Namn att minnas – Arne Björnberg


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
ARNE BJÖRNBERG
Arne Björnberg föddes 1908 som son
till den icke obekante blåbandisten
riksdagsman Eric Björnberg i Uppsala
och började efter avlagd studentexamen läsa statskunskap för professor
Axel Brusewitz. Vid sidan av studierna ägnade han sig åt studentpolitik och lyckades ytterligare undergräva liberalismens positioner i 30-
talets Uppsala genom att framträda
som en av dess främsta förkämpar
inom studentkåren. Han blev ordfö-
rande i Verdandi och fungerade under
någon tid som Dagens Nyheters korrespondent i Uppsala. År 1939 disputerade han på en avhandling om »Parlamentarismens utveckling i Norge
efter 1905». Den bär, liksom allt vad
Björnberg skrivit, snarare vittnesbörd
om flit än naturlig fallenhet.
Vid krigets utbrott fann Björnberg
med sömngångaraktig säkerhet vägen
till livsmedelskommissionen, där han
efterhand avancerade till aktuarie. Av
allt att döma skulle han haft goda utsikter att kvarstå i denna befattning
till uppnådd pensionsålder, om han
inte genomgått den själskris, som
övertygade honom om hans verkliga
kallelse, dvs. att bli socialdemokrat.
I det psykologiska ögonblicket säg
han likasom i en uppenbarelse liberalismens otillräcklighet för de syften
han önskade främja och var icke sen
att dra konsekvenserna. Efter någon tid
återfinner vi honom som en av Gunnar
Myrdals handgångne män och medredaktör för socialdemokratiska arbetarepartiets tidskrift Tiden.
Denna tidskrift, som förut redigerats av Torsten Gärdlund och då var
vårt lands kanske förnämligaste forum
för samhällsdebatt, genomgick under
Björnbergs ledning en spektakulär utveckling. Enligt uppgift tredubblades
upplagan under de två år han var
knuten till tidskriften, men det är avgjort för litet sagt att tidskriftens anseende sjönk i proportion till upplagans stegring. Det försvann nämligen
helt och hållet. I tidskriften OBS!
karakteriserades Björnberg en gäng
med följande shakespeare-citat:
Det är en inskränkt karl, en karl som
lever
Av vad han ser och märker andra
göra
Och härmar det. Det som av annat
folk
Utslitet är, är splitter nytt för honom.
Nämn honom ej, om ej som husgeråd.
Den odödlige barden har här med
nästan kuslig framsynthet betygsatt
Björnbergs bidrag i Tiden. Priset
erövrades av en artikel i vilken han
tog oppositionen i magistral upptuktelse för dess polemiska metoder. Han
sammanfattade sina krav på en sanering av den politiska debatten i ungefär följande punkter: 1) Ingen opposition får förekomma i debatten; 2)
Endast medlemmar av socialdemokratiska partiet får deltaga i debatten;
3) Ingen debatt får föras. Artikeln bedömdes av hans gamla tidning Dagens
Nyheter med sedvanlig älskvärdhet
l’
som »ett bottenrekord i slamrande
simplicism».
Efter gesällprov sådana som detta
hade Björnberg kvalificerat sig för vad
man kanske skulle kunna kalla mästarklassen bland de administrativa
bönhasarna. Vid denna tid betraktades han som oumbärlig bland Myrdals
husgeråd och blev mycket riktigt en
av sekreterarna i den famösa planeringskommissionen och »sakkunnig» i
handelsdepartementet, där han tävlade
med något halvdussin lika sakkunniga
om chefens, statsrådet Myrdals, gunst.
Denna verksamhet kröntes med sådan
framgång att hans statssekreterarutnämning ansågs självklar, ja, det viskades t. o. m. om att han kunde räkna
på en konsultplats. Björnberg tycktes
nu stå vid sina drömmars mål och han
underlät inte att ge uttryck för sitt
maktmedvetande.
Sorgligt att säga fick Björnberg aldrig själv tillfälle att nå maktens
tinnar. Det, som grusade alla hans
stolta förhoppningar, var den fatala
radiodebatt i vilken han och Karin
Kock skulle föra planhushållningens
talan mot professorerna Eli Heckscher
och Herbert Tingsten. Sedan liten
Karin snyftande måst avföras från
valplatsen stod den arme Björnberg
ensam mot sina formidabla motståndare och följden blev en intellektuell
massaker, som väckte uppmärksamhet
över hela landet. Efter detta var det,
som någon uttryckte saken, svårt att
undgå den uppfattningen att den unge
skördearbetaren tagit ut slåtterölet i
förskott. Så visade sig också vara fallet: Björnberg råkade i onåd hos Myrdal och hans karriär var stäckt.
Det var därför något av en ödets
ironi, att när Myrdal i sinom tid landsförvisades, Björnberg ensam bland
politrukerna inom handelsdepartementet fick följa sin chef i exilen. Han
deporterades – ej annorlunda än
forna tiders svarta får – till Nord- 281
Amerika, närmare bestämt till Lake
Success, där han fick något slags befattning inom FN-sekretariatets informationsavdelning. För att sprida ett
försonande ljus över vad som inträffat,
tillkännagav partipressen att Björnberg blivit generalsekreterare Lies
högra hand. Dagens Nyheters skicklige och påpasslige New York-korrespondent Sven Ahman var emellertid
inte sen att precisera uppgiften och
kunde påföljande dag meddela att
Björnberg närmare bestämt blivit
Lies femtioförsta högra hand.
Något avancemang ner mot de lägre
tiotalen ägde inte rum och år 1949
återbördades Björnberg till sitt otacksamma fosterland, där partiet anvisade
honom den något pauvre-honteuxbetonade reträttposten som chef för
partiförlaget Tiden. De stackars förlagstjänstemännen fick ofta anledning
att travestera Hamlet:
Ur led är Tiden! Ve att han var den,
som föddes att den vrida rätt igen.
Experimentet tog också mycket riktigt en ända med förskräckelse. Under
man är nästan frestad att säga handgripliga former skildes Björnberg från
Tidens förlag år 1955. Omständigheterna var sådana att en deportation
till Nordamerika denna gång inte ansågs tillräcklig. Björnberg utsågs, förmodligen på sina svenska partivänners
enträgna begäran, till »chefsexpert» i
FN:s tekniska biståndsverksamhet i
Bolivia! Vid Titicacasjöns dystra och
dimhöljda stränder fick Björnberg begrunda sitt oblida öde. Efter fyra år
på 4 000 m. höjd förflyttades han till
Tunisien blott för att småningom återkomma till Sydamerika, denna gång
till Colombia. Sex år i exil ansågs
emellertid tydligtvis ,av de mera
känslosamma elementen inom partiledningen att vara en tillräckligt lång
karantänstid och år 1962 soulagerades
Björnberg för sina mer eller mindre
~. ·.
282
tåligt utståndna lidanden med chefskapet i Nämnden för internationellt
bistånd, kort sagt NIB. Vilka tjänster
Björnberg under den tid som gått sedan dess gjort de underutvecklade folken är inte gott att veta – särskilt
inte om man får tro den svenska sjukvårdspersonalen i Pakistan. Däremot
kan inget tvivel råda om att de underutvecklade folken gjort oss betydande
tjänster genom att i så stor utsträckning hålla Björnberg sysselsatt utanför Sveriges gränser. Och det var,
när allt kommer omkring, kanske också
partiledningens uträkning, när den utmanade opinionen genom att pensionera sin gamle trotjänare Arne Björnberg med denna befattning.
G.U.