Dagens frågor
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
LBJ
Förenta Staternas vicepresident är
dömd att leva som en poliHskt relativt
okänd man. Nixon var ett und,antag,
betingat av Eisenhowers speciella sätt
att utöva sitt ledarskap. Lyndon B
Johnson däremot blev som vicepresident i omedelbart grannskap till John
F Kennedys spektakulär.a gestalt på
visst ,sätt anonym – märkligt att säga,
med tanke på hans enorma erfarenhet
och politiska ·betydelse under tidigare
är som .senatens majoritetsledare under Eisenhowerepoken. Kommentarerna till personskiftet i Vita Huset
blev därför naturligt nog tvekande.
Den nye presidenten hade helt enkelt
under sin karantän på vicepresidenturen hunnit att bli en ,smula bortglömd.
En del av de bedömare som i hast hade
att uttala sig om vad som var att
vänta, råkade därför också hugga i
sten.
Det antyddes på sina häll, med en
tacksam kontrastering mellan den
»Unge» bortgångne och den äldre efterföljaren – därtill sydstatsman –
att en omsvängning till en mindre progressiv linje vore att vänta. Försöken
att lösa l’asfrägan .kunde nu komma
att skjutas på framtiden, utsikterna att
genom ·en aktiv ekonomisk politik
häva näringslivets stagnation kunde
väntas minska …
Den korta erfarenhet som nu står
till förfogande ger redan vid handen
att d·ess.a spekulationer saknade grund.
Till viss del berodde de uppenbarligen på en i värt land – i skilda lä-
ger – påfallande tendens att överdriva Kennedys »radikalism» nästan
som om det vore fråga om att utnämna
honom till socialdemokrat honoris
causa.
De två mest väs.entliga och mest
aktuella inslagen i Kennedypolitiken
vid presidentens bortgäng var som bekant lagförslagen om skydd för negrernas medborgerliga rättigheter och
om skattesänkningar som stimulans
för näringslivet. På bäd•a dessa punkter har Lyndon Johnson ager.at med
påfallande fas·thet och skicklighet. Redan i sitt jungfrutal inför kongressen
manade han d•enna att utan dröjsmäl
genomföra d·en döde presidentens
ideer. Om man så vill v.ar detta givetvis ett nästan själv.klart sätt att i
ordets bästa mening utnyttja den stämning som tragedien i Dallas framkallat, men också en anvisning om att
Johnson bedömer situationen så att
han har en realistisk möjlighet att
driva igenom förslagen. Det förefaller
uteslutet att en man av hans läggning
och erfarenhet eljest skulle ha börjat
sin verksamhet med att riskera ett
bakslag som skulle kunna fä förödande
konsekvens·er för hans ställning i förhällande .till kongressen.
På det utrikespolitiska området har
LBJ inte haf.t tillfälle tilllika innebördsdigra ställningstaganden – lyckligtvis,
skulle man kunna tillägga. Hans försäkringar att USA står .fast vid sina internationella ätaganden har uppenbarligen
inte samma innebörd av politiskt positionstagande, eller om man så vill
risktagande, som hans inrikespolitiska
signaler. Att av detta dr·a slutsatsen,
att den nye presidenten skulle brista
i initiativkraft, eUer till äventyrs rent
av intresse, för utrikes- och säkerhetsfrågorna vore emellertid helt säkert
orimligt. situationen har tills vidare
helt enkelt inte varit sådan att några
iögonenfallande utspel på den internationella ·scenen varit påkallade. Av
allt att döma har Moskva också varit
angeläget att inte genom irriterande
åtgä,rder diskera en skärpning av förhållandet till USA, nå,got som med
hänsyn till den upphetsade folkstämningen efter presidentmordet lätt nog
kunnat inträffa. Briosten på dramatis,ka
åtgärder från någondera sidan är i
själva ve11ket det bästa bev:iset på att
LBJ är angelägen om 1att fortsätta den
utrikespolitik, p11äglad av på samma
gång .fasthet och smidighet som företrädaren tillämpat- och att Chrusjtjov
har tillräcklig respekt för sin motspelares avsikter och förmåga i detta
stycke för att undvika att från början
försvå11a ett spel som i nuvarande läge
den sovjetryska ledningen minst av
allt önskar ·välta överända.
Oppositionen och radio-TV
I första häftet för år 1963 hade Svensk
Tidskrift anledning att i en ledare behandla frågan om åsiktsmonopolet i
radion och televisionen. Vi pekade
därvid på den många gånger tendentiösa framställningen av utrikeshändelser samt den också på det inrikespolitiska planet tilltagande åsiktsnivelleringen. Man kan ett år senare fråga
sig, om någon förbättring ägt rum
inom radion och televisionen eller om
i vart .fall någon medveten vilja till
större objektivitet kunnat märkas men
måste tyvärr konstatera att så ej varit
fallet. Tvärtom synes de politiska
övertrampen ha blivit allt fler. Detta
har även återspeglats i den under det
senaste året .kraftigt ökade kritiken
mot radion och televisionen. Man
skulle t. o. m. kunna tala om en storm
av kritik på sistone från såväl en- 419
skilda tidningar som olika politiska
organisationer. Högerns Ungdomsförbund har direM uppmärksammat vissa
konkreta missförhållanden men inte
mött någon förståelse. Högerpartiet
behandlade frågan på sitt partiråd i
november och fastslog i sitt nya kulturprogram, ·att »radions och televisionens nuvarande monopolställning
icke är förenlig med yttr.andefrihetens principer», varför man i stället
föreslog att det nuvarande avtalet mellan Sveriges radio och staten skall
uppsägas och fri etableringsrätt inrättas för radio och television under
övervakning av en särskild auktorisationsnämnd.
Sin kulmen nådde kritiken med den
gemensamma skrivelse från de tre
oppositionspartierna som i december
lämnades till radioledningen. Man
framhåller, att såväl de rent politiska
programmen i radion och TV som de
program som endast har politisk anstrykning eller verkan »många gånger
fått en snedbelastning till förmån
för den socialdemokratiska meningsriktningen». Regeringsledamöter och
andra representanter för .socialdemokratin har ofta fått tillfälle att framträda i program som till synes inte
är politiska men som på grund av
ämnets karaktär och de uppträdandes
agerande likväl fått en klart politisk
anstrykning. De program som i första
hand åsyftas är sådana som rör samhällsekonomiska frågor, näringslivsproblem samt allmänna kultur- ooh
konsumentfrågor. I referaten från riksdagsdebatterna har regeringssidan politiskt kommit att gynnas genom att i
regel få sista ordet. De regelbundet
återkommande presskonferenserna,
som anordnas av statsministern och
regeringen, har helt naturligt refererats av radion och TV som dock även
givit statsministern möjligheter att i
intervjuns form få framträda med polemik mot sina borgerliga motstån- 420
dare. Beträffande nyhetsbevakningen
konstateras rent allmänt, att radion
varit mera opartisk medan televisionen givit regeringssidan ett oproportionerligt stort utrymme. Som exempel anföres Wennerströmaffärens behandling sommaren 1963. Vidare observerar de tre partierna med förvå-
ning att någon större politisk debatt
mellan de fyra demokratiska partierna
inte arrangerats under det nu gångna
valfria året.
Detta är den allvarligaste kritik som
drabbat radioledningen. Tidigare kritiska påpekanden har i stort sett viftats undan med många gånger väl nonchalanta kommentarer. Vad som särskilt frapperat är att man inom radion och TV uppenbarligen saknat
förmågan att se sin roll och sitt ansvar
i ett större sammanhang. Indignerat
har man avvisat den detaljkritik som
framkommit och som närmast varit
avsedd att utgöra exempel på missförhällanden men har alls icke velat betrakta frågan om politisk objektivitet
i våra viktigaste massmedia som nå-
got problem överhuvudtaget.
Efter skrivelsen frän de tre borgerliga partierna bör det stä helt klart för
alla och envar att det nuvarande tillståndet med en politisk snedbelastning
inom radion och särskilt televisionen
inte kan få tillätas forts·ätta. Vad som
tidigare sagts i Svensk Tidskrift förtjä-
nar ånyo att betonas, nämligen att om
inte de nu förekommande tendenserna
bromsas i tid eller motverkas genom
att det nuvarande radio- och televisionsmonopolet brytes, kan det befaras att den fria demokratiska åsiktsbildning, som satte sin prägel på
samhällslivet under 1900-talets första
hälft, löper risk att förtvina. Detta
kan på sikt leda till konsekvenser som
frän principiell synpunkt borde vara
främmande också för de riktningar,
som i dagens läge med ett visst välbehag ser på åsiktsnivelleringen. Nu
räcker det inte längre med vackert tal
eller med halvmesyrer. Nu är det nödvändigt att effektiva åtgärder
mänga alternativ kan diskuteras –
vidtas för att råda bot på radions
och televisionens politiska ensidighet.
Detta är nödvändigt, om vi här i landet alltjämt skall kunna tala om fri
opinionsbildning – och även mena
något med det.
Aftonbladet och barnavdragen
Aftonbladets Kurt Samuelsson har en
viss förmåga att irritera och bekymra
de egna partivännerna. Senast har han
åstadkommit oro i det socialdemokratiska presslägret genom .att vädja om
en mera obunden debatt i frågan barnbidrag-barnavdrag. Tilltaget måste
anses fräokt nära nog i överkant. Redan rubriken »Hur förträffliga är barnbidragen?» torde ha ökat ansiktsfärgen
åtskilliga grader på de socialdemokratiska chefredaktörskollegorna innan
de skyndade att täppa till missljudet
i regeringskören.
Ändock hade hr Samuelsson för att
undvika varje misstanke om att ha
blivit påverkad av högerpartiets argumentation för barnavdrag försökt
skjuta skulden för barnbidragens eftersläpning på den gamla »kärva hö-
gertanken att man egentligen ska försörja sina barn själv och inte lita till
hjälp från staten». Beskyllningen mot
högerpartiet är naturligtvis grundlös
eftersom den familjepolitiska högerlinjen alltid inneburit en kombination av
bidrag och avdrag. Sä var fallet även
är 1960 då partiet för att finansiera
borttagandet av omsättningsskatten
föreslog en temporär besparing av bidraget till det första barnet i fullständiga familjer.
Bortsett frän detta återfall i den
vanliga socialdemokratiska argumentationen är hr Samuelssons utspel intressant. Uppläggningen av frågan visar nämligen att han i motsats till sina
partivänner insett vad syftemålet är
med barnavdrag. Vill man åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan familjer med och utan barn måste
denna ske genom att även barnens
elementära levnadskostnader beaktas
vid beskattningen. I alla andra med
Sverige jämförbara länder har barnfamiljerna en i förhållande till sin
höga försörjningsbörda avpassad beskattning. Så sker även då direkta
kontantbidrag utgår.
I vårt land beskattas alla familjer i
samma inkomstläge lika oavsett familjestorleken, vilket naturligtvis innebär att barnfamiljerna är extra hårt
beskattade i förhållande till andra
grupper. Avsaknaden av ortsavdrag
för barn är en brist och en inkonsekvens i vårt skattesystem som det är
angeläget att skatteberedningen suddar ut.
Motståndarna mot barnavdrag har
alltid stött sig på argumentet att barnavdragen på grund av progressiviteten i den statliga inkomstskatten är
olika värda i olika inkomstlägen. Nå-
gon attack mot ortsavdrag för vuxna,
vilka ju har precis samma effekt, har
emellertid inte hörts av. Alla synes
vara helt överens om att en ensamstå-
ende behöver en viss skattefri del i
botten av sin inkomst för täckande av
elementära levnadsomkostnader och
att två sammanboende gifta för samma
ändamål behöver en dubbelt så stor
skattefri del. När det gäller att inse
att även barnen har elementära levnadsomkostnader, vilket skulle motivera en med antalet barn ökande
skattefri inkomstdel slår det emellertid slint i tankegången.
»Hur vore det, också om det kan
synas mycket begärt med någon liten
reda i tankegångarna, med någon liten ansträngning att söka få resonemangen att hänga logiskt samman?»
421
frågar Kurt Samuelsson ironiskt sina
vedersakare, som varmt försvarar ortsavdrag för vuxna men som lika energiskt bekämpar barnavdrag.
Inkonsekvensen i det socialdemokratiska motståndet mot en reform av
beskattningen för barnfamiljer blir än
mer uppenbar om man erinrar sig
innebörden av det enhälleliga beslut
som riksdagen fattade förra året om
en förbättring för ensamstående barnförsörjare. Den välmotiverade reformen innebar som bekant att ensamstående med barn får tillgodogöra sig
samma ortsavdrag som för gifta –
nämligen ett dubbelt ortsavdrag.
Barnavdrag har tidigare funnits i
vårt land fram till 1947 då dessa togs
bort. Motiveringen då var att så många
barnfamiljer på grund av alltför låga
inkomster inte hade möjligheter att
fullt utnyttja avdragen. Läget är som
Aftonbladet påpekat, ett annat idag.
Tack vare inkomstökningen torde det
idag vara endast i sällsynta undantagsfall som familjer på grund av för
låg inkomst inte kan tillgodogöra sig
avdrag. I sådana fall får också, som
högerpartiet föreslagit, andra lösningar tillgripas.
Det är ofta som socialdemokraterna
i sitt tänkande lever kvar i en förgången tid. Det var kanske ingen tillfällighet att Aftonbladet efter barnavdragsdebatten i några ledare behandlade den »nya konservatismen». Därmed åsyftades den företeelse inom
socialdemokratin som innebär en förnöjsamhet med det som är och en oförmåga att inse att tiderna har förändrats.
Ny Tid läggs ner
Beslutet om att den socialdemokratiska tidningen Ny Tid skall läggas
ner kom en häftig debatt att blossa
upp, säkerligen inte enbart föranledd
422
av det aktuella nedläggningsbeslutet
utan lika mycket en följd av en långvarig socialdemokratisk oro och osä-
kerhet på dagstidningsområdet. Det
kan visserligen sägas att det ur socialdemokratisk synpunkt i och för sig
är en allvarlig händelse att ställas utan
dagstidning i landets andra stad och
att dessutom genom nedläggningen av
Kuriren i Uddevalla se sin representation i Västsverige reducerad till Västgöta-Demokraten i Borås. Till debattens hetsighet bidrog emellertid dessutom en mångårig irritation inom det
socialdemokratiska partiet över den
oproportionerligt stora andel av de
tillgängliga resurserna som satsats och
satsas på Stockholms-Tidningen-Aftonbladet. Pressfrågorna blev plötsligt
så påträngande för landets statsminister – mera i hans egenskap av socialdemokratisk partiledare än regeringschef – att regeringen nödgades tillkalla en särskild utredning. Under
efterkrigstiden har ett 60-tal dagstidningar lagts ner i Sverige, så gott som
samtliga borgerliga. Då har regeringen
inte känt sig särskilt oroad.
Så småningom har olika uppgifter
börjat bli tillgängliga rör,ande omfattningen av stödet från LO och från det
av LO dominerade A-pressens Förlags
AB till landets f. n. 25 socialdemokratiska dagstidningar.
Uppenbart är att övertagandet av
Stockholms-Tidningen-Aftonbladet år
1956 medfört en utomordentlig finansiell påfrestning för LO. Förutom
köpesumman, uppgående till omkring
25 miljoner kronor, och en dyrbar
teknisk upprustning, har tidningen
under de gångna åren redovisat stora
årliga förluster. Trots att stockholmsTidningen, efter en genomgripande
omläggning av typografin och en allmän modernisering, kunnat redovisa
vissa upplagevinster under år 1963,
kan de ackumulerade årliga förlusterna nu beräknas uppgå till ca 80
miljoner kronor för att under år 1964
förmodligen närma sig 100 miljoner
kronor. Inte ens LO med sina imponerande resurser och möjligheter att
tvångsuttaxera till pressfonden har
obegränsade tillgångar till sitt förfogande. När bromsarna nu slagits tili
definitivt för Ny Tid sker detta med
motiveringen, att årliga förluster omkring 4 miljoner kronor inte längre
kan bäras.
Motsättningarna mellan de direkt
LO-ägda tidningarna stockholms-Tidningen och Aftonbladet och raden av
socialdemokratiska landsortstidningar
har varit omöjliga att dölja. stämningen har inte precis förbättrats av
att Aftonbladet givit välvisa råd hur
man bär sig M att få även socialdemokratiska tidningar att gå ihop. Aftonbladet råkar nämligen kunna redovisa
en icke obetydlig vinst om 3 miljoner
kronor. Till detta resultat har givetvis
bidragit att tidningen redan vid tidpunkten för herr Kriigers försäljning
till LO gav ett visst överskott. Den
goda konjunkturen för rikspress och
eftermiddagstidningar har ytterligare
underlättat Aftonbladets situation och
till detta kommer att Aftonbladet ju
med iver och flit anammat Expressens
tabloidjournalistik. Under senare år
har upplagan kraftigt stigit i höjden
och Aftonbladet har kunnat skryta
med att tidningen >>Ökar mest i svensk
dagspress». På allra senaste tid har
emellertid Expl’essen lyckats vinna
någm poäng i det hårda upplagekriget
i förhållande till Aftonbladet. Aftonbladet konstaterar därför nu att tidningen ökar mest >>år för år» och
för ’att inte behöva byta slogan en
gång till då siffrorna för hela 1963 i
sinom tid skall redovisas har tidningen i dec,ember detta år startat en
behjärtad artikelserie över ämnet
»Den viktiga erotiken». Enligt vad tidningen i förtroende meddelat på hela
sin för,sta sida är detta »inte avsett
:att chockera utan att uppmuntra till
humanitet och demokrati». –
Tanken att erbjuda statligt stöd åt
pressen måste ur demokratisk synpunkt te sig tvivelaktig. Det kan visserligen göras gällande att en mycket
stor övervikt inom opinionsbildningen
för en speciell meningsriktning delvis
kan sätta demokratin ur spel. Samtidigt s.tår emellertid klart att betydande risker för pressens frihet uppkommer vid varje form av ekonomiskt
stöd från statsmakterna, som inte har
generell natur (av typen lägre posttaxor etc.). Hur man än värderar de
skilda elementen i ett demokratiskt
samhälle är det svårt att förneka, att
en i förhållande till staten fri press
är oundgänglig och att därför alla åtgärder, som kan sätta friheten i fara,
måste •avvis·as.
Även om man på borgerligt håll med
viss skadeglädje kan konstatera, att
den socialdemokratiska pressen har
utomordentliga :svårigheter, innebär
detta inte att borgerligheten saknar
egna problem på detta område. Som
redan nämnts har ett betydande antal
borgerliga tidningar nedlagts under
efterkrigstiden. Vad som möjligen
kunde vara en tröst i bedrövelsen
för en splittrad borgerlighet skulle
vara, att koncentrationstendenserna
måhända kan leda till •att de borgerliga tidniogama blir mindre partibundna och i stället kommer att framträda .som allmänna språkrör för
oppositionen. Klart är emellertid att
denna ur många synpunkter önskvärda utveckling knappast kan komma
till stånd utan att ett närmare samarbete mellan de borgerliga politiska
partierna först etablerats.
Religionsvetenskaplig forskning
Den religionsvetenskapliga ·forskningen har länge varit universitetens
423
styvbam. ·Debatten om de teologiska
fakulteternas vetenskaplighet och
fl’\amtida öde har på ett olyckligt sätt
skymt blicken för nödvändigheten ·av
expansion av religionsvetenskaplig
forskning i vidare mening. Det är på
tiden att vi får en diskussion också
om andra sektorer av religionsvetenskapen än de traditionella teologiska
disciplinerna.
Först och främst förefaller det klart,
att vi behöver få f~·am en ök.ad utbildning på universitetsnivå om de främmande religionerna. En sådan undervisning finns för närvarande endast
under den religionshistoriska disciplinen. Religionshistoria kan läsas både
i teologisk och filosofisk fakultet. Traditionen bjuder emellertid, •att utbildningen och forskningen huvudsakligen sysslar med historiska frågor. Vi
har här i landet en rad framstående
forskare, som deltagit i den internationella debatten om religionens ursprung: Martin P:son Nilsson, Geo
Widengren, E. Arbman och Erland
Ehnmark. Det är gott och väl. Vi behöver emellertid också ett studium,
som direkt tar sikte på världsreligionernas ställning idag och deras sociala
och politiska betydelse. Det räcker att
erinra om Kashmirfrågan, motsättningarna mellan araber och judar i
Palestinafrågan, utvecklingen i Turkiet efter första världskriget, de problem som buddhismen .aktualiserar i
Främre orienten och om kommunismens möte med skilda religioner fö·r
att det skall bli uppenbart, att forskning och undervisning i hithö11ande
frågor är av största betydelse. Det är
rent ut sagt befängt, att studiet av
sådana ämnen ägnas så liten uppmärksamhet i utbildningen av blivande gymnasielärare i kristendom
(respektive i det föreslagna ämnet religionskunskap). För en stor grupp
av tekniker och andra, som •arbetar i
utvecklingshjälp, är kännedom om de
;sap
424
främmande religionerna givetvis
också av stor vikt.
Hur en dylik forskning och utbildning skall kunna åstadkommas vid
svenska universitet är inte lätt att
omedelbart skissera. Det förefaller
dock rimligt, att man som ett första
steg inrättade befattningar för biträ-
d,ande universitetslärare, som särskiH
tog sikte på uppgifterna. Man kan
tänka sig, att någon docent i religionshistoria särskilt ägnade sig åt
östel’ländsk religion, främst buddhismen med dess förgreningar, och fick
sin undervisningsskyldighet helt förlagd till det området. En annan yngre
vetenskapsman finge samtidigt specialisera sig på islam och den muhammedanska världen.
Det finns emellertid också andra
grenar av den religionsvetenskapliga
forskningen, som bör utvecklas vidare.
Religionssociologin och religionspsykologin måste nämnas i främsta rummet. Religionssociologin har senast aktualiserats av stat-kyrka-utredningen.
Här är det lätt att namnge en ung
forskare, som borde knytas till ett
universitet. Docenten Berndt Gustafsson är visserligen kyrkohistoriker av
facket. Han är emellertid också fil. lic.
i sociologi och har på sistone specialiserat sig alltmer inom religionssociologin. Han är nu också föreståndare
för ett nyinrättat Religionssociologiskt
institut, som finansieras genom privata och kyrkliga medel. Gustafssons
dubbla utbildning gör honom synnerligen väl lämpad för vidare forskning
inom religionssociologin. Han har därtill dokumenterat sig som god kännare
av den svenska religiösa världen, inte
minst av frikyrkor och sekter. Det
förefaller rätt troligt, att vi riskerar att
mista honom till något land – troligen USA – som bättre än svenska
universitet förstått nödvändigheten av
religionssociologisk forskning, om inte
en specialbefattning skapas för honom.
Religionspsykologin har hittills på
ett olyckligt sätt sammanknippats med
religionshistorien, till förfång för
båda. Ä ven här har vi emellertid en
internationellt känd forskare, som
hamnat utanför universiteten, lektor
Hjalmar Sunden. Han har en gång i
riksdagen föreslagits till erhållande
av en personlig professur men åtnjuter fortfarande inte något offentligt
stöd till sitt vetenskapliga arbete. Utöver det uppmärksammade arbetet
om »Religionen och rollerna» har Sunden på sistone presterat en kunskapsrik och i flera avseenden betydelsefull
undersökning av antroposofin.
Om en utökad religionsvetenskaplig
forskning bör knytas till en teologisk
eller filosofisk fakultet är en underordnad fråga. Behovet av väl utbildade
gymnasielärare i religionskunskap talar närmast för det förra alternativet. Ingenting hindrar emellertid, att
den utvidgade religionsvetenskapliga
forskning, som här skisserats, får
hemortsrätt i båda fakulteterna. Så är
som ovan påpekats redan fallet med
religionshistorien. Vid universitetet i
Lund examinerar sålunda professorn
i religionshistoria också i den filosofiska fakulteten, ehuru hans lärostol
formellt är knuten till den teologiska.
LBJ
Förenta Staternas vicepresident är
dömd att leva som en poliHskt relativt
okänd man. Nixon var ett und,antag,
betingat av Eisenhowers speciella sätt
att utöva sitt ledarskap. Lyndon B
Johnson däremot blev som vicepresident i omedelbart grannskap till John
F Kennedys spektakulär.a gestalt på
visst ,sätt anonym – märkligt att säga,
med tanke på hans enorma erfarenhet
och politiska ·betydelse under tidigare
är som .senatens majoritetsledare under Eisenhowerepoken. Kommentarerna till personskiftet i Vita Huset
blev därför naturligt nog tvekande.
Den nye presidenten hade helt enkelt
under sin karantän på vicepresidenturen hunnit att bli en ,smula bortglömd.
En del av de bedömare som i hast hade
att uttala sig om vad som var att
vänta, råkade därför också hugga i
sten.
Det antyddes på sina häll, med en
tacksam kontrastering mellan den
»Unge» bortgångne och den äldre efterföljaren – därtill sydstatsman –
att en omsvängning till en mindre progressiv linje vore att vänta. Försöken
att lösa l’asfrägan .kunde nu komma
att skjutas på framtiden, utsikterna att
genom ·en aktiv ekonomisk politik
häva näringslivets stagnation kunde
väntas minska …
Den korta erfarenhet som nu står
till förfogande ger redan vid handen
att d·ess.a spekulationer saknade grund.
Till viss del berodde de uppenbarligen på en i värt land – i skilda lä-
ger – påfallande tendens att överdriva Kennedys »radikalism» nästan
som om det vore fråga om att utnämna
honom till socialdemokrat honoris
causa.
De två mest väs.entliga och mest
aktuella inslagen i Kennedypolitiken
vid presidentens bortgäng var som bekant lagförslagen om skydd för negrernas medborgerliga rättigheter och
om skattesänkningar som stimulans
för näringslivet. På bäd•a dessa punkter har Lyndon Johnson ager.at med
påfallande fas·thet och skicklighet. Redan i sitt jungfrutal inför kongressen
manade han d•enna att utan dröjsmäl
genomföra d·en döde presidentens
ideer. Om man så vill v.ar detta givetvis ett nästan själv.klart sätt att i
ordets bästa mening utnyttja den stämning som tragedien i Dallas framkallat, men också en anvisning om att
Johnson bedömer situationen så att
han har en realistisk möjlighet att
driva igenom förslagen. Det förefaller
uteslutet att en man av hans läggning
och erfarenhet eljest skulle ha börjat
sin verksamhet med att riskera ett
bakslag som skulle kunna fä förödande
konsekvens·er för hans ställning i förhällande .till kongressen.
På det utrikespolitiska området har
LBJ inte haf.t tillfälle tilllika innebördsdigra ställningstaganden – lyckligtvis,
skulle man kunna tillägga. Hans försäkringar att USA står .fast vid sina internationella ätaganden har uppenbarligen
inte samma innebörd av politiskt positionstagande, eller om man så vill
risktagande, som hans inrikespolitiska
signaler. Att av detta dr·a slutsatsen,
att den nye presidenten skulle brista
i initiativkraft, eUer till äventyrs rent
av intresse, för utrikes- och säkerhetsfrågorna vore emellertid helt säkert
orimligt. situationen har tills vidare
helt enkelt inte varit sådan att några
iögonenfallande utspel på den internationella ·scenen varit påkallade. Av
allt att döma har Moskva också varit
angeläget att inte genom irriterande
åtgä,rder diskera en skärpning av förhållandet till USA, nå,got som med
hänsyn till den upphetsade folkstämningen efter presidentmordet lätt nog
kunnat inträffa. Briosten på dramatis,ka
åtgärder från någondera sidan är i
själva ve11ket det bästa bev:iset på att
LBJ är angelägen om 1att fortsätta den
utrikespolitik, p11äglad av på samma
gång .fasthet och smidighet som företrädaren tillämpat- och att Chrusjtjov
har tillräcklig respekt för sin motspelares avsikter och förmåga i detta
stycke för att undvika att från början
försvå11a ett spel som i nuvarande läge
den sovjetryska ledningen minst av
allt önskar ·välta överända.
Oppositionen och radio-TV
I första häftet för år 1963 hade Svensk
Tidskrift anledning att i en ledare behandla frågan om åsiktsmonopolet i
radion och televisionen. Vi pekade
därvid på den många gånger tendentiösa framställningen av utrikeshändelser samt den också på det inrikespolitiska planet tilltagande åsiktsnivelleringen. Man kan ett år senare fråga
sig, om någon förbättring ägt rum
inom radion och televisionen eller om
i vart .fall någon medveten vilja till
större objektivitet kunnat märkas men
måste tyvärr konstatera att så ej varit
fallet. Tvärtom synes de politiska
övertrampen ha blivit allt fler. Detta
har även återspeglats i den under det
senaste året .kraftigt ökade kritiken
mot radion och televisionen. Man
skulle t. o. m. kunna tala om en storm
av kritik på sistone från såväl en- 419
skilda tidningar som olika politiska
organisationer. Högerns Ungdomsförbund har direM uppmärksammat vissa
konkreta missförhållanden men inte
mött någon förståelse. Högerpartiet
behandlade frågan på sitt partiråd i
november och fastslog i sitt nya kulturprogram, ·att »radions och televisionens nuvarande monopolställning
icke är förenlig med yttr.andefrihetens principer», varför man i stället
föreslog att det nuvarande avtalet mellan Sveriges radio och staten skall
uppsägas och fri etableringsrätt inrättas för radio och television under
övervakning av en särskild auktorisationsnämnd.
Sin kulmen nådde kritiken med den
gemensamma skrivelse från de tre
oppositionspartierna som i december
lämnades till radioledningen. Man
framhåller, att såväl de rent politiska
programmen i radion och TV som de
program som endast har politisk anstrykning eller verkan »många gånger
fått en snedbelastning till förmån
för den socialdemokratiska meningsriktningen». Regeringsledamöter och
andra representanter för .socialdemokratin har ofta fått tillfälle att framträda i program som till synes inte
är politiska men som på grund av
ämnets karaktär och de uppträdandes
agerande likväl fått en klart politisk
anstrykning. De program som i första
hand åsyftas är sådana som rör samhällsekonomiska frågor, näringslivsproblem samt allmänna kultur- ooh
konsumentfrågor. I referaten från riksdagsdebatterna har regeringssidan politiskt kommit att gynnas genom att i
regel få sista ordet. De regelbundet
återkommande presskonferenserna,
som anordnas av statsministern och
regeringen, har helt naturligt refererats av radion och TV som dock även
givit statsministern möjligheter att i
intervjuns form få framträda med polemik mot sina borgerliga motstån- 420
dare. Beträffande nyhetsbevakningen
konstateras rent allmänt, att radion
varit mera opartisk medan televisionen givit regeringssidan ett oproportionerligt stort utrymme. Som exempel anföres Wennerströmaffärens behandling sommaren 1963. Vidare observerar de tre partierna med förvå-
ning att någon större politisk debatt
mellan de fyra demokratiska partierna
inte arrangerats under det nu gångna
valfria året.
Detta är den allvarligaste kritik som
drabbat radioledningen. Tidigare kritiska påpekanden har i stort sett viftats undan med många gånger väl nonchalanta kommentarer. Vad som särskilt frapperat är att man inom radion och TV uppenbarligen saknat
förmågan att se sin roll och sitt ansvar
i ett större sammanhang. Indignerat
har man avvisat den detaljkritik som
framkommit och som närmast varit
avsedd att utgöra exempel på missförhällanden men har alls icke velat betrakta frågan om politisk objektivitet
i våra viktigaste massmedia som nå-
got problem överhuvudtaget.
Efter skrivelsen frän de tre borgerliga partierna bör det stä helt klart för
alla och envar att det nuvarande tillståndet med en politisk snedbelastning
inom radion och särskilt televisionen
inte kan få tillätas forts·ätta. Vad som
tidigare sagts i Svensk Tidskrift förtjä-
nar ånyo att betonas, nämligen att om
inte de nu förekommande tendenserna
bromsas i tid eller motverkas genom
att det nuvarande radio- och televisionsmonopolet brytes, kan det befaras att den fria demokratiska åsiktsbildning, som satte sin prägel på
samhällslivet under 1900-talets första
hälft, löper risk att förtvina. Detta
kan på sikt leda till konsekvenser som
frän principiell synpunkt borde vara
främmande också för de riktningar,
som i dagens läge med ett visst välbehag ser på åsiktsnivelleringen. Nu
räcker det inte längre med vackert tal
eller med halvmesyrer. Nu är det nödvändigt att effektiva åtgärder
mänga alternativ kan diskuteras –
vidtas för att råda bot på radions
och televisionens politiska ensidighet.
Detta är nödvändigt, om vi här i landet alltjämt skall kunna tala om fri
opinionsbildning – och även mena
något med det.
Aftonbladet och barnavdragen
Aftonbladets Kurt Samuelsson har en
viss förmåga att irritera och bekymra
de egna partivännerna. Senast har han
åstadkommit oro i det socialdemokratiska presslägret genom .att vädja om
en mera obunden debatt i frågan barnbidrag-barnavdrag. Tilltaget måste
anses fräokt nära nog i överkant. Redan rubriken »Hur förträffliga är barnbidragen?» torde ha ökat ansiktsfärgen
åtskilliga grader på de socialdemokratiska chefredaktörskollegorna innan
de skyndade att täppa till missljudet
i regeringskören.
Ändock hade hr Samuelsson för att
undvika varje misstanke om att ha
blivit påverkad av högerpartiets argumentation för barnavdrag försökt
skjuta skulden för barnbidragens eftersläpning på den gamla »kärva hö-
gertanken att man egentligen ska försörja sina barn själv och inte lita till
hjälp från staten». Beskyllningen mot
högerpartiet är naturligtvis grundlös
eftersom den familjepolitiska högerlinjen alltid inneburit en kombination av
bidrag och avdrag. Sä var fallet även
är 1960 då partiet för att finansiera
borttagandet av omsättningsskatten
föreslog en temporär besparing av bidraget till det första barnet i fullständiga familjer.
Bortsett frän detta återfall i den
vanliga socialdemokratiska argumentationen är hr Samuelssons utspel intressant. Uppläggningen av frågan visar nämligen att han i motsats till sina
partivänner insett vad syftemålet är
med barnavdrag. Vill man åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan familjer med och utan barn måste
denna ske genom att även barnens
elementära levnadskostnader beaktas
vid beskattningen. I alla andra med
Sverige jämförbara länder har barnfamiljerna en i förhållande till sin
höga försörjningsbörda avpassad beskattning. Så sker även då direkta
kontantbidrag utgår.
I vårt land beskattas alla familjer i
samma inkomstläge lika oavsett familjestorleken, vilket naturligtvis innebär att barnfamiljerna är extra hårt
beskattade i förhållande till andra
grupper. Avsaknaden av ortsavdrag
för barn är en brist och en inkonsekvens i vårt skattesystem som det är
angeläget att skatteberedningen suddar ut.
Motståndarna mot barnavdrag har
alltid stött sig på argumentet att barnavdragen på grund av progressiviteten i den statliga inkomstskatten är
olika värda i olika inkomstlägen. Nå-
gon attack mot ortsavdrag för vuxna,
vilka ju har precis samma effekt, har
emellertid inte hörts av. Alla synes
vara helt överens om att en ensamstå-
ende behöver en viss skattefri del i
botten av sin inkomst för täckande av
elementära levnadsomkostnader och
att två sammanboende gifta för samma
ändamål behöver en dubbelt så stor
skattefri del. När det gäller att inse
att även barnen har elementära levnadsomkostnader, vilket skulle motivera en med antalet barn ökande
skattefri inkomstdel slår det emellertid slint i tankegången.
»Hur vore det, också om det kan
synas mycket begärt med någon liten
reda i tankegångarna, med någon liten ansträngning att söka få resonemangen att hänga logiskt samman?»
421
frågar Kurt Samuelsson ironiskt sina
vedersakare, som varmt försvarar ortsavdrag för vuxna men som lika energiskt bekämpar barnavdrag.
Inkonsekvensen i det socialdemokratiska motståndet mot en reform av
beskattningen för barnfamiljer blir än
mer uppenbar om man erinrar sig
innebörden av det enhälleliga beslut
som riksdagen fattade förra året om
en förbättring för ensamstående barnförsörjare. Den välmotiverade reformen innebar som bekant att ensamstående med barn får tillgodogöra sig
samma ortsavdrag som för gifta –
nämligen ett dubbelt ortsavdrag.
Barnavdrag har tidigare funnits i
vårt land fram till 1947 då dessa togs
bort. Motiveringen då var att så många
barnfamiljer på grund av alltför låga
inkomster inte hade möjligheter att
fullt utnyttja avdragen. Läget är som
Aftonbladet påpekat, ett annat idag.
Tack vare inkomstökningen torde det
idag vara endast i sällsynta undantagsfall som familjer på grund av för
låg inkomst inte kan tillgodogöra sig
avdrag. I sådana fall får också, som
högerpartiet föreslagit, andra lösningar tillgripas.
Det är ofta som socialdemokraterna
i sitt tänkande lever kvar i en förgången tid. Det var kanske ingen tillfällighet att Aftonbladet efter barnavdragsdebatten i några ledare behandlade den »nya konservatismen». Därmed åsyftades den företeelse inom
socialdemokratin som innebär en förnöjsamhet med det som är och en oförmåga att inse att tiderna har förändrats.
Ny Tid läggs ner
Beslutet om att den socialdemokratiska tidningen Ny Tid skall läggas
ner kom en häftig debatt att blossa
upp, säkerligen inte enbart föranledd
422
av det aktuella nedläggningsbeslutet
utan lika mycket en följd av en långvarig socialdemokratisk oro och osä-
kerhet på dagstidningsområdet. Det
kan visserligen sägas att det ur socialdemokratisk synpunkt i och för sig
är en allvarlig händelse att ställas utan
dagstidning i landets andra stad och
att dessutom genom nedläggningen av
Kuriren i Uddevalla se sin representation i Västsverige reducerad till Västgöta-Demokraten i Borås. Till debattens hetsighet bidrog emellertid dessutom en mångårig irritation inom det
socialdemokratiska partiet över den
oproportionerligt stora andel av de
tillgängliga resurserna som satsats och
satsas på Stockholms-Tidningen-Aftonbladet. Pressfrågorna blev plötsligt
så påträngande för landets statsminister – mera i hans egenskap av socialdemokratisk partiledare än regeringschef – att regeringen nödgades tillkalla en särskild utredning. Under
efterkrigstiden har ett 60-tal dagstidningar lagts ner i Sverige, så gott som
samtliga borgerliga. Då har regeringen
inte känt sig särskilt oroad.
Så småningom har olika uppgifter
börjat bli tillgängliga rör,ande omfattningen av stödet från LO och från det
av LO dominerade A-pressens Förlags
AB till landets f. n. 25 socialdemokratiska dagstidningar.
Uppenbart är att övertagandet av
Stockholms-Tidningen-Aftonbladet år
1956 medfört en utomordentlig finansiell påfrestning för LO. Förutom
köpesumman, uppgående till omkring
25 miljoner kronor, och en dyrbar
teknisk upprustning, har tidningen
under de gångna åren redovisat stora
årliga förluster. Trots att stockholmsTidningen, efter en genomgripande
omläggning av typografin och en allmän modernisering, kunnat redovisa
vissa upplagevinster under år 1963,
kan de ackumulerade årliga förlusterna nu beräknas uppgå till ca 80
miljoner kronor för att under år 1964
förmodligen närma sig 100 miljoner
kronor. Inte ens LO med sina imponerande resurser och möjligheter att
tvångsuttaxera till pressfonden har
obegränsade tillgångar till sitt förfogande. När bromsarna nu slagits tili
definitivt för Ny Tid sker detta med
motiveringen, att årliga förluster omkring 4 miljoner kronor inte längre
kan bäras.
Motsättningarna mellan de direkt
LO-ägda tidningarna stockholms-Tidningen och Aftonbladet och raden av
socialdemokratiska landsortstidningar
har varit omöjliga att dölja. stämningen har inte precis förbättrats av
att Aftonbladet givit välvisa råd hur
man bär sig M att få även socialdemokratiska tidningar att gå ihop. Aftonbladet råkar nämligen kunna redovisa
en icke obetydlig vinst om 3 miljoner
kronor. Till detta resultat har givetvis
bidragit att tidningen redan vid tidpunkten för herr Kriigers försäljning
till LO gav ett visst överskott. Den
goda konjunkturen för rikspress och
eftermiddagstidningar har ytterligare
underlättat Aftonbladets situation och
till detta kommer att Aftonbladet ju
med iver och flit anammat Expressens
tabloidjournalistik. Under senare år
har upplagan kraftigt stigit i höjden
och Aftonbladet har kunnat skryta
med att tidningen >>Ökar mest i svensk
dagspress». På allra senaste tid har
emellertid Expl’essen lyckats vinna
någm poäng i det hårda upplagekriget
i förhållande till Aftonbladet. Aftonbladet konstaterar därför nu att tidningen ökar mest >>år för år» och
för ’att inte behöva byta slogan en
gång till då siffrorna för hela 1963 i
sinom tid skall redovisas har tidningen i dec,ember detta år startat en
behjärtad artikelserie över ämnet
»Den viktiga erotiken». Enligt vad tidningen i förtroende meddelat på hela
sin för,sta sida är detta »inte avsett
:att chockera utan att uppmuntra till
humanitet och demokrati». –
Tanken att erbjuda statligt stöd åt
pressen måste ur demokratisk synpunkt te sig tvivelaktig. Det kan visserligen göras gällande att en mycket
stor övervikt inom opinionsbildningen
för en speciell meningsriktning delvis
kan sätta demokratin ur spel. Samtidigt s.tår emellertid klart att betydande risker för pressens frihet uppkommer vid varje form av ekonomiskt
stöd från statsmakterna, som inte har
generell natur (av typen lägre posttaxor etc.). Hur man än värderar de
skilda elementen i ett demokratiskt
samhälle är det svårt att förneka, att
en i förhållande till staten fri press
är oundgänglig och att därför alla åtgärder, som kan sätta friheten i fara,
måste •avvis·as.
Även om man på borgerligt håll med
viss skadeglädje kan konstatera, att
den socialdemokratiska pressen har
utomordentliga :svårigheter, innebär
detta inte att borgerligheten saknar
egna problem på detta område. Som
redan nämnts har ett betydande antal
borgerliga tidningar nedlagts under
efterkrigstiden. Vad som möjligen
kunde vara en tröst i bedrövelsen
för en splittrad borgerlighet skulle
vara, att koncentrationstendenserna
måhända kan leda till •att de borgerliga tidniogama blir mindre partibundna och i stället kommer att framträda .som allmänna språkrör för
oppositionen. Klart är emellertid att
denna ur många synpunkter önskvärda utveckling knappast kan komma
till stånd utan att ett närmare samarbete mellan de borgerliga politiska
partierna först etablerats.
Religionsvetenskaplig forskning
Den religionsvetenskapliga ·forskningen har länge varit universitetens
423
styvbam. ·Debatten om de teologiska
fakulteternas vetenskaplighet och
fl’\amtida öde har på ett olyckligt sätt
skymt blicken för nödvändigheten ·av
expansion av religionsvetenskaplig
forskning i vidare mening. Det är på
tiden att vi får en diskussion också
om andra sektorer av religionsvetenskapen än de traditionella teologiska
disciplinerna.
Först och främst förefaller det klart,
att vi behöver få f~·am en ök.ad utbildning på universitetsnivå om de främmande religionerna. En sådan undervisning finns för närvarande endast
under den religionshistoriska disciplinen. Religionshistoria kan läsas både
i teologisk och filosofisk fakultet. Traditionen bjuder emellertid, •att utbildningen och forskningen huvudsakligen sysslar med historiska frågor. Vi
har här i landet en rad framstående
forskare, som deltagit i den internationella debatten om religionens ursprung: Martin P:son Nilsson, Geo
Widengren, E. Arbman och Erland
Ehnmark. Det är gott och väl. Vi behöver emellertid också ett studium,
som direkt tar sikte på världsreligionernas ställning idag och deras sociala
och politiska betydelse. Det räcker att
erinra om Kashmirfrågan, motsättningarna mellan araber och judar i
Palestinafrågan, utvecklingen i Turkiet efter första världskriget, de problem som buddhismen .aktualiserar i
Främre orienten och om kommunismens möte med skilda religioner fö·r
att det skall bli uppenbart, att forskning och undervisning i hithö11ande
frågor är av största betydelse. Det är
rent ut sagt befängt, att studiet av
sådana ämnen ägnas så liten uppmärksamhet i utbildningen av blivande gymnasielärare i kristendom
(respektive i det föreslagna ämnet religionskunskap). För en stor grupp
av tekniker och andra, som •arbetar i
utvecklingshjälp, är kännedom om de
;sap
424
främmande religionerna givetvis
också av stor vikt.
Hur en dylik forskning och utbildning skall kunna åstadkommas vid
svenska universitet är inte lätt att
omedelbart skissera. Det förefaller
dock rimligt, att man som ett första
steg inrättade befattningar för biträ-
d,ande universitetslärare, som särskiH
tog sikte på uppgifterna. Man kan
tänka sig, att någon docent i religionshistoria särskilt ägnade sig åt
östel’ländsk religion, främst buddhismen med dess förgreningar, och fick
sin undervisningsskyldighet helt förlagd till det området. En annan yngre
vetenskapsman finge samtidigt specialisera sig på islam och den muhammedanska världen.
Det finns emellertid också andra
grenar av den religionsvetenskapliga
forskningen, som bör utvecklas vidare.
Religionssociologin och religionspsykologin måste nämnas i främsta rummet. Religionssociologin har senast aktualiserats av stat-kyrka-utredningen.
Här är det lätt att namnge en ung
forskare, som borde knytas till ett
universitet. Docenten Berndt Gustafsson är visserligen kyrkohistoriker av
facket. Han är emellertid också fil. lic.
i sociologi och har på sistone specialiserat sig alltmer inom religionssociologin. Han är nu också föreståndare
för ett nyinrättat Religionssociologiskt
institut, som finansieras genom privata och kyrkliga medel. Gustafssons
dubbla utbildning gör honom synnerligen väl lämpad för vidare forskning
inom religionssociologin. Han har därtill dokumenterat sig som god kännare
av den svenska religiösa världen, inte
minst av frikyrkor och sekter. Det
förefaller rätt troligt, att vi riskerar att
mista honom till något land – troligen USA – som bättre än svenska
universitet förstått nödvändigheten av
religionssociologisk forskning, om inte
en specialbefattning skapas för honom.
Religionspsykologin har hittills på
ett olyckligt sätt sammanknippats med
religionshistorien, till förfång för
båda. Ä ven här har vi emellertid en
internationellt känd forskare, som
hamnat utanför universiteten, lektor
Hjalmar Sunden. Han har en gång i
riksdagen föreslagits till erhållande
av en personlig professur men åtnjuter fortfarande inte något offentligt
stöd till sitt vetenskapliga arbete. Utöver det uppmärksammade arbetet
om »Religionen och rollerna» har Sunden på sistone presterat en kunskapsrik och i flera avseenden betydelsefull
undersökning av antroposofin.
Om en utökad religionsvetenskaplig
forskning bör knytas till en teologisk
eller filosofisk fakultet är en underordnad fråga. Behovet av väl utbildade
gymnasielärare i religionskunskap talar närmast för det förra alternativet. Ingenting hindrar emellertid, att
den utvidgade religionsvetenskapliga
forskning, som här skisserats, får
hemortsrätt i båda fakulteterna. Så är
som ovan påpekats redan fallet med
religionshistorien. Vid universitetet i
Lund examinerar sålunda professorn
i religionshistoria också i den filosofiska fakulteten, ehuru hans lärostol
formellt är knuten till den teologiska.