Kungarike i Himalaya

.F
KUNGARIKE I HIJ\tiALAYA
DET ÄR väl få länder som ännu idag
omges med en sådan nimbus av
mystik och romantik som Nepal,
det lilla kungariket i Himalaya med
sina sagolika pagoder och sin blodiga historia. För de flesta är väl
Nepal alltjämt i första hand det
land, där våghalsiga alpinister sö-
ker plantera flaggor på Mount Everest och letar efter snömannen, och
som det land där britterna rekryterat tappra och blodtörstiga gurkhasoldater med långa knivar. Nå-
got mera bekant med landets förtätade Shangri-la-stämning och
templens erotiska träsniderier är
naturligtvis den, som har läst Han
Suyins roman »Bergen äro unga».
Boken, som märkligt nog ännu inte
blivit filmad, är för övrigt en ovanligt lätt genomskådad nyckelroman, och resenären behöver inte
värma sina fötter och sin strupe
många kvällar framför brasan i
Royal Hotels »Jak and Yeti Bar»
i Kathmandu förrän han sett flertalet huvudpersoner passera revy
och hört talas om de övriga. Till
mystikens bakgrund hör naturligtvis att landet så länge varit nästan
helt avskuret från kontakt med yttervärlden. Sammanlagt torde inte
mer än några hundra västerlänAv förste sekreterare TORSTEN ÖRN
ningar ha besökt Nepal fram till år
1950. Att resa till Kathmandu var
på den tiden en expedition som
från den indiska järnvägens ändstation förutsatte några dagar i elefantkorg och ett par i bärstol. Dessutom fordrades personlig inbjudan
från den allenarådande premiärministern. Endast britterna, som hade
överinseende över landets utrikespolitik, upprätthöll någon form av
diplomatisk representation i Kathmandu.
Under de senaste tolv åren har
emellertid Nepal öppnats nästan
lika eftertryckligt som J apan
hundra år tidigare, dock lyckligtvis utan att allt sagoskimmer för
den skull gått förlorat. Det har
byggts en bilväg till Indien, och kineserna håller på att bygga en från
Lhasa till Kathmandu. Vidare har
det öppnats dagliga flygförbindelser med Delhi och Calcutta, vilket
gjort att Kathmandu allt oftare
kommit att inkluderas i amerikanska, och för den delen också svenska, jorden-runt-resor. Det finns
idag fler västerlänningar bosatta i
landet än som besökt det under
hela dess tidigare historia; diplomater, missionärer, experter och
existenser av de mest skilda slag
…
och nationaliteter. Många har också
skrivit böcker om Nepal; nästan
alla panegyrier präglade av den
häftiga förälskelse, som nästan
ofelbart drabbar envar resenär som
sätter sin fot i Kathmandudalen.
l.
En amerikansk geograf har en
gång framhållit, att Nepal egentligen är tjugo gånger så stort som
Förenta Staterna. Medan man kan
nå varje punkt inom Förenta staterna från en annan på 24 timmar,
kan det nämligen gladligen ta tre
veckor att komma från en by till
en annan i Nepal. Mera konventionellt uttryckt är Nepal ungefär lika
stort som Tjeckoslovakien (140 000
km2 ) och ungefär lika långsträckt
i öst-västlig riktning.
Landets folkmängd närmar sig
snabbt tio miljoner och är ytterligt
heterogen. De ,först anlända av de
nuvarande folken torde vara newarerna, som talar ett tibeto.,burmesiskt språk. Senare invandrade
andra mongoloida stammar, sherpas, bhotias m. fl. Från Indien kom
först dravidiska folkspillror flyktande från den ariska invasionen,
senare och i större antal arier på
flykt undan de muselmanska härskarorna. Bland dessa var framför
allt talrika rajputs, som hör till de
stridbaraste av de indiska folkgrupperna, däribland de sedermera
så ryktbara gurkhas. Nepali i devanagriskrift (sanskritalfabet) är
numera landets enda officiella
28- 63484G Svensic Tidskrift H. 8-9 1963
283
språk, men det förstås långtifrån
av alla. Till och med i Kathmandudalen, där kommunikationerna är
jämförelsevis lätta, saknar folk i
påfallande utsträckning förmåga
att tala med varandra, annat än
möjligen på engelska: Uttrycka sig
i skrift på något språk kan inemot
tio procent av den vuxna befolkningen.
På det religiösa området är
splittringen något mindre. För alla
buddhister världen över oavsett
vilken skola de tillhör är Nepal det
land, där Gantama Buddha föddes
för drygt 2 500 år sedan. Idag
är dock endast omkring 30 procent
av ’befolkningen buddhistisk, medan flertalet av de övriga brukar
klassificeras som hinduer. Antalet
muselmaner och kristna är helt
obetydligt. En vidsträckt tolerans
härskar emellertid, och den långvariga gemensamma isoleringen
från yttervärlden har lett till uppkomsten av en rad intressanta
blandföreteelser, som i många fall
också rymmer gamla animistiska
föreställningar. Full religionsfrihet
råder med det undantaget att
kungen måste vara hindu. Omvändelsearbete är dock numera förbjudet, så de kristna missionärerna
får nöja sig med att bedriva skolundervisning och sjukvård.
Olil~heterna mellan invånarna i
olika dalgångar och mellan dem i
olika byar i samma dal är inte begränsade till ras, språk och religion. De går igen också i seder och
bruk – t. ex. i sättet att bära bör- 284
dor, i danser, folksånger, myter
och mycket annat. Politiskt, kulturellt och ekonomiskt dominerande
är av gammalt Kathmandudalen,
trots att föga mer än fem procent
av landets befolkning bor där.
Sherpas och andra bergstammar
lever emellertid sitt eget liv tämligen oberörda av vad som händer
där nere, medan folket i Terai, det
sumpiga och osunda låglandet utmed indiska gränsen, ofta tar mer
intryck av vad som tilldrar sig i
Indien.
Il.
Det var 1768 som det nuvarande
Nepal skapades av gurkhahövdingen Prithvi Narayan Shah, en
frände till furstehuset i Udaipur,
en av Indiens ledande rajputätter.
Dessförinnan hade landet varit
uppdelat i en rad småriken, flertalet styrda av kungar tillhörande
den newariska Malla-dynastin. Genom krig med Tibet, Kina och britternas Ostindiska kompani fick Nepal sina nuvarande gränser så när
som på den indiska, som reviderades till Nepals fördel 1860, sedan
regeringen i Kathmandu lånat britterna trupper för att kväva sepoyupproret.
Kungamakten förföll relativt
snart till följd av långa regentskapsperioder, under vilka änkedrottningarnas gustlingar kämpade
om makten. Antalet tronarvingar,
drottningfavoriter och ministrar,
som kastats ner från Durbarpalatsets balkong och därmed försvunnit ur historien undandrar sig sä-
kert bedömande. Som segrare ur
denna kamp utgick slutligen 1846
premiärministern Jung Bahadur
Kanwar Rana, som behöll makten
till sin död 1877. Jung Bahadur
styrde landet med fast hand och,
efter ett besök i Storbritannien
1850, i nära samförstånd med britterna. Han gjorde premiärministerämbetet ärftligt inom ranafamiljen
på ett sätt som erinrar om det japanska shogunatet. Premiärministern fick titeln Maharaja, och den
som stod i tur var som regel överbefäl:havare med fältmarskalks titel. Efterträdaren var oftare sin
föregångares bror än son. Allt inflytande i landet förbehölls ranafamiljen, vars manliga medlemmar
föddes som generalmajorer och på
myndighetsdagen befordrades till
generallöjtnanter. Alla bar de efter
ättefadern namnen Shamsher Jung
Bahadur Rana, och identifierades
med sitt första namn. Efter hand
måste de på grund av sitt stora antal indelas i A-, B- och C-ranor. De
förra var födda inom äktenskap,
B-ranorna legitimerade i efterhand och C-ranorna bastarder;
alla givetvis med en rana som far.
Sammanlagt styrdes landet 1846-
1951 av tio på varandra följande
sådana ranapremiärministrar. Mest
framstående var kanske Chandra
Shamsher J. B. Rana, som var premiärminister 1901-1929 och genomförde en rad moderniserande
reformer och bl. a. upphävde slaveriet. Kungen åter var under ranaepoken politiskt sett en ren skuggfigur, och förhållandet mellan honom och den allenarådande premiärministern erbjuder åtskilliga
paralleller med det mellan Viktor
Emanuel och Mussolini. Att kungamakten trots allt behölls torde
framför allt ha sammanhängt med
att kungen av gammalt betraktades som en inkarnation av Vishnu,
bevarandets gud, och som sådan
hölls i stor vördnad, alltså av en
liknande anledning som det japanska kejsarhuset tilläts leva kvar
i shogunatets skugga.
III.
1950 j51 kom detta system till ett
slut. Nepaleser i exil hade länge
tagit intryck av händelseutvecklingen i Indien och deltagit i den
indiska kongressrörelsen under
dess frihetskamp mot britterna och
mot kvardröjande feodalism och
bildat ett eget nepale·siskt kongressparti. Efter segern i Indien
för dessa strävanden 1947 blev
deras ansträngningar att åstadkomma en liknande utveckling i
hemlandet allt aktivare. I detta
läge kom kungamaktens innehavare dem till mötes. Kung Tribhuvan, som suttit på tronen sedan
1911, hade grundligt tröttnat på
sin maktlöshet och uppeggad av
den indiske ambassadören och den
äldre drottningens tyska sjukgymnast Erika Leuchtag, som skildrat
285
förloppet i sin starkt romantiserade »vVith a King in the Clouds»,
tog kungen i november 1950 som
protest sin tillflykt till indiska ambassaden och flögs därifrån till
Delhi, där premiärminister Nehru
välkomnade honom på flygplatsen.
Inbördesstrider utbröt, och först
1951 nåddes en kompromiss; den
siste ärftlige ranapremiärministern
abdikerade och gick i landsflykt,
medan kungen återvände i triumf
till Kathmandu och själv övertog
regeringsmakten.
Sedan dess har den reella makten nästan hela tiden legat hos
kungen, som till gagnet och tidvis
också till namnet varit sin egen
premiärminister. Den allians mellan kungamakten och de nepalesiska demokraterna som ledde till
ranaväldets fall byggde emellertid
på förutsättningen att en parlamentarisk författning skulle infö-
ras. En sådan skrevs också så små-
ningom ihop av Sir Ivor Jennings,
den brittiske författningsexperten,
sedan det visat sig omöjligt för författningskommissionens fem politiker och inhemska jurister att
inom rimlig tid skaka fram en acceptabel konstitution. Som alla Sir
Ivors författningar – samväldet
och i all synnerhet dess asiatiska
delar har begåvats med åtskilliga
– var den nepalesiska en trogen
spegel av brittisk konstitutionell
praxis kompletterad med diverse
amerikanska förebilder. Ett två-
kammarparlament, en för den folkvalda kammaren parlamentariskt
286
ansvarig regering, ett kronråd och
en högsta domstol med lagprövningsrätt var dess främsta karakteristika. Den nya författningen
oktrojerades av kung Mahendra,
som fyra år tidigare efterträtt sin
far på tronen, i februari 1959. Premiärminister blev kongresspartiets
ledare B. P. Koirala, sedan hans
parti vunnit landets första allmänna val. Redan efter mindre än
två år råkade dock den nepalesiska
författningen ut för samma öde
som drabbat .flera andra av Jennings’ asiatiska författningar; den
sattes ur spel. I december 1960 genomförde nämligen kung Mahendra en statskupp i välsmord
orientalisk regi, som helt överraskade både Koirala och hans ministrar, som slängdes i fängelse,
och de utländska observatörer, som
prisat landets stabila politiska förhållanden. Som motiv för det
kungliga maktövertagandet angavs, att regeringen misslyckats
med att administrera landet och
uppmuntrat antinationella element.
Parlamentet upplöstes, de politiska
partierna förbjöds och kungen utnämnde ett ministerråd utan parlamentarisk förankring av den typ
han haft vid sin sida före konstitutionens ikraftträdande. Först på
tvåårsdagen av sin statskupp utfärdade han en ny författning, denna
gång närmast av pakistansk modell. Den nya författningen bygger
på det s. k. »panchayat»-systemet
med rådgivande instanser på olika
nivåer, som helt eller delvis utser
varandra: ett folkvalt byråd utser
medlemmar i ett distriktsråd, flera
distriktsråd väljer tillsammans
zonråd, och medlemmarna i samtliga zonråd fungerar som elektorer
vid val till nationalförsamlingen,
landets nya enkammarparlament,
som även rymmer ett antal medlemmar utsedda av kungen.
Kungen utser också ministerrå-
dets medlemmar, som är ansvariga
för honom och inte inför nationalförsamlingen, vars befogenheter
närmast är rådgivande. Författningens kritiker gör gällande, att
den främst tillkommit i propagandasyfte för att värja kungen mot
kritik från utlandet, inte minst
från indiskt håll, att hans land
vore diktatoriskt styrt. Den regeringstrogna pressen med »The
Motherland» i spetsen hävdar i
stället, att det parlamentariska systemet på grund av befolkningens
bristande uppfostran och politiska
insikt vore olämpligt för Nepal, och
att den nya författningen genom
ökat medansvar just syftade till att
ge befolkningen politisk erfarenhet.
Oppositionen under ledning av
vicepremiärministern i Koiralas regering Subarna Shamsher J. B.
Rana, som undgick häktning tack
vare att han befann sig i Indien
när kungen gjorde sin kupp, har
i överensstämmelse med gammal
nepalesisk oppositionssed etablerat
sig i Calcutta, där den utger propagandaskrifter och på allt sätt söker
misstänkliggöra den kungliga regimen och förbereda sin egen återkomst. Tid efter annan ryktas det
om att Subarna och hans vänner
i skydd av monsunen skulle sätta
upp en motregering i sydöstra Nepal, där inflytandet från Indien av
gammalt är starkast och där familjen Koirala har sina egendomar,
men därav har det hittills inte blivit något.
IV.
Ingen kan gärna förneka, att Nepal är ett underutvecklat land enligt gängse terminologi. Landets utvecklingsproblem är så uppenbara,
att ingen regering, den må vara demokratisk eller ej, i dagens läge,
nu när landets isolering väl brutits, kan undgå att ta itu med dem.
Det är en ofta gjord iakttagelse, att
länder som undgått kolonialt herravälde, i regel gjort det till priset
av att vara om möjligt ännu mera
underutvecklade än sina politiskt
mindre lyckligt lottade grannar.
Det stämmer förvisso i Nepals fall,
om man jämför det med .flertalet
förutvarande kolonier i sydöstasien. Den långvariga isoleringen
från yttervärlden har gjort att landet levt kvar på en efter europeiska
förhållanden rent medeltidsmässig
självhushållningsnivå. Visserligen
får nepalesarna som regel sitt dagliga bröd och har också tak över
huvudet, men i övrigt saknar de
nästan allt av denna världens materiella goda. Man har inte ens
hunnit inventera landets tillgångar,
287
som man emellertid vet är betydande: skogar, vattenfall och mineraler. Allra angelägnast är kanske,
som redan framskymtat, kommunikationsproblemen. Det finns endast några tiotal svenska mil bilväg, några mil järnväg, en två mil
lång linbana och ett par inrikesflyglinjer. I övrigt kan i allmänhet
inte ens ponnies eller mulåsnor ta
sig fram, utan alla måste gå till
fots, och allt måste forslas av
mänskliga bärare. Liksom på sina
håll i Afrika är det första hjul byborna får se ofta ett flygplanshjuL
Tekniskt bistånd, som Nepal är i
skriande behov av, mottas emellertid numera från ett flertal länder, bland vilka särskilt det i
många avseenden närbesläktade –
neutrala, flerspråkiga, bergiga och
havsisolerade – Schweiz utmärkt
sig. Nepalesisk jakost efter bästa
schweizermodell, komplett med hål
och allt, att sköljas ner med australiensisk bourgogne, hör följaktligen också till de läckerheter en europeisk sybarit undfägnas med i
Royal Hotels matsal. En och annan
svensk expert har också varit verksam i Nepal, annars är det emellertid hittills mest stormakterna och
Israel som hållit sig framme. Indierna, som var först på fältet,
bygger vägar, flygplatser, diverse
hydroelektriska anläggningar och
mycket annat. Förenta staterna ägnar sig likaledes åt kommunikationsväsendet och vidare åt lärarutbildning, småindustri och s. k.
»multipurpose schemes» i avlägs- 288
nare dalgångar. Sovjetunionen har
bl. a. ställt ett sjukhus i Kathmandu, en sockerfabrik och en cigarettfabrik i utsikt, och kineserna
ett pappersbruk och en cementfabrik. Israelerna, vars politiskt betingade u-hjälp ju hör till de mer
framgångsrika i världen, har närmast engagerat sig för statliga
byggnadsarbeten. Därtill kommer
givetvis de internationella organisationerna, i första hand FN :s
olika fackorgan, Colombo-planen
och Ford Foundation. Det var för
övrigt under ett besök i Kathmandu
som Dag Hammarskjöld fick uppslaget till FN :s OPEX-program,
som tar sikte på att vissa u-länder
inte bara behöver hjälp av utländska rådgivande experter utan
också behöver utlänningar direkt
inkapslade i sitt förvaltningsmaskineri på exekutiva poster.
Nepalesarna är givetvis livligt intresserade av dessa moderniseringssträvanden, men de är kanske
också angelägna om att tempot inte
skall bli för högt uppdrivet. »The
Commoner», den andra av landets
båda engelskspråkiga dagstidningar, framhöll för en tid sedan
i en ledare, att utländsk hjälp vore
mycket värdefull, men att Nepal
för sin del också hade något att
erbjuda västerlandet. På grund av
de många helgdagarna och arbetstakten i övrigt, kunde nämligen
nepalesen i gemen endast sägas arbeta halva året, se där något för
de stressade industriländerna att ta
efter!
v.
När klockorna i Delhi och Calcutta visar på tio minuter över
tolv förkunnar ett skott från en liten kanon framför regeringspalatset Singa Durbar i Kathmandu att
klockan är tolv i Nepal enligt nepalesisk kanontid. Tidsskillnadens
existens och storlek symboliserar
rätt väl Nepals vilja till självständighet gentemot grannen i söder
och dess samtidigt påtagliga gemenskap med detta land. Nepal är
redan genom sitt läge ett övergångsland mellan Indien och Kina,
men det ligger huvudsakligen på
den indiska sidan vattendelaren
såväl geografiskt som kulturellt och
politiskt sett.
Att britterna under sin tid i Indien respekterade Nepals självständighet i den utsträckning de
gjorde-Nepals utrikespolitik och
utrikeshandel låg visserligen 1816-
1947 realiter i britternas händer,
men sina inre förhållanden fick
nepalesarna sköta själva – torde
väsentligen ha sammanhängt med
deras behov av nepalesiska gurkhasoldater, vilka med en djärv jämförelse kan sägas ha spelat en liknande roll för Nepals självständighet som malmexporten till Tyskland för Sverige under andra
världskriget. Rekryteringen tog sin
början efter kriget mellan Nepal
och Ostindiska kompaniet 1814-
1816. Regeringen i Kathmandu,
som mobiliserat allt vad landet
hade av stridbart folk, hotades efter fredsslutet av en svår demobiliseringskris; hemvändande demobiliserade soldater hade mer än en
gång i landets blodiga historia vänt
sig mot den egna regeringen. Britterna, som under kriget lärt sig att
sätta stort värde på sina motståndare, kom dock regeringen till undsättning och lovade överta tre regementen i sin sold. Under sepoyupproret ökade antalet till fyra, och
1908 var det uppe i tio, vardera bestående av två bataljoner. »The
Gurkha Brigade», som förbanden
gemensamt kallades, fick snart ett
välförtjänt rykte att tillhöra det
brittiska imperiets verkliga elittrupper. Under båda världskrigen
utökades antalet gurkhasoldater
till omkring 200 000, och de kämpade från Hongkong i öster till
Flandern i väster. På det hela taget
var ranorna mycket trogna brittiska bundsförvanter och tvekade
aldrig att lägga Nepals tyngd i den
brittiska vågskålen. Som belöning
fick de, som sagt, bevara inre handlingsfrihet och erhöll ansenliga
brittiska subsidier, som bland annat gjorde det möjligt för dem att
bygga de ståtliga vita palats som
Kathmandu vimlar av och låta importera martialiska ryttarstatyer
av sig själva.
Indiens delning och frigörelse
rubbade till en början inte så mycket på detta. Den nya indiska regeringen åtog sig att respektera Nepals överenskommelser med den
gamla auglo-indiska regimen, och
rekryteringen av gurkhasoldater
289
fortfar alltjämt; britterna har åtta
bataljoner i sin tjänst, indierna
aderton, vilket årligen inbringar
den nepalesiska statskassan omkring 600 000 pund och ungefär
det dubbla beloppet i indiska rupier förutom de hemvändande soldaternas allmänna, tekniska och
militära kunnande. Senast utmärkte sig gurkhasoldaterna i Katanga, där de ingick i den indiska
FN-brigaden och satte skräck i
Tshombes gendarmer. Man kan
bara undra varför inte FN direkt
vänt sig till den nepalesiska regeringen, när organisationen behövt
legosoldater för fredens upprätthållande.
Förhållandet till Tibet och Kina
har varit mera invecklat. Efter ett
krig mellan Nepal och Kina 1788-
1792 blev Nepal tributpliktigt till
den kinesiske kejsaren och efter
krig mellan Nepal och Tibet 1852-
1856 blev Tibet tributskyldigt till
Nepal (den förra tributen erlades
fram till kejsardömets fall 1912,
den senare fram till det kommunistiska maktövertagandet i Tibet
1950). I båda fredstraktaterna förkunnades det, att Nepal och Tibet
skulle vara som bröder, och det rå-
der intet tvivel om vem som ansåg
sig vara brödernas gemensamme
far. Förbindelserna mellan Nepal
och Tibet var dock länge i huvudsak inskränkta till att några tusen
nepalesiska bönder och köpmän årligen vandrade över gränsen med
smör, som de tibetanska klostren
behövde för sina religiösa ceremo- 290
nier (smöret brändes för att åstadkomma erforderlig värme för bönkvarnarna att rotera och som ersättning för olja i altarlamporna).
Efter någon månad ätervände nepalesarna till sina dalar med Ubetanskt salt, den viktigaste av de ingredienser det nepalesiska självhushållet saknar.
När den nya, starka, kommunistiska centralregeringen i Kina 1950
gjorde slut på Tibets halvsuveräna
status och därmed eliminerade landet som buffertstat var det naturligt att indierna fann det angeläget,
att se om sitt hus i de kvarvarande
buffertstaterna Nepal och de mer
eller mindre under indiskt ·protektorat stående Sikkim och Bhutan.
övertygelsen att endast en demokratisk regim med framgäng kunde
hälla kommunismen stången torde
ha legat bakom det stöd indierna
1950J51 gav kung Tribhuvan och
de nepalesiska kongressledarna i
deras strävanden att ersätta ranaoligarkin med en konstitutionell
monarki respektive den oro kung
• Mahendras statskupp tio år senare
väckte i Indien. Nehru fann det
också angeläget, när kineserna efter 1959 års uppror än påtagligare
installerade sig i Tibet och samtidigt befanns ha besatt en del indiska gränsposter i Himalaya, förklara i det indiska underhuset, att
ett angrepp mot Nepal komme att
betraktas som ett angrepp mot Indien självt.
Himalayagränsernas aktualiserande 1959 väckte givetvis också
frågan om Nepals drygt 800 km
långa nordgräns. I motsats till indier och burmeser lyckades dock
nepalesarna relativt lätt komma
överens med kineserna om gränsdragningen, och en gränstraktat
undertecknades under kung Mahendras besök i Peking i oktober
1961. Ett kinesiskt påstående om att
Mount Everest till sin helhet låg
på kinesiskt område hade tagits
tillbaka. Däremot underkändes
bergets namn som en kvarleva från
imperialismens dagar; Sagar Matha
skall numera den hälft av berget
som ligger på Nepals område heta
och Jolmo Lungma den kinesisktibetanska hälften. Ett kvardrö-
jande orosmoment utgör emellertid
de beväpnade tibetanska flyktingskarorna som huserar i gränstrakterna.
Intresset för kontakter med
andra länder än de båda övermäktiga grannländer, som på alla sidor omger Nepal, är omisskännligt.
Kung Mahendra har under sin
åttaåriga regeringstid hunnit besöka ett stort antal länder i olika
världsdelar och därigenom ökat
kunskapen om Nepal. Bl. a. deltog
han i det neutralistiska toppmötet
i Belgrad 1961. I Sverige var han
på privat besök 1958. Diplomatiska
förbindelser har vidare upptagits
med ett fyrtiotal länder, däribland
Sverige. 1955 invaldes Nepal i FN,
och landet är också en aktiv medlem av flertalet av FN :s fackorgan.
* *
*
Buffertstatens läge är, som bekant, inte lätt varken psykologiskt,
politiskt eller militärt. Nepal har
obestridligen en egen nationell särprägel och en vilja till eget liv som
självständig stat, och det är en förutsättning för bevarandet av dess
särart och självständighet både att
kineserna hålls på avstånd och att
beroendet av indisk hjälp inte blir
för stort. Landets egen arme är,
trots gurkhasoldaternas personliga
tapperhet, knappast till fyllest för
att hejda vare sig en kinesisk in- 291
vasion eller en indisk skyddsockupation. Särskilt efter det indiska
debaclet under gränsstriderna förra
hösten har också nepalesarna blivit angelägnare än förut att betona
s’in önskan att få vara neutrala.
Nepal är, som sagt, ungefär lika
stort som Tjeckoslovakien. Man
vill, för att anknyta till ett makabert tjugofemårsminne, gärna hoppas, att den dag inte skall randas,
då Nepal av grånade statsmän avfärdas som »ett avlägset land, som
vi inte vet någonting om»!