AP-fonden


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

318
AP-FONDEN
Företagens avgifter i ATF-systemet
skulle inte behöva vara större än
som krävs för att bestrida de lö-
pande pensionsutbetalningarna och
vissa administrativa kostnader, låt
vara att en viss buffertfond är nödvändig för att möta skiftningarna
inom ekonomien och befolkningsutvecklingen. Avgifterna är emellertid för närvarande avsevärt större än så. AP-fonden har också vuxit
mycket snabbare än enligt beräkningarna vid införandet av ATP
och anses komma att växa till 10,3
miljarder 1965, ca 30 miljarder
1970, omkring 100 miljarder 1980
och bortåt 180 miljarder 1990. Att
den därmed kan bli ett betydande
centralt maktinstrument för dirigering av kapitalmarknaden och vä-
sentliga delar av det ekonomiska
livet är uppenbart. Lika tydligt är,
att detta står i samklang med socialdemokraternas intentioner. Finansmninistern har med överraskande
öppenhjärtighet erkänt, att meningen just är att bereda regeringen
ökad makt över kapitalströmmarnna, så stor makt att ett förstatligande av bankväsendet betraktas som
onödigt ! Och på andra håll ställer
man sitt hopp till de förutsättningar fonden skapar för att driva socialistisk politik och överföra produktionsmedlen i samhällets ägo.
Även om vi i den hittillsvarande
dispositionen av fondens medel inte
kan utläsa några direkta socialiseringstendenser ger den oss dock en
tankeställare. Fonderingen minskar
möjligheterna till ett friare och
mera differentierat sparande. Den
gynnar den långfristiga delen av
kreditmarknaden och minskar utrymmet för det sparande – särskilt företagssparandel – som betyder så mycket för utvecklingen
och konkurrenskraften hos de enskilda företagen. Av fondens medel går 23 % till staten och kommunerna, 42 % till bostadskrediter
och 27 % till industrier och kraftverk. Jordbruket har fått låna nå-
got mer än 3 % och återlånerätten
för de enskilda företagen har varit
begränsad till ca 3 % av medlen.
Företagen tvingas att via AP-fonden svara för offentliga investeringar, eller investeringar som sker
med bifall av de centraldirigerade
instanserna. Någon nettoökning av
det totala spararrdet i samhället har
icke hittills kunnat påvisas som resultat av AP-fonden. Det kan rent
av ifrågasättas om den ens fyllt sin
åsyftade funktion att kompensera
ett beräknat bortfall av enskilt sparande efter genomförandet av ATP.
Sparkvoten har under tidigare skeden av efterkrigstiden rent av ökat
snabbare än nu.
Högerpartiet har under en följd
av år kritiserat denna väldiga fondbildning och dess maktpolitiska
effekt och yrkade vid senaste riksdagen avslag på förslaget om höjning av avgiftsuttagen under perioden 1965-1969. Såtillvida röner
det härutinnan medhåll av folkpartiet och centerpartiet som även
dessa uttalat farhågor för alltför
stort statligt inflytande på kapitalmarknaden. Men de båda sistnämnda partiernas ståndpunkt var
inte så klar, att den kunde formuleras i ett bestämt förslag. De stannade vid att begära utredning och
understryker behovet av ett stort
pensionsförsäkringssparande, om
man önskar en snabb ekonomisk
utveckling. Medan högerpartiet
räknade med att sparandet skall
kunna hållas vid en tillfredsställande nivå utan den väldiga AP-fonden och under förutsättning att de
enskilda medborgarna ges möjligheter att friare disponera över sina
inkomster, förefaller folkpartiet
och centerpartiet se mera pessimistiskt på möjligheterna till en liberalare ekonomisk politik i nu berörda hänseende.
Inom näringslivet, där de betydande och hastigt stigande ATPavgifterna tillsammans med andra
kostnadsstegringar begränsar utrymmet för det utomordentligt vik- 319
tiga företagssparandet, torde högerståndpunkten vid årets riksdag ha
mött förståelse.
Det är emellertid inte ATP-avgifterna som nu vållat debatt om
högerpartiets inställning utan i
stället den nya utformning som
högerståndpunkten fick vid partiets riksstämma i juni. Av hittills
lämnade uppgifter att döma, lägger
förslaget huvudvikten vid en förbättring av pensionsförhållandena
för de ålderskategorier som ställdes
helt eller delvis utanför ATP-systemet. Tanken synes vara att dessa
från ATP skall bli garanterade en
tilläggspension av 1.800 kr för ensamstående och 2.700 kr för två gifta pensionärer med garantier tillika
för beloppens värdebeständigheL
Med hänsyn härtill accepterar partiet den uttagningsprocent för ATPavgifterna som beslutats gälla under 1960-talet och tänker sig en
mera måttlig höjning därav för tihittills framlagda beräkningar. Det
är således icke, såsom partiets kritiker sökt göra gällande, fråga om
att ”riva upp ATP” utan snarare
att vidga systemet till att omfatta
grupper som nu icke får del av förmånerna.
Medan begränsningen av APfondens tillväxt enligt högerförslaget vid vårriksdagen skulle ske genom att stoppa höjningarna av avgifterna till ATP, skall den nu i
stililet ske genom att en större del
av AP-medlen används för pensionsutbetalningar. Tvångssparade
medel skall tagas i anpsråk för kon- 320
sumtionsändamål, eftersom det är
vederbörande pensionärers konsumtionsstandard som skall höjas.
Frågan är hur i så fall sparandel
i samhället skall upprätthållas vid
nuvarande nivå. ·Högerpartiet hänvisar till de förslag till skattelindringar som sedan några år tillbaka
framlagts under samlingsrubriken
”ägardemokrati” med syfte att stimulera enskilt personligt sparande
och enskild kapitalbildning, och det
är sannolikt att åtskilligt skulle
kunna åstadkommas på den vägen
för att kompensera en minskning
av tvångssparandet. Det betänkliga
är bara att skatteberedningens nyligen framlagda förslag utgår ifrån
att skattetrycket skall bibehållas
vid sin nuvarande höga nivå. Avsikten är vidare att lägga avgifterna
för folkpensioneringen, sjukförsäkringen m. m. på företagen. Fråga är
om vi inte alltför litet beaktar deras behov av möjligheter att genom
självfinansiering öka sin tekniska
kapacitet och sin konkurrenskraft.