Debatt
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
FINNAR, BRÖDER!
l\Ied ovanstående ord vände sig
Döbeln till resterna av den finska
armen, då han den 17 september 1809
i Umeå hemförlovade dem. Det var
alltså män från Finland, som han riktade sig till med ordet finnar. Denna
betydelse hade alltså ordet då, såsom
det varit hela den tid Finland var en
del av Svenska riket och ännu mer än
ett sekel efter det riket sprängts. Vilket enklast bevisas av att Nordisk
Familjebok, 2:a uppl. tryckt 1905-
1928, där artiklarna rörande Finland
skrivits av författare från Finland,
konsekvent använder ordet finne och
inte ens som uppslagsord har ordet
finländare, ett ord som inte heller
Hellquists etymologiska ordbok tryckt
1922 (2:a uppl. 1939) känner till.
Finsk tidskrift heter den traditionsrika publikation – grundad 1876 av
den auktoritativa litteraturforskaren
C. G. Estlander- som dr Mustelin har
det ärofulla uppdraget att vara ansvarig huvudredaktör för. Detta är väl det
otvetydigaste beviset för vad adjektivet
finsk betytt, i detta fall ända till denna
dag. Inte heller adjektivet finländsk
står att finna i de ovannämnda uppslagsverken.
Detta är det jag framhållit i min
artikel ”Finska nationen” i n 😮 5 av
Svensk tidskrift sistlidna år. Jag har
även framhållit, att så länge svenskan
var bildningsspråket i Finland – ända till närmare slutet av 1800-talet det
enda – uppstod det inga missförstånd
av att orden finsk och finne användes
för att beteckna allt berörande Fin- 175
Av fil. mag. EMERIK OLSONI
land och dess invånare. Men jag har
även medgivit, att det, sedan Finland
fått ett andra bildningsspråk vid sidan
av svenskan, uppstått ett behov av
gemensamma beteckningar för båda
språkgrupperna. Som sådana ha orden
finländsk och finländare föreslagits
och på senare tid från finlandssvenskt
håll propagerats för. Jag har även
medgivit, att man så småningom är
tvungen att följa med ”framsteg i rätt
riktning”.
Allt detta bör vara självklart. Men
dr Mustelin har i sitt inlägg i Svensk
Tidskrift (n:o 1 detta år) haft en del
anmärkningar att göra mot min framställning, främst i fråga om orden finländsk och finländare.
Det har icke varit mig obekant att
åtminstone ordet finländsk påträffats
i svenskt språk redan under medeltiden och att det även senare – dr
Mustelin berättar om Hjalmar Neiglicks initiativ år 1887 – använts, så-
som dr Mustelin medger, sporadiskt.
Huru sporadiskt ända till senaste tid,
därom är dr Mustelins inlägg det bästa
beviset! Allmännare har bruket av
orden finländsk och finländare blivit
först under de senast förgångna åren.
Mera har jag inte påstått.
Jag har ingalunda framställt en så
befängd tes, att det varit ryssarna som
infört orden finländare och finländskt
– såsom dr Mustelin påstår – utan
blott påpekat att rysk militär och
ryska inrättningar i Finland officiellt
på svenska, som var det officiella
språket i Finland och länge det enda,
176
betecknades som finländska. Det var
alltså svenskt språkbruk. – Att denna
användning av orden ifråga i över
hundra år givit dem en rysk klang,
som länge hållit i, är ett faktum, låt
vara beklagligt.
Dr Musiclins hänvisning till pomraren Friedrich Rhiis utmärkta arbete
”Finland und scine Bewohner” förstår
jag inte alls. I bokens svenska utgåva,
2 :a uppl. redigerad av Adolf lwar
Arwidsson (Sthlm 1827) har jag icke
kunnat finna ett enda belägg på orden
finländsk och finländare. Bokens holländska översättning (Laeu warden
1815) heter, betecknande nog, ”Finland e de Finnen”.
Huvudändamålet med min uppsats
har dock varit hävdandet att av orden
finländsk och finländare i framställningar av Sverige-Finlands historia
och Finlands historia efter 1809 intill
senaste tider är en fatal anakronism.
Dr Musiclin är av motsatt mening.
Genom att nyttja dessa ord vinner
man klarhet och reda och undgår
missförstånd, säger han.
Men det är just missförstånd som
därigenom uppstår. När mag. T. G.
Aminoff i sin välbehövliga avrättning
av den historieuppfattning som representeras av dr Johannes salminen i
dennes skrift ”Levande och död tradition” (Appell n:r 39. 1943) talar om
”de finländska trupper som beordrades ut” för att deltaga i kuvandet av
polska upproren 1830 och 1853, kan
en fåkunnig läsare få den uppfattningen att det var fråga om fler så-
dana. Dock var det 1830 blott en
trupp, Livgardets 3 finska skarpskyttebataljon som marscherade ut. Finska
armen var ju sedan 1809 upplöst och
indelningsverket, på vilket den byggde, t. v. indragen. År 1853 fanns det
visserligen några rotcbataljoner, uppställda under krimkriget enligt det
svenskärvda indelningsverket, vilka
dock icke kunde användas till annat
än till landets försvar. Åter var det
endast den värvade gardesbataljonen,
som till åtskillnad från finländska,
d. v. s. ryska trupper i Finland, hade
sitt officiella attribut ”finska”, som
kommenderades ut.
Dr Mustelin uttalar som sin åsikt,
att historikern, för att undgå begreppsförvirring inte behöver känna sig bunden av den behandlade tidens språkbruk. Han tycks ha meningsfränder.
Utom mag. Aminoff, även prof. Jutikkala, som i sin Historian Kartta, Atlas
of Finnish History rubricerar kartorna över den administrativa indelningen av Finland 1635: ”Provinces of
Viipuri-Savonlinna and Käkisalmi; of
Turku-Pori; of Hämcenlinna-Uusimaa”
o. s. v. Likaså prof. Aimo Halila, som
i sin artikel Inkeri i Olavan Iso Tietosanakirja 3, – säger att det 1617 erövrade Ingermanland gränsade till Sovjetunionen!
Härnäst får vi väl höra att Peter I
grundade en stad vid namn Leningrad, att tyskarna slogs i grund 1943
vid Volgograd, att Kant var född och
verkade i Kaliningrad o. s. v.
Därmed betraktar vi diskussionen
detta ämne som avslutad.
Red.
FINNAR, BRÖDER!
l\Ied ovanstående ord vände sig
Döbeln till resterna av den finska
armen, då han den 17 september 1809
i Umeå hemförlovade dem. Det var
alltså män från Finland, som han riktade sig till med ordet finnar. Denna
betydelse hade alltså ordet då, såsom
det varit hela den tid Finland var en
del av Svenska riket och ännu mer än
ett sekel efter det riket sprängts. Vilket enklast bevisas av att Nordisk
Familjebok, 2:a uppl. tryckt 1905-
1928, där artiklarna rörande Finland
skrivits av författare från Finland,
konsekvent använder ordet finne och
inte ens som uppslagsord har ordet
finländare, ett ord som inte heller
Hellquists etymologiska ordbok tryckt
1922 (2:a uppl. 1939) känner till.
Finsk tidskrift heter den traditionsrika publikation – grundad 1876 av
den auktoritativa litteraturforskaren
C. G. Estlander- som dr Mustelin har
det ärofulla uppdraget att vara ansvarig huvudredaktör för. Detta är väl det
otvetydigaste beviset för vad adjektivet
finsk betytt, i detta fall ända till denna
dag. Inte heller adjektivet finländsk
står att finna i de ovannämnda uppslagsverken.
Detta är det jag framhållit i min
artikel ”Finska nationen” i n 😮 5 av
Svensk tidskrift sistlidna år. Jag har
även framhållit, att så länge svenskan
var bildningsspråket i Finland – ända till närmare slutet av 1800-talet det
enda – uppstod det inga missförstånd
av att orden finsk och finne användes
för att beteckna allt berörande Fin- 175
Av fil. mag. EMERIK OLSONI
land och dess invånare. Men jag har
även medgivit, att det, sedan Finland
fått ett andra bildningsspråk vid sidan
av svenskan, uppstått ett behov av
gemensamma beteckningar för båda
språkgrupperna. Som sådana ha orden
finländsk och finländare föreslagits
och på senare tid från finlandssvenskt
håll propagerats för. Jag har även
medgivit, att man så småningom är
tvungen att följa med ”framsteg i rätt
riktning”.
Allt detta bör vara självklart. Men
dr Mustelin har i sitt inlägg i Svensk
Tidskrift (n:o 1 detta år) haft en del
anmärkningar att göra mot min framställning, främst i fråga om orden finländsk och finländare.
Det har icke varit mig obekant att
åtminstone ordet finländsk påträffats
i svenskt språk redan under medeltiden och att det även senare – dr
Mustelin berättar om Hjalmar Neiglicks initiativ år 1887 – använts, så-
som dr Mustelin medger, sporadiskt.
Huru sporadiskt ända till senaste tid,
därom är dr Mustelins inlägg det bästa
beviset! Allmännare har bruket av
orden finländsk och finländare blivit
först under de senast förgångna åren.
Mera har jag inte påstått.
Jag har ingalunda framställt en så
befängd tes, att det varit ryssarna som
infört orden finländare och finländskt
– såsom dr Mustelin påstår – utan
blott påpekat att rysk militär och
ryska inrättningar i Finland officiellt
på svenska, som var det officiella
språket i Finland och länge det enda,
176
betecknades som finländska. Det var
alltså svenskt språkbruk. – Att denna
användning av orden ifråga i över
hundra år givit dem en rysk klang,
som länge hållit i, är ett faktum, låt
vara beklagligt.
Dr Musiclins hänvisning till pomraren Friedrich Rhiis utmärkta arbete
”Finland und scine Bewohner” förstår
jag inte alls. I bokens svenska utgåva,
2 :a uppl. redigerad av Adolf lwar
Arwidsson (Sthlm 1827) har jag icke
kunnat finna ett enda belägg på orden
finländsk och finländare. Bokens holländska översättning (Laeu warden
1815) heter, betecknande nog, ”Finland e de Finnen”.
Huvudändamålet med min uppsats
har dock varit hävdandet att av orden
finländsk och finländare i framställningar av Sverige-Finlands historia
och Finlands historia efter 1809 intill
senaste tider är en fatal anakronism.
Dr Musiclin är av motsatt mening.
Genom att nyttja dessa ord vinner
man klarhet och reda och undgår
missförstånd, säger han.
Men det är just missförstånd som
därigenom uppstår. När mag. T. G.
Aminoff i sin välbehövliga avrättning
av den historieuppfattning som representeras av dr Johannes salminen i
dennes skrift ”Levande och död tradition” (Appell n:r 39. 1943) talar om
”de finländska trupper som beordrades ut” för att deltaga i kuvandet av
polska upproren 1830 och 1853, kan
en fåkunnig läsare få den uppfattningen att det var fråga om fler så-
dana. Dock var det 1830 blott en
trupp, Livgardets 3 finska skarpskyttebataljon som marscherade ut. Finska
armen var ju sedan 1809 upplöst och
indelningsverket, på vilket den byggde, t. v. indragen. År 1853 fanns det
visserligen några rotcbataljoner, uppställda under krimkriget enligt det
svenskärvda indelningsverket, vilka
dock icke kunde användas till annat
än till landets försvar. Åter var det
endast den värvade gardesbataljonen,
som till åtskillnad från finländska,
d. v. s. ryska trupper i Finland, hade
sitt officiella attribut ”finska”, som
kommenderades ut.
Dr Mustelin uttalar som sin åsikt,
att historikern, för att undgå begreppsförvirring inte behöver känna sig bunden av den behandlade tidens språkbruk. Han tycks ha meningsfränder.
Utom mag. Aminoff, även prof. Jutikkala, som i sin Historian Kartta, Atlas
of Finnish History rubricerar kartorna över den administrativa indelningen av Finland 1635: ”Provinces of
Viipuri-Savonlinna and Käkisalmi; of
Turku-Pori; of Hämcenlinna-Uusimaa”
o. s. v. Likaså prof. Aimo Halila, som
i sin artikel Inkeri i Olavan Iso Tietosanakirja 3, – säger att det 1617 erövrade Ingermanland gränsade till Sovjetunionen!
Härnäst får vi väl höra att Peter I
grundade en stad vid namn Leningrad, att tyskarna slogs i grund 1943
vid Volgograd, att Kant var född och
verkade i Kaliningrad o. s. v.
Därmed betraktar vi diskussionen
detta ämne som avslutad.
Red.