Socialdemokratiens trångmål

134
SOCIALDEMOKRATIENs TRÅNGMÅL
Under det år som förflutit sedan
författningsutredningen presenterade sitt förslag till en författningsreform har åtskilligt hunnit hända. Mänga profeterade om att författningsfrågan sannolikt inte skulle väcka något intresse bland en
större allmänhet. Man förmodade att diskussionen huvudsakligen
skulle bli av teknisk karaktär och
därför förefalla något konstlad för
väljaren i gemen. Dessbättre kan
nu konstateras att dessa förutsägelser kommit på skam. Ett vida större intresse än någon kunnat ana
har kommit att knytas till de frå-
gor av författningskomplexet som
man redan frän början kunde vänta skulle tilldra sig den största uppmärksamheten, nämligen en- eller
två kamrar samt valsättet.
Författningsdebatten började en
smula trevande. Folkpartiet hade
ryckt till sig ett visst initiativ genom att relativt hårt engagera sig
för författningsutredningens förslag i dess helhet. Frågan var om
regeringspartiet skulle anse sig
bundet av den ”kompromiss” som
uppnätts inom utredningen: enkammarsystem samt ett valsätt
som gav det största partiet, dvs.
socialdemokraterna vissa favörer.
Om högerpartiets och centerpartiets ställningstagande kunde intet
bestämt sägas på förhand, annat
än att unghögern bundit sig definitivt för enkammarsystem och att en
särskild kommitte inom HUF på
ett tidigt stadium föreslog ett valsätt, där majoritetsval i enmansvalkretsar och proportionella val
kombinerades närmast med det
västtyska valsystemet som förebild.
Det kunde dock antas att det fanns
starka grupper inom såväl högerpartiet och centerpartiet som var
beredda att slå vakt om tvåkammarsystemet, lät vara med vissa
modifikationer. Det var även känt
att denna linje hade mänga förespråkare för att inte säga en majoritet inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.
situationen var alltså den att
folkpartiets ställningstagande föreföll klarast, men därmed förlorade
också partiets fortsatta agerande i intresse – man hade redan
på förhand skjutit av sitt krut.
I detta läge väntade man på ett
initiativ frän socialdemokraterna
som dock uteblev helt. I stället
blev det högerpartiet som kom att
rycka till sig initiativet genom dess
partiräds beslut i november att förorda införandet av ett enkammarsystem. De inom högerpartiet framförda tankarna om en direkt folkvald riksdag, kompletterad med en
mindre senat som skulle ha befogenheter främst i samband med
grundlagstiftning och utrikespolitik hade under hand förlorat aktualitet. Därmed hade högerpartiet
och folkpartiet hamnat på samma
linje ifråga om kammarsystemet.
Detsamma gällde i realiteten också
beträffande det proportionella valsättet, även om starka sympatier
samtidigt visades från högerpartiet
för en övergång till majoritetsval,
något som snabbare än något annat
skulle kunna leda fram till en borgerlig samverkan.
Så småningom anslöt sig även
centerpartiet, ehuru efter som det
tycks en viss vånda, till den uppfattning som högerpartiet och folkpartiet givit uttryck för. Utslagsgivande för centerpartiet torde därvid ha varit dels högerpartiets
ståndpunktstagande och dels det
tryck som utövats av partiets ungdomsfalang. Därmed var oppositionen enad. Den ideologiska bakgrunden var dock knappast klar
och blev det ej heller förrän högerledaren Gunnar Heckscher, väl utnyttjande det mandat som givits
honom av högerpartiets partiråd,
hade formulerat sin syn i skriften
”Trygga folkstyret”, där han kraftigt gick till angrepp mot socialdemokratiens strävanden att få till
stånd en fullkomlig kontroll över
det svenska samhället, såväl med
135
författningspolitiska som med andra medel. På detta sätt gled initiativet i författningsdiskussionen
inte helt oväntat över till högerpartiet. Envar hade säkert väntat att
högerledaren och professorn i statskunskap förr eller senare skulle ha
mycket att säga i detta ämne. Partirådet i november hade också inneburit en stor personlig seger för
Gunnar Heckscher.
På den socialdemokratiska sidan
hade närmast till allmän förvåning
intet sagts. Delvis kan detta naturligtvis ha berott på en inbördes
oenighet främst vad beträffar kammarfrågan, men samtidigt var det
svårt att inte förknippa denna brist
på initiativ med allmän kraftlöshet
och ointresse för en författningsreform. Detta intryck har snarast
förstärkts efter regeringens ”utspel”. statsministern inbjöd till
överläggningar med de andra demokratiska partierna men kom
samtidigt med ett onekligen diffust
krav på starka regeringar och en
sammankoppling mellan riks- och
kommunalpolitik vid valet till riksdag. Presentationen av detta program i televisionen gjorde ett närmast pinsamt intryck och statsministerns försök att senare reda
ut begreppen i en TV-debatt med
hr Heckscher snarast förstärkte
intrycket av en allmän oklarhet.
Det ligger mycket nära till hands
att tro att socialdemokratien genom sitt agerande beträffande sammankopplingen mellan riks- och
kommunalpolitiska intressen fram·f
136
för allt är ute efter att åtminstone
för tillfället omintetgöra varje försök till författningsreform. Regeringen har klart visat sin omedgörlighet. Varje reform måste på ett
eller annat sätt garantera vissa favörer för det socialdemokratiska
partiet, annars är man inte beredd
att medverka. Det ligger onekligen
nära till hands att tro att regeringen genom sina krav spekulerar i
två ting. Främst är man intresserad av att förhala en reform. Genom tillsättandet av diverse utredningar skall hela författningsfrå-
gan förhalas över valet. Socialdemokratien har genom eget förvållande hamnat i ett läge, där det inte
är opportunt att diskutera författningsfrågan i en valrörelse – privilegier för socialdemokraterna beträffande mandatfördelningen i
riksdagen, ”skattestreck” för utlandssvenskarna som därigenom
förhindras utöva sin rösträtt och
diskutabla ideer att smygvägen införa republik är inga populära frå-
gor att gå till val på. Om oppositionen inte skulle gå med på regeringens förhandlingskrav, finns ju alltid möjligheten att försöka utmåla
oppositionen som boven i dramat.
I många avseenden vore detta sä-
kert en önskesits för socialdemokraterna. Den omedgörliga oppositionen spräcker försöken till förhandlingar och bär därmed skulden för att någon författningsreform inte kommer till stånd. Därmed skulle regeringen belåtet kunna inhösta propagandavinsterna av
den ”reformfientliga” oppositionens ställningstagande. Oppositionen säger nej, och socialdemokratien vill så gärna enighet kring så
vitala problem som författningsfrågorna, skulle det heta.
Det finns emellertid anledning
att närmare skärskåda vilka reella
motiv som kan finnas bakom socialdemokraternas krav på en sammankoppling vid riksdagsval mellan
riks- och kommunalpolitiska intressen, den fråga som regeringen
främst valt att skjuta i bräschen.
Ingen tordevilja förneka att kommunalpolitiken utgör en väsentlig del
av samhällsarbetet och att även i
framtiden stora uppgifter måste vila
på kommunerna. Men frågan i detta
sammanhang är närmast hur självständiga kommunerna skall tillåtas
vara, med andra ord om den kommunala självstyrelsen skall stärkas
eller försvagas. Det finns anledning att förmoda att direkt skilda
synsätt finns på denna punkt mellan socialdemokratien och den borgerliga oppositionen. På borgerlig
sida vill man stärka den kommunala självstyrelsen. Genom att de
kommunala enheterna till följd av
sammanslagningar blivit allt större
anser man det angeläget att ge
kommunens invånare ökade möjligheter att vid val till kommunaloch stadsfullmäktige direkt ta ställning till olika kommunala problem.
Detta kan emellertid endast ske om
de kommunala valen frikopplas
från de rikspolitiska, låt vara att
rikspolitiken naturligtvis alltid
kommer att kasta sin skugga över
kommunalvalen. Den kommunala
självstyrelsen kan också stärkas
genom införandet av ett kommunalt folkomröstningsinstitut.
För socialdemokraterna är uppenbarligen detta vederstyggliga
synpunkter. För dem är det tvärtom angeläget att stärka centraldirigeringen och i huvudsak låta
kommunerna bli verkställare av
regeringens och riksdagens beslut.
Från den utgångspunkten finns det
ingen anledning att genomföra reformer som skulle stärka kommunernas ställning och ge talet om
kommunal självstyrelse ett reellt
innehåll, snarare tvärtom.
Men fastän frågan om den kommunala självstyrelsen har sitt stora
principiella intresse och även om
motsättningarna mellan regering
och opposition är stora i detta avseende, har frågan likväl rätt litet
att göra med valsättet till riksdagen. Det socialdemokratiska resonemanget leder närmast till att av
riksdagens båda kamrar är i själva
verket första kammaren den värdefullaste, eftersom denna till följd
av det indirekta valsättet är det
bästa uttrycket för samband mellan kommunalpolitik och rikspolitik. FöljakUigen väntar man sig
också att finna att antalet riksdagsmän med kommunala uppdrag är
långt fler i första kammaren än i
andra. Nu förhåller det sig emellertid inte så. År 1961 var 74,6 % av
andra kammarens ledamöter kommunalt engagerade, medan motsva- 137
rande siffra för första kammaren
var 70,2 %. Något fler andrakammarledamöter hade alltså kommunalpolitisk erfarenhet än ledamö-
terna av första kammaren.
Frågan om riksdagsmännen har
kommunal anknytning eller inte
har alltså hittills icke haft det ringaste med direkt eller indirekt valsätt att göra. Det finns heller ingen
anledning att tro att så skulle bli
fallet i framtiden, såvitt vi inte
får en övergång till majoritetsval,
då bilden kan förändras.
Däremot skulle vi sannolikt få
bevittna ett något lägre valdeltagande i de kommunala valen än i
riksdagsvalen, om kommunalvalen
blev helt fristående. I våra nordiska
grannländer, där kommunalvalen
är helt frikopplade från parlamentsvalen, har valdeltagandet i
kommunalvalen legat 5-6 procent
under deltagandet i parlamentsvalen under senare år. Ungefär
motsvarande skillnad har kunnat
iakttagas i Sverige. Det är således
inte fråga om någon större skillnad
i valdeltagandet. I vart fall kan inte
det något lägre deltagandet i kommunalvalen utgöra något som helst
bärkraftigt argument för en sammankoppling mellan kommunala
och rikspolitiska val.
Det ligger dock nära till hands att
tro att det också finns ett annat skäl
för det socialdemokratiska agerandet. Socialdemokratien bygger i
stor utsträckning sina framgångar
på en långt driven centralisering
av valapparaten, dvs. främst par- 138
tiet och fackföreningsrörelsen. Det
är sannolikt att i en situation, där
kommunalvalen var fristående från
parlamentsvalen, skulle socialdemokratien få svårare än eljest att
åstadkomma ett effektivt fungerande valmaskineri. Om de lokala
frågorna sköts i förgrunden, skulle
hr Erlanders och de andra högsta
koryfeernas argumentation via våra
massmedia få minskad betydelse
och på sina håll skulle entusiasmen
i de egna leden kunna utebli. Det
finns alltså en uppenbar risk för
socialdemokratien att göra sämre
kommunalpolitiska val, om de rikspolitiska aspekterna skjuts i bakgrunden. Detta skulle i sin tur senare också kunna påverka riksdagsvalen.
Sammanfattningsvis kan alltså
konstateras, att man på den borgerliga sidan står helt enig i kravet
på en författningsreform som ger
oss en enkammarriksdag, vilken
till sin sammansättning direkt
återspeglar folkets i val uttryckta
uppfattning. Därmed skulle också
parlamentarismen ges en möjlighet
att kunna fungera. De borgerliga
partierna vägrar att acceptera manipulationer som på konstlad väg
ger det ena eller andra partiet några favörer på de andras bekostnad.
Socialdemokratien åter slog redan i författningsutredningen fast,
att en förutsättning för att man
skulle gå med på en författningsreform var att valsättet till en enda
kammare skulle vara så utformat
att det gav det största partiet en
viss överrepresentation. Sedan författningsutredningens förslag till
nytt valsystem skjutits i sank av
praktiskt taget alla som yttrat sig
i debatten, har regeringen valt att
krypa bakom kravet på ett sammankopplande av de rikspolitiska
och de kommunala valen. Författningsfrågan är i sin helhet obehaglig för regeringen. Man hoppas så-
lunda kunna neutralisera den i
årets valrörelse genom att på partiledarnivå tillsätta vissa specialutredningar som inte skall hinna
slutföra sitt arbete före september.
I första hand vill hr Erlander alltså förhala författningsreformen. I
andra hand synes man beredd att
helt omintetgöra alla försök till en
reform men önskar i det läget kasta
skulden på den borgerliga oppositionen.
Rent sakligt synes det som om
bakom kravet på sammankopplande av riks- och kommunalpolitik
döljer sig två skäl för socialdemokraterna. Man är inte road av att
öka den kommunala självstyrelsen.
Det strider ideologiskt och praktiskt mot socialdemokratiens intentioner att i stället stärka centralismen. Ej heller är man av partitaktiska motiv intresserad av att kommunalvalen frikopplas från rikspolitiken, då detta främst kan få
menliga följder för den socialdemokratiska valapparaten.
De verkliga skälen bakom socialdemokratiens ställningstagande kan
emellertid inte redovisas öppet, då
de knappast kan väntas röna förståelse hos allmänheten. För den
skull maskerar man sitt verkliga
ansikte bakom suddigt tal om nödvändigheten av samband mellan
rikspolitiken och kommunalpolitiken, vilket i sak inte har det ringaste att göra med valsättet till riksdagen. Oavsett om man önskar en
försvagning eller en förstärkning
av kommunernas befogenheter
åstadkommes detta med helt andra
medel. Argumentationen är emellertid svår att föra och varken
139
statsministern eller hans regeringskollegor synes ens ha mäktat övertyga de egna om riktigheten av sin
politiska linje. Än mindre har man
lyckats övertyga en större allmänhet. Oklarheter och halvsanningar
möter sällan förståelse. Från saklig
synpunkt vore det betydligt intressantare om man på den socialdemokratiska sidan klart deklarerade sina motiv och tog en öppen
diskussion. Det skulle framför allt
inge större respekt.
_… ·._