Samlingspartiets program
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SAMLINGSPARTIETS PROGRAM
Av universitetslektorn docent OLLE NYMAN
UTGÅNGEN av kommunalvalen 1962,
som gav socialdemokraterna mer
än 50 procent av samtliga avgivna
röster, har medfört en påtaglig förändring av det politiska diskussionsläget. Många gånger tidigare
har det förekommit kritik och veklagan på grund av splittringen
mellan de tre s. k. borgerliga partierna, vilken många uppfattat som
onödig eller i varje fall onödigt
stor. Dessa partiers oförmåga att
erbjuda väljarna ett samlat alternativ i förhållande till socialdemokratien har beklagats. Men aldrig förr
torde denna kritik ha haft en sådan
styrka som efter 1962 års val, trots
att detta var ett kommunalval.
Diskussionen på denna punkt har
fått en varaktighet och en intensitet, som visar att det är fråga om
något annat än de vanliga, hastigt
förbiflytande dagskommentarerna.
Flera stora tidningar har engagerat
sig och tydligen föresatt sig att
driva denna sak systematiskt på
lång sikt.
Borta är det logiskt svårmanövrerbara kravet på permanent allmän samlingsregering och i förgrunden träder i stället kravet på
en förändring av partistrukturen
17- 6′>4843 Svensk Tidskrift H. 4-5 1963
form av en konsolidering och koncentration av de icke-socialistiska
krafterna avsedd att skapa förutsättningar för ett politiskt regimskifte. »Växling vid makten» är
målet. Vad man vill vinna vid målet
är inte bara en delvis annan politik
än den nuvarande socialdemokratiska regeringspolitiken. Man menar också att ett maktskifte i sig
självt är av värde. Det kan inte
vara till skada för demokratien om
avlösning sker efter socialdemokratiskt regeringsinnehav alltsedan
1936 (frånsett några månader alltsedan 1932). Ett maktskifte skulle
förbättra balansen och därmed vitaliteten i vårt politiska liv; det
skulle ge mera av liv åt den parlamentariska mekanismen. Och förutsättningen, medlet som skall leda
till målet, är enligt de opinionsbildare, som här har apostroferats, att
de tre partierna högern, centern
och folkpartiet övervinner sin splittring.
Enligt detta postulat måste de
icke-socialistiska partierna uppträ-
da :rvera samlat, undvika varje
skärpning av ännu kvarstående
motsättningar, medvetet försitta
alla chanser till inbördes gräl. De
—————————-~ ~——
226
måste kunna visa väljarna att deras
politik dikteras av en bestämd
vilja att ge väljarna ett alternativ
till den socialdemokratiska politiken, ett alternativ så beskaffat att
det har förutsättningar att samla
en folkmajoritet. Deras politiska
agerande får inte vara så divergerande och deras inbördes diskussioner får inte vara så polemiskt
färgade att väljaren vid en realistisk bedömning inte kan uppfatta
dem tillsammans som ett alternativ till socialdemokratien. Men må-
let måste sättas högre än så. Målet
får uppenbarligen inte vara något
annat än att de tre partierna enas
till ett, till ett samlingsparti.
Ett sådant resonemang har troligen giltighet för många bland de
tre icke-socialistiska partiernas
både direkta medlemmar och övriga
väljare-sympatisörer. Att genomsnittsväljaren på denna sida av det
politiska kraftfältet hyser missnöje
med dessa partiers oförmåga att
prestera ett någorlunda samstämt
slagkraftigt alternativ torde vara
säkert. Missnöje är snarast ett alltför svagt ord i många fall. En verklig olust är kanske en mera adekvat
beskrivning av många »borgerliga»
väljares psykologiska status inför
valhandlingen och dess resultat.
Därifrån är steget inte långt till
defaitistisk leda vid politiken och
till röststrejk. Argumentet att en
ny giv på oppositionssidan skulle
verka stimulerande och ha en viktig effekt ur psykologisk synpunkt
har därför av allt att döma åtskilligt fog för sig. Motståndarna till
den nya given brukar hävda att en
sammanslagning av de demokratiska oppositionspartierna skulle
komma många människor att känna sig politiskt hemlösa. Men gentemot detta har det frågats om det
inte i själva verket är många fler,
som känner sig otillfreds och hemlösa inför nuvarande förhållanden,
med nu rådande ineffektivitet och
splittring. Den i längden meningslösa småtaktiken och lurpassningen
mellan tre tävlande partier, som
enligt mångas uppfattning i stället
borde vara inriktade på ett gemensamt mål, kan inte gärna inge nå-
gon starkare känsla av trivsel eller
politisk hemkänsla, i varje fall inte
hos dem som är intresserade av
konstruktiva insatser.
I den pågående samverkansdebatten har det från olika håll betonats hur viktigt det är att vissa
organisatoriska anordningar i samverkanssyfte kommer till stånd relativt snart. Först i händelse av
ett organiserat samarbete kan partierna vara benägna att ge avkall
på sin särart. »De offer– om man
nu skall kalla det så — som partierna bör vara beredda till vid
en borgerlig samling, blir sålunda
försvarliga för själva det organiserade samarbetets skull. I en situation, då inget fast samarbete, än
mindre ett borgerligt block eller
enhetsparti finns, kan av lätt insedda skäl mera betydande eftergifter i enskilda frågor endast bli
aktuella om alldeles speciella skäl
är för handem (Sv. D. 30.3.63). Eller för att tala med Dagens Nyheter: Programpusslet är inte det avgörande utan dynamiken i utvecklingen. :.Det finns en benägenhet
att se alltför statiskt på samlingsfrågan. – – – Vi är inte särskilt
imponerade av bokhällarmentaliteten hos unga liberaler, som uppfordrande efterlyser hur de tre partierna skall komma överens om
lokaliseringsfrågor, skatteskalor
och barnbidrag. Sannolikt blir det
varken lättare eller svårare än det
i dag är att komma överens inom
folkpartiet, som omfattar alla
schatteringar inom borgerligheten.
Kanske blir det trots allt något
lättare eftersom förefintligheten av
tre partier bidrar till att markera
åsiktsmotsättningar som eljest
knappast framträtt~ (D.N. 10.4.63).
Det ligger mycket i detta. Det är
först sammanslagningen som i sig
själv skapar de verkligt gynnsamma förutsättningarna för en högre
grad av samstämmighet. Men ändå
kan det vara värt att undersöka
vad ~programpussleb rimligtvis
kan ge för resultat. Även om ingen
föreställer sig att samlingstanken
i betydelsen sammanslagning av
tre partier till ett har en omedelbar
aktualitet, kan det vara en vällovlig
sysselsättning att gentemot allt vanetänkande visa upp hur mycket
som redan i det aktuella läget förenar de tre partierna och hur en
samlingskurs redan i nuläget skulle
kunna tänkas bli utlagd. Vad kan
samlingspartiets program bli?
227
Det första som bör göras vid besvarandet av en sådan fråga är att
konstatera en avgörande samstämmighet mellan de tre partierna
ifråga om de för hela samhällspolitiken fundamentala ting, som
sammanhänger med den ekonomiska strukturen. Folkpartiet proklamerar som sin målsättning: »Fri
företagsamhet och konkurrens på
likvärdiga betingelser.— Koncentration av makten, statlig eller
enskild, över landets kapitaltiiigångar och deras användning motverkas. Arbetsvilja, ekonomisk ansvarskänsla och önskan att förverkliga individuellt ägandeskap
är uttryck för den enskildes framåtsträvan. Dessa värdefulla krafter
får ej skadas.:. I den inledande
honnören åt den liberala grundåskådningen i partiets 1962 antagna
program heter det bl. a: :.Arbetsvilja, företagsamhet och initiativ,
förvärv av kunskaper och utbildning, sparande för att förverkliga
individuellt ägande är dynamiska
framstegskrafter, vilka liberalismen vill främja och utveckla.
– – – En snabbare ökning av
produktionen kräver större kapitalbildning. Det samhälle som skapar de bästa förutsättningarna för
enskilt ägande åt alla får i längden
den högsta kapitalbildningen och
de snabbaste framstegen. Enskilt
ägande bidrar även till ökat personligt oberoende. Produktionen
skall rätta sig efter medborgarnas
värderingar som de framträder på
marknaden i ett samhälle med val- .~.
228
frihet. Människorna skall inte i sin
konsumtion behöva anpassa sig
efter en av staten dirigerad produktion.»
Centerpartiet deklarerar: »Den
enskilde medborgarens initiativkraft, företagsamhet och ansvarskänsla är grunden för det materiella framåtskridandet.» I de mera
allmänna inledande satserna i partiets program erinras om hur arbetarnas beroende av privatkapitalet var den avigsida av den industriella utvecklingen som först
trädde skarpast i dagen och hur
det kollektiva ägandet genom staten
därför kunde betraktas som ett
eftersträvansvärt mål. Men partiet
slår fast: »I praktiken har dock
socialiseringen visat sig leda till
ännu större beroende. All finansiell
koncentration, privat eller statlig,
innebär en risk genom att den lätt
kan leda till maktmissbruk.» Man
varnar för statens och de stora kollektivens möjligheter till maktutövning och kontroll; risken finns
»att individen blir ett redskap för
experter och samhällsplanerare».
Dessutom säger centerpartiet: »Sedan de grundläggande behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och
önskemål alltmer förgrunden.
Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk
trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora
grupper vid samma utformning.»
Högerpartiet säger sig i »företagsamhet och enskild äganderätt»
se de bästa medlen till ekonomiska
framsteg och kräver »att den allmänna hushållningen skall möjliggöra och underlätta enskilda medborgares arbete på att förbättra
egna och hela folkets levnadsvillkor.» Vidare: »Högerpartiet vill
arbeta för en egendomsägande demokrati, byggd på fri företagsamhet och utbredd personlig äganderätt. Näringslivet skall beredas
möjlighet att växa sig starkt, öka
produktiviteten och höja välståndet. – – – statens ekonomiska
politik skall så utformas, att den
stimulerar företagsamheten till nya
initiativ och förbättrade produktionsmetoder samt befrämja ett rikt
differentierat näringsliv.»
Om företagsamhet genom det allmännas försorg har folkpartiet och
centerpartiet likabetydande deklarationer. »Samhället bör icke driva
affärsverksamhet på områden som
lika väl kan skötas av enskilda. I
särskilda monopolsituationer eller
då sociala skäl talar härför kan
offentlig företagsamhet vara motiverad» (fp). »Det statliga företagandet inskränkes till sådana fall,
där särskilda organisatoriska eller
sociala skäl gör det erforderligt»
(cp).
Beträffande skattepolitiken har
de tre partierna likartade principkrav. Folkpartiet: »Enskilt sparande beredes gynnsammare förutsättningar. Stor vikt fästes vid
skattereformer som främjar arbetsvilja och sparande.» Centerpartiet: »skattesystemet skall vara så
utformat, att det personliga och
frivilliga spararrdet får goda förutsättningar. Det personliga sparandet, grundat på individuella och
frivilliga beslut, är den mest önskvärda sparformen.» Högerpartiet:
»Beskattningen bör avvägas efter
bärkraft och så utformas, att arbetsvilja, företagsamhet och sparsamhet uppmuntras.»
Samstämmigheten på detta centrala politiska avsnitt är det avgörande. I jämförelse härmed är
meningsskiljaktigheter på andra
avsnitt av sekundär betydelse. Men
kanske finns det även på dessa
andra områden förutsättningar för
ett samlingsprogram?
Ifråga om utrikespolitiken är de
tre partierna ense om alliansfriheten. Den militära alliansfriheten
skall syfta till att bevara åt vårt
land neutralitet i händelse av krig.
Frihet, oberoende och fred för Sverige är målsättningen. Om anslutningen till FN :s grundprinciper
råder inte några motsättningar
mellan de tre partierna, inte heller
om samarbetet de nordiska länderna emellan. Beträffande Europafrågan – hur Sverige bör förhålla
sig till de olika yttringarna av europeiska samarbetssträvanden – har
de Gaulle åstadkommit en betydande rättning i de svenska leden.
Här finns det dock utan tvivel fortfarande schatteringar i uppfattningen men inte större än att de
kan tolereras i ett stort, samlande
parti. Intet av de tre partierna vill
en svensk isolering i förhållande
229
till det fria kontinental-Europa. På
frågan vilken omfattning geografiskt det europeiska samarbetet bör
ha, kan svaret lämpligen bli det
som Ludwig Erhard gav vid sitt
besök i Sverige, mars 1963 : Hela
det fria Europa.
Försvarspolitiken behöver rimligen inte bli någon stötesten vid en
framtida sammansmältning mellan
högern, centern och folkpartiet.
Den utrikespolitiska målsättning,
varom alla är ense, förutsätter ett
så starkt försvar som våra resurser
medger.
Mera problematiskt ställer det
sig beträffande författningspolitiken. Men förhållandet är att opinionsbildningen är ganska obestämd på detta område inom flertalet meningsriktningar. Alltför
kort tid har förflutit efter författningsutredningens avslutande för
att meningarna skall ha hunnit
stadga sig. Om sikten begränsas enbart till de mest kontroversiella
spörsmålen om kammarsystem och
valsätt, borde det vara rimligt för
de antisocialistiska krafterna att
ena sig om enkammarsystem och
ett valsätt, som ger en rättvis avspegling av väljarnas vilja. Endast
ett av partierna har till synes tveklöst gått in för en enkammarreform, men även inom högern och
centern finns sympatier för en så-
dan, inte minst inom de båda
partiernas ungdomsorganisationer.
Tvåkammaranhängarna borde relativt lätt kunna göra en uppoffring
i vetskapen om att det torde ligga
J
230
utanför det politiskt möjligas gräns
att få en tillfredsställande tvåkammarkonstruktion genomförd. Svagheten med vårt hittillsvarande två-
kammarsystem har förutom den
för stora eftersläpningen varit
landstingens sätt att fullgöra sin
funktion som elektorer, men av
några inlägg att döma tycks man
nu på sina håll vilja framhålla som
något alldeles särskilt värdefullt
att första kammaren har just en
kommunal förankring. Det bådar
inte gott. Under sådana förhållanden är det bättre att avstå från
alla försök till renovering av två-
kammarsystemet. En positiv följd
av övergång till enkammarriksdag
skulle vara att valen till de kommunala representationerna verkligen kunde bli kommunalval och
inte som nu sekundära riksdagsval.
Det skulle bidra till att stärka den
kommunala demokratien.
Ifråga om valsättet borde det gemensamma programmet rimligtvis
vara att man avvisar teorien om behovet av en s. k. majoritetsbildande
effekt, dvs. man avvisar kravet på
orättvis överrepresentation, oavsett
vilken riktning, som står närmast
till att dra fördel därav. I denna
fråga tycks också folkpartiledamöterna i författningsutredningen
ha mindre stark resonans inom
sitt eget parti för sin ståndpunkt
än beträffande kammarfrågan.
slutligen finns det skäl att i ett antisocialistiskt enhetsprogram åter
aktualisera kravet på beslutande
folkomröstning så som skedde 1948.
Programmet kunde lämpligen avse
ett krav på införande av fakultativ
beslutande folkomröstning med
den utformning institutet har i
Danmarks författning av år 1953.
(Folkomröstning rörande ett av
folketinget fattat beslut- med undantag av budgetärenden – kan
påkallas av 1f3 av tingets medlemmar. Om beslutet inte återtas av
folketinget inom fem dagar, anställes folkomröstning. Minst hälften av de röstande och minst 30%
av de röstberättigade skall rösta
mot beslutet för att det skall anses
förkastat.)
Om kulturpolitiken i vidaste bemärkelse torde gälla att åtskilligt
av vad som ryms under denna beteckning inte behöver ha karaktär
av partifrågor. Frågan om religiös
tro eller icke tro bör inte vara en
politisk partiangelägenhet De två
andra partierna torde inte ha någon
svårighet att instämma i folkpartiets programsättning: »Religionsfriheten är ett omistligt grundvärde. Trossamfunden skall äga frihet att själva bestämma villkoren
för medlemskap och att forma sitt
inre liv. Den enskildes rätt att själv
avgöra medlemskap i trossamfund
får icke genom tvingande lag omintetgöras.» Högermän och centerpartister torde också lika väl som
folkpartister kunna acceptera följande sats: »De andliga och etiska
värden som kristen kultur och humanistisk livssyn skapar skall bevaras och aktas som omistliga
grundvalar för ett gott samhälle.»
I skolfrågan underlättas ställningstagandet av att grundskolereformen
redan är beslutad. En ensidigt negativ inställning därtill på högerhäll är därför överspelad. Men en
positiv attityd får inte innebära att
den kritiska bevakningen av reformens genomförande och fullföljande sätts på avskrivning. Kravet
på kvalitet och motstånd mot medveten standardsänkning hela utbildningsstegen igenom, från grundskola till universitet, borde kunna
vinna allmän anslutning inom center- och folkparti lika väl som inom
högern.
På social- och familjepolitikens
fält förutsätter en sammansmältning av de tre partiernas politik
att högern närmar sig folkpartiets
och centerpartiets ståndpunkt. En
av de primära programpunkterna
på detta avsnitt är att stödet åt
barnfamiljerna bör utbyggas, och
att en av dessa stödformer bör vara
att barnbidraget höjs. Högern, som
enligt sitt program anser att hemmet och familjen är hörnstenarna
i samhällsbyggnaden och som dessutom ingalunda är blind för den
befolkningspolitiska aspekten, bör
vara beredd att ta sin politik under
omprövning i denna detalj. Att
koncentrera de familjefrämjande
åtgärderna endast till beskattningen och bostadspolitiken kan inte
bli den samlande ståndpunkten.
Allmän enighet borde kunna uppnås om centerpartiets programsats:
»Arbetet i hemmet skall värdesättas lika högt och betraktas som
231
lika produktivt för samhället som
arbete utanför hemmet. Mödrarnas
möjlighet att själva taga vården
om barnen måste på allt sätt främjas, liksom övergång till förvärvsarbete bör underlättas för dem som
så önskar, när barnen blir vuxna.»
Härtill ansluter folkpartiets konkreta programkrav: »Värdet av
husmödrarnas arbete erkännes och
deras ställning inom socialförsäkringarna förbättras.» I detta sammanhang finns det också plats för
centerpartiets mera allmänna reflexion: »Givetvis är den kvantitativa ökningen av standarden angelägen även i fortsättningen, men
med nationalinkomstens stegring
framstår den kvalitativa sidan, innehållet i levnadsstandarden, som
allt viktigare. Om nationalinkomsten ökar på bekostnad av trivsel
och god anpassning i miljön, om
den ökar exempelvis därför att
mödrarna söker sig arbete utanför
hemmet även i de fall detta är till
skada för omvårdnaden av barnen,
– – – då är detta exempel på att
man offrat kvalitet för kvantitet.»
Folkpartiet säger: »Den gifta kvinnans fria val mellan hemarbete och
yrkesarbete utom hemmet underlättas.» Men friheten att välja härvidlag befrämjas inte av att de som
väljer hemarbete blir föremål för
nedvärdering, så som det otvivelaktigt finns tendenser till för närvarande. Ropet »Ut med hemmafruarna!» är inte bara otillständigt
generellt; det är till sin innebörd
en av de mest samhällsskadliga
;
;.
232
paroller som på länge släppts ut.
Husmodersuppgiften borde i stället
räknas till de mest produktiva och
ur samhällssynpunkt mest värdefulla av sysslor. Är då inte det nyss
anförda centerordet berättigat?
Beträffande socialpolitiken i övrigt är det naturligt att de olika
vårduppgifterna – inom kronikervård, mentalsjukvård, åldringsvård
– särskilt påkallar uppmärksamhet. Den socialpolitiska aktiviteten
bör inriktas på dessa områden.
Rörande bostadspolitiken råder
enighet mellan de tre partierna om
att produktionen mera än förut bör
inriktas på enfamiljshus. Andra
samlande programpunkter bör vara: Kostnadspressande konkurrens
inom bostadsproduktionen bör stimuleras (fp). Konkurrensen skall
ske på lika villkor (h). Bostadssparande bör främjas (h, fp).
Full samstämmighet råder om
programpunkten »full sysselsättning». Även beträffande samhällsplanering och lokaliseringspolitik
råder god överensstämmelse. Hö-
gern kräver att »utbyggnaden av
ett mångsidigt näringsliv på landsbygden skall främjas genom samhällets medverkan till goda kommunikationer och allsidig yrkesutbildning». Centerpartiet framför
kravet: »På olika sätt bör samhället främja näringslivets decentralisering och en spridd bebyggelse.»
Folkpartiet fordrar: »Stimulans till
rationell verksamhet inom områ-
den, där eljest arbetslöshet och underutnyttjande av enskilda och offentliga anläggningar uppkommer,
lämnas inom den ram som är samhällsekonomiskt motiverad.» Men
för tydlighets skull avvisar detta
parti »tvångsåtgärder» för att dirigera befolkningsomflyttningar och
företagslokalisering.
De tre partierna har en klart
positiv hållning till jordbruket. De
är eniga om att kräva inkomstlikställighet för jordbruket i förhållande till jämförliga grupper inom
arbetslivet i övrigt. »Landsbygdens
befolkning skall ges möjlighet att
uppnå samma standard som befolkningen i övrigt» (h). »Jordbruket skall ge samma inkomstmöjligheter som näringslivet i övrigt»
(cp). »Gränsskydd utan detaljregleringar som gör det möjligt för
inom jordbruket verksamma att
uppnå med jämförliga grupper likvärdiga levnadsvillkor» (fp).
En genomgång sådan som denna
visar att det redan nu borde finnas
möjligheter att åstadkomma ett enhetsprogram, som kunde vara acceptabelt för samtliga de tre ickesocialistiska oppositionspartiernas
väljare. Det borde kunna bli inte
bara acceptabelt utan attraktivt,
om det gjordes till en syntes av det
bästa de tre partierna har att lämna
som bidrag: från högern nationell
traditionalism förenad med en positiv Europa-anda, ekonomisk realism förenad med den slagkraftiga
visionen av en ägardemokrati; från
centern appellen till den individualistiska obundenhetskänslan,
frambävandet av miljövärdenas betydelse, attityden av realism och
måttfullhet; från folkpartiet den
liberala och humanistiska frihetstraditionen, den socialpolitiskt progressiva inriktningen, det konsekventa hävdandet av rätts- och
rättssäkerhetssynpunkterna. Det
väsentliga är att det skapas ett program, som på en gång säger ja
både till välfärdssamhället och till
ett samhälle som är positivt till
enskilt ägande, individuellt ansvar
och personligt oberoende.
Programmässigt borde svårigheterna att finna en samlingsgrundval inte vara övermäktiga. Men det
kan hävdas att de tre partiernas
faktiska politik uppvisar större
skiljaktigheter än programmen ger
vid handen. Frågan om dessa partiers faktiska politik i riksdagen
är värd sitt särskilda studium. Oavsett hur relationerna mellan de tre
icke-socialistiska partierna utformas i framtiden, oavsett vilken inställning man har till dessa partier,
till frågan om deras relationer inbördes eller deras ställning i förhållande till socialdemokratien, bör
det vara en intresseväckande vetenskaplig arbetsuppgift – lämplig
för ett brett upplagt grupparbete
att i detalj klarlägga och analysera
de tre icke-socialistiska partiernas
riksdagspolitik under en följd av
år, exempelvis från 1946 års riksdag till nu, varvid den centrala
aspekten skulle vara att fastställa graden av samstämmighet eller
splittring.
Men den vanlige väljaren inom
233
högern, centern eller folkpartiet,
som är missnöjd med dessa partiers
samlade effekt, är inte i första hand
intresserad av forskningens svar
på frågorna hur och varför. Han
ställer krav på framtiden. Men han
möts då av svaret att en samling
inte är realistisk. Att hänga fast
vid föråldrade partiformationer,
som inte längre motsvarar vare sig
den sociala eller politiska maktstrukturen i vårt samhälle och som
inte heller har full täckning i några
aktuella ideologiska realiteter, det
bedöms däremot som realistiskt!
Är det realism att medvetet beröva
sig förutsättningar att uppnå makt
och handlingsmöjligheter? Mellanpartierna kanske drömmer om att
i någon framtida situation uppnå
en liten skärva av makt genom allians med socialdemokraterna, men
erfarenheten – både liberalernas
långt tillbaka liggande och centerns
senare förvärvade – visar att så-
dant samarbete leder till nederlag.
Makten blir till största delen ett
sken och alltför kort för att vara
värd sitt offer.
Men samlingstankens motståndare har ett, som de anser, avgö-
rande argument. De menar att samlingen skulle motverka sitt eget
syfte. Tesen är alltså att de ickesocialistiska partierna har större
förmåga att dra till sig väljare, om
de går fram var för sig än om de
uppträder samfällt. Här måste på-
stående stå emot påstående. Är inte
de som stöts bort vid en samling
färre än de som attraheras av en
234
ny positiv giv, befriad från splittringens alla taktiska nackdelar?
Det enda som kan konstateras är
att splittringsalternativet har prö-
vats. Dess resultat är känt. Samlingsalternativet har däremot aldrig
prövats. Aldrig någonsin i vår parlamentariska historia efter demokratiens genombrott har en ickesocialistisk samlingsregering kunnat komma till stånd. Aldrig nå-
gonsin har ett samlat alternativ till
socialdemokratien erbjudits väljarna. Det är ett alternativ som återstår att pröva.
Reformvilja anses ofta vara en
värdefull egenskap i politiska sammanhang. Man kan fråga varför
reformvilligheten skall göra absolut
halt just inför partiväsendet. Vår
nuvarande partiuppdelning går –
om man frånräknar kommunisterna – tillbaka på tiden omkring
1900-1910. (Folkpartiets bildande
1934 var i stort sett en återgång
till den partiformation som tillkom
1902.) Det är under sådana förhållanden inte orimligt, om det
finns utrymme för förändringar på
detta område. Det vore beklagligt
-särskilt för väljarna- om tröghet, kortsynthet och taktiskt självbedrägeri skulle i onödan fördröja
en förändring, som skulle kunna
öppna ett nytt politiskt perspektiv
och befria den svenska politiken
från mycket av dess sterila inkrökthet. Ledningen av arbetet för
en reform måste ankomma på politiker, som vågar inse att ett parti
inte är ett självändamål och som
lyckats frigöra sig från eljest till
synes en gång för alla fixerade fördomar.
l
Av universitetslektorn docent OLLE NYMAN
UTGÅNGEN av kommunalvalen 1962,
som gav socialdemokraterna mer
än 50 procent av samtliga avgivna
röster, har medfört en påtaglig förändring av det politiska diskussionsläget. Många gånger tidigare
har det förekommit kritik och veklagan på grund av splittringen
mellan de tre s. k. borgerliga partierna, vilken många uppfattat som
onödig eller i varje fall onödigt
stor. Dessa partiers oförmåga att
erbjuda väljarna ett samlat alternativ i förhållande till socialdemokratien har beklagats. Men aldrig förr
torde denna kritik ha haft en sådan
styrka som efter 1962 års val, trots
att detta var ett kommunalval.
Diskussionen på denna punkt har
fått en varaktighet och en intensitet, som visar att det är fråga om
något annat än de vanliga, hastigt
förbiflytande dagskommentarerna.
Flera stora tidningar har engagerat
sig och tydligen föresatt sig att
driva denna sak systematiskt på
lång sikt.
Borta är det logiskt svårmanövrerbara kravet på permanent allmän samlingsregering och i förgrunden träder i stället kravet på
en förändring av partistrukturen
17- 6′>4843 Svensk Tidskrift H. 4-5 1963
form av en konsolidering och koncentration av de icke-socialistiska
krafterna avsedd att skapa förutsättningar för ett politiskt regimskifte. »Växling vid makten» är
målet. Vad man vill vinna vid målet
är inte bara en delvis annan politik
än den nuvarande socialdemokratiska regeringspolitiken. Man menar också att ett maktskifte i sig
självt är av värde. Det kan inte
vara till skada för demokratien om
avlösning sker efter socialdemokratiskt regeringsinnehav alltsedan
1936 (frånsett några månader alltsedan 1932). Ett maktskifte skulle
förbättra balansen och därmed vitaliteten i vårt politiska liv; det
skulle ge mera av liv åt den parlamentariska mekanismen. Och förutsättningen, medlet som skall leda
till målet, är enligt de opinionsbildare, som här har apostroferats, att
de tre partierna högern, centern
och folkpartiet övervinner sin splittring.
Enligt detta postulat måste de
icke-socialistiska partierna uppträ-
da :rvera samlat, undvika varje
skärpning av ännu kvarstående
motsättningar, medvetet försitta
alla chanser till inbördes gräl. De
—————————-~ ~——
226
måste kunna visa väljarna att deras
politik dikteras av en bestämd
vilja att ge väljarna ett alternativ
till den socialdemokratiska politiken, ett alternativ så beskaffat att
det har förutsättningar att samla
en folkmajoritet. Deras politiska
agerande får inte vara så divergerande och deras inbördes diskussioner får inte vara så polemiskt
färgade att väljaren vid en realistisk bedömning inte kan uppfatta
dem tillsammans som ett alternativ till socialdemokratien. Men må-
let måste sättas högre än så. Målet
får uppenbarligen inte vara något
annat än att de tre partierna enas
till ett, till ett samlingsparti.
Ett sådant resonemang har troligen giltighet för många bland de
tre icke-socialistiska partiernas
både direkta medlemmar och övriga
väljare-sympatisörer. Att genomsnittsväljaren på denna sida av det
politiska kraftfältet hyser missnöje
med dessa partiers oförmåga att
prestera ett någorlunda samstämt
slagkraftigt alternativ torde vara
säkert. Missnöje är snarast ett alltför svagt ord i många fall. En verklig olust är kanske en mera adekvat
beskrivning av många »borgerliga»
väljares psykologiska status inför
valhandlingen och dess resultat.
Därifrån är steget inte långt till
defaitistisk leda vid politiken och
till röststrejk. Argumentet att en
ny giv på oppositionssidan skulle
verka stimulerande och ha en viktig effekt ur psykologisk synpunkt
har därför av allt att döma åtskilligt fog för sig. Motståndarna till
den nya given brukar hävda att en
sammanslagning av de demokratiska oppositionspartierna skulle
komma många människor att känna sig politiskt hemlösa. Men gentemot detta har det frågats om det
inte i själva verket är många fler,
som känner sig otillfreds och hemlösa inför nuvarande förhållanden,
med nu rådande ineffektivitet och
splittring. Den i längden meningslösa småtaktiken och lurpassningen
mellan tre tävlande partier, som
enligt mångas uppfattning i stället
borde vara inriktade på ett gemensamt mål, kan inte gärna inge nå-
gon starkare känsla av trivsel eller
politisk hemkänsla, i varje fall inte
hos dem som är intresserade av
konstruktiva insatser.
I den pågående samverkansdebatten har det från olika håll betonats hur viktigt det är att vissa
organisatoriska anordningar i samverkanssyfte kommer till stånd relativt snart. Först i händelse av
ett organiserat samarbete kan partierna vara benägna att ge avkall
på sin särart. »De offer– om man
nu skall kalla det så — som partierna bör vara beredda till vid
en borgerlig samling, blir sålunda
försvarliga för själva det organiserade samarbetets skull. I en situation, då inget fast samarbete, än
mindre ett borgerligt block eller
enhetsparti finns, kan av lätt insedda skäl mera betydande eftergifter i enskilda frågor endast bli
aktuella om alldeles speciella skäl
är för handem (Sv. D. 30.3.63). Eller för att tala med Dagens Nyheter: Programpusslet är inte det avgörande utan dynamiken i utvecklingen. :.Det finns en benägenhet
att se alltför statiskt på samlingsfrågan. – – – Vi är inte särskilt
imponerade av bokhällarmentaliteten hos unga liberaler, som uppfordrande efterlyser hur de tre partierna skall komma överens om
lokaliseringsfrågor, skatteskalor
och barnbidrag. Sannolikt blir det
varken lättare eller svårare än det
i dag är att komma överens inom
folkpartiet, som omfattar alla
schatteringar inom borgerligheten.
Kanske blir det trots allt något
lättare eftersom förefintligheten av
tre partier bidrar till att markera
åsiktsmotsättningar som eljest
knappast framträtt~ (D.N. 10.4.63).
Det ligger mycket i detta. Det är
först sammanslagningen som i sig
själv skapar de verkligt gynnsamma förutsättningarna för en högre
grad av samstämmighet. Men ändå
kan det vara värt att undersöka
vad ~programpussleb rimligtvis
kan ge för resultat. Även om ingen
föreställer sig att samlingstanken
i betydelsen sammanslagning av
tre partier till ett har en omedelbar
aktualitet, kan det vara en vällovlig
sysselsättning att gentemot allt vanetänkande visa upp hur mycket
som redan i det aktuella läget förenar de tre partierna och hur en
samlingskurs redan i nuläget skulle
kunna tänkas bli utlagd. Vad kan
samlingspartiets program bli?
227
Det första som bör göras vid besvarandet av en sådan fråga är att
konstatera en avgörande samstämmighet mellan de tre partierna
ifråga om de för hela samhällspolitiken fundamentala ting, som
sammanhänger med den ekonomiska strukturen. Folkpartiet proklamerar som sin målsättning: »Fri
företagsamhet och konkurrens på
likvärdiga betingelser.— Koncentration av makten, statlig eller
enskild, över landets kapitaltiiigångar och deras användning motverkas. Arbetsvilja, ekonomisk ansvarskänsla och önskan att förverkliga individuellt ägandeskap
är uttryck för den enskildes framåtsträvan. Dessa värdefulla krafter
får ej skadas.:. I den inledande
honnören åt den liberala grundåskådningen i partiets 1962 antagna
program heter det bl. a: :.Arbetsvilja, företagsamhet och initiativ,
förvärv av kunskaper och utbildning, sparande för att förverkliga
individuellt ägande är dynamiska
framstegskrafter, vilka liberalismen vill främja och utveckla.
– – – En snabbare ökning av
produktionen kräver större kapitalbildning. Det samhälle som skapar de bästa förutsättningarna för
enskilt ägande åt alla får i längden
den högsta kapitalbildningen och
de snabbaste framstegen. Enskilt
ägande bidrar även till ökat personligt oberoende. Produktionen
skall rätta sig efter medborgarnas
värderingar som de framträder på
marknaden i ett samhälle med val- .~.
228
frihet. Människorna skall inte i sin
konsumtion behöva anpassa sig
efter en av staten dirigerad produktion.»
Centerpartiet deklarerar: »Den
enskilde medborgarens initiativkraft, företagsamhet och ansvarskänsla är grunden för det materiella framåtskridandet.» I de mera
allmänna inledande satserna i partiets program erinras om hur arbetarnas beroende av privatkapitalet var den avigsida av den industriella utvecklingen som först
trädde skarpast i dagen och hur
det kollektiva ägandet genom staten
därför kunde betraktas som ett
eftersträvansvärt mål. Men partiet
slår fast: »I praktiken har dock
socialiseringen visat sig leda till
ännu större beroende. All finansiell
koncentration, privat eller statlig,
innebär en risk genom att den lätt
kan leda till maktmissbruk.» Man
varnar för statens och de stora kollektivens möjligheter till maktutövning och kontroll; risken finns
»att individen blir ett redskap för
experter och samhällsplanerare».
Dessutom säger centerpartiet: »Sedan de grundläggande behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och
önskemål alltmer förgrunden.
Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk
trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora
grupper vid samma utformning.»
Högerpartiet säger sig i »företagsamhet och enskild äganderätt»
se de bästa medlen till ekonomiska
framsteg och kräver »att den allmänna hushållningen skall möjliggöra och underlätta enskilda medborgares arbete på att förbättra
egna och hela folkets levnadsvillkor.» Vidare: »Högerpartiet vill
arbeta för en egendomsägande demokrati, byggd på fri företagsamhet och utbredd personlig äganderätt. Näringslivet skall beredas
möjlighet att växa sig starkt, öka
produktiviteten och höja välståndet. – – – statens ekonomiska
politik skall så utformas, att den
stimulerar företagsamheten till nya
initiativ och förbättrade produktionsmetoder samt befrämja ett rikt
differentierat näringsliv.»
Om företagsamhet genom det allmännas försorg har folkpartiet och
centerpartiet likabetydande deklarationer. »Samhället bör icke driva
affärsverksamhet på områden som
lika väl kan skötas av enskilda. I
särskilda monopolsituationer eller
då sociala skäl talar härför kan
offentlig företagsamhet vara motiverad» (fp). »Det statliga företagandet inskränkes till sådana fall,
där särskilda organisatoriska eller
sociala skäl gör det erforderligt»
(cp).
Beträffande skattepolitiken har
de tre partierna likartade principkrav. Folkpartiet: »Enskilt sparande beredes gynnsammare förutsättningar. Stor vikt fästes vid
skattereformer som främjar arbetsvilja och sparande.» Centerpartiet: »skattesystemet skall vara så
utformat, att det personliga och
frivilliga spararrdet får goda förutsättningar. Det personliga sparandet, grundat på individuella och
frivilliga beslut, är den mest önskvärda sparformen.» Högerpartiet:
»Beskattningen bör avvägas efter
bärkraft och så utformas, att arbetsvilja, företagsamhet och sparsamhet uppmuntras.»
Samstämmigheten på detta centrala politiska avsnitt är det avgörande. I jämförelse härmed är
meningsskiljaktigheter på andra
avsnitt av sekundär betydelse. Men
kanske finns det även på dessa
andra områden förutsättningar för
ett samlingsprogram?
Ifråga om utrikespolitiken är de
tre partierna ense om alliansfriheten. Den militära alliansfriheten
skall syfta till att bevara åt vårt
land neutralitet i händelse av krig.
Frihet, oberoende och fred för Sverige är målsättningen. Om anslutningen till FN :s grundprinciper
råder inte några motsättningar
mellan de tre partierna, inte heller
om samarbetet de nordiska länderna emellan. Beträffande Europafrågan – hur Sverige bör förhålla
sig till de olika yttringarna av europeiska samarbetssträvanden – har
de Gaulle åstadkommit en betydande rättning i de svenska leden.
Här finns det dock utan tvivel fortfarande schatteringar i uppfattningen men inte större än att de
kan tolereras i ett stort, samlande
parti. Intet av de tre partierna vill
en svensk isolering i förhållande
229
till det fria kontinental-Europa. På
frågan vilken omfattning geografiskt det europeiska samarbetet bör
ha, kan svaret lämpligen bli det
som Ludwig Erhard gav vid sitt
besök i Sverige, mars 1963 : Hela
det fria Europa.
Försvarspolitiken behöver rimligen inte bli någon stötesten vid en
framtida sammansmältning mellan
högern, centern och folkpartiet.
Den utrikespolitiska målsättning,
varom alla är ense, förutsätter ett
så starkt försvar som våra resurser
medger.
Mera problematiskt ställer det
sig beträffande författningspolitiken. Men förhållandet är att opinionsbildningen är ganska obestämd på detta område inom flertalet meningsriktningar. Alltför
kort tid har förflutit efter författningsutredningens avslutande för
att meningarna skall ha hunnit
stadga sig. Om sikten begränsas enbart till de mest kontroversiella
spörsmålen om kammarsystem och
valsätt, borde det vara rimligt för
de antisocialistiska krafterna att
ena sig om enkammarsystem och
ett valsätt, som ger en rättvis avspegling av väljarnas vilja. Endast
ett av partierna har till synes tveklöst gått in för en enkammarreform, men även inom högern och
centern finns sympatier för en så-
dan, inte minst inom de båda
partiernas ungdomsorganisationer.
Tvåkammaranhängarna borde relativt lätt kunna göra en uppoffring
i vetskapen om att det torde ligga
J
230
utanför det politiskt möjligas gräns
att få en tillfredsställande tvåkammarkonstruktion genomförd. Svagheten med vårt hittillsvarande två-
kammarsystem har förutom den
för stora eftersläpningen varit
landstingens sätt att fullgöra sin
funktion som elektorer, men av
några inlägg att döma tycks man
nu på sina håll vilja framhålla som
något alldeles särskilt värdefullt
att första kammaren har just en
kommunal förankring. Det bådar
inte gott. Under sådana förhållanden är det bättre att avstå från
alla försök till renovering av två-
kammarsystemet. En positiv följd
av övergång till enkammarriksdag
skulle vara att valen till de kommunala representationerna verkligen kunde bli kommunalval och
inte som nu sekundära riksdagsval.
Det skulle bidra till att stärka den
kommunala demokratien.
Ifråga om valsättet borde det gemensamma programmet rimligtvis
vara att man avvisar teorien om behovet av en s. k. majoritetsbildande
effekt, dvs. man avvisar kravet på
orättvis överrepresentation, oavsett
vilken riktning, som står närmast
till att dra fördel därav. I denna
fråga tycks också folkpartiledamöterna i författningsutredningen
ha mindre stark resonans inom
sitt eget parti för sin ståndpunkt
än beträffande kammarfrågan.
slutligen finns det skäl att i ett antisocialistiskt enhetsprogram åter
aktualisera kravet på beslutande
folkomröstning så som skedde 1948.
Programmet kunde lämpligen avse
ett krav på införande av fakultativ
beslutande folkomröstning med
den utformning institutet har i
Danmarks författning av år 1953.
(Folkomröstning rörande ett av
folketinget fattat beslut- med undantag av budgetärenden – kan
påkallas av 1f3 av tingets medlemmar. Om beslutet inte återtas av
folketinget inom fem dagar, anställes folkomröstning. Minst hälften av de röstande och minst 30%
av de röstberättigade skall rösta
mot beslutet för att det skall anses
förkastat.)
Om kulturpolitiken i vidaste bemärkelse torde gälla att åtskilligt
av vad som ryms under denna beteckning inte behöver ha karaktär
av partifrågor. Frågan om religiös
tro eller icke tro bör inte vara en
politisk partiangelägenhet De två
andra partierna torde inte ha någon
svårighet att instämma i folkpartiets programsättning: »Religionsfriheten är ett omistligt grundvärde. Trossamfunden skall äga frihet att själva bestämma villkoren
för medlemskap och att forma sitt
inre liv. Den enskildes rätt att själv
avgöra medlemskap i trossamfund
får icke genom tvingande lag omintetgöras.» Högermän och centerpartister torde också lika väl som
folkpartister kunna acceptera följande sats: »De andliga och etiska
värden som kristen kultur och humanistisk livssyn skapar skall bevaras och aktas som omistliga
grundvalar för ett gott samhälle.»
I skolfrågan underlättas ställningstagandet av att grundskolereformen
redan är beslutad. En ensidigt negativ inställning därtill på högerhäll är därför överspelad. Men en
positiv attityd får inte innebära att
den kritiska bevakningen av reformens genomförande och fullföljande sätts på avskrivning. Kravet
på kvalitet och motstånd mot medveten standardsänkning hela utbildningsstegen igenom, från grundskola till universitet, borde kunna
vinna allmän anslutning inom center- och folkparti lika väl som inom
högern.
På social- och familjepolitikens
fält förutsätter en sammansmältning av de tre partiernas politik
att högern närmar sig folkpartiets
och centerpartiets ståndpunkt. En
av de primära programpunkterna
på detta avsnitt är att stödet åt
barnfamiljerna bör utbyggas, och
att en av dessa stödformer bör vara
att barnbidraget höjs. Högern, som
enligt sitt program anser att hemmet och familjen är hörnstenarna
i samhällsbyggnaden och som dessutom ingalunda är blind för den
befolkningspolitiska aspekten, bör
vara beredd att ta sin politik under
omprövning i denna detalj. Att
koncentrera de familjefrämjande
åtgärderna endast till beskattningen och bostadspolitiken kan inte
bli den samlande ståndpunkten.
Allmän enighet borde kunna uppnås om centerpartiets programsats:
»Arbetet i hemmet skall värdesättas lika högt och betraktas som
231
lika produktivt för samhället som
arbete utanför hemmet. Mödrarnas
möjlighet att själva taga vården
om barnen måste på allt sätt främjas, liksom övergång till förvärvsarbete bör underlättas för dem som
så önskar, när barnen blir vuxna.»
Härtill ansluter folkpartiets konkreta programkrav: »Värdet av
husmödrarnas arbete erkännes och
deras ställning inom socialförsäkringarna förbättras.» I detta sammanhang finns det också plats för
centerpartiets mera allmänna reflexion: »Givetvis är den kvantitativa ökningen av standarden angelägen även i fortsättningen, men
med nationalinkomstens stegring
framstår den kvalitativa sidan, innehållet i levnadsstandarden, som
allt viktigare. Om nationalinkomsten ökar på bekostnad av trivsel
och god anpassning i miljön, om
den ökar exempelvis därför att
mödrarna söker sig arbete utanför
hemmet även i de fall detta är till
skada för omvårdnaden av barnen,
– – – då är detta exempel på att
man offrat kvalitet för kvantitet.»
Folkpartiet säger: »Den gifta kvinnans fria val mellan hemarbete och
yrkesarbete utom hemmet underlättas.» Men friheten att välja härvidlag befrämjas inte av att de som
väljer hemarbete blir föremål för
nedvärdering, så som det otvivelaktigt finns tendenser till för närvarande. Ropet »Ut med hemmafruarna!» är inte bara otillständigt
generellt; det är till sin innebörd
en av de mest samhällsskadliga
;
;.
232
paroller som på länge släppts ut.
Husmodersuppgiften borde i stället
räknas till de mest produktiva och
ur samhällssynpunkt mest värdefulla av sysslor. Är då inte det nyss
anförda centerordet berättigat?
Beträffande socialpolitiken i övrigt är det naturligt att de olika
vårduppgifterna – inom kronikervård, mentalsjukvård, åldringsvård
– särskilt påkallar uppmärksamhet. Den socialpolitiska aktiviteten
bör inriktas på dessa områden.
Rörande bostadspolitiken råder
enighet mellan de tre partierna om
att produktionen mera än förut bör
inriktas på enfamiljshus. Andra
samlande programpunkter bör vara: Kostnadspressande konkurrens
inom bostadsproduktionen bör stimuleras (fp). Konkurrensen skall
ske på lika villkor (h). Bostadssparande bör främjas (h, fp).
Full samstämmighet råder om
programpunkten »full sysselsättning». Även beträffande samhällsplanering och lokaliseringspolitik
råder god överensstämmelse. Hö-
gern kräver att »utbyggnaden av
ett mångsidigt näringsliv på landsbygden skall främjas genom samhällets medverkan till goda kommunikationer och allsidig yrkesutbildning». Centerpartiet framför
kravet: »På olika sätt bör samhället främja näringslivets decentralisering och en spridd bebyggelse.»
Folkpartiet fordrar: »Stimulans till
rationell verksamhet inom områ-
den, där eljest arbetslöshet och underutnyttjande av enskilda och offentliga anläggningar uppkommer,
lämnas inom den ram som är samhällsekonomiskt motiverad.» Men
för tydlighets skull avvisar detta
parti »tvångsåtgärder» för att dirigera befolkningsomflyttningar och
företagslokalisering.
De tre partierna har en klart
positiv hållning till jordbruket. De
är eniga om att kräva inkomstlikställighet för jordbruket i förhållande till jämförliga grupper inom
arbetslivet i övrigt. »Landsbygdens
befolkning skall ges möjlighet att
uppnå samma standard som befolkningen i övrigt» (h). »Jordbruket skall ge samma inkomstmöjligheter som näringslivet i övrigt»
(cp). »Gränsskydd utan detaljregleringar som gör det möjligt för
inom jordbruket verksamma att
uppnå med jämförliga grupper likvärdiga levnadsvillkor» (fp).
En genomgång sådan som denna
visar att det redan nu borde finnas
möjligheter att åstadkomma ett enhetsprogram, som kunde vara acceptabelt för samtliga de tre ickesocialistiska oppositionspartiernas
väljare. Det borde kunna bli inte
bara acceptabelt utan attraktivt,
om det gjordes till en syntes av det
bästa de tre partierna har att lämna
som bidrag: från högern nationell
traditionalism förenad med en positiv Europa-anda, ekonomisk realism förenad med den slagkraftiga
visionen av en ägardemokrati; från
centern appellen till den individualistiska obundenhetskänslan,
frambävandet av miljövärdenas betydelse, attityden av realism och
måttfullhet; från folkpartiet den
liberala och humanistiska frihetstraditionen, den socialpolitiskt progressiva inriktningen, det konsekventa hävdandet av rätts- och
rättssäkerhetssynpunkterna. Det
väsentliga är att det skapas ett program, som på en gång säger ja
både till välfärdssamhället och till
ett samhälle som är positivt till
enskilt ägande, individuellt ansvar
och personligt oberoende.
Programmässigt borde svårigheterna att finna en samlingsgrundval inte vara övermäktiga. Men det
kan hävdas att de tre partiernas
faktiska politik uppvisar större
skiljaktigheter än programmen ger
vid handen. Frågan om dessa partiers faktiska politik i riksdagen
är värd sitt särskilda studium. Oavsett hur relationerna mellan de tre
icke-socialistiska partierna utformas i framtiden, oavsett vilken inställning man har till dessa partier,
till frågan om deras relationer inbördes eller deras ställning i förhållande till socialdemokratien, bör
det vara en intresseväckande vetenskaplig arbetsuppgift – lämplig
för ett brett upplagt grupparbete
att i detalj klarlägga och analysera
de tre icke-socialistiska partiernas
riksdagspolitik under en följd av
år, exempelvis från 1946 års riksdag till nu, varvid den centrala
aspekten skulle vara att fastställa graden av samstämmighet eller
splittring.
Men den vanlige väljaren inom
233
högern, centern eller folkpartiet,
som är missnöjd med dessa partiers
samlade effekt, är inte i första hand
intresserad av forskningens svar
på frågorna hur och varför. Han
ställer krav på framtiden. Men han
möts då av svaret att en samling
inte är realistisk. Att hänga fast
vid föråldrade partiformationer,
som inte längre motsvarar vare sig
den sociala eller politiska maktstrukturen i vårt samhälle och som
inte heller har full täckning i några
aktuella ideologiska realiteter, det
bedöms däremot som realistiskt!
Är det realism att medvetet beröva
sig förutsättningar att uppnå makt
och handlingsmöjligheter? Mellanpartierna kanske drömmer om att
i någon framtida situation uppnå
en liten skärva av makt genom allians med socialdemokraterna, men
erfarenheten – både liberalernas
långt tillbaka liggande och centerns
senare förvärvade – visar att så-
dant samarbete leder till nederlag.
Makten blir till största delen ett
sken och alltför kort för att vara
värd sitt offer.
Men samlingstankens motståndare har ett, som de anser, avgö-
rande argument. De menar att samlingen skulle motverka sitt eget
syfte. Tesen är alltså att de ickesocialistiska partierna har större
förmåga att dra till sig väljare, om
de går fram var för sig än om de
uppträder samfällt. Här måste på-
stående stå emot påstående. Är inte
de som stöts bort vid en samling
färre än de som attraheras av en
234
ny positiv giv, befriad från splittringens alla taktiska nackdelar?
Det enda som kan konstateras är
att splittringsalternativet har prö-
vats. Dess resultat är känt. Samlingsalternativet har däremot aldrig
prövats. Aldrig någonsin i vår parlamentariska historia efter demokratiens genombrott har en ickesocialistisk samlingsregering kunnat komma till stånd. Aldrig nå-
gonsin har ett samlat alternativ till
socialdemokratien erbjudits väljarna. Det är ett alternativ som återstår att pröva.
Reformvilja anses ofta vara en
värdefull egenskap i politiska sammanhang. Man kan fråga varför
reformvilligheten skall göra absolut
halt just inför partiväsendet. Vår
nuvarande partiuppdelning går –
om man frånräknar kommunisterna – tillbaka på tiden omkring
1900-1910. (Folkpartiets bildande
1934 var i stort sett en återgång
till den partiformation som tillkom
1902.) Det är under sådana förhållanden inte orimligt, om det
finns utrymme för förändringar på
detta område. Det vore beklagligt
-särskilt för väljarna- om tröghet, kortsynthet och taktiskt självbedrägeri skulle i onödan fördröja
en förändring, som skulle kunna
öppna ett nytt politiskt perspektiv
och befria den svenska politiken
från mycket av dess sterila inkrökthet. Ledningen av arbetet för
en reform måste ankomma på politiker, som vågar inse att ett parti
inte är ett självändamål och som
lyckats frigöra sig från eljest till
synes en gång för alla fixerade fördomar.
l