Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Vart går Finland?
Förhållandena i Finland har alltid
tilldragit sig ett speciellt intresse i
Sverige, där också en stor förtrogenhet utbildats med de finländska problemen. Frågan är dock, om man inte
i en allmänt välvillig förståelse för
Finlands in- och utrikespolitiska svå-
righeter stundom alltför mycket betonat just förståelsen och underlåtit kritik, där denna rätteligen borde ha
varit på sin plats. Detta så mycket
mera som kritiken inom Finland, särskilt vad gäller utrikespolitiken och
president Kekkonens ofelbarhet, i stor
utsträckning bragts till tystnad. Likriktningen efter det misslyckade försöket att ersätta Kekkonen med Honka
har skett anmärkningsvärt snabbt.
I ekonomiskt avseende synes Finland gå en bekymmersam framtid till
mötes – man räknar med att inflationen under år 1964 kommer att uppgå till nära 15 procent. Men också
allmänpolitiskt är läget allvarligt. Ett
uttryck för den politiska labiliteten
är det faktum, att de borgerliga partierna endast kort före kommunalvalet
– men för sent för att göra intryck på
väljarkåren – kunde enas om en gemensam regeringsbildning.
Särskilt för en svensk bedömare kan
det ligga nära till hands att känna en
viss tillfredsställelse över denna likväl till det yttre demonstrerade enighet. Sprickorna är dock alltför tydliga,
och frågan är om man överhuvudtaget
om Finland kan resonera i samma kategorier som gäller Skandinavien i övrigt. Här gäller inte borgerlighet contra
441
socialism utan fastmera, om det skall
vara möjligt att bevara Finland som
en fri västerländsk nation, som steg
för steg kan frigöras från den sovjetryska intressesfären.
Detta förutsätter emellertid också en
klar vilja till frigörelse. Kekkonen och
agrarerna har gång efter annan visat
prov på en sådan följsamhet gentemot
Moskva, att man torde ha rätt att
ifrågasätta inte bara hans möjligheter
utan ocks·å hans intentioner på sikt.
Farhågorna fick ny näring, när agrarpartiets ordförande, generaldirektör
Sukselainen, i somras fick silkessnöret
under former, har det sagts, som på-
minde om avsättningen av Chrustjov
något senare. Ändå betecknades Sukselainen allmänt som en i allt följsam
Kekkonenman. Han hade emellertid
begått den stora oförsiktigheten att i
Stockholm och USA vara närvarande
vid fester, som arrangerats av ester i
exil. Pravdas bannbulla följde. För
efterträdaren, dr Virolainen, torde
varken Kekkonen eller Moskva behöva
ha anledning till bekymmer.
På sina håll är man bland de andra
borgerliga partierna inte alltför tilltalad över att tvingas samregera med
Kekkonens agrarer. Inte heller presidenten torde betrakta en borgerlig
koalitionsregering som en lösning på
sikt. Tvärtom anses han spekulera i en
kraftig vänsterbreddning, som också
skulle innefatta kommunisterna. Men
för att folkdemokraterna skall kunna
tas med är det nödvändigt att också
få med socialdemokraterna. Förutsättningen är dock att anti-Kekkonen-ele- 442
menten avlägsnas ur det socialdemokratiska partiets ledning och att dess
utrikespolitiska kurs lägges om och
blir följsam. Att agrarerna skulle inneha regeringsledningen i ett sådant
koalitionsblock torde för president
Rekkonen vara ett axiom.
Socialdemokraterna innehar i dag
en nyckelroll i Finlands politik. De är
emellertid splittrade såväl inåt som
utåt. Rebellerna mot Tanner bröt sig
ut och bildade det s. k. Socialdemokratiska förbundet, till numerären ej
jämförbart med det socialdemokratiska partiet men med inflytande i
fackföreningsrörelsen och med Rekkonens öra. Den nuvarande socialdemokratiska partiordföranden, Rafael
Paasio, betraktas allmänt som relativt
»mjuk». I valrörelsen skedde också
diverse fredstrevare mellan Rekkonen
å ena sidan och Paasio och i viss mån
undra ledande socialdemokrater å den
andra. Mot Paasio står dock Leskinen
och inom anti-Rekkonen-flygeln vill
man också sätta sin lit till vice ordföranden Olavi Lindblom och partisekreteraren Raarlo Pitsinki.
Rekkonen har uppenbarligen sina
främsta bundsförvanter i den från det
socialdemokratiska partiet avsöndrade
oppositionen, dvs. socialdemokratiska
förbundet. Den försoning mellan detta
och det socialdemokratiska partiet
som syntes så nära omintetgjordes till
sist, sedan socialdemokratiska förbundets ordförande, den mera samarbetsvillige Emil Skog, blivit ersatt av den
i utrikespolitiskt hänseende vänsterinriktade Aarre Simonen. Denne stod
tillsammans med sitt parti för ett av de
mera tvivelaktiga inslagen i valrörelsen, då han i början av september i
spetsen för en femmannadelegation
besökte Moskva och där träffade en
rad ledande sovjetpolitiker, bland dem
president Bresjnev.
Vid sammanträffandet med Bresjnev
underströk Simonen bl. a., att målet
för hans parti var ett förenat socialdemokratiskt parti men ett parti, vilket hade socialdemokratiska förbundets utrikespolitiska program som sin
politik. >>Därför», sade Simonen, »är
det nu så viktigt att effektivisera isoleringen av de socialdemokratiska hö-
gerelementen. – – – Ifall inte ansiktet renas, kommer isoleringen att fortsätta.» Bresjncv gav Simonen allt stöd
och underströk, att »personskiftena i
socialdemokratiska partiets ledning
var visserligen en åtgärd i rätt riktning, men blott en liten början. Det
var ingen tillfällighet, att Tanner och
Leskinen åsidosattes. Det har också
haft positiv betydelse. Detta faktum
borde ni använda för att segra i er
kamp. Vi ger er vårt stöd. Även vår
kamp är i detta hänseende förenad
med Finlands folks och dess arbetarklass. Detta är kraftkällan. ExempelJapan, Frankrike, Italien, England,
Skandinavien. I alla dessa länder uppvisar dc socialdemokratiska partierna
samarbetsvilja.» Hrr Erlander och
Nilsson kan känna sig smickrade av
klappen på axeln.
Att en regerings- eller riksdagsdelegation besöker ett land är en sak.
Likaså är vi vana vid att kommunistpartierna konsulterar Moskva. Men det
är något ganska oerhört, då det i Finland har gått så långt, att ett parti med
anspråk på att vara demokratiskt direkt i Moskva konspirerar mot ledningen i det socialdemokratiska parti,
med vilket man säger sig vilja förhandla om försoning. Saken blev inte
bättre av att Simonens parti på många
håll gick i valförbund med kommunisterna. Det var också beklämmande,
då den sovjetryska televisionen från
Tallinn direkt ingrep i den finländska
valstriden och gav simoniterna sitt
stöd. Det torde vara första gången som
det utåt var fråga om direkt inblandning från Sovjet i Finlands politiska
liv. Som ett tidens tecken är det illavarslande.
Den stora faran för den närmaste
framtiden ligger sålunda främst i att
de självständiga och demokratiskt
starkt medvetna elementen inom den
finländska socialdemokratien skulle
lida nederlag och en försoning åstadkommas mellan de båda socialdemokratiska partierna på Simonens (Kekkonens) villkor. Detta skulle i sin tur
direkt lmnna leda till den på sina håll
eftersträvade samverkan mellan kommunister, socialdemokrater och agrarer. Kan man vänta sig, att en sådan
regering under Kekkonens ledning är
av sådan kaliber, att den kan visa .tillräcklig fasthet under starkt inre och
yttre tryck?
Det är ingen tvekan om att hoppet
i dagens läge för att rädda Finlands
demokrati främst går till en självständig socialdemokrati under Leskinens
eller någon likasinnads ledning. Teoretiskt hoppas mången på ett samarbete mellan en så beskaffad socialdemokrati samt svenska och finska
folkpartiet och samlingspartiet. På så
sätt skulle Kekkonen och agrarerna
kunna tvingas till eftergifter. Men är
de nämnda partierna mäktiga den
självövervinnelse, som en sådan samverkan skulle kräva? I dag är förhoppningarna i vart fall inte stora.
Det amerikanska presidentvalet
Helt i enlighet med ritningarna tog
Lyndon B. Johnson hem spelet över
sin republikanske motståndare, Arizonasenatorn Barry Goldwater. Det
stod på ett tidigt stadium klart, att
Goldwaters chanser var synnerligen
små. Å andra sidan skulle knappast
någon annan republikan ha haft större
chanser att hävda sig. Det hör till det
politiskt omöjliga att besegra en president som ställer upp till omval; det
förhållande, att Johnson nått sitt höga
ämbete från vicepresidentposten för- 443
ändrar inte sakläget. Till detta kommer, att det skulle ha erfordrats underverk för att i tider av stadig högkonjunktur störta den sittande administrationen. Men otvivelaktigt genomförde också demokraterna en skickligt upplagd valkampanj. Det var
också ett mästerligt drag, då Johnson
– allmänt uppfattad som relativt konservativ – till sin vicepresidentkandidat utsåg Hubert Humphrey från
Minnesota, känd som en radikal på
demokraternas vänsterflygel. Johnson-Humphrey kunde också leva högt
på den Kennedymyt, som utbildats
efter mordet på presidenten. Kunde
de överhuvudtaget förlora?
För republikanerna blev resultatet
en svår motgång men dock knappast
värre än man kunnat vänta med hänsyn till omständigheterna. Republikanerna stod splittrade. Vissa kretsar
och ledande partimän hade öppet
revolterat mot Goldwater efter dennes nominering. Särskilt i Nya England tog flera tidningar, som annars
alltid givit republikanerna sitt stöd,
avstånd från Goldwater och motarbetade honom. östern kunde inte finna
sig i att ledningen av det republikanska partiet övergått till män fr>ån västern och mellanvänstern. Denna
splittring av det republikanska partiet
spelade på ett avgörande sätt segern
i händerna på Johnson och hans team.
Det synes emeilertid som om många
andra faktorer verkat till Goldwaters
nackdel. På samma sätt som Johnsons
val av Humphrey till vicepresidentkandidat visade sig ge demokraterna
fördelar, kom Goldwaters val av William Miller att bli till en direkt nackdel för republikanerna. Nästan okänd
av den stora allmänheten, visade sig
Miller dessutom vara en oskicklig
amatör i sin kampanjuppläggning.
Något förtroende mäktade han aldrig
inge. Men Goldwater hade också genom att välja Miller begått det stora
444
misstaget att utse en person, som inte
kunde tillföra honom stöd från några
nya kretsar utöver dem han själv
kunde vädja till. Efter den uppslitande strid som föregick Goldwaters
nominering hade det säkerligen varit
en gärd av statsmannavisdom, om
han i stället hade utsett en välkänd
»liberal» republikan till sin vicepresident, Romney, Lodge eller varför
inte t. o. m. Scranton. Om Goldwater
gjort en dylik försoningsgest, hade
knappast den utsedde vägrat att acceptera, och möjligheten hade funnits att
låta ett enat republikanskt parti ta
upp kampen mot demokraterna, varvid motgången sannolikt blivit avsevärt mindre.
Goldwaters klart tillkännagivna
åsikter i diverse frågor torde också
ha legat honom i fatet, ehuru sannolikt i mindre omfattning än vad som
särskilt angivits i svensk press, där
man genomgående låtit sig påverkas
av demokraternas valagitation och
sällan objektivt försökt att analysera
Goldwaters synpunkter. Som det så
träffande har sagts, har den svenska
pressen föredragit att även på nyhetssidorna kommentera i stället för att
referera Goldwater. Denne begick det
stora misstaget, att diskutera vissa avgörande principer, men väljarna förmådde inte eller ville inte ta ställning i en ideologisk diskussion.
I särskilt en fråga torde Goldwaters
ställningstagande ha spelat en roll för
valresultatet, nämligen i förhållandet
till integrationen av de färgade i det
amerikanska samhället. Goldwater har
utmålats som rashetsare och motståndare till negrernas kamp för lika
rättigheter. Ingenting kan gärna vara
felaktigare. Själv av judiskt ursprung,
kunde inget verka mera fl’ånstötande
på Goldwater än rasfanatism. Han
har också gått i spetsen för integrationen i sin egen hemstat, Arizona.
Själv har han också skrivit: »Jag tror,
att det är både klokt och rättvist att
låta negerbarn gå i samma skolor som
vita barn och att om de vägras detta kan det medföra starka mindervärdeskänslor. Jag är emellertid inte
beredd att påtvinga människorna i
Mississippi eller South Carolina mina
åsikter eller att tala om för dem, vilka
metoder de skall använda och vilken
takt de bör hålla för att uppnå integration. Det är deras bekymmer och
inte mitt. Jag tror, att alla problem i
samband med rasrelationer, liksom alla
sociala och kulturella problem, bäst
löses av de människor, som är direkt
berörda av dem. Sociala och kulturella förändringar, hur önskvärda de
än må vara, skall inte framtvingas av
centralregeringen Låt oss genom övertalning och upplysning söka förbättra
det vi anser vara bristfälligt. Men låt
oss, när vi gör det, respektera lagens
gäng. Varje annat sätt skapar tyranner
och kan göra slut på friheten.” (Konservatismens ansvar, Malmö 64, nyligen översatt.)
Den främsta grunden för Goldwaters ställningstagande i såväl rasfrå-
gan som andra frågor är hans djupa
övertygelse om nödvändigheten av att
bevara delstaternas rättigheter som en
motvikt mot centralregeringens i Washington alltmera utvidgade makt- och
intressesfär. För den djupa södern har
detta varit den angelägnaste frågan,
därav deras stöd åt Goldwater, som
även förändrade det traditionella politiska mönstret i USA – om varaktigt
återstår att se. I andra delar av USA
har denna problematik inte varit lika
aktuell. Men för negerväljarna kom
Goldwaters ställningstagande att uppfattas som riktat mot dem och deras
kamp. På så sätt föll Goldwater offer
för en alltför stor principiell rätlinjighet.
I många avseenden förfäktar Goldwater en sund konservatism, t. ex.
»Låt oss hädanefter bekämpa alla monopol, vare sig de är företags- eller
fackföreningsmonopoL Hotet mot friheten heter oinskränkt makt och de
som kämpar för friheten kommer att
slåss mot maktkoncentration var dc
än stöter på den.» Eller följande avsnitt: »Låt oss för all del också komma ihåg nationens intresse av att
minska skatter och utgifter. Behovet
av ’ekonomisk tillväxt’, som vi idag
hör så mycket talas om, kommer att
tillfredsställas, inte genom att staten
binder landets ekonomiska krafter,
utan genom att man frigör dem. Genom att skära ner skatter och utgifter
kommer vi inte bara att kunna återskänka den enskilde de medel, med
vilka han kan hävda sin frihet och
värdighet, utan också garantera nationen den ekonomiska styrka, som
alltid kommer att vara dess yttersta
försvar mot främmande makter.>> Och
på utbildningens område betonar
Goldwater kvalitetens betydelse framför kvantiteten. Många andra exempel skulle kunna anföras på klart
positiva drag i Goldwaters åskådning.
Men samtidigt är det uppenbart, att
han för en europeisk konservativ
framför allt i sin socialpolitiska uppfattning närmast ter sig som en liberal av den gamla skolan, en Manchesterliberal, och då går det inte att följa
honom. Genom att ställa åtskilliga av
tidens problem på sin spets, tillåtligt
för en idepolitiker men knappast
för en praktisk politiker, har han
dock tillfört den politiska diskussionen många nya aspekter. Man vill
hoppas, att det när valyran lagt sig,
skall bli möjligt att på allvar och från
objektiva utgångspunkter ta upp och
diskutera Goldwaters olika teser.
Till följd av demokraternas stora
seger har vissa riskmoment kommit
in i den amerikanska politiken. Tendensen mot ett enpartivälde under de
närmaste åren ter sig varken för
amerikanen eller en utomstående be- 445
dömare som något positivt. Frågan
är om det splittrade republikanska
partiet går att ena inom överskådlig
framtid. stora krav kommer att ställas
på såväl den konservativa som den
liberala flygeln inom partiet. ömsesidiga eftergifter är nödvändiga.
Goldwater har måhända inte spelat
ut sin roll, även om han kommer att
tvingas att hålla sig i bakgrunden
några år. Å andra sidan är ledarbristen akut. Rockefeller eller Seranton
kan knappast komma ifråga mera.
Och män, som republikanerna hoppades mycket av i framtiden, sådana som
Charles Percy och Robert Taft Jr föll
igenom. Återstår Romney och varför
inte Richard Nixon igen? Nixon kämpade hårt i valstriden och höll sig
lojal mot Goldwater. Han bör kunna
accepteras av samtliga grupper. Det
kommer dock sannolikt, att dröja
Mskillig tid, innan de republikanska
leden åter slutits och partiet på nytt
blivit en verklig maktfaktor att räkna
med. Under tiden kan Johnson, den
outgrundlige och slipade politikern,
i kraft av en betydande majoritet slå
in på praktiskt taget vilka vägar han
vill. Och mycket har han sannerligen
inte avslöjat om hur han tänker sig
framtiden.
De brittiska importavgifterna
Den nya labour-regeringen i Storbritannien har valt att som sin första
mera betydelsefulla politiska åtgärd
införa speciella importavgifter, vilka
drabbar praktiskt taget all import med
undantag av råvaror och livsmedel.
Redan under valkampanjen gjorde labour gällande, att landet snabbt närmade sig ruin och införandet av importavgiften får betraktas som minst
lika mycket en politisk-taktisk manö-
ver som något som är ägnat att i praktiken lösa Storbritanniens ekonomiska
446
svårigheter. Otvivelaktigt är det ekonomiska läget bekymmersamt och att
någonting måste göras stod säkerligen
klart för den då sittande konservativa
regeringen redan för något halvår sedan. Det annalkande valet omöjliggjorde emellertid beslutsamma insatser och man hängav sig åt vaga förhoppningar, att exporten skulle stiga
som ett resultat av olika exportfrämjande åtgärder. Slagordet »You never
had it so good» skulle för övrigt varit
svårt att förena med drastiska ingripanden mot konsumtionen.
Premiärminister Wilson genomförde
sin ekonomiska demonstration med
all övlig dramatik. Landets konkurs
ti·amstod som omedelbart förestäende
och den nya regeringen berömde sig
av handlingskraft och ansvarskänsla.
Importavgiften utlovades på kort tid
skapa förutsättningar för ekonomiskt
uppsving och stegrade exportintäkter.
Den brittiska industrin, som förmodas
göra världens bästa varor (liksom
landet enligt Mr. Wilson har världens
bästa vetenskapsmän), skulle nu fä en
fair chans att göra sig gällande på
hemmamarknaden. Den »Onödiga» importen kunde säkerligen skäras ned
och samtidigt skulle exporten ytterligare stimuleras. Allt var >>temporary
measures» och alls icke något utslag
av protektionism.
Sanningen är givetvis, att importavgifter och smärre exportsubsidier
icke kan åstadkomma den industriella
revolution varförutan Storbritannien
kommer på efterkälken, ekonomiskt
och så småningom också politiskt,
jämfört med sina kontinentala och
skandinaviska konkurrenter. Ingen
priskontroll i världen kan effektivt
förhindra den brittiska industrin att
prismässigt tillgodogöra sig det förbättrade konkurrensläge på hemmaplan, som den femtonprocenliga strafftullen på de utländska konkurrenternas varor innebär. Det är inte lätt att
se hur en sådan förbättrad konjunktur
på hemmamarknaden skulle kunna
förmå industrin till mera energisk försäljning och ökade insatser överhuvudtaget på exportmarknaden.
Särskilt allvarlig måste situationen
bedömas vara med tanke på det hittills lovande EFTA-samarbetet. Importavgiften är utan tvivel ett brott
mot EFTA-konventionen. Inte minst
för svensk exportindustri, som planerat sin framtid på den brittiska marknaden med hänsyn till de tullreduktioner som EFTA-samarbetet redan givit
och kommer att giva, är läget bekymmersamt. Inom åtskilliga branscher
är en tullhöjning på 15 procent rent
prohibitiv.
Och medan EFTA :s totala beroende
av sin största partner, Storbritannien,
eftertryckligen demonstrerats inför
hela världen och inte minst inför
EEC, avvaktar Mr. Wilson första lägliga tillfälle att utlysa nyval. Att han
skulle vara beredd att på allvar söka
råda bot på de ekonomiska svårigheterna före ett sådant nyval synes
föga troligt. Såsom en sentida brittisk imperialist förefaller han numera
se med ungefärligen samma motvilja
till varje land på kontinenten, EECland eller EFTA-partner spelar mindre roll.
Nya signaler inom Sovjetekonomien
Sedan två år tillbaka har cirka 200
sovjetryska företag inom konsumtionsindustrien ombildat sina förvaltningar
och övergått till driftsmetoder som
liknar metoderna inom de statsägda
företagen i kapitalistiska stater. Det
gäller i flertalet stora företag, omfattande flera fabriker i samma bransch.
Sådana företag kallas »Sovjetfirmor».
Publiciteten kring dessa företags verksamhet är mycket diskret i sovjetpressen och i den påpekas ständigt att de
nya driftsmetoderna införts i experimentsyfte. Sovjetpressen döljer dock
ej att experimenten anses vara mycket lyckade och att den tid närmar
sig, då man bör tänka sig en allmän
reform av industriförvaltningens metoder på grundval av de framgångsrika experimenten.
Pravda inledde den 17 augusti en ny
fas av öppen debatt kring detta problem med publicering av akademikern
Trapesnikovs artikel och uppmanade
alla ekonomer, specialister och industripraktiker att diskutera Trapesnikovs teser.
Trapesnikovs inledande artiklar
kommer knappast med något nytt för
dem som känner Charkov-professorn
Liebermanus artikelserie, publicerad
för två år sedan. Man vet inte varför
Pravda ansåg det lämpligt att förtiga
professor Liebermanus namn och
ideer, särskilt som de 200 sovjetfirmorna organiserats efter hans ideer
och anvisningar.
Både Liehermann och Trapesnikov
kommer med en skarp kritik av det
hittillsvarande planeringssystemet och
produktions- och kontrollnormerna
inom konsumtionsindustrien av i dag.
Det sägs, att direktörerna i industriföretagen för närvarande är maktlösa
inom ramen för de stela planeringsbestämmelserna. De kan varken öka
eller minska arbetskraften på vissa
avdelningar, de kan inte införa tekniska nyheter utan att överskrida
självkostnadernas oelastiska gräns,
inte anpassa produktionsmängden till
efterfrågan, inte införa rationella
amorteringsregler etc.
De moderna tekniska framstegen
och behovet av automation tvingar
samtidigt till grundlig omorganisering
av den nuvarande industriförvaltningen. Allt detta är mycket riktigt ur objektiv synpunkt, man kan bara fråga
sig varför sovjetryska ekonomiska experter lägger märke till alla dessa brister så pass sent.
447
De förslag som Trapesnikov gör i
artikelns avslutning är nästan identiska med de liehermannska förslagen
på vilkas grundval redan en del av
den sovjetryska industrien förvaltas.
Men tydligen vill Pravda ge dem en
anstrykning av något fullständigt nytt:
1) införande av ett nytt ekonomiskt
system i företagsarbetet, vilket innebär en stimulans för produktionen
(så invecklat definierar man lönsamhetens princip) med syfte att övergå
från de rådande föreskrifternas stela
ramar till mera effektiva produktionsmetoder (av den övriga artikeltexten
framgår, att det gäller lönsamheten,
lönernas rörlighet, skatterna, konventionella straff för försenade leveranser, rörliga priser och räntan på investerat kapital). 2) Definierande och
ökande av direktörernas fullmakter.
3) Införande av mera elastiska former
av lönepremier och premier i samband med uppfyllande av produktionsplanerna. 4) Utarbetande av konkreta förslag för övergången till det
nya förvaltningssystemet under den
närmaste tiden för konkret utpekade
företag för genomförande av experimentet.
Det låter besynnerligt att tala om
dessa reformer som om ett nytt experiment då man sedan länge vet genom
sovjetpressen att just sådana experiment pågår i hela landet med goda
resultat. Men det är tydligt, att återuppvärmningen av debatten är viktig.
Troligen skall denna debatt utgöra inledningen till en laglig utformning av
det pågående experimentet. Den självklara tanken att det här gäller en återg·ång till sedan länge kända driftsmetoder inom den kapitalistiska världen avvärjer professor Trapesnikov
med den enkla frasen, att så skulle
det vara om reformen skulle genomföras av kapitalister, men sovjetindustrien tillhör sovjetfolket och arbetar
för dess bästa; därför kan man i detta
fall bara tala om rationalisering.
448
Märkligt är att de s. k. liehermannska
ideerna hittills debatterats i sovjetpressen endast då det gällt industrien,
rättare sagt konsumtionsindustrien, ty
Liebermanus ideer har aldrig debatterats i samband med den tunga eller
rustningsindustrien. Nu finns det också säkra tecken på att de lieherrnannska ideerna diskuteras som lämpliga
även för jordbruket. I augusti hölls i
Moskva en konferens för hela Sovjetunionen om jordbrukets organisationsproblem om ökat materiellt intresse
hos jordbruksarbetarna och om omställning av kolchosproduktionen enligt lönsamhetsprinciper. Jordbruksarbetarna bör åtnjuta högre löner i de
jordbrukskollektiv som visar sig ekonomiskt lönsamma.
Den nu detroniserade Krustjov kom
i ett tal i Sibirien den 15 augusti på
en alldeles ny och strålande ide, att
»den som producerar potatis och grönsaker, bör ha rätt att sälja dem på
kolchosmarknaden». Andra originella
ideer i hans tal var att en bestämd
grupp kolchosarbetare bör ha en
bestämd jordareal som arbetsfält, att
gruppens avlöning bör vara beroende
av produktiviteten per ton. Av Krustjovs ord framgick, att vissa experiment med sådan organisation redan
genomförts och givit goda resultat.
Det är möjligt att vi här har att göra
med en mycket viktig evolution av
kommunistsystemet i riktning mot
mera effektiva produktionsformer.
Emellertid har man inte någon säkerhet för att hela denna utveckling ej
i pressen framställs på ett sätt, som
fängslar västerländsk, kapitalistisk
fantasi. En sådan fantasi kan öka Sovjets utsikter att få mera långfristiga
krediter från de västerländska kapitalisthajarna. Ingen kan heller säga vad
maktskiftet i Kreml kan få för Itonsekvenser för utvecklingen inom Sovjetekonomien.
Socialdemokratisk smygfinansiering
Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation – det låter ana en trygg
organisation, en sammanslutning till
folkpensionärernas värn, som bjuder
stora famnen. Det gör den förvisso
också, fast kanske inte bara med de
målsättningar, som den nyblivne folkpensionären tror att den har, när han
gör sitt inträde – den tillhör nämligen den rikhaltiga floran av socialdemokratiska täckorganisationer.
Organisationen, som tillkom 1942 på
socialdemokratiskt initiativ och som
har riksdagsman Axel E. Svensson (s)
som ordförande, förnekar dock sitt
partipolitiska hemvist och något annat hade väl knappast varit att vänta.
Om någon kan tänkas ha hyst tvivel
om vart organisationen hör, är nu
i vart fall hans villfarelse skingrad.
I valrörelsens mest hektiska skede inkallades förbundets ledning till Harpsund för att uttala sitt anatema över
högerpartiets ATP-förslag liksom sin
tillfredsställelse med sakernas ordning i övrigt, ett behövligt propagandastöd för hr Erlander i den
trängda situationen. För övrigt kan
nämnas, att SFR regelmässigt återfinnes i förteckningen över »Svenska
gäster» vid de socialdemokratiska
partikongresserna!
SFR som har ca 175.000 medlemmar fördelade på 750 lokalföreningar,
har mycket låga avgifter, högst ett
par kronor per år. I sina grubblerier
över hur man skall lösa ekonomifrå-
gan har man nu funnit Columbi ägg
– låt det allmänna bekosta verksamheten!
Centralt dirigerade socialdemokratiska landstingsmän har vid årets
landsting gått till aktion över hela
landet och motionerat om anslag till
SFR:s länsavdelningar. Anslagen skall
användas för att anställa konsulenter
för folkpensionärernas fritidsverksamhet, ett i och för sig oskyldigt och
vällovligt syfte. De anslag man begärt har varierat, men i regel har det
rört sig om en, i något fall två kronor
per månad och folkpensionär i landstingområdet, inte per medlem i SFR!
Med denna beräkningsgrund gör man
alltså anspråk på att representera lä-
nets samtliga folkpensionärer, oavsett
anslutningsprocenten till SFR eller om
det finns andra folkpensionärssammanslutningar i länet! Men vad mera
är – det osedvanligt fräcka försöket
har lyckats.
Sv.T har gjort en stickprovsundersökning, omfattande 12 landsting. Av
dessa har endast ett gått på blankt
avslag. De övriga har bidragit till att
förstärka den socialdemokratiska täckorganisationen.
Gotlands läns landsting
Hallands
Kopparbergs
Malmöhus
stockholros (län)
Uppsala
Värmlands
Västerbottens
Östergötlands
10.000 kr
8.000 »
30.000 »
75.000 »
40.000 »
30.000 »
50.000 »
30.000 »
30.000 »
Enbart dessa nio landsting har så-
ledes utfäst sig att med tillsammans
303.000 kr bekosta vad som i realiteten innebär anställaodet av nya
socialdemokratiska ombudsmän med
uppgift att reparera socialdemokratiens skamfilade rykte bland folkpensionärerna och övertyga dem om
regeringens ofelbarhet. Av de 12 undersökta har dessutom Norrbottens
och Älvsborgs läns landsting utlovat
ett visst stöd. Kristianstads läns landsting var det enda som – dels på
grund av partiställningen och dels
därför att man förstod var pengarna
egentligen skulle hamna – direkt avvisade den socialdemokratiska framstöten.
I ej så få fall tycks de borgerliga,
även där de är i majoritet, inte ha
varit medvetna om SFR:s karaktär
449
utan beslutat till och med utan debatt. I andra fall har socialdemokraterna, som t. ex. i Uppsala län, i kraft
av sin majoritetsställning genomdrivit ett beslut om monopol på folkpensionärsanslagen till just det egna SFR.
I Uppsala gick förslaget igenom med
22-18 gentemot ett gemensamt borgerligt förslag att 40.000 kr skulle
delas mellan de olika folkpensionärsorganisationerna i länet.
Nog finns det skäl att instämma
med hr Nilsson i Kungsängen (cp), att
detta är att »monopolisera fritidsverksamheten bland gamla till en enda
organisation». Det är »Snudd på kollektivanslutning av länets folkpensionärer», tillade han.
Sv.T har velat fästa uppmärksamheten på ett av de tyvärr inte alltför
sällsynta fallen av en smygvägen
genomförd skattefinansiering av socialdemokratisk aktivitet. Det är illa
nog att socialdemokratiska organisationer följer medborgarna fl’ån vaggan – Unga örnar – till graven.
Direkt orimligt blir det, då också de
borgerliga medverkar till att betala
kostnaderna för maskineriet.
In vino veritas?
I Expressens nummer av den 28
oktober äterfinns på sidan 7 den kraftfulla rubriken: »Statskyrkan är inte
med i Sydafrikabojkotten. En stor del
av kyrkans nattvardsvin är just sydafrikanska starkviner.»
När läsaren hämtat sig efter denna
chockerande upplysning om vår oefterrättliga statskyrka och vänder bladet, vad möter honom på sidan 8 om
inte en rejäl annons för just det vin,
som Expressen nyss beskyllt statskyrkan för att använda. Annonsen talar
om Cap Constantia som »ett utsökt
gott starkvin framställt av ädlaste druvor!»
Kommentarer är överflödiga!