General Ehrensvärds minnen


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

548
GENERAL EHRENSVÄRDS MINNEN
Av överstelöjtnant NILS PALMSTIERNA
Ledmotiven i förre försvarsstabsoch armechefens minnesanteckningar
är två – förhållandet till Finland och
försvarets stärkande. Memoarerna, »l
Rikets Tjänst», (Norstedts 1965 kr
43: -) är grundade på dagboksanteckningar, som här och var återges in
extenso. En fjärdedel av boken ägnar
Ehrensvärd åt Finland, praktiskt taget hela återstoden åt sin gärning inom vårt lands försvar, hela tiden mot
bakgrunden av den politiska utvecklingen.
Den unge officeren – Ehrensvärd
fick sin officersfullmakt vid årsskiftet 1913-14- fick sin första kontakt
med militärpolitiska förhållanden i
samband med Ålandsexpeditionen och
Finska Frihetskriget 1918. Efter att
ha vägrats avsked för att gå i finsk
krigstjänst, kommenderades han som
adjutant vid Ålandsdetachementet. Må-
hända var det under verksamheten på
Åland, som en viss misstro väcktes
hos honom mot den politiska ledningens vilja att ta ansvar. Vid förhandlingarna angående ryssarnas utrymning och de tyska styrkornas ankomst
till ögruppen överlämnade nämligen
regeringen, närmast representerad av
sjöministern Erik Palmstierna, åt de
militära representanterna på Åland att
ensamma sköta förhandlingarna.
När detachementets uppgift slutförts, fick Ehrensvärd med hjälp av
sin fader, som då var chef för kustflottan, avsked och anslöt sig som
kompanichef till Skärgårdens Frikår.
Efter mindre strider befriades Åbo,
varpå Frikåren med Ehrensvärd som
bataljonschef ingick i den finska armen. Efter intåget i Helsingfors tilldelades han Frihetskorset av Mannerheim. En bekantskap mellan dessa två
grundades, vilket kom att få betydelse
i framtiden. Mannerheim motsatte sig
den finska regeringens bindning till
Tyskland och önskade i stället närmare anslutning till Norden. Han avgick
därför och de svenska officerarna
återvände hem och ersattes av tyskar.
Efter genomgången Krigshögskola
kom sedan Ehrensvärd i kontakt med
dåvarande kaptenerna Jung, Rappe
och Gyllenkrook. Samarbetet ledde
bl a till att Ny Militär Tidskrift bildades under Jungs ledning. Härmed
hade ett organ skapats för upplysningsverksamhet i försvarsfrågan, vilket blev allt nödvändigare efter 1925
års nedrustning. Men tidskriften blev
också en plattform, varifrån nya impulser för försvarets inre utveckling
utgick. Flygets betydelse underströks,
stridsvagnsvapnets vikt hävdades. Men
framför allt sökte man häva officerskårens isolering. Tidningen fick god
spridning och kommenterades ofta i
dagspressen. Kritik riktades naturligtvis mot »politiserande officerare». Det
ansågs då, liksom i vissa kretsar även
i dag, vara närmast förgripligt att låta
sakkunskapen komma till tals i försvarsfrågan. Men det var inte förr än
på 1950-talet som det gick därhän, att
föreskrifter intogs i tjänstereglementet
om förbud för militär personal att uttala sig i kontroversiella frågor. Under Jungs ledning skrevs den 1930
utgivna boken »Antingen-Eller» med
Ehrensvärd som författare till det centrala militärpolitiska avsnittet. I den
samma år tillsatta försvarskommissionen kom Jung, Ehrensvärd och Gyllenkrook att spela en viktig roll. Ehrensvärd hade att utarbeta förslag till
den militära ledningens organisation.
Härvid företrädde han linjen med
överbefälhavare och en funktionsduglig försvarsstab. Marinen mots·atte sig,
att en öB tillsattes och ville endast
ha en försvarsstab med ett fåtal officerare. Kommissionens förslag blev
under intryck av Hitlers makttillträde
och den tyska upprustningen ej så
negativt, som man haft ·anledning
frukta. Författaren erinrar om Elof
Lindbergs fördömande i riksdagen ·av
att högerledaren varnat för Hitlers expansionssträvanden, och om Wigforss’
sätt att betrakta försvarsfrågan uteslutande ur valtaktiska synpunkter.
Ehrensvärds första befattning efter
1936 års försvarsbeslut blev att vara
chef för armeoperationsavdelningen i
den nya försvarsstaben från 1 juli
1937. Den viktigaste uppgiften var att
bättra de värsta bristerna inför det
krig, som kom allt närmare. Mycket
ovederhäftigt har sagts om att den militära ledningen i vårt land varit ensidigt inriktad mot öster, men av Ehrensvärds minnen framgår än en gång
hur försvarsledningens uppmärksamhet var riktad söderut, så snart Tysklands upprustning började skymta.
Den andra större fråga, som Ehrensvärd var sysselsatt med under åren
närmast före krigsutbrottet var Ålandsförhandlingarna, för vilka han redogör i detalj. Något nytt tillföres dock
knappast diskussionen, då Krister
Wahlbäck i sin avhandling »Finlandsfrågan i Svensk politik 1937-1940»
samvetsgrant redovisat alla Ehrensvärds synpunkter.
Efter Sovjetunionens anfall mot Fin- 549
land blev Ehrensvärd en av ledarna
för frivilligrörelsen och snart stabschef vid Frivilligkåren under general
Ernst Linder. Svårighl;)ter staplades i
frivilligrörelsens väg, bl a i form av
publicerings- och annonseringsförbud.
Meddelanden i radio fick lämnas först
i slutet av januari 1940. I första hand
motarbetade statsråden Wigforss och
Rasjön hjälpen till Finland. Frivilligkårens faktiska insats blev liten, och
inte förrän vid månadsskiftet februari
– mars, endast 14 dagar före vapenstilleståndet, kunde finska trupper i
norra Finland avlösas för att sättas in
på Karelska näset.
Efter det tyska anfallet mot Danmark och Norge blev Ehrensvärd
stabschef vid 2. armekåren, som skulle försvara västra Sverige. Som kårstabschef fick han förnyade erfarenheter av det dåliga samarbetet mellan
den politiska och den militära ledningen. Bristande orientering och
mörkläggning av de påtvingade eftergifterna för tyska krav försvårade
verksamheten och inverkade menligt
på andan inom förbanden. Särskilt
kom detta till synes vid tysktransporterna. Inte förrän en vecka efter det
att dessa börjat, utfärdade regeringen
efter starka militära påtryckningar en
kommunike. Men, som Allan Vougt
uttryckte saken i Arbetet, transporterna gick ju i huvudsak nattetid, så
man behövde ju inte bekymra sig så
mycket!
På hösten 1940 deltog Ehrensvärd i
en studieresa i Tyskland och Västeuropa som tyska armens gäst. Härunder fick han meddelande om att Hitler ändrat sin politik gentemot Finland och beslutat att förse Finland
med krigsmateriaL Detta var 9 månader före det tyska angreppet mot Sovjetunionen. Vilka slutsatser, som drogs
av denna viktiga underrättelse meddelar författaren emellertid inte. Det intressantaste i memoarer är ju ofta det
550
som utelämnats. Om Finlands beslut
att delta på Tysklands sida skriver
författaren sålunda endast: »Den 22
juni kom meddelande att Tyskland
angripit Sovjetunionen, och några dagar senare gick Finland med i kriget» (sid 182). Varför är Ehrensvärd
så kortfattad här? Han var visserligen
från början av juni i övre Norrland
som chef för ett fältregemente. Men
med tanke på hans dokumenterade intresse och nära kontakt med Mannerheim och ledande finska militärer, är
det orealistiskt att anta, att han inte
på något sätt varit orienterad om vad
som skulle ske. I varje fall måste han
ha gjort sina reflexioner över detta
beslut. Vad visste man i försvarsstaben? Vad ansåg Ehrensvärd om att
Finland länkade sitt öde vid de tyska
vapnen? Härom säger han intet.
Efter en period som regementschef
återvände han till försvarsstaben som
souschef och blev chef för staben 1
april 1944, samtidigt som general
Jung avlöste general Thörnell som öB.
I försvarsstaben kvarblev han sedan
hela krigstiden ända till 1 april 1947.
Under denna tid var det i regel på
Ehrensvärd, som uppgiften föll att
hålla samband med UD och regeringen. Erfarenheter om bristande samverkan – inte minst vid beslutet att
upphäva transiteringsöverenskommelsen och vid förhandlingarna om ett
eventuellt ingripande på begäran av
de norska och danska myndigheterna
i dessa länder för att hindra tyska
våldsdåd i samband med krigsslutet
– ledde till allt mer utformade planer på hur sådan samverkan skulle
organiseras i framtiden.
Författarens temperament kommer
i boken främst till synes i avsnittet
om utlämningen till Sovjetunionen av
de till Sverige flyktade balterna, som
här sökte sig en fristad. Utrikesminister Undens uttalande, att Sovjetunionen var en rättsstat, varför balterna inte skulle ha något att frukta
av en utlämning, har senare fått sin
rätta belysning genom de ryska avslöjandena av stalintidens övergrepp.
Så snart det stod klart, att utlämningen inte skulle kunna genomföras utan
våld och blodsutgjutelse, begärde
Ehrensvärd skriftligt besked från regeringen och framhöll, att svenska
värnpliktiga stod främmande för uppgifter av sådan natur. »Ett inpass kom
från Wigforss, om man inte kunde
använda stamanställd trupp i stället
för värnpliktiga l» Att Wigforss inte
visste, att stamanställd trupp sedan
lång tid inte längre fanns är en sak;
sättet att söka skjuta över allt ansvar
på försvarsmakten är en annan. Efter
detta framtvingade Ehrensvärd, att
civila ämbetsmän tillsattes av regeringen som vittnen vid utrymningen
av lägren.
Den 1 april 1947 blev Ehrensvärd
militärbefälhavare för första militärområdet för att den 1 oktober året
därpå bli chef för armen. Armechefstiden beröres flyktigt i minnena. »Stora staber och stora förvaltningar är
inte något hälsotecken. Idealet är i
stället relativt små men väl rekryterade ledande organ, där man sätter en
ära i, icke att skriva mycket, men att
tänka djupt och skriva litet men väl».
Detta är ett citat ur programförklaringen vid tillträdet som armechef.
Under hans 9 år som chef för armen
utökades inte heller armestaben. Utvecklingen mot svällande staber och
förvaltningar har gått desto snabbare
sedan dess till nackdel för tjänsten
vid truppförbanden, som är avgörande för armens effektivitet.
Ehrensvärd blev inte öB. Motsättningen till försvarsminister Vougt synes ha varit för stor för att ett förtroendefullt samarbete dem emellan
skulle kunna komma till stånd. Och
när allt kommer omkring, tillhör det
de demokratiska spelreglerna, att regeringen utser de chefer, som den
närmast skall .ta råd av och samarbeta med. Måhända hade det varit svå-
rare för honom att få igenom de betydelsefulla reformer som tillkom under general Swedlunds tid som öB,
och vilka låg helt i linje med vad
Ehrensvärd påyrkat.
Från armechefstiden efterlyser man
en fråga som inte alls berörs: debatten om anskaffning av kärnstridsmedel. I boken »Vett och Vilja» som
skrevs i samband med att Ehrensvärd
1957 nådde pensionsåldern, har han
visserligen redovisat sin realistiska
syn på deras inverkan på krigföringen i stort. Men hans åsikt om debatten och om utvecklingen i vårt land
saknas tyvärr i minnena. Är ämnet
alltför brännbart?
Hur såg författaren på sina samtida
medarbetare? Här har han som så
många memoarskrivare inskränkt sig
till att ge alla som han närmare arbetat tillsammans med betyget »skicklig». En hastig räkning ger till resultat, att mer än 25, från adjutanter till
militärbefälhavare, givits detta ograderade vitsord. Uppfattningen om
dem, som inte så klassificerats, framgår inte. I samband med redogörelse
för diskussioner om befattningen som
öB efter general Jung säger Ehrensvärd, att Jung »inte längre hade nå-
gon stark ställning». Man frågar sig
varför. Rättvist torde väl kunna sägas,
att Jung – liksom Ehrensvärd – med
kraft företrätt militära önskemål, som
551
försvarsministern och regeringen inte
var beredda att gå med på.
»Hon var rättvis och höll alltid på
sina ’pågar’, kritik mot oss från utomstående tolerade hon inte.» Så skriver
Ehrensvärd om sin barnsköterska (sid
10). Man har en känsla av att han såg
ungefär likadant på tingen. Han omgav sig med män, som följde hans
riktlinjer. Ett av villkoren för att bedömas som »skicklig» torde ha varit
att tänka som han. Kritik tåldes inte
gärna. »Jag har icke inom armeledningen användning för officerare som
splittrar och inte håller tand för
tunga.» Så lyder Ehrensvärds paroll vid tillträdet av posten som armechef. Så tänkte och handlade dess
bättre inte 1930-talets skribent i Ny
Militär Tidskrift och 1940-talets motståndsman.
General Ehrensvärd har tjänat riket som officer i mer än 40 år, varav
nästan 25 i centrala och ledande befattningar. Med intelligens och viljestyrka har han eftersträvat sitt mål
– ett starkt försvar för Sveriges frihet. Under en mörk tid visade han
en motståndsvilja, som i skrifterna
»Hårt mot Hårb och »Om kriget kommer» förmedlades till hela folket. Hans
minnen berikar vår kännedom om
denna tid och bör kunna inspirera
dem som nu strävar efter samma mål.
Det är att hoppas, att hans dagboksanteckningar en gång kommer att
ställas till forskningens förfogande.
Sannolikt är språket i dem mera kryddat än i de nu offentliggjorda minnena.