Förslaget till nytt skattesystem

340
FÖRSLAGET TILL NYTT SKATTESYSTEM
I juni månad, sedan den politiska
sommarstiltjen inträtt, överlämnade allmänna skatteberedningen till
finansministern ett utredningsbetänkande om över 800 sidor, innehållande förslag till nytt skattesystem. Beredningen, som tillsattes
i maj 1960, har färdigställt sina förslag, främst rörande de fysiska personernas beskattning, redan nu på
finansministerns uttryckliga begä-
ran. Beredningen återkommer senare till frågan om företagsbeskattningen, vilken också tillhör dess
uppdrag. Det skall vidare nämnas,
att det är delvis skilda personuppsättningar, som haft att svara för
föreliggande utredning om skattesystemet, skattesystemutredningen,
och som har att svara för den kommande om företagsbeskattningen,
företagsskatteutredningen. En nära
samverkan med gemensamma sammanträden tycks dock ha ägt rum,
och reservationsrätten har tillämpats så liberalt, att egentliga företagsskatteutredare kunnat reservera sig i rena systemfrågor. I själva verket är särmeningarna endast
litet mer än dubbelt så många hos
de egentliga systemutredarna som
hos de andra, vilket tyder på ett
livligt intresse i hela beredningen.
I direktiven rörande företagsbeAv docent HENRIK ÅKERLUND
skattningen har frågan om bruttobeskattning av företagen nämnts
som ett tänkbart alternativ, men
företagsskatteutredningen har i
detta hänseende tagit ställning mot
denna tanke, ehuru företagsbeskattningen ännu inte utretts. Direktiven för skattesystemet har
som viktigaste riktlinje anvisat en
omfördelning från direkta till indirekta skatter inom ramen för en
oförändrad total skattebörda. Även
långtgående reformer skulle därvid
inte ryggas, men förändringen i det
totala skattetrycket skulle, sägs det
kategoriskt i direktiven, förbehållas de politiska instanserna. Infö-
rande av en definitiv källskatt för
löntagare borde prövas, men en lösning på detta besvärliga problem
har inte presenterats i detta betänkande.
Beredningen har tolkat utredningsuppdraget på sådant sätt, att
den fiskala målsättningen skjutits
i förgrunden. Avkastningsförmå-
gan hos ett ev. nytt skattesystem
har tillmätts den största betydelse.
Dettas avkastning år 1970 skall i
första hand motsvara, vad nuvarande system med oförändrade
skattesatser kan beräknas ge vid
nämnda tidpunkt. Det skall dessutom vara så konstruerat, att det
relativt lätt kan medge en icke alltför ringa skärpning av det totala
skattetrycket. Det kanske skall erinras om att direktiven skrevs några månader före 1960 års andrakammarval, när det politiska motståndet mot skattehöjningar var
särskilt starkt.
Beredningen har beräknat de nuvarande skatternas avkastning år
1970 efter avdrag för som negativ
skatt betecknade allmänna barnbidrag till 17.240 miljoner kronor.
Det nya skattesystemet skall alltså
ge samma avkastning vid samma
tidpunkt. Huvuddragen av de i systemet ingående förslagen må här i
korthet redogöras för. Dessa kan
uppdelas i tre grupper och gäller
socialförsäkringens finansiering,
den direkta beskattningens utformning och den indirekta beskattningen.
Socialförsäkringen, som innefattar folkpensioneringen, tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen,
finansieras för närvarande med
egenavgifter, arbetsgivaravgifter
och skatter. Eftersom avgifterna
kommer att ge ett tämligen oförändrat belopp, beräknas det, att den av
staten skattefinansierade delen av
folkpensioneringen i stället kommer att stiga starkt. Dess stegring
skulle bli bortåt 2 miljarder kronor
till år 1970. Det föreslås därför, att
finansieringen av folkpensioneringen samt den del av sjukförsäkringen, som omfattar den fria sjukvården, de fria eller rabatterade läkemedlen samt grundsjukpenningen
341
för hemmafruar, skall sammanläggas med tilläggspensioneringen och
bestridas, dels med arbetsgivaravgifter för löntagarnas del, dels med
egenavgifter, s. k. grundförsäkringsavgifter, för icke-löntagares
del. Den nuvarande ATP-avgiften
utvidgas på sådant sätt, att det avgiftsfria s. k. basbeloppet om för
närvarande 4.800 kronor göres avgiftspliktigt samt därtill 2 procent
extra uttages på hela lönebeloppet,
dock begränsat till dess nuvarande
högsta summa, som är 7 Y:! gånger
basbeloppet. Grundförsäkringsavgiften för icke-löntagare föreslås
utgå med viss procent dock högst
10 procent av den beskattningsbara
inkomsten. Beloppen skall inbetalas som hittills av arbetsgivarna
respektive uttagas av icke-löntagare via debetsedeln samt därefter
delas mellan staten och allmänna
pensionsfonden. Avgiftshöjningen
beräknas ge ca 3 miljarder kronor,
varav drygt 2 miljarder kronor tas
i anspråk för slopande av nuvarande folkpensionsavgifter och avgifterna till sjukförsäkringens grundförmåner, medan återstoden kan
användas för att underlätta skattesystemets omläggning. Den avgiftsfinansierade delen av folkpensioneringen etc. skulle nämligen bringas
upp från omkring en tredjedel till
hälften och den skattefinansierade
sjunka i motsvarande mån.
Den direkta beskattningen av fysiska personer föreslås reformerad,
dels genom höjning av ortsavdragen från nuvarande 4.500 kronor
342
till 6.000 kronor för gifta och hälften för ensamstående, dels genom
nya skiktskalor med sänkt progressivitet. Ortsavdragen skall omdö-
pas till grundavdrag. Den nuvarande sambeskattningen av äkta makar bibehålles, men den s. k. tudelningsgränsen höjes från ca 24.000
kronors inkomst till ca 55.000 kronors inkomst. Förvärvsavdraget för
gift kvinna föreslås i fortsättningen
skola utgå endast till gifta mödrar
och ensamma föräldrar samt höjas
till 25 procent av inkomsten dock
lägst 1.000 kronor och högst 4.000
kronor. Förmögenhetsskattens skattefria bottenbelopp föreslås höjt
från 80.000 kronor till 125.000 kronor samt skalan något nedjusterad.
De allmänna barnbidragen betraktas som en negativ skatt – man
frågar sig osökt, när deras höjning
skall ges namnet skattesänkning –
och föreslås bliva höjda i etapper
till 1.200 kronor år 1970. Kostnaden härför avräknas mot höjningen av socialavgifterna och den indirekta skatten. I tabellform ser
skatteomläggningen ut på följande
sätt:
Höjning av ortsavdragen 1.050 milj. kr.
Nya skatteskalor – 2.100
Höjning av förvärvsavdragen – 40
Sänkning av förmögenhetsskatten – 70
Höjning av barn- ” ”
” ”
”
bidragen – 1.000 ,
—:–:::-::-::—….:.:-::-:-~
– 4.260 milj. kr.
Lättnaden i den direkta beskattningen föreslås i huvudsak skola
kompenseras av en höjning av den
indirekta. Denna enhetliggöres därtill genom slopande av en rad
punktskatter såsom energiskatten,
särskilda varuskatten, försäljningsskatten, pälsvaruskatten och skatten på lättöl och läskedrycker. Den
allmänna varuskatten – omsen –
ersättes med en nykonstruerad mervärdeskatt efter franskt mönster. I
princip innebär denna, att varje led
i produktionen och distributionen
betalar skatt med viss procent på
den värdeökning varje led tillför
varan på dennas väg från råvara
till konsumtionsvara i den slutlige
konsumentens hand. Om den sistnämnde betalar exempelvis 10 kronor i skatt vid inköpet, åligger det
detaljhandlanden att inleverera
inte 10 kronor utan 3 kronor, ty
han får göra avdrag för den skatt
av 7 kronor, som han själv betalat
grossisten, när han köpte av denne.
Grossisten i sin tur betalar inte in
7 kronor utan exempelvis l krona,
eftersom han vid köp från tillverkaren antages redan ha fått betala
6 kronor och får draga av dessa
från de 7 kronorna. Tillverkaren
gör på samma sätt gentemot rå-
varuleverantören etc. Såväl varor
som tjänster blir skattepliktiga, och
detsamma gäller både nya och begagnade varor. skattesatsen är beräknad till 13 procent på priset
exklusive skatt från och med år
1966. över 80 procent av den privata konsumtionen föreslås bli beskattad mot 70 procent för nuvarande omsen. skatteintäkten beräknas till 8.300 miljoner kronor år
1970. Slutligen skall nämnas, att
bensinskatten föreslås höjd med
fyra öre per liter fr. o. m. år 1966.
Reformen föreslås i övriga delar
bliva genomförd etappvis under
åren 1966-1970.
Det är inte möjligt att göra några
utförligare bedömningar av skatteberedningens förslag i detta sammanhang, men några korta kommentarer på spridda punkter må
ändå tillåtas. Inom ramen för den
politiska målsättning, som angivits
i direktiven, har ett ambitiöst arbete utförts. skatteekvationen har
onekligen hyfsats, och eleganta lösningar har presenterats med radikalt enkla grepp. Man kan dock
fråga, om de är alltför radikala?
Det är löntagarnas bud, som ges
i skattefrågan, och det lyser också
igenom i resonemangen. Beredningens ledamöter är ju så gott
som uteslutande löntagare. Arbetsgivarna påläggs uppgiften att inbetala nya och höjda indirekta skatter och avgifter, och beredningen
har en utomordentlig tilltro till deras förmåga att skaffa pengar.
övervältringen på priserna, som
skulle vara metoden härför, berörs
visserligen, om ock med mycket
lätt hand, och hela skattepaketet
törs man inte pålägga arbetsgivarna på en gång. Successivt görs det
inte desto mindre.
Intressant är inflationsförutsättningen, att det hela skall gå i lås
343
– för arbetsgivarna? – med en
årlig två-procentig penningvärdeförsämring, och from förefaller
förhoppningen, att övervältringen
skall reducera löneökningarna inom denna ram. Hur ter sig i det
hänseendet internationella jämfö-
relser med länder med utbyggda
arbetsgivaravgifter och mervärdeskatter? Det har inte undersökts.
En klar förtjänst har mervärdeskatten framför nuvarande oms.
Den senare är onekligen ett missfoster. Den gör 200.000 detaljhandlare till skatteuppbördsmän,
pålägger dem en avgift på deras
näringsfång, uträknad som en procentsats på deras omsättning, och
ger dem fria händer att taga tillbaka avgiften av kunderna – om
de kan! Vissa kan – andra kan det
inte. Den ene slipper skatten – den
andre får betala, åtminstone till
stor del. Mervärdeskatten är kanske inte så konkurrensneutral eller
så invändningsfri i repartitionen,
som beredningens argumentation
vill göra gällande, men den är på
intet sätt så orimlig, som redan den
sex-procentiga omsen är och så
upprörande, som en tio-procentig
oms skulle vara. Mervärdeskatten
är en intressant nyhet och värd att
pröva i stället för omsen.
Fransmännen, som har gått så
långt som till en tjugo-procentig
mervärdesskatt på de flesta varor,
är som alltid logiska. De har tagit
konsekvensen av den höga procentsatsen och lagt den direkta beskattningen på konsumtionsenhetsbas.
344
Så logisk är emellertid inte skatteberedningen, trots att den pekar på
möjligheten även för vår del att gå
upp till samma höga skattesats som
den franska. Den stora avkastningsförmågan anses ju just vara mervärdeskattens särskilda fördel, men
kan den utnyttjas, utan att man
gör som fransmännen, inför konsumtionsenhetsprincipen i den direkta beskattningen? Den frågan
berör beredningen inte, ehuru den
tar avstånd från principen i fråga.
Det är beklagligt.
I direktiven framhölls, att en
”ändrad avvägning av den direkta
beskattningen mellan familjer och
ensamstående” borde prövas. Det
har också gjorts. Syftet att taga
ökad hänsyn till försörjningsbördan måste vid oförändrad total
skattebelastning medföra en viss
förskjutning av skattetungan från
barnfamiljerna till ensamstående
och gifta utan barn. Härvidlag har
beredningen varit mycket försiktig.
Det väsentliga resultatet av hela
omläggningen till nytt skattesystem
har för tvåbarnsfamiljen i de vanliga inkomstlägena blivit en lättnad
med ca en tusenlapp. Uträkningen
har även här byggt på den nog så
ovissa förutsättningen av två-
procentig penningvärdeförsämring,
men håller inte den, blir resultatet
inte så gynnsamt för barnfamiljerna, där det större antalet konsumtionsenheter gör sårbarheten inför
fördyringar så mycket större. Hö-
gerns representant i beredningen,
hr östman, har genom sin reservation för införande av barnavdrag
som komplement till grundavdragen åtminstone till viss del sökt
hålla tanken på konsumtionsenhetens betydelse vid liv. Det är tacknämligt. Det som däremot är egendomligt med alla skatteutredningar,
inte bara denna, är att man aldrig
tycks tänka på det allra enklaste
exemplet såsom det, att den ensamstående, när han dricker kaffe, bara
lägger i en sockerbit i kaffekoppen,
medan tvåbarnsfamiljen i motsvarande situation får lägga fyra bitar
i kopparna. Är det för genant att
taga till ett så trivialt exempel?
Livet är ju ändå så fullt av vardagligheter, så varför behöver skatteutredare blunda för sådana, när de
sysslar med indirekta skatter?
Det skall dock tacksamt noteras,
att beredningen sökt finna en metod att lätta skattebördan för barnfamiljerna, men samtidigt får det
nog sägas, att det stannat vid en
ansats. Ovissheten om den indirekta beskattningens utveckling och
andra fördyrande faktorers inflytande gör, att barnfamiljerna inte
bör spänna förhoppningarna för
högt. Eftersom franska förebilder
fått spela viss roll för beredningens
arbete, kanske man också får säga
om dess sannolika resultat i denna
del, plus <;a change, plus c’est la
meme chose.
skatteberedningen har slutligen
enligt sina direktiv behandlat frå-
gan om att använda beskattningen
för konjunkturpolitiska ändamål
och därvid för mervärdeskattens
del anvisat möjligheterna att temporärt avskaffa avdragsrätten för
ingående skatt respektive uppskjuta densamma. Förslaget är intressant och får väl bli föremål för ytterligare överväganden. I vilken utsträckning och med vilka resultat
man kan använda skattepolitiska
åtgärder i konjunkturstyrande syfte är ju alltid en omstridd fråga,
men i förening med en allmänt mål- 345
medveten penningpolitik torde de
inte sakna betydelse. Beredningen
har för sin del med rätta avstått
från ett ställningstagande och nöjt
sig med att peka på en förefintlig
teknisk möjlighet att försämra lönsamheten för företagen. Därmed
nås dock knappast i dagens samhälle någon på konsumtionen begränsande effekt.