Konservatismen som världspolitisk maktfaktor

KONSERVATisMEN SOM VÄRLDSPOLITISK
MAKTFAKTOR
229
Av fil. dr ERIC von BORN
För de skiftande politiska iderikt- — att skydda dem mot en hotande
ningarna kunde man lätt uppställa förruttnelse.
stamträd, utvisande deras upp- Som utgångspunkt för den statskoms! och tillväxt med ett ofta yp- bevarande ideologien har man gärpigt grenverk. Här och var skulle na betecknat Edmund Burkes
man då kunna finna ympkvistar ”Tankar om den franska revolutiofrån avlägsna träd och någon gäng nen”. Detta verk utkom året efter
även en präktig ympgren i en stormningen av Bastiljen, med viigrönskande krona. Detta gäller så- ken händelse ”l’ancien regime” anväl för konservatismen och libera- sågs ha sjunkit i graven, men fastlismen som för socialismen och än det ännu dröjde flera år till
kommunismen för att nu icke tala välfärdsutskottets excesser, hade
om syndikalismen och anarkismen. Burkes siarblick anat sig till hänVar har vi då att söka ursprunget delseroas gäng. Ännu fanns icke
till den konservativa statstanken, ordet ”konservatism” som politiskt
och har den några nämnvärda gängbart mynt, och då Napoleon
framtidsutsikter i den förändring- Bonaparte trädde in på den världsamas och omslöpningarnas värld, historiska scenen, gällde helt andra
i vilken vi lever? Det anses ju icke slagord. Han upptog- för att här
vara opportunt att tänka bakåt, citera Joseph von Görres- uttrycsom man beskyller de konservativa ken om frihet, jämlikhet och broprincipernas anhängare för, men å derskap, men stöpte om dem och
andra sidan har man flerstädes in- försåg dem med sin egen bild i harför de kulturnivellerande och väns- nesk. Den statsbevarande tanken
terradikala krafternas stormlopp fick efter korsikanens fall sina
insett det värdefulla i att slå vakt främsta förkämpar i de båda ädkring guldkantade historiska vär- tingarna de Maistre och de Bonald
den och att söka bevara det bästa som båda lidit mycket under revoarvet frän fäderna, liksom man för- lutionsåren och därför även av
söker konservera födoämnen för känsloskäl drevs att hävda det för- .. ~. –
230
gångnas rättigheter. De såg båda i
världsutvecklingen en av Gudomen
övervakad process, där revolutioner utgjorde straffbara ingrepp,
och där det för undersåtarna gällde
att kämpa och falla för tronen och
altaret. I våra ögon framstår de
båda som vad motståndarna till
vänster om den parlamentariska
lodlinjen gärna vill stämpla som
”högerextremister”, men man måste betrakta deras ståndpunkt mot
bakgrunden av då rådande förhållanden.
Alltsedan den franska nationalförsamlingens dagar hade begreppen ”höger” och ”vänster” varit i
bruk, men alla har inte gjort klart
för sig, att det här gällde placeringen i sessionssalen från presidenten
eller talmannen räknat och icke
från de deputerades håll. Begreppet ”liberal” uppstod först efter de
napoleonska krigen i samband med
införandet av cortesförfattningen i
Spanien, och något senare lanserades i Storbritannien termen ”konservativ” som politiskt slagord under det tidsskede, då det forna torypartiet avlöstes av den konservativa partiriktningen och whigpartiet av den liberala parlamentsgruppen. De gamla grekerna hade
ansett, att människan är en ”zoon
politicon”, och om engelsmannen
har det sagts, att han är ”a conservalive animal”. I själva verket kan
engelsmännen i dag betecknas som
den konservativa tankens sigillbevarare. Siffermässigt sett förfogar
också de konservativa krafterna
inom den brittiska övärlden för
närvarande över fler anhängare än
i något annat land i Europa, då
deras parti erövrat mer än hälften av underhusets mandat. Den
konservativa tanken slog igenom
på den brittiska ön i och med att
en reformvänlig riktning bröt sig
ut ur det alltmer förstenade torypartiet och under Sir Robert Peels
och George Cannings ledning vann
stort inflytande såväl på den inre
omgestaltningen som på utrikespolitikens gång. Konservatismen
var en världspolitisk maktfaktor
under det tredjedels sekel, som förflöt mellan de napoleonska krigens
avslutande och revolutionsåret
1848, och därvid räknade den sina
vidsyntaste banerförare bland de
reformvilliga ”peeliter” och ”canningiter”, som sörjde för att ”the
rotten boroughs” saga i England
snart var all.
Det nya är icke bra enbart därför
att det är nytt, lika litet som det
gamla är dåligt blott därför att det
är gammalt. Det insåg tidigt den
franske konservative skriftställare
och samhällsfilosof, som efter emigration till Italien uppträdde under
namnet Sismondi, och den tanken
företräddes även av den schweiziske rättslärde Bluntschli. Vanligen var det så, att missnöjda och
förföljda politiker och författare
sökte sig över till det schweiziska
edsförbundet för att där finna en
lugn fristad, men Bluntschli emigrerade i stället från sitt hemland, i
vars instängda politiska atmosfär
han icke så rätt trivdes, och slog
sig ned i södra Tyskland, där han
fritt kunde ägna sig åt sitt politiska
skriftställarskap. Man kan säga,
att han på ett lyckligt sätt fört
samman det bästa, som den konservativa och den liberala statstanken då kunde bjuda. Hans framställningar är läsvärda än i dag.
Så följde i Västeuropa en rad
andra målsmän för den konservativa statstanken under restaurationen och under borgarkungens spira
liksom i Mellaneuropa under det
Metternichska tidevarvet. Djupare
än mången såg den liberale de
Tocqueville utväxterna inom de
nya politiska systemen och kan
därför i viss mån betecknas som
ett stöd för den statsbevarande tanken, som långt före honom kraftigt
hävdats öster om Rhen av Joseph
von Görres, om vars tidskrift
”Rheinischer Merkur” Napoleon på
sin tid yttrade, att den kunde betecknas som Europas femte stormakt. Friedrich von Gentz var en
annan genial förkämpe för den
konservativa åskådningen, och det
ligger nära till hands att antaga,
att det varit hans penna, som mildrat uttryckssätten i furst Metternichs kungörelser. Den senare gällde ju för de frihetsälskande rörelserna som ”Furst Mitternacht”
men hans sekreterare Gentz sörjde
helt visst för att en ljusbrytning
ägde rum även inom de kretsar,
som fått bära reaktionens stämpel.
En egendomlig plats kom tänkaren Hegel att intaga. Hans verk har
231
utgjort arsenal både för konservativa och revolutionära krafter, ja,
till och med anarkisterna har därifrån hämtat lämpliga tillhyggen.
Hegel ansåg, att mänskligheten
icke kan med alla ansträngningar
ens en hårsmån ändra loppet av
världsutvecklingens vagn, vars hjul
endast skulle stänka ned oss, om vi
sökte ingripa för att ändra riktning
och mål. Hegels inflytande blev
stort och kom att betyda mycket
för den konservativa tankens utveckling liksom Fichtes idevärld
starkt kom att influera på liberalismens utformning. Till Fichtes
käraste uttryck hörde, att tankefriheten utgör vårt släktes palladium på jorden. En samhällsfilosof,
vars åsikter anses i en betydande
grad ha påverkat Otto von Bismarck, var Friedrich Julius Stahl
– en motsvarighet till Görres men
på protestantisk mark.
Liksom man inom den moderata
konservatismen i England ingalunda motsatte sig förnuftiga reformer, vinnlade man sig på den europeiska kontinenten inom de konservativa lägren tid efter annan om
att förbereda upptakten till en vittgående social lagstiftning. Det var
den förut omnämnde Sismondi,
som blev banbrytare för en konservativ socialpolitik. Hans teorier,
som avsåg att förebygga de med
den fortgående industrialismen
uppkommande vådorna på det sociala området, fullföljdes i stor utsträckning i praktiken av Bismarck, som ju genomdrev arbets- 232
löshets-, olyckfalls-, ålderdoms-,
sjukdoms- och invaliditetsförsäkringar i det nygrundade tyska kejsardömet. Bismarck var realpolitiker. Han börjar sina memoarer
med att påpeka, att han lämnat
skolan med övertygelsen, att republiken vore den förnuftigaste statsformen, och ett kapitel har han försett med överskriften ”Brytning
med de konservativa”. Han lät införa allmän och lika rösträtt för
alla tyskar i fråga om valen till en
gemensam riksdag, medan han
samtidigt understödde tanken på
kvarhållandet av den ojämna och
vid inkomster och ställning bundna rösträttsprincipen inom en rad
tyska delstater. Trots allt kan man
i honom se en representant för den
konservativa statstanken, medan
den mest framstående av hans efterföljare på den tyska rikskanslerposten, furst Bernhard von Biilow,
snarare får betraktas som en förbindelselänk mellan det konservativa och det liberala idealet. Biilow
förklarar också i sitt memoarverk,
att den konservativa tanken framalstrat de skönaste frukter, då man
där inympat liberalismens ideer.
Den viktigaste fredskongressen
under det gångna seklets andra
hälft var den som försiggick i Berlin 1878. Man kan säga, att den
stod i hägnet av den dubbelstjärna,
som bar namnen Bismarck-Beaconsfield. Otto von Bismareks motsvarighet på brittisk mark var
nämligen statsmannen Benjamin
Disraeli, upphöjd till Earl of Beaconsfield. Han stod längre högerut
i politiken än både Peel och Canning, som inlett den reformvänliga
konservativa eran i örikets historia. Liksom Bismarck vinnlade sig
även Beaconsfield om socialpolitiska framsteg, men i fråga om förändringar av den inre strukturen
och parlamentets sammansättning
höll han tillbaka med en attityd,
som påminner om hans motsvarighet på den politiska arenan i Tyskland, ”järnkanslern”. Den konservativa tanken i England och Skottland främjades på det litterära området främst av Thomas Carlyle
och W alter Scott, medan den i
Frankrike omhuldades av flera
medlemmar av författarsläkten
Daudet. Leon Daudets avvisande
hållning gentemot nyordningen i
hans fädernesland sådan den framträtt efter återinförandet av det
republikanska statsskicket 1871,
ses av boktitlar sådana som dessa:
”Det stupida nittonde seklet” och
”På Judas’ tid”.
I Sverige blev det som känt icke
den liberale Karl Staaff utan den
framsynte högermannen Arvid
Lindman, som under sin tid som
statsminister genomdrev rösträttsreformen och detta till priset av
förlusten av det egna partiets dittills förhärskande ställning inom
parlamentet. Ernst Trygger var visserligen i princip tveksam i fråga
om den senare fullständiga utjämningen av rösträtten, då han hävdade, att medborgarnas värde för
staten icke helt borde frånkopplas
deras skattestyrka, men av realpolitiska skäl gick han med på den
allmänna rösträttens införande i
landet såsom en fortsättning på
den Lindmanska reformlinjen. Av
liknande realpolitiska skäl fann
man sig tidigare öster om Bottenhavet föranlåten att skapa en enkammare med en språngartad övergång från den tidigare fyrståndsrepresentationen, vilket – för att
här citera den siste lantmarskalken – ”skedde enhälligt utan strid
och tvekan, utan bitterhet, fastmer
med jämnmod och lättnad för att
icke säga glädje; ja, med glädje,
lita vi blott på att det nya Finland,
som skall ärva vår makt och vår
möda, vill och kan slå vakt kring
de rättvisans och frihetens ädla
grundsatser, som i århundraden
burit vårt folk genom enastående
öden.” Dessa ord uttalades av den
konservativa tankens kanske starkaste företrädare öster om Bottenhavet på den tiden, Viktor Magnus
von Born, och de visar liksom mycket annat i denna framställning,
att man på högerhåll kunnat spåra
en stark ehuru ibland något återhållsam reformvänlighet såväl i
fråga om rösträtt som då det gällt
förbättring av levnadsvillkoren för
de breda massorna. För statsmännen inom högerflyglarna har ofta
den gamla satsen fått gälla, som lyder ”Festina lente”. ömsom har
under de politiska brytningsåren
orden ”Mutare bene, conservare
melius” även av högermännen kun- 233
nat kastas om och fått lyda: ”Conservare bene, mutare melius”.
Vilken utbredning äger då den
konservativa statstanken i våra
dagar, och vilket inflytande kan
den under den senast förflutna tiden anses ha utövat på världshändelsernas gång? Kan man överhuvud taget ännu tala om ”höger”
och ”vänster” i de olika kamrarna
och om en parlamentarisk lodlinje? Är det icke så, att man i den
ena frågan kan hålla med det ena
partiet, medan man i en annan
sak kan känna sig mera dragen till
det program, som omhuldas av en
annan partigrupp? Med andra ord:
Är icke gränserna bra flytande mellan vad man i det ena fallet benämner en konservativ ståndpunkt, och
det som man vid ett annat tillfälle
kallar ett liberalt tänkesätt? Låt
oss här se, hur den konservativa
principen, den statsbevarande tanken hävdat sig inom de olika parlamenten världen runt.
I britternas underhus förfogar
de konservativa i dag över 58 % av
mandaten och labourpartiet över
40 %, medan den lilla liberala
gruppen räknar l Ofo. Tidigare tävlade årtionden igenom de konservativa och de liberala om makten,
och då kunde det hända, att den
lilla irländska partigruppen som
”tungan på vågen” toppred underhuset. Skulle de konservativa mandaten vid stundande val i England
gå något tillbaka, kan lätt nog den
liberala gruppen bli utslagsgivande, då det gäller frågan om en fort- 234
satt socialisering av produktionsmedlen. Intet land i Europa kan i
dag uppvisa en så stark konservativ partibildning som Storbritannien. Lika stark är konservatismen
inom dominionstaten Nya Zeeland,
där 54 % av sätena i parlamentet
tillhör dess anhängare. I Australien
delar det högerbetonade Country
Party den parlamentariska makten
med den liberala partigruppen. I
Kanada hade tidigare de konservativa en tydlig majoritet inom parlamentet. Deras mandatsiffror sjönk
likväl vid senaste val till 39 %, och
de liberala har här för stunden tagit ledningen. Det bör dock observeras, att inga större skiljaktigheter kan spåras mellan de konservativa och liberala kretsarna i Kanada i fråga om inrikespolitiska
spörsmål, medan utrikespolitiken
mera fått gälla som katalysator.
Näst efter det brittiska öriket
framstår kanske sagornas ö Island
som den konservativa tankens starkaste bålverk i vår världsdel. Där
hade på sin tid släkttanken sitt
starkaste fäste. Mången släkt hade
sin bestämda gravplats, och därav
har bildats vårt svenska ord ”ättestupa”. Där bildades Europas äldsta
lagstiftande parlament, och från
”Lagberget” lästes bestämmelserna
upp för folket. Inom det nuvarande
isländska Alltinget, en sentida ättling till det äldsta parlamentet i
Norden, om man nu kan använda
detta uttryck för att beteckna embryot till våra dagars folkforum, intager självständighetspartiet, som
lika ofta benämnes Konservativa
folkpartiet, icke mindre än 40 % av
mandaten och befinner sig tillsammans med socialdemokraterna i
regeringsställning. Republiken Eire
är officiellt utan något konservativt parti.
Grekland gällde ännu för några
år sedan för att utgöra den konservativa principens högborg inom vår
världsdel. På 1950-talet uppgick
här faktiskt den national-radikala
högerfalangens mandat inom det
grekiska parlamentet till närmare
60 %, men senaste höst sjönk den
till 39 %. Det är ju så, att genomsnittsmedborgaren under farofyllda tider gärna flyttar sig från ändarna av politikens svängande
gungbräde närmare mitten. Inför
de många palatsrevolutionerna och
tronskiftena inom arabvärlden och
under trycket av den tillspetsade
Cypernkrisen ändrades sammansättningen inom det grekiska parlamentet till nackdel för högern,
som dock tillsammans med den
liberala partigruppen i februari
1964 kunde säkra 35 % av mandaten, medan centern gick i zenit med
58 %. Kommunismen är icke tilllåten men arbetar under jorden.
På Cypern lades dock kommunistiska listor ut vid valen, och där
röstade märkligt nog av grekcyprioterna var sjunde kommunistiskt.
Beneluxländerna kan betraktas
som i stort sett högerstyrda statsbildningar. I Belgien har Kristligtsociala partiet, som är katolskt, tagit ledningen med 45 Ofo av sätena
i parlamentet. Det har ingått en i
mångas ögon ”ohelig allians” med
socialisterna, medan det liberala
framstegspartiet befinner sig i
oppositionsställning. I Nederländerna, där befolkningen till 38 Ofo
är katolsk, har Katolska partiet
meC:. 32 Ofo av sätena i parlamentet
gripit rodret tillsammans med Antirevolutionära partiet och Kristligthistoriska partiet med dess rn~cket
talande namn. Sistnämnda partier
räknar tillsammans bortåt 18 Ofo
av mandaten i det nederländska
parlamentet. Liknande är förhålIandet i Luxemburg. Kommunisterna är med några procent representerade i alla tre parlamenten, starkast i Luxemburg med dess kraftigt
utvecklade bergsbruk och metanindustri.
Ett litet land, som är starkt hö-
gerdorninerat, är vidare Österrike,
där Konservativa folkpartiet eller
österrikiska folkpartiet, som det
också kallas, uppnått en styrka av
nära hälften av parlarnentsrnandaten. Det har som motspelare socialisterna men understödes vanligen
av det Iiila Frihetspartiet, som här
kunnat fungera som tungan på vå-
gen vid viktiga beslut. Det österrikiska parlamentet benämnes nationalråd, och samrna beteckning
gäller för folkrepresentationen i
Schweiz, där Konservativa folkpartiet kunnat besätta drygt 25 Ofo av
mandaten. I allmänhet gäller
Schweiz för att vara folkfrihetens
land och är det också, men stund- 235
om har man hållit tillbaka med en
del reformer såsom med den kvinnliga rösträtten, som ännu icke införts inom alla kantoner. Å andra
sidan har man här oftare än på
många andra håll tillämpat den
ursprungligaste formen av demokrati, nämligen referendum. Då
denna omröstningsform senast tilllämpades t. ex. i Danmark och väljarna, som tydligen ägde sunt
bondförstånd och röstade mot den
socialdemokratiska regeringens beslut i agrarfrågor, förklarade vänsterpolitikerna cyniskt, att referendum var en förkastlig ”konservativ dernokratiforrn”. Medan kornmunister saknas i Österrikes Nationalråd, förfogar de i det schweiziska edsförbundets nationalråd
över 3 av 196 säten.
Regimerna i Spanien och Portugal tillåter ingen direkt jämförelse
med övriga länder. Man kan dock
säga, att konservatismen i säregen
färgskrud blommar i Francostaten,
medan den delvis urartat i dess
västra grannstat, där t. ex. Salazars medtävlare om presidentposten vid senaste val erhöll nära fjärdedelen av rösterna, och där man
särskilt med tanke på de tunga
koloniala bördorna måste ställa sig
frågande till regimens fortsatta bestånd.
I Frankrike vann president de
Gaulles Unionsparti vid valen till
nationalförsamlingen 49 Ofo av mandaten och bestämmer tillsammans
med mindre partigrupper utvecklingen. Vid tidigare omröstningar
;..
236
om den nya statsformen fick de
Gaulle som känt ett vida bredare
röstningsunderlag. Kommunisterna
erhöll vid senaste val nära 20 %
av alla röster, men genom valbestämmelserna och valdistriktsindelningen kunde de ej besätta mer
än omkring 9 % av den lagstiftande församlingens säten. Man kan
nog hävda, att Unionspartiet med
dess 49 % av mandaten i stort sett
är genomträngt av konservatismens
ideer, även om dessa här och var
ingått förbund med avancerade begrepp om bästa sättet att lösa de
med statens och samhällets utveckling förbundna spörsmålen.
Hur är då läget inom de tidigare
s. k. axelmakterna i fråga om de
konservativa ideernas utbredning
och fäste? I Italien röstade på sin
tid 48 % av folket för monarki och
52 % för införande av republik.
I dag har monarkistpartiet reducerats till en obetydlighet inom parlamentet, vilket dels beror på inre
konflikter inom partiet och dels på
att man icke velat kasta bort röster
på en obetydlig partigrupp utan
hellre låtit dem tillfalla det stora
Kristligt-demokratiska partiet, som
erövrat 38 % av mandaten inom
parlamentet och inom sina led räknar ett stort antal högerinriktade
fosterlandsvänner. Man kan icke
säga, att neofascismen, som vunnit
omkring 5 % av mandaten inom
det italienska parlamentet, skulle
vara något högerparti. I intet land
i Europa finns det så mycket kommunister som i Italien, ifall vi stannar väster om den beryktade järnridån. Kommunisterna har nämligen lyckats erövra icke mindre än
26 % av mandaten i parlamentet,
och samma siffra gäller också för
det lilla parlamentet i dvärgstaten
San Marino på sluttningen av Apenninerna. I detta sammanhang må
nämnas, att pyreneerrepubliken
Andorra är utan partibildningar,
och att de små furstendömena
Monaco och Lichtenstein i stort
sett kan betraktas som högerstyrda
länder. I Monaco har märkligt nog
en kommunist fått säte och stämma inom dvärgparlamentet
I Västtyskland har högerrösterna främst gått till Kristligt-sociala
unionen (Bayern) och till Kristligtdemokratiska unionen. Förstnämnda parti förfogar i dag över 10 %
och sistnämnda sammanslutning
över icke mindre än 38 % av mandaten vid Förbundsdagen i Bonn.
Tyska partiet fick vid det senaste
valet icke något mandat. Det företrädde tidigare en starkare markerad högerriktning, men till följd
av valbestämmelserna och inre
splittring blev Tyska partiet liksom
en handfull andra partigrupper av
mer eller mindre starkt betonad
högerfärg utan mandat. Förutom
Grekland är Västtyskland det enda
land i Europa, som förbjudit kommunismen.
Av de skandinaviska staterna
framstår Norge som landet med de
starkaste högerriktade partibildningarna. Norska högern erhöll vid
senaste val 20 % av sätena inom
parlamentet, där det besläktade
Kristliga folkpartiet fick 10 Ofo,
Norge saknar kommunister inom
sitt lagstiftande forum. I Danmark
erhöll Konservativa folkpartiet senast 18 Ofo av mandaten i parlamentet. Vid dess sida står Rättsförbundet med omkring 4 Ofo av mandaten.
Kommunismen har i Danmark genom den Larsenska utbrytningen
intagit en ny kampställning. I Sverige förfogar som bekant Högerpartiet över 17 Ofo av mandaten i
andra kammaren. Fråga är, om
man skall vänta, att den i vitala
spörsmål skall få behörigt stöd av
de båda andra borgerliga grupperna, varigenom dess ställning skulle
kunna stärkas. I Finland slutligen
har Samlingspartiet, den finska hö-
gern, intagit 16 Ofo av riksdagssä-
tena under det att endast ett par av
Svenska folkpartiets 14 riksdagsledamöter kan betraktas som deciderade högermän. Riksdagen bortom Bottenhavet räknar liksom den
forna enkammarlantdagen jämnt
200 ledamöter, och kommunisterna
har här under det för väljarmassorna bestickande namnet folkdemokraterna lyckats besätta 23 Ofo
eller 46 mandat, vilket gör, att Finland näst efter Italien framstår
som det mest kommunistiskt infiltrerade landet i Europa väster om
järnridån.
Betraktar vi nu läget inom den
största världsdelen, Asien, kan vi
fastslå, att det i det indiska parlamentet finns ett konservativt folkparti, som räknar 6 Ofo av manda- 237
ten, medan det förhärskande Kongresspartiet givetvis också gömmer
på konservativa krafter inom sina
kadrer. Högerstyrda har varit både
Thailand och Laos under mer eller
mindre auktoritära former liksom
Iran, Afghanistan och Pakistan.
I Indonesien, på Ceylon och inom
Malajiska statsförbundet har hö-
gerpartierna besatt mellan 10 och
20 Ofo av parlamentsmandaten. En
konservativ partiriktning saknas
visserligen officiellt i J apan med
dess gamla traditioner, men det
finns en bred högerflygel inom det
starka liberal-demokratiska partiet
där. Formosa står i särklass. För
övrigt kan inga direkta jämförelser
göras mellan styrelsesätten i den
arabiska folkvärlden, det turkiska
riket och vår egen världsdel. I Sydkorea har högerpartiet förlorat avsevärd terräng.
I Afrika gäller det auktoritära
styrelsesättet med olika målsättningar i Ethiopien och i Förenade
arabrepubliken, medan Sydafrika
befinner sig i särklass. Den nationella befrielsefronten har tagit ledningen i Algeriet. Kommunismen
har fått ankarfästen blott i Guinea
och på ön Madagaskar, medan
Marocko uppvisar ett radikalt vänsterparti i marxistisk anda.
I Nya världen har länge Republikanska partiet i Förenta staterna
fått gälla som högerriktat, men
sanningen är den, att det finns bå-
de en höger- och en vänsterflygel
inom det vittfamnande partiet, om
dessa termer kan brukas om läget
238
bortom Atlanten. I Centralamerika
är flera länder auktoritärt styrda
och kan uppvisa partier, som benämnes konservativa. I icke mindre
än fyra av de sex centralamerikanska staterna är kommunismen förbjuden. I Mexiko kunde vid senaste
val ett litet konservativt parti vinna ett par procent av mandaten.
Där är även kommunismen svagt
företrädd. Inom Karibiska havets
övärld är högern främst representerad på Haiti, som bland annat
förbjudit kommunismen, medan
grannstaten Dominikanska republiken börjat glida över åt vänsterkanten men dock icke följt det
kommuniststyrda Kuba i spåren.
I Sydamerika är läget följande:
Inom den största staten Brasilien,
som i omfång nästan motsvarar
Europa, finns det intet officiellt
högerparti eller någon konservativ
partibildning, utan där anses märkligt nog socialdemokraternas högra
flygel representera den konservativa statsprincipen. I Argentina
åter lyckades de konservativa väljarna säkerställa 9 % av mandaten
i parlamentet. I Brasilien är kommunismen förklarad som en illegal
rörelse, och i Argentina är den förbjuden tillika med Perons parti.
I Chile erhöll de konservativa vid
senaste val till deputeradekammaren 18 platser, medan den högerriktade liberala gruppen fick 26,
de kristliga demokraterna 23 och
nationaldemokraterna 12 av sammanlagt 150 mandat. Kommunisterna belade här l O% av alla säten.
I Peru är konservatismen något
svagare företrädd i deputeradekammaren, och i Ecuadors upplösta parlament innehade de konservativa 18 och de liberala 11 av
parlamentets 71 mandat. I Bolivia
är en social-revolutionär partibildning förhärskande, medan i Paraguay en konservativ-nationalrevolutionär partiriktning tagit ledningen. I det mera betydande Uruguay
regerar ett konservativt lantmannaparti, som kraftigt protesterat
mot de tidigare gjorda försöken att
låta statens tunga hand vila över
allt och alla och bestämma medborgarnas liv. I Colombia bestämmer en konservativ-liberal regeringskoalition utvecklingen. Båda
partierna uppvisar höger- och
vänsterflyglar, men samarbetet synes försiggå jämförelsevis friktionsfritt. I Venezuela finns visserligen ett icke obetydligt konservativt parti, men där har dock den
moderata vänstern tagit ledningen
inom parlamentet. Kommunisterna
är förbjudna i fyra av sydarnerikas
stater men äger säte och stämma
i tre av dess parlament.
Som det framgår av denna översikt, uppträder här och var i världen partier, som alltjämt betecknar
sig som konservativa, medan begreppet ”höger” mera sällan –
främst i Sverige och Norge- tagits
i bruk. Högern har förvisso en viktig uppgift att fylla dels som väktare av den historiska kontinuiteten
och dels som bromsinrättning mot
omstörtningsförsök och alltför radikala omstöpningstendenser. Det
nuvarande är icke – som Karl
Marx på sin tid uttryckte det – till
för att krossa det förgångna. Den
av många förkättrade historien kan
tvärtom tjänstgöra som en erfaren
vägledarinna och ädel lärarinna.
”Vår tid kommer”, hör man här
och var yttras inom högerkretsar.
Detta må i dag gälla för vissa länder men icke på långt när för alla.
Innan läget ändras, får vi nog uppleva, att ett och annat statsskepp
nödgas länsa undan för babords
halsar, hotande att gå på grund,
medan å andra sidan en längtan
flerstädes uppstått efter ”den starke mannen”, som förstår att hantera styrbordsåran på rätta sättet.
Folkopinionens vågor kommer även
i fortsättningen ena gången att rulla åt styrbord men andra gången åt
babord, varvid opportunisterna
bland väljarskarorna liksom konjunkturryttarna kan betraktas som
en lös rullande barlast.
Det har sagts om fransmännen,
att de, då de går till val, ofta lägger
vänstra handen, bildligt talat, på
239
sina hjärtan, ihågkommande revolutionens vinningar för mänskligheten, men att de samtidigt hårt
kramar om penningpungen med
högra handen. De tänker väl därvid främst på det slöseri med statsmedlen och deras oförnuftiga användning, som ofta lagts vänsterstyrena till last. Valet mellan höger
och vänster är stundom mer beroende av känslointryck än av nykter
eftertanke. Historien uppvisar fall,
då en lottkastning fått avgöra viktiga händelser, och det kan ibland
förefalla, som om världen snarare
skulle stå under slumpens herravälde än styras av det omstridda
världsfömuftet. I varje fall gömmer historien på skarpa kontrastverkningar med en utveckling, som
bestämts av vad man skulle kunna
kalla dess pendelslag. Betraktar vi
utvecklingen ur denna synvinkel,
kan vi fastslå, att den konservativa
åskådningen och den därmed förbundna statstanken alltjämt bildar
en viktig maktfaktor i världshistorien.