Ny författningsgiv


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NY FÖRFATTNINGSGIV
DE REKOMMENDATIONER som nyligen
antogs av högerpartiets partiråd har
väckt nytt liv i författningsdebatten. Alltför länge har alltför litet
sagts från partierna. Det har varit
fråga om ett ställningskrig, där var
och en väntat på att den andra parten först skulle deklarera sin ståndpunkt. Man har t. o. m. gått så
långt, att man föreslagit att partierna skulle utse representanter
som sinsemellan skulle kunna diskutera problemen och eventuellt
komma överens. Det länder högerpartiet till stor heder att man bestämt avvisat tanken på ett sådant
hemlighetsmakeri och i stället valt
att öppet redovisa sin syn. Det vittnar om initiativkraft och målmedvetenhet.
De frågor där högerpartiet nu i
första hand klarlagt sin uppfattning är visserligen blott några av
alla dem som inryms i författningskomplexet men samtidigt just de
problem som hittills tilldragit sig
den största uppmärksamheten i den
allmänna diskussionen, nämligen
kammarfrågan och valsättet. Det
skall dock observeras, att partirå-
det också bestämt uttalat sig för
kvinnlig tronföljd, för en revision
av författningen inom den nuvarande ramen och för ett kraftigt
utvidgat folkomröstningsinstitut.
Från partiledningens sida sades
dock vid samma tillfälle, att författningskommitten inom partiet i
fortsättningen också skall presentera ståndpunkter på en rad andra
områden. Detta gäller bl. a. organisationernas ställning i samhället,
en fråga som författningsutredningen trots givna direktiv inte
mäktat att ens diskutera närmare.
Kan man från högerpartiets sida
åstadkomma en lösning på detta
problem, vore det en insats av
största betydelse. Just organisationerna och samhället är den kanske
största frågeställningen av alla från
praktisk politisk synpunkt, ehuru
den endast sporadiskt men då så
mycket mera intensivt blir föremål
för en genomgripande debatt. Men
vad som brukar sägas om så många
andra politiska fenomen gäller tvivelsutan också för författningsfrå-
gorna. Det är med dem som med
isberget; endast en del syns ovan
ytan, medan det farligaste – eller
i detta fall viktigaste- döljs under
den.
Det för den stora allmänheten
kanske mest gripbara av författningsproblemen är helt säkert frå-
gan om kammarsystemet Författningsutredningens majoritet har uttalat sig för ett enkammarsystem,
vilket också fått folkpartiets stöd.
Det är ett känt faktum, att det inom
högerpartiet länge rått delade meningar i denna fråga – liksom i de
andra partierna. Samtidigt är det
helt klart, att sympatisörerna för
att bevara det nuvarande tvåkammarsystemet befunnit sig i en liten
minoritet. Intresset har i stället
knutit sig till ett förslag om infö-
randet av en senat, relativt liten till
omfånget och med begränsade befogenheter. I många hänseenden var
detta utan tvivel ett positivt inslag
i författningsdebatten. En sådan senat skulle kunna fylla betydelsefulla uppgifter i rent praktiskt hänseende. Från mera realistiska utgångspunkter har det dock visat
sig, att ett dylikt förslag knappast
skulle röna något större intresse i
vidare sammanhang. Det skulle
komma att uppfattas som ett förslag att införa 1 1 j2 kammare och
därmed också löpa risken att
drunkna i debatten, ett kompromissförslag utan verkliga möjligheter att bli en kompromiss. I stället
har man på högerhåll tagit fasta på
nödvändigheten av att upprätthålla
maktbalansen i samhället och därvid troget följt de konservativa traditionerna. I det samhälle som vi
under överskådlig framtid kommer
att uppleva gäller det att till varje
pris åstadkomma en faktor som
förmår att utgöra en effektiv motpart till en alltmera centraliserad
och allsmäktig regeringsmakt. Frå-
gan om organisationernas ställning
——–~~~—c-~–=——–
241
kommer in i detta sammanhang
men det gör också riksdagen.
Det torde vara för alla uppenbart,
att det nuvarande tvåkammarsystemet helt spelat ut sin roll som en
balanserande faktor. Ursprungligen
tillkom det för att åstadkomma en
balans mellan det stora flertalet,
bönderna och städernas medelklass, samt den övriga befolkningen, främst godsägarearistokratien, de burgna i städerna och de
intellektuella – prästerskapet. Med
en viss förenkling kan det sägas,
att andra kammaren skulle motsvara det gamla bondeståndet och
delvis borgarståndet, medan första
kammaren främst hade att tillvarata adelns och prästerskapets
men också den urbaniserade överklassens intressen. Representationsreformens genomförande betecknades som en stor seger för liberalismen och ett nederlag för den
konservativa uppfattningen, som
främst pläderat för ståndsval, dvs.
en långt driven grupprepresentation i riksdagen av närmast korporativt mönster. De stora skillnaderna mellan första och andra kammaren, framför allt ifråga om rösträtt, valbarhet och valsätt har dock
successivt utplånats och i dagens
läge framstår tvåkammarsystemet
och då enkannerligen första kammaren som ett hinder för parlamentarismen med dess stora eftersläpning i opinionshänseende. Samtidigt har tvåkammarsystemet visat
sig vara en god garant mot maktväxling och för stärkande av en
242
redan i andra avseenden allt starkare regeringsmakt. Det indirekta
valsättet med de möjligheter till
vittomfattande intriger som öppnats och tillvaratagits har ej heller
bidragit till att förskaffa första
kammaren som princip några
större sympatier. Den tidigare nödvändigheten att till första kammaren i första hand välja rikskandidater – eftersom antalet valbara
var så litet- och personer, särskilt
skickade att från saklig synpunkt
ta del i rikets styrelse, har även
den försvunnit; ingen torde nu
kunna göra gällande att någon kvalitetsskillnad eller skillnad ifråga
om personuppsättningen längre
existerar mellan riksdagens båda
kamrar.
Den förda debatten har också visat att det ifråga om tvåkammarsystemet länge varit fråga om
en generationsskillnad i uppfattningen. Från yngre håll har man
starkt ivrat för en övergång till enkammarsystem. Samtliga demokratiska politiska ungdomsorganisationer i landet har ställt sig bakom
kravet på enkammarsystemets genomförande och beträffande högerpartiets ställningstagande torde det
klara ställningstagandet från både
Högerns Ungdomsförbund och
Konservativa studentförbundet ha
spelat sin roll. Det bör dock betonas, att det är angeläget att skapa
fullgoda garantier för en fullgod
behandling av olika frågor, ej
minst lagfrågorna i en enkammarriksdag. Därvidlag kan de norska,
finländska och isländska enkammarparlamenten visa vägen; uppdelningen av stortinget i lagtinget
och odelstinget samt stora utskottet i Finlands riksdag.
I den allmänna diskussionen har
framhållits att kraftiga opinionsförskjutningar !<-an leda till svåra
konsekvenser i ett system med en
enkammarerepresentation. Det har
häremot anförts att väljarkåren i
Sverige visat sig vara nog så stabil
men att det ändå finns anledning
att införa ett minoritetsskydd. Detta
är en syn som högerpartiet nu uppenbarligen helt accepterat, då man
med kravet på enkammarsystem
sammankopplar kravet på ett
starkt folkomröstningsinstitut efter
danskt mönster, där en minoritet
inom folketinget har möjlighet att
kräva att en av majoriteten antagen
lag underkastas folkomröstning. En
sådan tillämpning av folkomröstningsinstitutet leder till en avsevärd moderation på såväl regeringssidan som inom oppositionen
och en vilja att nå samförstånd.
Bästa exemplet härpå torde vara
att endast en folkomröstning anordnats i Danmark sedan dessa
reglers antagande, i somras om
jordlagarna och då med känt resultat. Veterligen är detta enda
möjligheten att konstruera ett effektivt minoritetsskydd. Ett infö-
rande av regler motsvarande de
danska i svenskt författningsliv
skulle dessutom anknyta till tankegångar som tidigare framförts i
Sverige. Det danska systemet konstruerades nämligen delvis efter
förebild från vad som föreslagits i
Sverige från en borgerlig minoritet
inom 1950 årsvalsätts-och folkomröstningsutredning. Det är i hög
grad angeläget att åtminstone den
borgerliga opinionen i Sverige kan
samlas kring detta krav.
Vad gäller frågan om valsättet
synes man inom högerpartiet för
ögonblicket närmast vara böjd för
att acceptera ett proportionellt valsystem även i fortsättningen, dock
ej av det slag som förts fram av
författningsutredningen och som
syftar till att i första hand gynna
det för tillfället största partiet.
Samtidigt visar önskemålet från
högerns partiråd att tillsammans
med de övriga borgerliga partierna
analysera verkningarna av ett majoritetsvalsystem att man i princip
ingalunda övergivit tanken på det
valsätt som främst sammankopplats med ett parlamentariskt styrelseskick. Ett majoritetsvalsystem
medför utan tvekan dels större
möjligheter att få till stånd en arbetsduglig regering och en arbetsduglig opposition, dvs. borgerlig
samverkan, dels större möjligheter
till personval. Samtidigt finns det
dock risker för att ett majoritetsvalsystem efter engelsk förebild under en viss tid skulle leda till en
kraftig överrepresentation för socialdemokraterna – till följd av
borgerlig oenighet samt att vissa
regioner av landet, t. ex. Norrland,
skulle bli praktiskt taget helt utan
borgerliga representanter. Visserli- 243
gen är detta teoretiska resonemang,
eftersom ingen vet vilken effekt ett
majoritetsvalsystem och ett därmed
framtvingat borgerligt samarbete
verkligen skulle ha på väljaropinionen, men riskerna kan ändå inte
förbises. I detta sammanhang finns
det anledning att ånyo fästa uppmärksamheten på det förslag till
valsätt som förts fram av Högerns
Ungdomsförbund och som blivit
föremål för en omfattande pressdebatt. Med utgångspunkt från det
västtyska valsystemet har man
föreslagit en kammare, förslagsvis
300 representanter, varav 150 mandat tillsättes genom majoritetsval
i enmansvalkretsar och 150 genom
proportionella val i sex regioner, i
huvudsak desamma som författningsutredningen baserat sitt förslag på. Genom ett sådant valsystem tvingas de borgerliga partierna
att etablera samverkan, samtidigt
som man knyter an till den »proportionella» tradition som utvecklats i Sverige under det senaste
halvseklet och därigenom också
säkrar partirepresentationen
samtliga geografiska regioner. Genom att i majoritetsvalsystemet införa två valomgångar efter fransk
förebild, dvs. endast den som erhållit absolut majoritet blir vald
i första omgången, kunde man ytterligare säkra ett borgerligt samarbete och därmed undvika den katastrof som skulle kunna bli följden av ett majoritetsvalsystem, där
socialdemokraterna under en viss
tid får så stor överrepresentation
244
att de efter behag kan dirigera det
svenska samhället. Det förslag som
HUF-kommitten framlagt förtjänar
förvisso att ytterligare övervägas
och kan måhända i en framtida allvarlig diskussion om övergång till
en eller annan form av majoritetsvalsystem utgöra utgångspunkten
för ett realistiskt valsätt.
Högerns partiråd har även genom
sitt kraftiga yrkande på kvinnlig
tronföljd understrukit att man bestämt motsätter sig författningsutredningens tanke på en smygvis
övergång till republik. Det finns all
anledning för högerpartiet att, om
så skulle erfordras, kräva en öppen
diskussion av frågan om monarki
eller republik. De vänsterradikala
krafterna har länge nog tryckt i
buskarna och ägnat sig åt förtäckt
propaganda. Det från radikal synpunkt paradoxala faktum att monarkierna samtidigt visar upp de
stabilaste demokratierna borde bli
föremål för en öppen debatt.
Högerpartiet har också avvisat
kravet på en totalrevision av författningen. Detta är i hög grad välmotiverat. Sverige har världens näst
äldsta skrivna regeringsform – endast USA :s är äldre. Detta är något
som i och för sig bör tala mot eftergifter för brådstörtad klåfingrighet.
Samtidigt bör det stå klart för envar, att har vår regeringsform kunnat uppleva så radikala förändringar som tvåkammarsystemets
införande, parlamentarismens genomförande och den allmänna rösträttens genomförande utan att
detta krävt någon ny regeringsform, finns det alls ingen anledning att i dag, då något egentligt
nytt inte föreslagits, ta ett sådant
steg att göra sig urarva. De ändringar som är nödvändiga låter sig
utan större olägenheter göras inom
vår nuvarande författnings ram.
Högergiven i författningsfrågan
är ett gott utspel. Den visar också
att högerpartiet är väl skickat att
på ett realistiskt sätt ta sig an uppgiften och ansvaret att länka in författningsdebatten på verklighetsbetonade banor. I högeralternativet
bör det finnas mycket som kan
vinna anslutning inte bara från de
båda andra borgerliga partierna
utan också från socialdemokraterna. Trots allt måste det vara
fråga om att åstadkomma en författning som gör det möjligt att
vidareutveckla och fördjupa den
svenska demokratien, som ytterst
endast utgör ett led i den svenska
folkstyrelsens utveckling från det
gamla bondesamhället. Högerpartiet har sagt sin mening. Det återstår att höra övriga parter.