Utmanaren

UTMANAREN
FöR ALLA som är intresserade av
den svenska oppositionens kraftsamling måste av naturliga skäl
professor Bertil Ohlins debattskrift
Liberal utmaning (Folk och Samhälle, 6:-) vara av största vikt.
Högerpartiets inställning är sedan
länge fullt klar och allmänt känd.
Ingen tvekan kan råda om att hö-
gern betraktar uppgiften att åstadkornrna ett fast och organiserat borgerligt samarbete som en central
inrikespolitisk angelägenhet och
för den sakens skull är beredd att
gå mycket långt för att kornrna de
övriga borgerliga partierna till mö-
tes. Sedan detta tillfyllest klarlagts
är det nu uppenbarligen på folkpartiet det måste ankomrna att
från sin sida vidtaga mått och steg
för att göra en samordning möjlig
om praktiska resultat skall kunna
uppnås. Folkpartiledarens utmaning måste alltså, från oppositionens synpunkt sett, granskas med
detta problem för ögonen – är den
politik som här signaleras sådan,
att den kan ge hopp om en samling,
eller är den konstruerad som en
plattform för splittringsrnanövrer?
Det är inte alldeles lätt att finna
ett svar på den frågan – hr Ohlins
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
bok innehåller nämligen åtminstone två svar.
I den konkreta samverkansdebatten har den knappast något positivt att kornrna med. Väl betonar
författaren behovet av förnyelse
och nyordning på oppositionssidan,
framhäver att man inte kan låta
allt förbli vid det gamla och understryker rentav att det skulle vara
ett lika allvarligt misstag att skjuta
denna problematik åt sidan som
det var att låta oppositionen uppträda splittrad i pensionsfrågan
1958 … Förträffligt; men hela förkunnelsen antar karaktären av en
pliktskyldig, men för det närvarande mycket litet förpliktande dekoration, när hr Ohlin oförtövat
övergår till att föredraga sitt vid
detta laget reverenter sagt något
monotona tema om att det gäller
att samlas på »liberal grund». Med
andra ord, högern måste kapitulera
för folkpartiet, någon jämkning i
motsatt riktning för det gemensamrna bästa antyds inte som en
möjlighet. Något organiserat sarnarbete kan det inte bli tal om, heter
det vidare, en samverkan »i riksdagen från fall till fall» är allt som
erbjudes, och denna samverkan
r . ~?-
… .··.
464
skall av allt att döma helt enkelt
ha den formen att högern ansluter
sig till folkpartiets förslag!
En samverkanspolitik av den arten är tydligen inte mycket att
spilla ord på. Om hr Ohlins bok
inte innehöll något annat än detta
vore inte mycket att göra, utom att
lägga den till handlingarna med ett
konstaterande att folkpartiledaren
för denna gång gjort en borgerlig
kraftsamling omöjlig.
Emellertid går det också att ur
Liberal utmaning läsa fram ett annat, mera positivt besked, nämligen
när författaren övergår från de sterila allmänna reflexionerna om oppositionens problem till en konkret
redogörelse för hur han själv ser
på ett antal av de stora och centrala
(liksom för den delen också ganska
många små och perifera) politiska
problemen. Det visar sig då, att den
politik som skisseras som en »utmaning», ett alternativ till den socialdemokratiska i många viktiga
stycken har en så klart borgerlig
karaktär att den sakligt sett ger
gott hopp om att en samling bör
vara möjlig att uppnå.
Till att börja med är det självfallet av stor betydelse att hr Ohlin
så klart markerar att det gäller att
åstadkomma en ny politik – alltså
icke enbart ett personskifte på
statsrådstaburetterna. Han utgår
från att det alltjämt finns »en skillnad i den politiska grundsynen
mellan å ena sidan den svenska socialdemokrati som arbetar för växande statlig makt och som ingalunda helt frigjort sig från sitt socialistiska arv, och å andra sidan
den svenska liberalism som sätter
den enskildes rätt, frihet och oberoende i centrum».
Skarpt och träffsäkert punkteras
sedan den socialdemokratiska
skrytpuddingen – den visas i
själva verket innehålla »bl. a. långsam industrialisering, kraftig inflation, stöld från spararna av sparandels frukter, bostadsbrist och dyra
bostäder – trots mycket gynnsamma yttre förutsättningar för
landets ekonomi under efterkrigstiden». Dessutom innehåller Tage
Erlanders samhälle också »köer
vid sjukhus och skolor, oerhörda
brister i åldringsvården, otillfredsställande levnadsmöjligheter för
många handikappade».
När socialdemokratin retirerat
från sina mera uttryckligt socialistiska krav rör det sig, menar Ohlin,
till större delen endast om ett taktiskt återtåg. Ett ledarskifte inom
partiet kan mycket väl medföra en
skärpning – man har inom socialdemokratin kvar den centrala iden
att statlig och annan kollektivistisk
maktökning är av godo.
De siffror Ohlin meddelar bär syn
för sägen – 1962 tog de offentliga
utgifterna i anspråk i det närmaste
40% av nationalinkomsten. En
mycket stor del av detta är visserligen transfereringar, men »problemet hur länge en ökn_ing av de offentliga utgifternas procentuella
andel kan fortsätta att ökas behö-
ver likväl uppenbarligen diskute- _j
..
ras», menar hr Ohlin. Med andra
ord – han tangerar själva kärnpunkten beträffanden den »statliga
och kollektivistiska maktökning»
han träffande angivit som ett karakteristikum för socialdemokratin. Onekligen känns det då litet
otillfredsställande att han hastigt
lämnar det problem han antyder,
utan att på minsta sätt ge något
bidrag till den (behövliga) diskussionen om var (ungefär) gränsen
för det tolerabla skall anses gå och
på vilka områden han är beredd
att rekommendera en inbromsning
i utgiftsexpansionen.
starkast är Ohlin utan tvivel i de
avsnitt där han förfäktar den fria
marknadens överlägsenhet över socialistisk dirigerings- och regleringsekonomi. Hur kan det t. ex.
komma sig, frågar han, att socialdemokratin, som behärskas av så
utpräglad misstänksamhet mot
prisbildningen inte velat ge sig på
att centraldirigera lönebildningen?
»Hur skall man eljest få den
önskade planmässigheten?» Teorin
haltar uppenbarligen. Men även
om den tillämpades konsekvent
skulle den säkert leda till svåra
misstag. »Vilken statlig myndighet
skulle vid 50-talets början ha tillstyrkt och tillåtit t. ex. SAAB :s lyckade försök att skapa en ny bilindustri?»
Framförallt koncentrerar sig författaren på en analys av socialdemokraternas i många former förekommande strävan att dirigera nä-
ringslivet genom att skaffa sig do- 465
minans över kapitalmarknaden. Direkt socialisering är inte längre
nödvändig om man istället på indirekt väg kan skaffa sig makten
över näringslivets resurser, det är
innebörden av det hela. En konservativ läsare måste med dubbelt
nöje ta del av denna eleganta uppgörelse – termen »spindelvävssocialisering» förekommer visserligen
inte i folkpartiledarens ordförråd,
bort det, men vad han påpekar och
varnar för är i sak inget annat än
den oroande form av »moderniserad» och nödtorftigt maskerad socialisering som högern sedan länge
varnat för.
Ej mindre belåten bör samme lä-
sare känna sig när han tar del av
Ohlins motbud: ett radikalt avståndstagande från den överbeskattningspolitik som under den
vilseledande termen totalbalansering inte döljer något annat än ett
gigantiskt statligt tvångssparande
och i stället för detta ett satsande
på enskild kapitalbildning och
sparfrämjande skattereformer. Det
bör tydligen inte vara omöjligt att
någorlunda snart inregistrera hr
Ohlin bland ägardemokratins förespråkare.
Mycket annat funnes att dra
fram som pekar i samma riktning.
Dit hör t. ex. kraven på effektiv
kamp mot kösamhället och förstärkning av de nu så groteskt underdimensionerade vårdområdena
– politiskt väsentliga ting, där en
gemensam borgerlig offensiv ter
sig nödvändig.
.,. .’
466
Och likväl menar folkpartiledaren, att ett fast organiserat borgerligt samarbete inte kan komma till
stånd, att en demonstration för den
borgerliga åskådningen, framträ-
dande som ett fast block skulle
vara »en stor dumheh.
Slutsatsen kan endast bli en. Vad
som hindrar en ordentlig samverkan mellan högern och folkpartiet
kan, om hr Ohlins egen framställning tas som representativ för
folkpartiets aktuella politiska önskemål icke längre vara oöverstigliga skillnader i fråga om innehållet i oppositionspolitiken. Det kan
alltså rimligen inte vara något annat än det enkla förhållandet att
hr Ohlin och hans vänner, åtminstone för närvarande, inte vill ha
en fast samverkan till stånd. Här
kan man bara hoppas på en ändring i hr Ohlins inställning. Han
har i sin bok klart dragit upp gränsen mellan socialdemokratisk och
liberal-konservativ åskådning. Efter sina erfarenheter som partiledare borde han bättre än de flesta
inse behovet av en borgerlig samverkan av sådan fasthet att socialdemokraterna inte längre kan bibehålla sin maktställning helt enkelt
genom att tillämpa principen, divide et impera!