Namn att minnas – Artur Lundkvist


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
ARTUR LUNDKVIST
Artur Lundkvist är en främmande
fågel i folkhemmets kulturpolitiska
ankdamm, ett underligt djur i vår Tages hage.
Som diktare är han betydande;
även om han inte kommer att räknas
till de förblivande lär han bli ihågkommen i handböckerna som tidstypiskt litteraturhistoriskt fenomen.
Ända sedan han debuterade som eldsjälen bland de fem unga livsdyrkarna har han fängslat genom den överströmmande vitaliteten, genom den
sinnliga åskådligheten och inte minst
genom den oerhörda receptiviteten –
för intryck lika väl som inflytelser –
både i sin poesi och sin prosa. Men
just dessa egenskaper har när de förenats med hans programmatiskt antihistoriska, antiakademiska och antiformalistiska inställning på samma
gång varit hans svaghet som diktare.
Dels har han förfallit till en ordberusning utan gräns, dels till en viss
litterär eklekticism. En spirituell kritiker har en gång liknat hans dikter
vid ett paternosterverk och inför en
av hans prosaböcker frågat sig om det
var en antologi av moderna författare. Uttrycket»katarakter av ord»återkommer ständigt i beskrivningen av
Lundkvists litterära produktion och
»strandlös» och »mållös» är adjektiv
med vilka man sökt karakterisera den.
Walt Whitman hör till Lundkvists tidigaste och viktigaste inspirationskällor och det är självfallet ingen tillfällighet att han kallat en av sina
centrala diktsamlingar »Liv som gräs»
553
i direkt association till »Leaves of
grass». När man läser hans skönlitterära oeuvre, där det ofta är omöjligt
att dra gränsen mellan poesi och
prosa, kan man också få känslan av att
lyssna till en ändlös katalogaria- den
gamla tyska filosofglosan eine schleehte Unendlichkeit är ett begrepp, som
inte utan fog åberopats i sammanhanget.
Men även om Lundkvist i egenskap
av litteraturskapare kommer att glömmas av andra än specialisterna, blir
det säkerligen inte fallet med honom
i egenskap av litteraturkritiker. Så-
som sådan hör han till våra allra
främsta inte bara i samtiden, utan genom tiderna. Det är ett erkännande
som man oberoende av alla meningsmotsättningar i övrigt måste ge honom. Att denne självlärde bondpojke
från Nordskåne- poeten Göing i generationskamraten Erik Asklunds biografiska romansvit – kommit att bli
vår främste introduktör av främmande litterära sändebud sedan decennier
tillbaka, är om inte ett mirakel så i
varje fall en utomordentligt beundransvärd prestation. Redan kvantitativt är den häpnadsväckande. Vid sidan av sin egen nästan oöverskådligt
rika litterära produktion har Lundkvist hunnit med att presentera så
gott som samtliga utländska modernister av betydelse – åtminstone de
radikala l – för den svenska litteraturpubliken i en aldrig sinande ström
av tidskrifts- och tidningsartiklar.
Hans beläsenhet i den samtida litte- 554
raturen är enorm och inte minst förtjänstfullt är att han i så hög grad
intresserat sig för av andra bortglömda eller okända litterära gebit: slaviska, spanska, latin-amerikanska,
afrikanska. Men kvalitativt är prestationen inte mindre imponerande. Hans
receptivitet, hans nästan mediala mottaglighet, hans förmåga till inkännande och omdiktande kommer här till
sin rätt i långt högre grad än i hans
egna litterära alster. Sven Stolpe har
en gång träffande anmärkt att när
man läser Lundkvists recension av
en bok – som ibland gör intryck av
ett referat i prosapoemets form -höjs
den ofta till en högre dignitet än diktaren själv förmått. Man har svårt att
tänka sig två mera olika människotyper än Artur Lundkvist och Oscar
Levertin, men det ligger ändå någonting i att stolpe jämför dem som kritiker.
Dock – hur på sitt sätt fängslande
Lundkvist än må vara som diktare och
hur stor han ovedersägligen är som
kritiker, är han som politiker fullkomligt vettlös. Och tyvärr har han en
missriktad ambition att spela politiker, inte praktisk politiker utan poetisk politiker och liksom hans poesi
omspänner hela världen uppträder
han som ett Sveriges, eller skall vi
säga Kråkvinkels världspolitiska samvete. När han som ung autodidakt kom
till Stockholm hamnade han i rövarhänder, närmare bestämt bland de
ideologiska bondfångarna i Clarte.
Där lärde han sig hedonism, psykoanalys och det slags marxism, som
inte är något annat än nödtorftigt
camouflerad kommunism. Hedonismen har han inte utan bitterhet övervunnit, psykoanalysen likaså, men
från marxismen har han aldrig kunnat frigöra sig. På den punkten är han
lika naiv, lika enkelspårig, lika godtrogen som för trettifem år sen och
det har kommit honom att kompromettera sin ställning som diktare och
kritiker genom att uppträda som den
mest förblindade kommunistiske propagandisten i hela vår litteratur. Inte
för intet har han fått Leninpriset
Ingen svensk författare av rang förtjänar det bättre än han.
Under 1950-talet uppträdde han
bland anhängarna av den s.k. tredje
ståndpunkten, även kallad kålsuparteorin, som gick ut på att Väst inte
var bättre än öst, och värjde sig energiskt mot att bli beskylld för kvasikommunism. Detta var rent nonsens
eftersom Lundkvist aldrig – inte ens
under det stalinistiska förtryckets
värsta tid – tog ställning mot öst,
men däremot alltid kritiserade Väst.
När Herbert Tingsten på goda grunder inrangerade honom bland halvkommunisterna svarade han med den
groteska oförsyntheten att kalla Tingsten en svensk McCarthy. Och det
var ändå långt efter sedan han i sin
bok >Den förvandlade draken», som
förskaffade honom det välförtjänta
epitetet »papegojan från Peking», definitivt avslöjat sig som kommunistisk medlöpare. Han framhöll i denna
bok att kommunistpartiet i Kina gjort
till sin uppgift att tjäna folket. Folket är allt som inte strider mot det
stora samhällskollektivet och folket
har med nödvändighet alltid rätt. Men
folket kan ledas fel, kan missförstå
sig självt. Det är här partiet kommer
in. Det tjänar folket genom att inse
och rätt tolka dess behov. »Detta är
teorin och det är en utmärkt teori»,
säger Lundkvist utan att tänka på att
han låter som ett nazistiskt eko, »i
555
grund och botten den enda möjliga
teorin för ett socialistiskt och i djupare mening demokratiskt samhälle.»
På ett annat ställe kallas också det kinesiska statsskicket för »den nya demokratin».
Krassare än så kan inte den enpartidiktaturens teori, som tillämpas inom
hela östblocket, framställas och godtagas. Det kan mot denna bakgrund
inte förvåna att Lundkvist i sitt fortsatta politiska skriftställarskap framhärdat i att vara en lika enögd anhängare av öst som motståndare till
Väst, framför allt Förenta Staterna.
Priset i fråga om servilitet mot Sovjet togs kanske när han i somras försvarade t.o.m. antisemitismen i Sovjet – ännu ett omedvetet nazistiskt
eko – priset i fråga om hets mot
Amerika togs kanske i den artikel om
att det inte är nog att hata Amerika,
som ingått i regeringsorganet Stockholms-Tidningens antiamerikanska
följetong. Lundkvist antyder där på
fullt allvar möjligheten av att USA:s
krig i Vietnam bara är en första förövning för en systematisk folkutplå-
ning av alla färgade i hela världen.
När man läser sådan rosenrasande
gallimaWas säger man sig, att den
största tjänst man kan göra poeten
och kritikern Artur Lundkvist är att
inte ta politikern Artur Lundkvist på
allvar. Men politikern Artur Lundkvist fordrar att bli tagenpåallvaroch
så länge det sker måste man också
brännmärka honom som en av kommunismens tjänstvilligaste och genom
sin litterära position skadligaste hantlangare i detta land.
G. U.
REKTANGEL
— dekorativ, underhållsfri
takplatta!
REKTANGEL – helt underhållsfri takplatta
– finns i olika färger och användes för såväl
småhus, flerfamiljshus som offentliga byggnader. REKTANGEL tillverkas av asbestcement. Materialet är obrännbart, starkt, lättmonterat och ekonomiskt. REKTANGEL finns
i svart, grått, grönt och rött och står sig lika
vackert år efter år.
– har så mycket mer!