Italien – Framgångens land


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

••
ITALIEN- FRAMGÅNGENs LAND
ITALIENARNA har många av de latinska nationernas karakteristiska
drag. En temperamentsfull inställning till politiken, trots framgångsrika reformer alltjämt svåra sociala
förhållanden, som förorsakas bl. a.
av ojämn fördelning av förmögenheten och nationalinkomsten, samt
stora skillnader i levnadsstandarden mellan landets olika delar, särskilt mellan söder och norr, förutbestämmer till en viss grad landets
politiska liv. I andra världskrigets
spår kom skadeståndet, som
kanske inte var så stort i sig självt,
men som var svårt att fullgöra på
grund av ödeläggelsen. Flera sönderbombade industrier, städer och
byar, sprängda broar, förstörda
järnvägslinjer och blockerade tunnlar utgjorde spåren av två års hänsynslös strid från Sicilien ända upp
till Alperna. Italien har ännu idag
gott om ruiner och ännu icke återuppbyggda platser, vilket man
snart finner, om man lämnar de
mest anlitade turiststråken och bilar litet på landsortens småvägar.
Det är inte förvånansvärt att en
sådan förstörelse samt förlusten av
alla kolonierna – Dedocanes och
Rhodos, Libyen, Somaliland och
Eritrea för att inte tala om kejsardömet Etiopien – har orsakat en
Av legationsrådet WIESLAY PATEK
stark reaktion i form av politisk
jäsning och splittring på djupet.
Dessa psykologiska följder av ett
förlorat krig accentuerades ytterligare genom sammanbrottet för den
23-åriga fascistiska regimens sista
upplaga Sociala Republiken
etablerad i Norditalien efter Mussolinis befrielse av tyska fallskärmssoldater- och monarkiens fall vid
~olkomröstningen 1946. I ett sådant
nödläge och i en sådan politisk situation kunde helt naturligt endast
kaos födas. Att detta trots allt inte
inträffade beror främst på italienska folkets uthållighet, flit och icke
minst måttlighet i livsföring samt
en under krigsåren dyrt köpt politisk erfarenhet. Å andra sidan spelades också en viktig roll av de
framsynta ledarna. När Mussolini
den 25 juli 1943 avskedades av
Viktor Emanuel III efter att ha blivit nedröstad under ett nattplenum
i det stora fascistiska rådet fick
marskalk Badoglio i uppdrag att
styra det av kriget delade Italien
tills Rom befriades i juni 1944.
Hans efterträdare blev ordföranden
i den nationella befrielsekommitten Bonomi, vilken som representant för sex demokratiska partier
behöll premiärministerposten till
krigets slut i juni 1945. Efter ett
262
kort mellanspel av Pari övertogs
regeringsrodret av en kristlig demokrat, dr. Aleide de Gasperi, som
under kriget tjänstgjorde som bibliotekarie i Vatikanen. Hans epok
kom att vara i tio år och blev bestämmande för det sönderslitna
landets framtid. De Gasperi fick så
småningom av folket namnet »återuppbyggnadens fader», vilket gav
uttryck för en allmän beundran för
hans förtjänster som premiärminister i åtta regeringar i rad. Under dessa första tio år efter kriget
behövde Italien inte enbart en materiell förnyelse utan även en moralisk uppryckning och detta genomfördes lika storartat som
skickligt av de Gasperi. Redan ett
år efter krigsslutet fick det italienska folket uttala sig i en folkomröstning om monarki eller republik
och välja konstituantan. Monarkien
fick en sjättedel mindre av de avgivna rösterna än anhängarna av
republik och Umberto II, som sedan befrielsen av huvudstaden verJ<,ade som provi’sorisk statschef och
efter faderns formella abdikation
bara var »kung för en månad»,
tvingades lämna landet och bosatte
sig i Portugal.
Folkomröstningen likviderade
samtidigt en del mera »tidsbetonade» politiska partier och förstärkte de stora traditionella partierna: det socialistiska, som fick
mer än en femtedel av rösterna, det
kommuni’stiska, som fick nära lika
mycket och det kristligt demokratiska, som fick mer än en tredjedel av samtliga röster och därmed
207 av de 555 piatserna. Liberala
partiet och det republikanska med
dess stolta traditioner från Garibaldi-tiden fick också sitt förtroende bekräftat liksom olika monarkistiska grupper. I januari 1947
ägde emellertid en händelse rum i
Rom som ännu i dag utövar ett
stort inflytande på Italiens politiska liv. Under en socialistisk kongress lämnade en minoritet under
Giuseppo Saragat partiet. Denna
minoritet, som var emot fortsatt
samgående med kommunisterna,
bildade ett eget parti, som på en
kongress i Bologna 1952 tog namnet »Socialdemokratiska partiet».
Majoriteten däremot kvarstod i det
socialistiska partiet under Pietro
Nenni. Trots att Saragat-gruppen
aldrig blev stor – den ökade sitt
antal deputerade under det senaste
valet 1963 från 22 till 33 -har den
ofta beklätt platser i ministären.
Det hela ökade betydligt manövreringsförmågan i parlamentet för
det största partiet, det kristligt demokratiska. Valen 1948 gav detta
parti en ännu större framgång:
nära hälften av rösterna samt 306
av de 573 mandaten i andra kammaren besattes av kristliga demokrater i republikens första parlament. Partiet fick sålunda en absolut majoritet.
För att säkra stabiliteten i landets politiska .liv och ge de redan
genomförda och planerade reformerna – särskilt de för jordbruket
viktiga – bättre förankring i hela
samhället fortsatte man dock med
en koalitionsregering. Som bekant
utsättes alltid varje parti som sitter
en längre tid vid makten för olika
sympatifluktuationer hos väljarkå-
ren. Ingenstans kan man antagligen
förstä det bättre än i Sverige, där
det socialdemokratiska partiet har
en liknande ställning som det kristligt demokratiska i Italien. Ibland
blir objektivt riktiga åtgärder, som
genomförs av en sittande regering,
inte populära och dessutom kommer som regel allmänheten fram
med den naturliga begäran att få
det ännu bättre trots att den redan har det relativt bra. I Italien,
liksom i flera andra kontinentala
länder, pågår praktiskt taget en
oavbruten kamp om makten i parlamentet, och det politiska livet på-
verkas dessutom vid allmänna val
av mänga säregna politiska »combinaziones». Däl’för undrar ingen
över att »Democracia Cristiana»
redan vid valet 1953 ·fick vidkännas en förlust som medförde att
den absoluta majoriteten upphörde
– partiet fick endast 40 procent av
rösterna och besatte därmed 262 av
de 589 mandaten i andra kammaren. Efter åtta är vid makten lämnade de Gasperi strax efteråt regeringsstyret och avled efter en tid.
Efter två kortvariga ministärer lyckades Mario Scelba i februari 1954
bilda en regering stödd på samma
majoritet som de Gasperis sista
kabinett. 18 månader senare efterträddes han av Antonio Segni, den
nuvarande statspresidenten, och
263
två år senare ]mm en rent kristligtdemokratisk regering under Adone
Zoli till makten och styrde landet
tills de tredje parlamentsvalen
hölls i maj 1958. Alla dessa regeringar har tvivelsutan bidragit till
att det kristligt demokratiska partiet återhämtat sig efter det senaste
nederlaget. Utomordentligt viktiga
reformer för den sociala och ekonomiska utvecklingen antogs under
dessa fem år. Bl. a. bildades hälsovårdsministeriet och nationalrådet
för ekonomi- och arbetsfrågor, ·pensioner för jordbruksarbetare infördes och extrakrediter på 200 miljarder lire gavs för jordbruksreformen. Detta program kompletterades med betydande krediter till offentliga arbeten i det fortfarande
efterblivna Calabrien samt Po-deltat. slutligen tillkom nationalrådet
för atomkraftens fredliga utnyttjande och koordinationsministeriet
för av staten understödda .företag.
Följden av denna mälmedvetna sociala och ekonomiska politik uteblev inte. Vid valet 1958 erhöll
Demoeracia Cristiana 42,3 procent
av rösterna, vilket resulterade i 273
av de 595 mandaten i deputeradekammaren (antalet platser i det
italienska parlamentet stiger i båda
kamrarna liksom i vissa andra
kontinentala stater proportionellt
med antalet röstberättigade). Absolut majoritet ätervanns dock inte
och i samband med allt högljuddare rop från såväl socialister som
socialdemokrater om »apertura a
sinistra»-öppning åt vänster, och
264
inför faran av en ny tillbakagång
vid det annalkande valet bestämde
sig det kristligt demokratiska partiet vid partikongressen i Neapel i
januari 1962, alltså femton månader .före det senaste valet i april,
för denna nya politik. Uet var antagligen ett logiskt beslut, men diskussionsvågorna gick höga hela tiden och »Öppningen» åt vänster
förblev faktiskt snarare en halvmesyr.
I februari 1962 bildade professor
Amintore Fanfani, som redan tidigare varit premiärminister tre
gånger, sin fjärde regering med
bl. a. socialdemokratiskt deltagande och parlamentariskt stöd av
socialisterna under Nenni. Inför de
stundande valen befarade dock det
kristligt demokratiska partiet en
förlust på sin högerflygel. Detta
fann bl. a. sitt uttryck i ett strax
före valen av den 28-29 april 1963,
publicerat program författat huvudsakligen av partisekreteraren
Aldo Moro. I programmet proklamerades bl. a. en sorts korståg mot
kommunismen, tvärstopp för vidare
förstatligande av näringslivet sarrit
trohet mot Atlantpakten och gemensamma marknaden. Detta nya
program kom dock för sent och det
kristligt demokratiska partiet led
sitt största nederlag sedan kriget.
Procentuellt gick röstantalet för
partiet ned till 38,3 proc. och mandattilldelningen stannade vid 260
av de 630 platserna. Röstetalet
minskade från 12,5 milj. till 11,8
milj. Segerherrar blev socialdemokraterna, vilka ökade sitt mandatantal med en tredjedel till 33 mandat samt liberalerna. Även neofascisterna hade vissa framgångar,
medan monarkisterna förlorade
främst på grund av inre konflikter.
Irrgen kunde förutse en sådan förändring. På vänsterkanten ökade
kommunisterna från 140 till 16()
mandat – de fick en hel miljon
nya röster huvudsakligen hos de
yngre väljarna. Partiet vann deras
sympatier bl. a. genom att föryngra sitt ledarskikt. Det var nästan häpnadsväckande att i Norditalien med dess tämligen väl betalda industriarbetare kommunisterna fick hälften av de avgivna
rösterna, medan de bland de fattiga
lantbrukarna i söder endast erhöll
omkring en sjättedel. Vatikanens
pressorgan Osservatore Rornano
betonade bl. a. med rätta att de italienska arbetarna fortfarande inte
visste mycket om deras kamraters
liv bakom järnridån. Därför kan
kommunisterna alltid så lätt
komma med överbud. Kommunistiska infiltrationsförsök i den politiska, ekonomiska och sociala apparaten samt i massmedia under
»apertura a sinistra» hade även varit framgångsrika. Alla dessa förklaringar till trots kan det dock
inte döljas, att det förhållandet att
en fjärdedel av hela väljarkåren
röstar kommunistiskt är farligt för
Italiens säkerhet och i längden för
hela dess politik. De kristliga demokraterna måste nu grundligt genomtänka sin politiska strategi och
—-~——–……………..~-1··——————–

sina taktiska metoder. De kristligtdemokratiska minoritetsministä-
rerna, kan inte i det italienska parlamentariska systemet regera i
längden. Både den fortsatta »Öppningen ät vänster» liksom en centerbetonad lösning (det är mindre
sannolikt med någon hjälp frän hö-
gerhåll) tillhör det principiellt möjliga i framtiden.
Denna politiskt ogynnsamma utveckling är desto mera oförklarlig
med tanke pä att Italien under den
kristligt-demokratiska ledningen
gick in i en ekonomiskt dynamisk
period utan like. Utan att tala om
deltagandet i den gemensamma
marknaden befinner sig landet tack
vare en ibland djärv men ändå försiktig planering i förening med
hårt arbete, som ofta väcker beundran (samt i början stöd av den
amerikanska Marshallhjälpen) i ett
övergångsläge till ett högt industrialiserat samhälle. Norditalien
utgör faktiskt sedan flera år tillbaka ett sådant, men helhetsbilden
är med hänsyn till de alldeles speciella förhållandena i söder inte enhetlig. Allt oftare talas dock med
rätta om det »italienska undret».
Först kom rationalisering genom
mekanisering och till slut infördes
i flera stora industriföretag automationen. Sedan 1938 har den italienska industriproduktionen tredubblats; den har fördubblats sedan 1950. Det verkliga mirakelåret
var 1960, dä industriproduktionen
ökade med 15,6 proc. Under de två
påföljande åren fortsatte industri- 265
produktionen att öka i liknande
takt. Löpande och planerade investeringar antyder att denna utveckling kommer att fortsätta under
hela 60-talet, dock något mindre
hastigt efter 1965. Siffror av denna
storleksordning har man annars
endast hört talas om frän östblocksstaterna, men där är de statistiska metoderna alldeles »speciella». Bruttoprodukten i Italien
växer nu genomsnittligen med åtta
procent per är, medan industrins,
särskilt stål-, maskin- och motorindustrins samt den kemiska industrins produktion ökar med 10-18
procent per år. Från 1950 har nationalinkomsten ökat med två tredjedelar och växer nu med omkring
sex procent per år. Man väntar att
nationalinkomsten 1970 skall uppnå ungefär 265 miljarder kronor.
Sedan 1958 ökade löntagarnas
reella köpkraft med 25 procent.
Gemensamma marknadens finansministrar varnade emellertid i september Italien och Frankrike för
inflationstendenser, vilka befaras
kunna uppstå även i Västtyskland
och Holland.
Italien har också finansiellt utvecklats till ett av Europas starkaste länder. De officiella valutareserverna uppgick vid årsskiftet
1961 j 62 till l 7 miljarder kronor
medan Sverige hade 3,8 miljarder.
Under de senaste åren har landet
dessutom tillförts mängder av utländskt kapital, som lockas av de
stigande italienska aktiekurserna.
Ett par svenska industrier har
266
byggt systerföretag eller helt och
hållet flyttat till Italien. Landet
börjar även uppträda som kreditgivare på den internationella marknaden.
Allt detta har medfört, att arbetslösheten, som tidigare under
50-talet var uppe i två miljoner
jämte lika många partiellt arbetslösa, nu är nere i 1,3 miljoner.
Det statistiska centralinstitutet !har
genom stickprovsundersökningar
även kommit fram till siffran 0,6
miljoner. Man tror att arbetslösheten snart skall vara nere i 2-3 procent, vilket anses vara minsta möjliga. Redan sommaren 1963 diskuterades arbetskraftsproblemen och
man övervägde att hemkalla en del
specialister från utlandet. Ännu för
icke länge sedan sände Italien årligen stora skaror emigranter ut i
världen. I Schweiz är minst 300 000
italienare sysselsatta och Västtyskland, Frankrike och Belgien använder också italienska arbetare.
lits i stort sett resultat av en väl
genomtänkt planering på längre
sikt. På flera områden tog staten
ansvaret, t. ex. vägar, broar, vattenoch kraftledningar, sjukhus, vilket
så småningom h}älpte hela nä-
ringslivet i dess utveckling. Liksom 1898-1908, när den nya exploateringen av elkraften i Alperna
gav impulsen till en stor ekonomisk
framstöt, är det även nu energiförsörjningen som bestämmer framåtskridandet. Naturgas och olja, som
1950 svarade för endast 24 procent
av försörjningen, var tio år senare
uppe i 54 procent och beräknas
1970, när de nya naturgasfyndigheterna kan utnyttjas, komma upp
i 70 procent. På tio år har naturgasproduktionen ökat trettonfalt
och införseln av råolja fyrdubblats
Å andra sidan har landet fortfarande den lägsta levnadsstandarden av alla stora stater i Västeuropa. 1951 var dock årsinkomsten
per invånare två gånger större än
1945 och 1962 var den fyra gånger
större. F. n. är den genomsnittligen
omkring 3 000 kronor per år.
För tio år sedan hade en italienare på 70 egen bil, medan samma
siffra nu är en på 20. 1970 väntas
siffran vara en på 7-8 personer, så-
lunda nära lika mycket som f. n. i
Sverige. Det stora uppsvinget i det
ekonomiska livet är som framhåltill 21,5 milj. ton.
För ett land som i övrigt är fattigt på råvaror blir exporten av
utomordentlig betydelse för såväl
den ekonomiska som sociala utvecklingen. Den s. k. Vanoniplanen
»för ökad sysselsättning och nationalinkomst under tioårsperioden
1955-64», som faktiskt är en stor
utvecklingsplan för hela näringslivet, framför allt för industrin, förutsåg bl. a. eliminering av det permanenta underskottet i betalningsbalansen. Detta mål hade emellertid uppnåtts redan 1957, alltså på
tre år i stället för tio. Den första
sjuårsperioden 1954-61 gav en ökning i exporten på 156 procent i
stället för de planerade 42, medan
importen samtidigt steg med 114

procent i stället för 30. Det allmänna värdet av Italiens utförsel
överskred 1961 fyra miljarder dollar; den metallurgiska, mekaniska
och kemiska industrin svarade tillsammans för nära 56 procent av
denna summa. Idag står Italien på
sjunde plats bland världens exportörer – 1961 uppgick landets andel av världsexporten till 3,57 procent. Även handelsutbytet med Sverige får en allt större omfattning.
Detta är nästan lika stort i varje
riktning och tillsammans närmade
det sig 1962 1,3 miljarder kronor.
Svensk export följer i stort sett de
traditionella linjerna: råmaterial
-cellulosa och trämassa (omkring
170 milj. kr.), järnmineraler (17
milj.), järn och stål (80 milj.),
papp och papper (59 milj.) samt
maskiner (110 milj.). Importen till
Sverige, vilken är som sagts lika
stor ad valorem, utgörs huvudsakligen av beklädnadsprodukter, vävnader, tyger, skor, olika halvfabrikat, livsmedelsprodukter, maskiner samt kemiska produkter.
Enligt experternas mening är framtidsutsikterna för det svenskitalienska handelsutbytet alltjämt
goda.
De gamla traditionella varutyperna, som ännu under mellankrigsperioden spelade en viktig roll
för den italienska utförseln dvs.
jordbruks- ooh skogsprodukter, vilt
och fisk avtar däremot i betydelse.
Deras andel i den allmänna exporten sjönk från 12,8 procent 1951
till 10,2 procent tio år senare.
27- 634846 Svensk Tidskrift H. 8-9 1963
267
Dessa varor svarade 1950 för 32
procent av bruttonationalprodukten men tio år senare dvs. 1960 för
22 procent, alltså en minskning
med en tredjedel. 1970 väntar man
att siffran skall vara 13 procent.
Men lantbruket utgör fortfarande
tillsammans med fisket den främsta
inkomstkällan för en tredjedel av
befolkningen, trots att det ännu för
lcke länge sedan uppvisade förhållanden som tyder på stor eftersläpning från såväl ekonomisk som social synpunkt. Detta var särskilt
fallet i Syditalien.
En omfattande jordbruksreform
igångsattes 1950 i fem olika områ-
den samtidigt, vilken sägs det
inom loppet av femton år skall omvandla dessa till fullt produktiva
områden. J ordbruket i Syrlitalien
utgör ännu i dag det största problemet. Denna landsdel upptar 40
procent av landets yta och rymmer
37 procent av hela dess befolkning
på omkring femtio miljoner. Men så
sent som 1950 bidrog Syrlitalien endast med 20 procent av nationalprodukten. Var fjärde syditalienare
över sex år är analfabet, jämfört
med en på tjugo i Norditalien. År
1959 antogs en plan, som avser att
under tio år med hjälp av tio miljarder kr. göra skolplikten där till
en realitet. 150 000 klassrum skall
byggas och 70 000 nyutbildade lä-
rare skall ta hand om samtliga syditalienska barn mellan sex och femton år. Sedan tolv år koncentreras
emellertid regeringens aktivitet i
söder på jordbruksrationalisering
r ,.

,..
268
och infrastrukturen samt utrotande
av malaria m. fl. farsoter och på
råvaruinvestering. På bevattning,
konstgödsling och grundförbättring
har man i genomsnitt lagt ner mellan sju och åtta gånger så mycket
per hektar som samma jord värderades till 1959. Samma års jordreform fördelade 600 000 ha latifundiejord i olika delar av landet –
men företrädesvis i Syditalien –
bland drygt hundra tusen förutvarande lantarbetare, vilka sedan erhållit bostäder, redskap, kreatur,
utsäde och en nödtorftig yrkesutbildning. Reformen omfattar förutom Syditalien i egentlig mening
– där såsom t. ex. i Campania
folktätheten mellan Neapel och
Capua redan överstiger fem a sju
hundra invånare per kvadratkilometer – även Sicilien och Sardinien och slutligen ett område norr
om Rom samt Podalen i Norditalien. Kostnaderna under femton år
fram till 1965 beräknas uppgå till
ungefär 17 miljarder kronor och i
söder täckes de av »La Cassa per il
Mezzogiorne» – en statlig kreditinstitution för planering, finansiering och koordinering av hela detta
arbete. Ä ven från utlandet – bl. a.
från Västtyskland och Sverige –
strömmar nu kapital till Syditalien,
där man ger både tull- och skattelättnader samt reduktion av andra
avgifter, vilket gör bildandet av
nya moderna företag där lönande.
Och detta behövs, ty enbart en förbättring av jordbruket kan inte lösa
alla problem i en landsdel med en
traditionellt hög befolkningsökning. Siciliens befolkning t. ex. har
femdubblats de senaste hundra
åren, medan hela Italiens »endasb
fördubblats. Den målmedvetna aktionen, genomförd med en häpnadsväckande konsekvens, som inger respekt, har under de förflutna
tio åren givit märkliga resultat. Totalinkomsten i ovannämnda områ-
den har sedan 1950 ökat med hela
80 procent, elströmskonsumtionen
med 50 procent och jordbrukets
produktion med mer än 42 procent.
Huvudsakligen har man Aleide de
Gasperi, de kristliga demokraternas
avlidne ledare att tacka för allt
detta. Stödd av en solid majoritet
i ·parlamentets båda kamrar drev
han 1950 igenom lagen om jordreformen och »La Cassa». En som
stod honom nära vid genomdrivandet av detta projekt var sedermera
premiärminister Antonio Segni,
f. d. sakkunnig jordbruksminister
och f. n. statspresident. Segni framlade i samband med europamarknadens skapande i slutet av 1961
den s. k. gröna planen. Denna anslog över fyra miljarder kronor
fördelade på fem år åt jordbruket
i hela landet, speciellt dock i Syditalien. Potatis- och vinodlarna,
vilka var bekymrade över konkurrensen från Holland respektive
Frankrike, skall hjälpas i första
hand, då kampen står om den
västra marknaden. Bl. a. har för
två år sedan den direkta vinskatten avskaffats.
För ett par månader. sedan lades

dessutom grunden till en stor internationell plan. Italien var en
gång landfast med Afrika, dess förbindelser går i dag över Medelhavet, vars kustländer utgör en mera
sammansvetsad enhet än vad det
verkar. I genomsnitt är i dag årsinkomsten i detta område, vari inberäknas Portugal och Spanien,
Sydfrankrike, Italien, arabländerna, Grekland, Turkiet och Israel, endast något över hundra dollar per person – en tiondel av
amerikanens genomsnittliga årsinkomst. Och deras befolkning, som
i dag är 180 milj., beräknas inom
tretton år öka till 250 milj. På den
internationella agrarorganisationens FAO-konferens i Rom 1960
med delegater från 88 länder antogs ett stort program för medelhavsländerna, vilket med hjälp av
miljarder dollar skall leda till att
bevattningssystemen utvidgas, att
kampen mot den i detta område så
ödesdigra erosionen intensifieras,
att jordens avkastning höjs genom
att tillföra den enorma mängder
gödningsämnen och att en grundlig
skolning av tiotals miljoner bönder
och herdar skall sätta i gång. Det
italienska jordbruket brottas med
svåra problem. Inhemska och utländska krediter kan inte åstadkomma allt utan även sådant som
detta latinska folks arbetsamhet,
okuvliga livsvilja och icke minst en
förhållandevis låg standard kommer säkerligen att bidra till en
framgångsrik lösning. Även om vä-
gen ännu är ganska lång, råder det
269
intet tvivel om, att det ljusnar för
de italienska bönderna.
Inrikespolitiska och ekonomiska
problem uppfyller förstås inte alla
aspekter i samhällslivet. Den italienska kulturens stora roll för hela
mänskligheten är så betydande, att
bara den skulle kunna ägnas ett
särskilt arbete. Detta hör emellertid strängt taget inte till landets
politiska bild. På gränsen till den
andliga sfären, men väl förankrad
»in terris» finns däremot påvestolen, en oskiljaktlig del av den
italienska vardagen. I varje medborgares medvetande finns en
djupt inrotad åsikt att den position
som Vatikanen innehar i världen
stärker fosterlandets allmänna
prestige, internationella ställning,
och t. o. m. säkerhet. Den Heliga
stolen står som bekant i vänskapligt för,hållande med praktiskt taget samtliga främmande makter
och Rom betraktas i dag på nytt
som ett av den västerländska civilisationens viktigaste centrum och
hela världens mötesplats. Senast visade sig detta när den nye påven
dagen efter sin kröning tog emot
den mest celebre och mäktige av
sina trogna, president Kennedy.
Med hänsyn till amerikanska protestanter dröjde presidenten emellertid endast en dag i norra Italien
för att undvika officiellt deltagande
i kröningsceremonin. Däremot deltog överhuvudena från andra övervägande katolska länder – presidenterna i Brasilien, Italien och Irland liksom det belgiska kungapa- 270
ret, Lichtensteins och Luxemburgs
hertigpar samt prinsen av Monaco.
Tillsammans var det 96 officiella
delegater från olika länder, bl. a.
från Sverige. Kung Gustaf Adolf
skickade ett personligt lyckönskningstelegram och drottning Elisabeth II representerades vid krö-
ningen av hertigen av Norfolk.
Chrustjov, som skickligt utnyttjade
Johannes XlX.III:s allmänt bekanta
fredskärlek (vilken förresten icke
var främmande för hans samtliga
företrädare) avsände också ett telegram. Den sex man starka franska
delegationen leddes av premiärminister Pompidou och inrymde bl. a.
en representant för Franska Akademin d’Ormesson och utrikesminister Couve de Murville. Den lika
stora italienska delegationen leddes
av premiärminister Leone och utrikesminister Piccioni, de fem man
starka spanska och västtyska delegationerna av utrikesministrarna
Castiella respektive Schröder. Sammanlagt var det ett fyrtiotal statsoch utrikesministrar samt andra
regeringsmedlemmar församlade på
en gång i Rom. Vidare var ett trettiotal representanter för afrikanska
och asiatiska stater – därav 14
muhammedanska – närvarande.
Paul VI :s kröning bevittnades även
av företrädare för alla viktigare internationella organisationer som
FN, Unesco, Europarådet, Arabförbundet, liksom Internationella
J ordbruksorganisationen FAO,
Kol- och Stålunionen, Euratom och
den gemensamma marknaden, tillsammans över 300 delegater. Inget
annat religiöst överhuvud har så
stor auktoritet som påven, vilken
regerar över världens största trossamfund med nästan 500 milj.
medlemmar, dvs. omkring en sjättedel av hela mänskligheten. Men
hans »kungarike är inte av denna
världen». Kärleken som för kristendomens :förening och utbredning spelar en väsentlig roll har visat sig tydligast under Johannes
XXIII:s pontifikat. Han utsträckte
sina armar både till ortodoxa och
protestanter liksom till icke troende, icke kristna och ateister. Han
bad för de ryska kosmonauterna
under deras himlafärder och gav
rosenkransen åt Rada Adjubei,
Chrustjovs dotter under hennes
besök tilLsammans med sin man
– Pravdas chefredaktör- i Vatikanen.
Johannes död ställde den katolska kyrkans ledning inför ett
svårt val: skulle den socialvänliga
linjen och den östvänligare utrikespolitiska kursen fullföljas eller
skulle den strängare hållningen
åter intagas? Representanter för
den sistnämnda åsikten var enligt
påstående kardinalkollegiets ordfö-
rande, den åldrige Ottaviani samt
föreståndaren för det italienska
episkopatet, ärkebiskopen och kardinalen Siri. Den konservativa linjen hade alltså sina varmaste •förespråkare hos två kyrkomän ur
småborgerlig respektive proletär
härkomst. Den förstnämnde är son
till en bagare medan Siris fader var
hamnarbetare. Båda gav dock slutligen sina röster för kardinal Giovanni Battista Montini, son till en
advokat, parlamentsledamot och
författare. Han var en företrädare
för den framstegsvänliga linjen
inom kyrkans ledning. Under mitt
besök i Rom kort före Johannes
XXIII :s död talades det redan då
om honom som katolska kyrkans
bästa huvud. Därtill kommer Paul
VI :s viktiga karaktärsdrag: barmhärtighet, stränghet mot sig själv
och stor försiktighet. Inför julen
1962, då han inte förfogade över
några pengar, gav han sin egen
biskopsstav till en insamling för de
fattiga och sade bara, att man inte
bör fästa sig vid någonting. För att
utsprida glädje bland de olyckliga
på kröningsdagen överlämnade han
cirka 10 000 kronor ur egna medel
till en festlig måltid för fångar och
föräldralösa barn. Den nye påven
stiger upp kl. 5 och arbetar omkring 18 timmar om dygnet. Han
har t. o. m. avstått från sitt sista
favoritnöje, nämligen att lyssna på
Beethovens och Chopins musik.
Bland hans favoritförfattare återfinns de Bernanos, Nobelpristagaren Camus, Chenu, Fader Congar
och de Lubac samt de Teilhard och
Maritain, vilken han själv översatt
från franska till italienska. Paul VI
var den förste som av Johannes
XXIII fick kardinalsvärdighet –
ett erkännande för hans mångåriga
tjänst i statssekretariatet under tre
påvar – från vilken han frivilligt
avstått tidigare. Under hans tid som
271
ärkebiskop i Milano förändrades de
politiska förhållandena fullständigt
i denna industristad. Ännu för fyra
år sedan satt kommunister i LO
och andra arbetsorganisationer. Ärkebiskopen tvekade inte att uppträda i egen person i fabriker, där
han på massmöten förde fram ekonomiska och sociala argument.
Snart nog förlorade kommunisterna majoriteten.
»Skall folket komma tillbaka till
kyrkan?» frågade Paul i ett förord
till en bok och svarade med ett bestämt nej. »Prästen måste själv
komma till fabrikerna, dessa teknikens tempel, där den moderna
världen lever.» – »Apostolatet är
inte en erövring utan en service»
– var ett annat av hans uttalanden. Börsen, som vid nyheten om
Johannes XXIII :s frånfälle noterade en allmän kurshöjning, reagerade vid valet av Paul VI med
en övergående nedgång. Detta var
desto mera häpnadsväckande som
OsserV1atore Romano, Vatikanens
officiösa språkrör, flera gånger
fastslagit såväl före som efter skiftet på den heliga stolen, att oberoende av de politiska närmandena
är de kristliga idealen oförenliga
med den materialistiska läran.
Upprepade förklaringar av sådan
art samt några andra deklarationer av Paul VI, som »noga övervä-
ger alla sina ord», orsakade i sin
tur hans första presskritik i östblocket. Men »Öppningen åt östern» blir antagligen upprätthållen
för att bl. a. i möjligaste mån för- 272
bättra katolikernas situation där.
Den framlidne påven utgick i<från
att det vore bättre att eventuellt
träffa en överenskommelse med Sovjet om katolikernas ställning i
Östeuropa än att medverka till att
skapa nya martyrer. Denna åsikt
delas även av hans efterträdare.
Det var kanske därför som den
nye påven omedelbart efter sin krö-
ning uttalade sin välsignelse- antagligen för första gången i Vatikanens historia – även på polska och
ryska. På 50-årsdagen av patriarken Alexis biskopsvigning överlämnades i Moskva Paul VI :s lyckönskningar av Genevebiskopen Charrier
och en fransk dominikanerpräst,
vilket innebar en akt utan precedens i den katolska kyrkans historia. I det engelska prästseminariet i Italien försäkrade samtidigt
den nye påven, att Englands dramatiska separation från Rom och
de engelska katolikernas förhoppningar uppfyller hans hjärta med
medlidande och djup sympati. På
den anglikanska kyrkans kongress
i Toronto uttalade å sin sida Ceylonbiskopen en förhoppning att
»föreningen med den katolska kyrkan en dag skall bli förverkligad».
Slutligen förbereddes till konciliets
just pågående andra session ett särskilt »schema<» om förhållandena
mellan kristna och judar och sekretariatet för de kristnas enighet
utvidgades till att omfatta även
ickekristna. Denna »supranationella» karaktär av den katolska –
ordet betyder som bekant allmänna
– kyrkan och utvidgningen av
dess relationer utåt gynnar inte endast det mellanfolkliga samarbetet
och freden utan även Italiens politiska position.
Italiens inre politiska utveckling
går oft’a som en pendel från vänster till höger och tillbaka. I stora
drag behålles emellertid jämvikten
tack vare det största partiet, DC :s
– trots de senaste förlusterna –
stabiliserande verkan. Ekonomiskt
kan man tala om ett dynamiskt
framåtskridande, vilket ytterligare
accentuerats sedan landet blev
medlem i den gemensamma marknaden. Trots ett tämligen stort antal egna kommunister utgör Italien
tack vare sitt medlemsskap i Atlantpakten och genom ovannämnd’a
kvaliteer en viktig och beaktad utpost i söder mot den östeuropeiska
faran.