Samhällsnytta eller valfrihet för kvinnan
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
167
SAMHÄLLSNYTTA ELLER VALFRIHET
FÖR KVINNAN?
Av fil. mag. BRITT-MARIE BINGSTRöM-FORSLUND
Fru Britt-Marie BingströmForslund är sekreterare på Riksdagshögerns kansli. Hon har tidigare varit verksam inom Sveriges Konservativa studentförbund och fungerade som sekreterare i den kommille inom
Högerpartiet som skrev det nyligen framlagda högerprogrammet om en aktiv familjepolitik,
”Familjen i blickpunkten”.
Det är historiskt sett en välkänd
företeelse att kvinnoemancipationen underlättas varje gång samhället är i behov av arbetskraft. Utvecklingen i vårt land de senaste
två åren är ett aktuellt exempel på
detta. När Eva Moberg för bara
omkring 3 år sedan presenterade
sin lilla framtidsvision: ”Kvinnans
villkorliga frigivning” väckte den
så mycket indignation och debatt,
att hon några månader senare kunde samla sina repliker till en hel
bok. Generellt sett torde motståndet mot kvinnan i förvärvslivet
vara starkast i socialdemokratiska
och framför allt fackföreningskretsar. Inom parentes sagt hade det
varit intressant att ha fått också
detta belyst i Stina Thybergs kapitel om företagarna och den kvinnliga arbetskraften i SNS-boken
”Kvinnors liv och arbete”. Ett ökat
utbud av arbetskraft innebär ju
framför allt ett mindre gynnsamt
utgångsläge i avtalsförhandlingarna. Då den senaste långtidsutredningen emellertid i sin framtidsprognos ansåg arbetskraftsbristen
bli ett allvarligt hot mot vårt välstånd och rekommenderade en ökning av de gifta kvinnornas yrkesfrekvens främst genom utbyggnad
av daghem, blev det annat ljud i
skällan. Nu var kvinnorna inte
längre de främsta konkurrenterna,
fosterlandet måste räddas från import av ev. icke tillräckligt fackligt
medveten utländsk arbetskraft och
dessutom fick man nu en godtagbar möjlighet att kollektivisera
barntillsynen. Ulla Lindström fick
i en hast uppdrag att sätta till en
familjeberedning naturligtvis till
övervägande delen bestående av
socialdemokrater samt en centerpartikvinna för att från början tillförsäkra sig ev. behov av stöd i
riksdagen. LO visade sig helt plötsligt mycket ”kvinnovänligt” och
kom i god tid till förra valet med
en skrift om daghemsfrågan. I förra
årets radioserie ”Har vi råd med
familjen” dominerade också LOexpertis av varierande format.
Socialdemokraternas senaste valbi•, ·._ …
168
drag var ett arbetsmarknadspolitiskt kvinnoprogram, där ”allas rätt
till arbete” blev en av huvudpunkterna. Daghemmen skulle utbyggas
och anpassas efter de förvärsarbetandes och arbetslivets krav. Hänsynen till barnens krav beaktades
först i en punkt långt ned på önskelistan där det krävdes forskning om
hur olika former av barntillsyn på-
verkar barnen. Långtidsutredningens rekommendationer anammades
också reservationslöst av Ulla Lindströms familjeberedning som tog
frågan om barntillsynen till sin
första uppgift och inte, som man
skulle kunnat vänta sig, en kartläggning av den moderna familjens
behov och möjligheter, vår befolkningskris eller barnfamiljernas försämrade ekonomi. Familjeberedningen satsade alltså helt på en kraftig utbyggnad av de kollektiva barndaghemmen genom att föreslå femdubbling av anslaget till dem, trots
att ett stort antal intervjuade mödrar, 75 %, ansåg att andra barntillsynsformer vore att föredraga eller
lika bra som daghemmen. Att det
inte finns tillräckligt med kvalificerad personal för denna expansion
bekymrade man sig inte om. Detta
gick ju att lösa genom att kompetenskraven togs bort!
Den ensidiga inriktningen på
kollektiv barntillsyn är en mycket
märklig politik när det gäller att
öka mödrarnas benägenhet att ta
förvärvsarbete. Det är ju för det
första inte ens den barntillsynsform, som är mest efterfrågad.
(TCO-undersökningen bland 1.000
yrkesarbetande mödrar utgör ytterligare ett bevis för att daghemsformen är minst eftertraktad.) För
det andra tycks såväl långtidsutredningen som familjeberedningen
kraftigt överskattat det nettotillskott av arbetskraft, som en ökning
av småbarnsmödrarnas yrkesfrekvens skulle tillföra samhället. Barnens behov av vård och fostran
kvarstår ju och kan föga rationaliseras ens i kollektiv form. Den redan nu katastrofala bristen på vårdande arbetskraft kommer också
med all sannolikhet att stiga, eftersom det inte kan förväntas att just
småbarnsmödrarna, som måste förena yrkesarbetet med de egna barnens skötsel, kommer att välja ett
vårdande yrke med dettas ofta obekväma arbetstider.Daghemmen kan
heller inte utnyttjas av alla mödrar
framför allt inte av dem som har
flera barn. Denna politik kan därför
på längre sikt starkt påverka nativiteten – morgondagens arbetskraft. Den starka subventioneringen av daghemmen bidrar också,
genom att de verkliga kostnaderna
hålls dolda, till nedvärderingen av
det vårdande arbetet och därmed
synen på kvinnan överhuvudtaget.
Det ensidiga stödet till de kollektiva daghemmen kan inte heller
motiveras ur familjepolitisk synpunkt eftersom de endast kan utnyttjas av de små familjerna med
icke infektionskänsliga barn i tätorterna. Vilket är då främsta motivet till att en enbarnsfamilj där bå-
da makarna har förvärvsarbete med
goda inkomster kan erhålla en daghemssubvention på i genomsnitt ca
3.500 kr per år (Jfr det aktuella
bidragsförslaget på 2.400 kr per år
till ett handikappat barn!). I en
artikel i Tiden (nr 2 1962) ger MajBritt Sandlund en ärlig förklaring
till denna politik: ”En radikal –
och varför inte socialistisk – syn
på kvinnans ställning i samhället
kommer ju att leda till krav på en
ytterligare överföring av funktioner från den enskilde till samhälleliga serviceorgan”.
De senaste månadernas kvinnodebatt har varit mer förvirrad än
någonsin. Hemmakvinnan är främsta tvisteämnet. Är hon en lyxhustru, som åtnjuter en skattefri
subvention, en parasit som saknar
existensberättigande, eller är hon
”bara en hemmafru”, som utan lön,
rimliga sjukförsäkringsförmåner
och pension utför ett ovärderligt
arbete för vårt samhälle? Otvivelaktigt har i den här debatten hemmafruns belackare varit mest högljudda, även om Nancy Eriksson
gjort ett tappert men misslyckat
försök att försvara hennes existens.
Det är främst hemmafruns rätt
till ortsavdrag, motiverat av skatteförmågeskäl, som sticker de renodlade yrkeskvinnoanhängarna i
ögonen.
Enligt vår äktenskapslagstiftning
utgör två äkta makar en ekonomisk
enhet, där båda har rätt att leva
på samma standard oavsett i vilken
mån var och en bidragit till den
169
sammanlagda inkomsten. Konsekvensen av detta blir att vid fastställandet av den ena makens skatteförmåga hänsyn måste tagas även
till den andra makens inkomst
(sambeskattning). Detta förhållande har i den här debatten påståtts
vara diskriminerande för den gifta
kvinnan, om hon har egen inkomst,
och anses minska hennes egenvärde, men tydligen inte mannens,
trots att han ju också blir utsatt
för sambeskattning.
Under den senaste tiden har särbeskattningsanhängarna lyckats
hitta ett ädelt motiv för sin kamp
mot hemmafrun. Genom att dra in
hennes ortsavdrag anser man sig
kunna få mer pengar över till barnfamiljerna. Faktum är, att om särbeskattning infördes, skulle dessas
skatt ytterligare skärpas med omkring en miljard kronor, vilket,
även om dessa pengar returnerades
i form av högre bidrag, kommer att
innebära en avsevärd försämring
av ett stort antal barnfamiljers
ekonomi.
Trots att gällande sambeskattning sålunda innebär lägre skatt
för de flesta äktenskapen (97 %) ,
åtnjuter den stor impopularitet i
vida kretsar, vilket torde bero på
att den förväxlas med högskattepolitik.
I senaste numret av Tiden (2,
1964) angriper Ingrid Fredriksson
starkt Högerpartiets tolkning av
skatteförmågeprincipen: ”att en
inkomst bör beskattas efter hur
många som lever på den oberoende
:· .-
170
av om dessa personer är i stånd att
försörja sig eller inte”. Den bör enligt hennes förmenande i stället tolkas så, att en inkomst bör beskattas efter hur mänga personer, som
inte kan försörja sig själva, som
lever på den. Ingrid Fredrikssons
tolkning innebär inte skatt efter
förrnäga utan skatt efter prestation. Den logiska konsekvensen av
hennes resonemang är att t ex alla
vuxna män bör skatta för lägst
12.000 kr, eftersom det är vad de
bör kunna prestera. Ett annat skäl
mot skatt-efter-förmåga-principen
är enligt Ingrid Fredriksson att
ortsavdraget för hemmafrun blir
högre för den högre inkomsttagaren. På grund av skatteprogressionen blir ju alla ortsavdrag, liksom
barnbidrag mera värda för högre
inkomsttagare.
Ingrid Fredrikssons kritik mot
de nuvarande förvärvsavdragens
utformning är däremot berättigad.
300 kr-avdraget för gifta yrkesarbetande kvinnor utan barn under
16 är är omotiverat och bör tagas
bort. Det är inte heller riktigt att
förvärvsavdraget för gifta yrkesarbetande kvinnor med barn under
16 är skall utgå i procent av inkomsten. Det bör i stället, som föreslagits frän högerhåll, utgå efter
de verkliga kostnaderna en yrkesarbetande förälder har för barntillsynen vare sig den sker med hjälp
av en ersättare i hemmet, familjedaghem eller barndaghem. Ett så-
dant system plus en kraftig ändring av skatteprogressionen skulle
öka kvinnans valfrihet mellan hem
och yrkesarbete. Ingrid Fredrikssons resonemang att förvärvsavdragen helt bör slopas och ersättas
med subventionerade daghem och
barnsköterskor är däremot helt
orimligt, även om det följer den
socialistiska mälsättningen: dirigerad barntillsyn. Särbeskattninganhängarnas idealsamhälle är tydligen att var och en av makarna skall
leva på sin sociala och ekonomiska
standard – inte vara likaberättigade. Är hustrun hemarbetande på
grund av förekomsten av småbarn,
skall hon fä ersättning för detta i
form av vårdbidrag, inte efter i
relation till vad hennes prestation
kan vara värd utan beroende av det
rädande statsfinansiella läget, och
kanske i bästa fall täckande en
större del av den högre skatt ( =
ungkarlskatt) mannen måste betala oavsett hur stor familj han har.
I ett sådant samhälle kommer inte
bara hemmafruarna, utan även antalet barn att snabbt reduceras.
——– – —–~ ————————–”—-~——–
SAMHÄLLSNYTTA ELLER VALFRIHET
FÖR KVINNAN?
Av fil. mag. BRITT-MARIE BINGSTRöM-FORSLUND
Fru Britt-Marie BingströmForslund är sekreterare på Riksdagshögerns kansli. Hon har tidigare varit verksam inom Sveriges Konservativa studentförbund och fungerade som sekreterare i den kommille inom
Högerpartiet som skrev det nyligen framlagda högerprogrammet om en aktiv familjepolitik,
”Familjen i blickpunkten”.
Det är historiskt sett en välkänd
företeelse att kvinnoemancipationen underlättas varje gång samhället är i behov av arbetskraft. Utvecklingen i vårt land de senaste
två åren är ett aktuellt exempel på
detta. När Eva Moberg för bara
omkring 3 år sedan presenterade
sin lilla framtidsvision: ”Kvinnans
villkorliga frigivning” väckte den
så mycket indignation och debatt,
att hon några månader senare kunde samla sina repliker till en hel
bok. Generellt sett torde motståndet mot kvinnan i förvärvslivet
vara starkast i socialdemokratiska
och framför allt fackföreningskretsar. Inom parentes sagt hade det
varit intressant att ha fått också
detta belyst i Stina Thybergs kapitel om företagarna och den kvinnliga arbetskraften i SNS-boken
”Kvinnors liv och arbete”. Ett ökat
utbud av arbetskraft innebär ju
framför allt ett mindre gynnsamt
utgångsläge i avtalsförhandlingarna. Då den senaste långtidsutredningen emellertid i sin framtidsprognos ansåg arbetskraftsbristen
bli ett allvarligt hot mot vårt välstånd och rekommenderade en ökning av de gifta kvinnornas yrkesfrekvens främst genom utbyggnad
av daghem, blev det annat ljud i
skällan. Nu var kvinnorna inte
längre de främsta konkurrenterna,
fosterlandet måste räddas från import av ev. icke tillräckligt fackligt
medveten utländsk arbetskraft och
dessutom fick man nu en godtagbar möjlighet att kollektivisera
barntillsynen. Ulla Lindström fick
i en hast uppdrag att sätta till en
familjeberedning naturligtvis till
övervägande delen bestående av
socialdemokrater samt en centerpartikvinna för att från början tillförsäkra sig ev. behov av stöd i
riksdagen. LO visade sig helt plötsligt mycket ”kvinnovänligt” och
kom i god tid till förra valet med
en skrift om daghemsfrågan. I förra
årets radioserie ”Har vi råd med
familjen” dominerade också LOexpertis av varierande format.
Socialdemokraternas senaste valbi•, ·._ …
168
drag var ett arbetsmarknadspolitiskt kvinnoprogram, där ”allas rätt
till arbete” blev en av huvudpunkterna. Daghemmen skulle utbyggas
och anpassas efter de förvärsarbetandes och arbetslivets krav. Hänsynen till barnens krav beaktades
först i en punkt långt ned på önskelistan där det krävdes forskning om
hur olika former av barntillsyn på-
verkar barnen. Långtidsutredningens rekommendationer anammades
också reservationslöst av Ulla Lindströms familjeberedning som tog
frågan om barntillsynen till sin
första uppgift och inte, som man
skulle kunnat vänta sig, en kartläggning av den moderna familjens
behov och möjligheter, vår befolkningskris eller barnfamiljernas försämrade ekonomi. Familjeberedningen satsade alltså helt på en kraftig utbyggnad av de kollektiva barndaghemmen genom att föreslå femdubbling av anslaget till dem, trots
att ett stort antal intervjuade mödrar, 75 %, ansåg att andra barntillsynsformer vore att föredraga eller
lika bra som daghemmen. Att det
inte finns tillräckligt med kvalificerad personal för denna expansion
bekymrade man sig inte om. Detta
gick ju att lösa genom att kompetenskraven togs bort!
Den ensidiga inriktningen på
kollektiv barntillsyn är en mycket
märklig politik när det gäller att
öka mödrarnas benägenhet att ta
förvärvsarbete. Det är ju för det
första inte ens den barntillsynsform, som är mest efterfrågad.
(TCO-undersökningen bland 1.000
yrkesarbetande mödrar utgör ytterligare ett bevis för att daghemsformen är minst eftertraktad.) För
det andra tycks såväl långtidsutredningen som familjeberedningen
kraftigt överskattat det nettotillskott av arbetskraft, som en ökning
av småbarnsmödrarnas yrkesfrekvens skulle tillföra samhället. Barnens behov av vård och fostran
kvarstår ju och kan föga rationaliseras ens i kollektiv form. Den redan nu katastrofala bristen på vårdande arbetskraft kommer också
med all sannolikhet att stiga, eftersom det inte kan förväntas att just
småbarnsmödrarna, som måste förena yrkesarbetet med de egna barnens skötsel, kommer att välja ett
vårdande yrke med dettas ofta obekväma arbetstider.Daghemmen kan
heller inte utnyttjas av alla mödrar
framför allt inte av dem som har
flera barn. Denna politik kan därför
på längre sikt starkt påverka nativiteten – morgondagens arbetskraft. Den starka subventioneringen av daghemmen bidrar också,
genom att de verkliga kostnaderna
hålls dolda, till nedvärderingen av
det vårdande arbetet och därmed
synen på kvinnan överhuvudtaget.
Det ensidiga stödet till de kollektiva daghemmen kan inte heller
motiveras ur familjepolitisk synpunkt eftersom de endast kan utnyttjas av de små familjerna med
icke infektionskänsliga barn i tätorterna. Vilket är då främsta motivet till att en enbarnsfamilj där bå-
da makarna har förvärvsarbete med
goda inkomster kan erhålla en daghemssubvention på i genomsnitt ca
3.500 kr per år (Jfr det aktuella
bidragsförslaget på 2.400 kr per år
till ett handikappat barn!). I en
artikel i Tiden (nr 2 1962) ger MajBritt Sandlund en ärlig förklaring
till denna politik: ”En radikal –
och varför inte socialistisk – syn
på kvinnans ställning i samhället
kommer ju att leda till krav på en
ytterligare överföring av funktioner från den enskilde till samhälleliga serviceorgan”.
De senaste månadernas kvinnodebatt har varit mer förvirrad än
någonsin. Hemmakvinnan är främsta tvisteämnet. Är hon en lyxhustru, som åtnjuter en skattefri
subvention, en parasit som saknar
existensberättigande, eller är hon
”bara en hemmafru”, som utan lön,
rimliga sjukförsäkringsförmåner
och pension utför ett ovärderligt
arbete för vårt samhälle? Otvivelaktigt har i den här debatten hemmafruns belackare varit mest högljudda, även om Nancy Eriksson
gjort ett tappert men misslyckat
försök att försvara hennes existens.
Det är främst hemmafruns rätt
till ortsavdrag, motiverat av skatteförmågeskäl, som sticker de renodlade yrkeskvinnoanhängarna i
ögonen.
Enligt vår äktenskapslagstiftning
utgör två äkta makar en ekonomisk
enhet, där båda har rätt att leva
på samma standard oavsett i vilken
mån var och en bidragit till den
169
sammanlagda inkomsten. Konsekvensen av detta blir att vid fastställandet av den ena makens skatteförmåga hänsyn måste tagas även
till den andra makens inkomst
(sambeskattning). Detta förhållande har i den här debatten påståtts
vara diskriminerande för den gifta
kvinnan, om hon har egen inkomst,
och anses minska hennes egenvärde, men tydligen inte mannens,
trots att han ju också blir utsatt
för sambeskattning.
Under den senaste tiden har särbeskattningsanhängarna lyckats
hitta ett ädelt motiv för sin kamp
mot hemmafrun. Genom att dra in
hennes ortsavdrag anser man sig
kunna få mer pengar över till barnfamiljerna. Faktum är, att om särbeskattning infördes, skulle dessas
skatt ytterligare skärpas med omkring en miljard kronor, vilket,
även om dessa pengar returnerades
i form av högre bidrag, kommer att
innebära en avsevärd försämring
av ett stort antal barnfamiljers
ekonomi.
Trots att gällande sambeskattning sålunda innebär lägre skatt
för de flesta äktenskapen (97 %) ,
åtnjuter den stor impopularitet i
vida kretsar, vilket torde bero på
att den förväxlas med högskattepolitik.
I senaste numret av Tiden (2,
1964) angriper Ingrid Fredriksson
starkt Högerpartiets tolkning av
skatteförmågeprincipen: ”att en
inkomst bör beskattas efter hur
många som lever på den oberoende
:· .-
170
av om dessa personer är i stånd att
försörja sig eller inte”. Den bör enligt hennes förmenande i stället tolkas så, att en inkomst bör beskattas efter hur mänga personer, som
inte kan försörja sig själva, som
lever på den. Ingrid Fredrikssons
tolkning innebär inte skatt efter
förrnäga utan skatt efter prestation. Den logiska konsekvensen av
hennes resonemang är att t ex alla
vuxna män bör skatta för lägst
12.000 kr, eftersom det är vad de
bör kunna prestera. Ett annat skäl
mot skatt-efter-förmåga-principen
är enligt Ingrid Fredriksson att
ortsavdraget för hemmafrun blir
högre för den högre inkomsttagaren. På grund av skatteprogressionen blir ju alla ortsavdrag, liksom
barnbidrag mera värda för högre
inkomsttagare.
Ingrid Fredrikssons kritik mot
de nuvarande förvärvsavdragens
utformning är däremot berättigad.
300 kr-avdraget för gifta yrkesarbetande kvinnor utan barn under
16 är är omotiverat och bör tagas
bort. Det är inte heller riktigt att
förvärvsavdraget för gifta yrkesarbetande kvinnor med barn under
16 är skall utgå i procent av inkomsten. Det bör i stället, som föreslagits frän högerhåll, utgå efter
de verkliga kostnaderna en yrkesarbetande förälder har för barntillsynen vare sig den sker med hjälp
av en ersättare i hemmet, familjedaghem eller barndaghem. Ett så-
dant system plus en kraftig ändring av skatteprogressionen skulle
öka kvinnans valfrihet mellan hem
och yrkesarbete. Ingrid Fredrikssons resonemang att förvärvsavdragen helt bör slopas och ersättas
med subventionerade daghem och
barnsköterskor är däremot helt
orimligt, även om det följer den
socialistiska mälsättningen: dirigerad barntillsyn. Särbeskattninganhängarnas idealsamhälle är tydligen att var och en av makarna skall
leva på sin sociala och ekonomiska
standard – inte vara likaberättigade. Är hustrun hemarbetande på
grund av förekomsten av småbarn,
skall hon fä ersättning för detta i
form av vårdbidrag, inte efter i
relation till vad hennes prestation
kan vara värd utan beroende av det
rädande statsfinansiella läget, och
kanske i bästa fall täckande en
större del av den högre skatt ( =
ungkarlskatt) mannen måste betala oavsett hur stor familj han har.
I ett sådant samhälle kommer inte
bara hemmafruarna, utan även antalet barn att snabbt reduceras.
——– – —–~ ————————–”—-~——–