.
Att en sådan utveckling medför ökad
försörjningsbörda för den produktivt
verksamma delen av befolkningen är
uppenbart.
Den befolkningsökning vi haft under efterkrigstiden har i inte ringa
grad byggt på invandringsöverskottet.
Detta höll sig under 1950-talet vid ca
10.000 personer om året och befolkningsprognoserna utgår från antagandet, att det skall bli ungefär desamma
under perioden 1960-1980 eller så-
ledes ca 200.000 personer för hela perioden. Detta betyder, att ett sådant
invandringsöverskott är nödvändigt,
för att tillväxten av antalet personer
i de produktiva åldrarna skall bli det
ovan angivna, 250.000 a 300.000 personer. Inget kan tydligare visa hur
vårt folk förlorat kraften att reproducera sig självt.
Sedan är det en annan sak, om ett
så stort invandringsöverskott verkligen kan påräknas för hela perioden.
För de närmaste åren är nog antagandet realistiskt, men hur det går på
längre sikt är svårt att veta. Bortsett
från det tillskott vi fått till följd av
politiska förhållanden i andra länder
och den därmed sammanhängande
flyktingströmmen, har invandringen
(och den relativt låga utvandringen)
sannolikt berott på de relativt gynnsamma ekonomiska förhållandena i
vårt land, på de goda arbetsmöjligheterna och de i förhållande till
många andra länder mycket goda arbetsförtjänsterna. Men skulle dessa
förutsättningar förändras till följd av
stagnationstendenser i vår ekonomi
samt stigande bördor för den icke
produktiva befolkningsdelen, kan det
lätt hända, att vi drabbas av den
dubbla effekten av minskad invandring och ökad utvandring med därav
följande svårigheter att lösa bland
annat våra sociala ”köproblem”.
Trots den bekymmersamma utveckling som återspeglas i de ovan angivna
siffrorna för befolkningsstrukturens
förändringar, överväger vi att ytterligare begränsa arbetstiden. För att
lösa den akuta bristsituationen på arbetsmarknaden vill man tvinga ut ett
ökat antal gifta kvinnor i förvärvslivet, ehuru enligt erfarenheten en så-
dan åtgärd sänker barnantalet och
hejdar befolkningens tillväxttakt. Vi
försummar kärnfrågan: befolkningsökningen och åldersfördelningen i ett
progressivt samhälle.
”Radikal” familjesyn
Diskrimineringen av framför allt flerbarnsfamiljerna på skatte- och bostadspolitikens samt barntillsynens
område torde starkt bidraga till den
befolkningskris vi för närvarande
måste anses vara inne i (1960 nådde
vi t. o. m. under 30-talets rekordlåga
födelsesiffror). Flerbarnsfamiljerna
har emellertid nyligen rönt viss uppmärksamhet från ansvarigt håll genom
familjeberedningens senaste betänkande ”ökat stöd till barnfamiljer”. Man
föreslår där ett särskilt familjetillägg
till flerbarnsfamiljerna – i praktiken
detsamma som differentierade barnbidrag vilket dock är en oanvändbar
term eftersom högerpartiet kämpat för
detta i många år. Barnfamiljernas
omotiverade skattebörda berörs däremot varken av familjeberedningen
eller den allmänna skatteberedningen
trots att den sistnämnda berömmer sig
av att ha hållit fast vid skatt-efter-förmåga-principen.
Familjeberedningens övertro på bidrag av olika slag har också resulterat
i ett resonemang om införande av
vårdbidrag till alla småbarnsfamiljer.
Av försiktighetsskäl (?) har familjeberedningen avstått från att göra några kostnadsberäkningar över sina förslag. Detta har man däremot vågat sig
på i en nyutkommen liten skrift ”Radikal familjepolitik” från Folkpartiets
ungdomsförbund. Ett fullt utbyggt bidragssystem (vilket är skriftens målsättning) där samhället övertagit
grundkostnaderna för barnen kommer
att kosta nio miljarder kronor per år.
Som första etapp nöjer man sig emellertid med ”endast” fyra miljarder
(= vad hela folkpensioneringen för
närvarande kostar). Finansieringen
vill man skall ske delvis genom de intäkter man erhåller genom en revidering av familjebeskattningen d. v. s.
genom införande av renodlad särbeskattning. En sådan kommer nämligen
att innebära ökad skatt för de flesta
familjer med eller utan barn och inbringa ca 2 miljarder. De övriga drygt
2 miljarderna torde alltså få tas ut
genom ytterligare skattehöjningar.
Troligen räknar man med att särbeskattningen även indirekt skall ge ökade skatteintäkter genom att borttagandet av hemmakvinnans ortsavdrag och
införandet av ungkarlsskatt för maken
(oavsett hur stor familj han har) skall
”stimulera” kvinnan till att ta förvärvsarbete. Barnfamiljerna skall erhålla kompensation för skattehöjningarna genom dels höjt barnbidrag och
dels ett vårdbidrag som skall ersätta
det nuvarande förvärvsavdraget med
den skillnaden att det skall utgå till
alla småbarnsfamiljer oavsett om båda
föräldrarna förvärvsarbetar eller icke.
Den kollektiva barntillsynen bör byggas ut och även i fortsättningen subventioneras så att daghemsavgiften
maximeras till vårdbidragets storlek.
”Härigenom motverkas de hinder som
för närvarande finns för kvinnans
jämlikhet.”
De nuvarande familjebostadsbidragen föreslås slopade eftersom de på
grund av bostadsbristen inte fyller
den funktion de avsett. Samtidigt plä-
derar man för en fri bostadsmarknad
med marknadsanpassade hyror (Obs!
505
det enda verkligt radikala förslaget i
hela skriften). Att samtidigt beröva
barnfamiljerna bostadsbidraget kommer att minska deras chanser till en
rymligare bostad.
Förutom att de flesta förslagen i
”Radikal familjepolitik” leder till ökat
samhällsinflytande över den enskilde
kommer de att snarare försämra än
förbättra barnfamiljernas situation
samt minska föräldrarnas möjligheter
till fritt val mellan hem- och yrkesarbete. Införandet av särbeskattning
kommer att bli så komplicerat (vilket
också medges i skriften) att alla skatteexperter, inklusive skatteberedningen,
därför avrått ett dylikt förslag. Barnfamiljernas ekonomi blir genom ett ensidigt bidragssystem helt beroende av
samhällsresurser och det redan nu så
arbetshämmande skattetrycket blir ännu hårdare. Vårdbidragen kommer,
eftersom de av statsfinansiella skäl
blir mycket låga, att ytterligare nedvärdera det vårdande yrket och därmed också kvinnan. De kommer vidare att verka dirigerande i valet mellan
hem- och yrkesarbete. Kvinnan kommer att stanna i hemmet för att slippa
betala ut bidraget igen. Det kommer
fortfarande inte att anses ”lönande” att
förvärvsarbeta eftersom hon nu också
skall inräkna ”förlusten” av vårdbidraget. Möjligtvis tar hon ett mindre
arbete för att tjäna in det ortsavdrag
hon ju annars går miste om, men några ökade yrkesambitioner torde inte
vara att vänta. För övrigt kommer
hennes möjligheter till förvärvsarbete
utom hemmet att hindras genom bristen på barntillsynsmöjligheter. Den
fortsatta ensidiga inriktningen på kollektiv subventionerad barntillsyn kommer ju fortfarande att endast kunna
användas av en mycket liten minoritet. Daghemsbristen kan lika litet som
bostadsbristen byggas bort om inte fri
prissättning tillåtes. Redan nu har vi
200.000 förvärvsarbetande kvinnor
506
med barn i förskoleåldern och endast
10.000 daghemsplatser. Man räknar
med att högst ytterligare 10.000 platser skall kunna finnas 1970 och ändå
måste denna numerärt lilla utbyggnad
ske på lekskolornas bekostnad. Givetvis kommer denna personal- och kostnadskrävande tillsynsform också att
gå ut över andra redan nu katastrofalt
drabbade vårdområden.
Att i detta läge inte kräva en kraftig
sänkning av skatteprogressiviteten
samt ordentliga förvärvsavdrag efter
styrkta barntillsynskostnader för att
uppmuntra alla slags – även individuellt anpassade och kanske mer personalbesparande barntillsynsformer är både oförklarligt och ansvarslöst. Genom sin oförmåga till en ny
syn på familjepolitiken har ”radikalerna” visat, att de är varken radikala
eller angelägna om en förnyelse. De
enda konstruktiva förslagen hittills
har presenterats från den socialkonservativa sidan. Det är närmast eländigt, att ett så viktigt område som
familjepolitiken av partipolitiska prestigehänsyn uppenbarligen kommer att
försummas även framdeles, inte bara
av regeringen utan också av folkpartiet, om FPU lyckas få sin vilja igenom.
Socialdemokratisk ungdomskontroll
Statens Ungdomsråd tillkom genom
ett kungligt brev 1959, då 36 ledamöter
representerande ungdoms- och kvinnoorganisationer samt vissa statliga
myndigheter kallades att utgöra ett
”kontakt- och samarbetsorgan” i ungdomsfrågor. Efter en tid utökades antalet till 40 ledamöter. Ett arbetsutskott med totalt 17 ledamöter tillsattes
och på ett senare stadium ännu ett
organ, delegationen, som närmast fick
karaktären av ett mindre arbetsutskott. Under innevarande år har en
omorganisation ägt rum. Rådet har
ersatts med ett representantskap, i vilket samtliga ungdomsorganisationer
ingår. Detta har en rådgivande funktion – beslutanderätt bara beträffande val av styrelse och formell beslutanderätt ifråga om anslagsäskandet.
Den egentliga beslutanderätten och
makten tillkommer styrelsen, som ersätter tidigare fungerande arbetsutskott och delegation.
Vid tidpunkten för omorganisationen bestod arbetsutskottet av totalt 18
ledamöter, 9 ordinarie, 7 suppleanter
(en suppleantpost var vakant) samt
två sekreterare. Av dessa var 13 socialdemokrater, en representerade folkpartiet och en Högerns Ungdomsförförbund. I tre fall är partitillhörigheten inte absolut känd. Av delegationens fem ledamöter var samtliga, möjligen med ett undantag, socialdemokrater.
I styrelsen för det omorganiserade
Statens Ungdomsråd är den socialdemokratiska dominansen likaledes betryggande. Ordföranden, Rune Carlstcin (s) jämte ersättare ungdomskonsulent Lars Gråby (s), har utsetts av
Kungl. Maj :t. Av dc övriga sex ordinarie ledamöterna är tre socialdemokrater, en representerar cp och en fp,
medan partitillhörigheten i ett fall är
okänd. Rådets båda sekreterare är
bägge aktiva socialdemokrater, en f. d.
SSU-ombudsman och en instruktör i
Unga örnar.
statens Ungdomsråds uppgifter är
ytterst vagt angivna. Det är ingen
överdrift att säga, att detta i kombination med vissa ambitioner har lett till
att rådet mer och mer opåkallat börjat
överta ansvaret att planlägga ungdomsorganisationernas arbete. Det finns en
stark strävan att på ungdomsorganisationernas vägnar sköta kontakten med
Sveriges Radio och hjälpa dem att planera ungdornsprogram i radio och TV.
De internationella kontakterna har hittills legat utom rådets arbetsfält, men
även på detta område märks en klar
tendens från rådet att vilja bli betraktat som de svenska ungdomsorganisationernas representativa organ utåt.
Statens Ungdomsråd har följaktligen kommit att bli en direkt konkurrent till Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL), ett helt frivilligt
samarbetsorgan. Inom SUL går ordförandeposten turvis till olika organisationer. I Statens Ungdomsråd med
en av regeringen utsedd ordförande
behöver man i nuvarande läge inte
riskera, att posten skall gå till någon
borgerlig. Genom att säkra kontrollen
av den centrala ledningen skapas
bättre förutsättningar för socialdemokratien att kunna kontrollera statens
Ungdomsråd än SUL och följaktligen
har man inte heller något emot att reducera SUL :s inflytande till förmån
för Statens Ungdomsråd.
Rådets verksamhet förtjänar en ingående granskning. Tidigare har man
organiserat en i stort sett misslyckad
ungdomsledarekampanj i syfte att
hjälpa organisationerna att skaffa ledare. F. n. pågår en kampanj med i
huvudsak samma i och för sig vällovliga syfte. Man vill, som det heter,
”genom information till framförallt
hem och skola upplysa om ungdomsorganisationernas betydelse som komplement till hemmets och skolans fostran”. Frågan är blott, om inte de olika
ungdomsorganisationerna var för sig
har större förutsättningar att nå positiva resultat än en kampanj i statens
Ungdomsråds regi.
Det material som utarbetats är till
sin utformning förvisso påkostat. Stillfilmer har producerats över olika temata liksom affischer och trycksaker
och en grammofonskiva. Det bästa
som kan sägas om materialet är att
det är relativt opolitiskt, ehuru en
kollektivistisk tendens klart lyser igenom beträffande presentationen av
vad som kallats ”Det föränrlerliga sam- 507
hället”. Vissa delar av materialet torde
kunna användas av ungdomsorganisationerna men mycket kan enbart rubriceras som plattityder, satta i system.
Tendensen lyser emellertid klart
igenom när det gäller den ovanligt då-
liga film, ”Kenny”, som samtidigt producerats i Rådets regi. Detta framgår
för övrigt redan av Statens Ungdomsråds egen presentation av ”Kenny”.
”Bakom honom”, heter det bl. a.,
”finns fadern, jobbaren, som aldrig
fick läsa fastän han var bäst i klassen,
och läraren, som enligt egen utsago ’är
den ende läraren öster om Åmål som
förmår hålla Djingis Kahns horder
stången’.” Det är också intressant att
finna, att av nio filmer som rekommenderas för fortsatt debatt beträffande hem och skola står det socialdemokratiska företaget Föreningsfilmo
för 7, KF :s upplysningsbyrå för en och
Kyrklig filmbyrå likaledes för en.
Avsikten med hela kampanjen är att
den av de olika ungdomsorganisationerna skall följas upp av en dörrknackaroffensiv över hela landet, nå-
got som går under den ”popbetonade”
rubriken ”Knackelibang”. För att popularisera detta ytterligare har utlysts
en stor tävling. Första priset består av
en resa i den socialdemokratiska organisationen Reso :s regi, och vad mera
är: svaren på pristävlingen skall sändas in till Aftonbladet (s). Varför just
denna tidning? En händelse som ser
ut som en tanke. Skall vi till detta
lägga att propagandamaterialet i sin
helhet lagts upp av Annons Svea, där
KF har huvudinflytandet, blir bilden
än mera fullständig.
Det återstår endast att fråga vad det
hela kostar och vem som skall betala.
Själva kampanjen beräknas kosta
950.000 kr, vartill kommer 120.000 kr
för filmen ”Kenny”. Anslaget har hittills ingalunda beviljats av riksdagen,
men enligt uppgift har Rådet fått nå-
got hundratusental kronor av allmän- 508
na medel samt regeringens välvilliga
löfte om att betala hela kalaset. Hela
förfaringssättet är minst sagt anmärkningsvärt. En miljon kronor kunde
användas betydligt bättre. Och borde
inte riksdagen ha anledning att först
säga sin mening om såväl själva projektet som dess finansiering?
Något positivt har således hittills
knappast kommit fram genom statens
Ungdomsråd. Relativt vällovliga projekt startas och genomföres på ett sätt
som ingalunda motsvarar de stora kostnaderna. Ingenting talar heller för att
Statens Ungdomsråd någonsin haft
reella förutsättningar för den verksamhet man vill bedriva. Men huvudsyftet var kanske ett annat: att åstadkomma ett organ som kan garantera
en socialdemokratisk kontroll över
ungdomsorganisationerna och konkurrera ut ungdomsorganisationernas
frivilliga samarbetsorgan, SUL. Huruvida man lyckas återstår att se, men
där det finns pengar där finns det
också makt, brukar det ju heta. statsrevisorerna, bl. a., bör ha fått ett intressant arbetsfält.
Kongodramat
Snabbare än väntat lyckades den
kongolesiska nationalarmen tränga
fram till den kommuniststödda rebellrörelsens huvudfäste, Stanleyville.
Händelseförloppet kom att ytterligare
dramatiseras genom insättandel av
belgiska fallskärmsjägare för att rädda
de tusentals vita, vilka hölls som gisslan av rebellerna.
På sina håll kom man som väntat att
reagera häftigt mot den belgiska räddningsexpeditionen. Att Moskva och
Peking skulle prostera låg i sakens
natur. Peking kunde givetvis inte undandra stödet åt sin skyddsling, rebelledaren Gbenye, i en kritisk situation, och för Moskva gällde det att
inte framstå som mindre ”antikolonialistisk”. Protesterna blev dock rätt
lama, om man bortser från de ligistuppträdanden som sannolikt med Kremlledningens goda minne förekom mot
olika ambassader i Moskva. Inte oväntat blev det också en häftig reaktion
från de vänsterinriktade afrikanska
staterna med Nasser i spetsen. Med
tanke på de motiv som låg bakom undsättningsexpeditionen förefaller reaktionen dock åtskilligt malplacerad.
Trots allt är det inte så länge sedan
regeringarna i Kenya, Tanganyika och
Uganda ropade på brittiska trupper
för att krossa militärmyterier liksom
fallet var för Gabons vidkommande,
ehuru det då var fråga om franska
trupper. Det är betecknande, att om
den egna regimen och ställningen hotas, är till och med mycket radikala
afrikanska regeringar inte obenägna
för att begära militär hjälp, från sina
forna moderländer. Då det däremot,
som i Kongofallet, är fråga om en rent
humanitär expedition i ett annat land,
skyndar man sig att slå på den stora
propagandatrumman och fördömer i
starka ordalag ”imperialistiska interventioner”. Givetvis blir det berättigade i aktionen än mera understruket
genom att den kongolesiska centralregeringen givit sitt samtycke.
Det är uppenbart, att premiärminister Tshombe genom händelserna i
stanleyville-området fortsättningsvis
kan räkna på stöd från främst USA
för sin politik. Det har anförts farhågor för fortsatta strider och att
Tshombe endast tillfälligt skulle ha
lyckats bemästra situationen. Självfallet måste man förutsätta, att läget kommer att förbli labilt under åtskillig tid
framöver, men samtidigt måste det
också sägas, att centralregeringen i
Kongo under Moise Tshombes ledning
mycket snabbt lyckats uppnå betydelsefulla resultat. De vita legionärer,
som rekryterats från Sydafrika och
Rhodesia i första hand, har uppenbarligen givit nationalarmen en ny ryggrad. Tillsammans med Tshombes forna gendarmer och de elitförband som
fallskärmsjägarna utgör kan de sannolikt relativt lätt övervinna det motstånd, som bjuds av rebellerna, även
om dessa kan räkna på ett visst stöd
från sympatiserande stater.
Vad som förvånar är den reaktion
som förekommit på några håll i den
svenska pressen mot den belgiska
räddningsexpeditionen. Gamla antiTshombe-komplex har ånyo vädrats
på ett sätt som låter ana antingen en
otillåtlig okunnighet om problemen
eller en skrämmande cynism. stockholms-Tidningen (s) förfasade sig
över att ”västerlandet reagerar starkast så snart europeers och andra vitas
liv är i fara”, och Dagens Nyheter (fp)
ropade på en ny FN-styrka. Det är
givetvis djupt tragiskt när våldsdåden
får en sådan omfattning som så ofta
sker i Afrika, men samtidigt är det
naturligt, att europeiska trupper sätts
in för att rädda livet på europeiska
undersåtar. I stanleyville rörde det
sig om tusentals vita, främst belgiska
men även brittiska och amerikanska
medborgare, som hotades till livet av
ett vettlöst mördarband. Att rebellerna dessutom utrotat praktiskt taget alla
afrikaner med någon utbildning i de
områden, där de härjat – enligt uppgift skall 24.000 afrikaner ha mördats
– gör givetvis inte saken mindre tragisk men är sedan självständigheten
beviljats inte i första hand en angelägenhet för Västvärlden. Många afrikaner räddades dock också tack vare
de effektiva insatserna från de belgiska fallskärmsjägarna och major
Hoares vita legionärer.
Även om en ny FN-insats skulle
kunna förbättra läget, vilket är tvivelaktigt, förefaller det föga övertänkt att
ropa på en sådan, då organisationen
numera helt saknar ekonomiska moJHgheter att engagera sig i ett så stort
och kostsamt företag.
509
Kenya nästa?
Utvecklingen i Kenya har på sistone
tagit en elakartad vändning. Rapporter har strömmat in om en tilltagande
kommunistisk aktivitet. Vapen och
förnödenheter från östsidan flygs in
till Nairobi, och det uppges även, att
hemliga militära träningsläger har
upprättats.
Att frågan är känslig, därom kan intet tvivel råda. Det framgår av att det
blivit allt vanligare med utvisningar
av europeer och asiater. Under stanleyvillekrisens dagar försökte regeringen också att lägga skulden för rebellernas massaker på såväl afrikaner
som vita på den omständigheten, att
belgiska trupper intervenerat. Regimen sökte också systematiskt förhindra att nyheter spreds via Kenya om
rebellernas framfart. Senare har det
visat sig, att rebelledaren Gbenye inte
som man förmodat hade tagit sin tillflykt till Sudan utan fanns i Kenya.
Två utvisningar har särskilt uppmärksammats, nämligen av Daily Telegraphs och Sunday Telegraphs båda
korrespondenter, uppenbarligen därför att de öppet skildrat faran för ett
kommunistiskt maktövertagande, och
informationsministern har inte stuckit under stol med att man avser att
införa en skärpt kontroll över pressen. Det är således i praktiken fråga
om samma metoder som länge har
praktiserats i Nkrumahs Ghana.
Det förefaller inte osannolikt, att
Kenya kan bli den första stat på afrikanska östkusten, där kommunisterna
försöker att skaffa sig ett brohuvud. Pålitligheten hos inrikesminister
Oginga Odinga har mer än en gång
ifrågasatts. Skulle dessa farhågor besannas kan den östafrikanska krutdurken snabbt bringas till explosion.