Litteratur Boheman om kriget

LITTERATUR
BOHEMAN OM KRIGET
I den med stor spänning motsedda
andra delen av sina memoarer ”På
vakt” har ambassadör Erik Boheman
tagit steget från anekdoternas värld
till allvarets, från la petile histoire till
världshistorien. Den handlar nämligen om hans tid som kabinettssekreterare under andra världskriget. Redan
ämnet i sig självt är nog för att förläna boken en annan atmosfär och ett
annat värde än den föregående. Därtill kommer att författaren stramat
upp sin stil och koncentrerat sin framställning – de drag av ytlighet och
nonchalans, för att inte säga rent slarv
som störde i den första delen har till
största delen försvunnit i den andra.
Man läser den villigt, uppmärksamt,
med oavlåtligt intresse från första sidan till den sista.
Det är alltså en fängslande och även
underhållande bok; Bohemans beska
och friska humor förnekar sig inte
heller i de mest ödesdigra och allvarsmättade sammanhang. Men kan man
därför säga att den fullt ut motsvarar
ens förväntningar? Kanske inte riktigt. En lätt besvikelse inställer sig
trots allt. Den beror mindre på vad
som står i boken än på vad som inte
står där. Att den inte innehåller några
direkta avslöjanden må vara hänt,
man skall inte begära indiskretioner
av en gammal diplomat, låt vara att
han dragit sig tillbaka från karriären.
Men den innehåller överhuvudtaget
förvånansvärt lite nytt; man har en
547
av GUNNAR UNGER
känsla av att man borde fått veta åtskilligt mera.
Enligt uppgift har Boheman, som
den lojale ämbetsman han är, låtit sitt
manuskript förhandscensureras av UD.
Granskningen lär ha varit ganska
skonsam. Det förljudes att endast två
avsnitt uteslutits på departementets
begäran. Det ena skall ha rört det
famösa telegram från vår Londonminister Björn Prytz, som anses ha
spelat en utslagsgivande roll för den
svenska regeringens bifall till de tyska
transiteringskraven efter upphörandel
av striderna i Norge på sommaren
1940. Prytz återgav i telegrammet ett
samtal han haft med R. A. Butler, som
vid denna tidpunkt var lord Halifax’
närmaste man i Foreign Office. Butler
skulle ha varnat svenska regeringen
för att genom någon form av ”bravado” utmana tyskarna och till och
med antytt möjligheten av en separatfred. Förekomsten av detta telegram
har varit känd av en större krets alltsedan utrikesminister Giinther åberopade det under en diskussion i Utrikespolitiska Institutets regi under kriget och därmed vann på poäng över
sina antagonister Johannes Wickman
och Herbert Tingsten. Det har emellertid aldrig varit publicerat i någon
offentlig aktsamling och återfinns så-
lunda icke i UD :s vitbok om ”Transiteringsfrågan juni-december 1940”.
Orsaken torde vara en direkt hänvändelse från engelsk sida, där man av
548
hänsyn till Butler undanbett sig telegrammets publicering, och detta önskemål respekteras alltså fortsättningsvis av svenska UD. Det andra avsnittet skall ha rört passerandet genom
svenskt territorialvatten av tyska örlogsfartyg under handelsflagg med
destination till Finland efter fortsättningskrigets utbrott midsommaren
1941. Eftersom denna passage var
fullt förenlig med folkrätten kan det
synas egendomligt att omnämnandet
av den föranledde ett ingripande från
UD :s sida, men speciella hänsyn till
vissa pågående förhandlingar med
Sovjetunionen påstås ha spelat in, vilket i så fall onekligen vittnar om en
egenartad skuggrädsla.
Som framgår har UD :s censur av
allt att döma inte varit omfattande,
även om det prytzka telegrammet otvivelaktigt varit en betydelsefull faktor
för regeringens beslut i en fråga av
stor politisk och inte minst psykologisk vikt. Nej, den censur man fäster
sig mera vid är Bohemans egen. Han
är på vissa punkter anmärkningsvärt
förtegen eller åtminstone fåordig. Två
iögonenfallande exempel må nämnas.
Det ena gäller Ålandsfrågan. Den ägnas i Bohemans bok sammanlagt drygt
tre sidor. Man skulle kunna tro att det
inte rörde sig om en av de viktigaste
utrikespolitiska förhandlingar, som i
modern tid förts av en svensk regering, en förhandling, som syftade till
utformandet av en ny svensk utrikespolitik eller, rättare sagt, av en svensk
utrikespolitik och som kunde ha lett
till att en helt ny politisk situation
uppstått i Norden. Man skulle vidare
kunna tro att det inte var Erik Boheman, som vid Sandlers sida var den
från svenskt diplomatiskt håll drivande kraften i Ålandsförhandlingarna
och medverkade i dem från början till
slut – så självutplånande ter han sig,
för ovanlighetens skull, i sammanhanget. Man frågar sig nästan om han
skäms för sin andel i Ålandsplanen,
om han finner det inopportunt att
erinra om vad som då tilldrog sig. Särskilt när man läst Krister Wahlbäcks
nyutkomna doktorsavhandling om den
svenska Finlandspolitiken, blir man
häpen över Bohemans knapphändiga
sätt att avfärda Ålandsfrågan. Han kan
visserligen försvara sig med – och
gör det också – att ”Stockholmsplanen aldrig ledde till något som helst
resultat” och att ”den situation den
avsåg att möta aldrig inträffade”. Detta är onekligen sant, men det hindrar
inte att Ålandsfrågan är en av de intressantaste episoderna i svensk samtidshistoria och att Bohemans ovilja
att ingå på den förefaller nästan gåtfull.
Det andra exemplet gäller en ändå
märkligare om också långt flyktigare
episod i vår moderna utrikespolitik,
kanske den märkligaste av alla – och
den berörs av Boheman inte med ett
ord! På hösten 1940, ett halvår efter
marsfreden, var Finlands situation
förtvivlad. Den ryska pressen, de
ryska påtryckningarna, den ryska infiltrationen och den ryska inblandningen i Finlands inre politik gav
klart vid handen att Finlands dyrköpta självständighet var i överhängande fara. I detta läge tydde man sig
till Sverige. Det gick så långt att förhandlingar fördes på regeringsnivå
inte bara om ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland, inte bara om
ett statsförbund med gemensam försvars- och utrikespolitik, utan om en
formlig union med gemensamt statsöverhuvud, d. v. s. med kung Gustav V
som konung av Sverige och Finland.
Planerna utarbetades ganska detaljerat, bland annat tycks ha förordats att
den gemensamma utrikesledningen
skulle ha sitt säte i Stockholm, medan
den gemensamma försvarsledningen
skulle ha sitt i Helsingfors. Detta var
alltså inte förflugna tankar av kannstöpande privatpolitiker utan konkreta förslag, som med Per Alb. Hanssons vetskap och gillande av Christian
Giinther – på finländskt initiativ –
dryftades med ledande finländska politiker. Man häpnar onekligen, när
man hör detta, så sensationellt verkar
det. Det innebär ju en avvikelse från
s. k. traditionell svensk utrikespolitik
i jämförelse med vilken stockholmsplanen i Ålandsfrågan ter sig högst
beskedlig, även om den hade vittutseende konsekvenser. Men om hela
denna sak inte ett ord hos Boheman.
Han kan även i detta fall hänvisa till
att inget resultat nåddes; planerna
strandade på ett ryskt veto, med den
påföljd att Finland nolens volens
drevs i armarna på Tyskland. Om
så inte skett hade fortsättningskriget
utan tvivel kunnat undvikas. Må vara
att de djärva planerna på en union
mellan Sverige och Finland stannade
på papperet; de innebär dock det mest
fantasieggande och okonventionella
projekt som på allvar diskuterats av
den svenska utrikesledningen under
detta århundrade. Nog hade det väl
varit värt en kommentar? På direkt
förfrågan av recensenten har Boheman uppgivit att han knappast var invigd i dessa planer och de dessutom
förefallit honom så orealistiska att han
inte brytt sig om att gå in på dem.
Visst kan de förefalla orealistiska nu
– men var de verkligen så orealistiska då?
Låt oss emellertid övergå från vad
Boheman förtiger – hur signifikativt
det än kan vara – till det han verkligen berättar.
Något av det intressantaste är det
som gäller den s. k. abdikationskrisen
1941, d. v. s. kung Gustaf V:s förmenta
abdikationshot i samband med transiteringen av den beryktade Engelbrechtdivisionen kort efter fortsättningskrigets utbrott. Med jämna mellanrum har man i den radikala pres- 549
sen gjort ett stort nummer av detta
”abdikationshot”, som begagnats som
tillhygge i en antimonarkistisk kampanj. Man har gjort gällande att kungen
uppträdde inkonstitutionellt genom
att använda otillbörliga påtryckningsmedel för att främja tyskarnas anspråk. Uppgiften om ”abdikationshotet” spreds på ryktets vingar från
socialdemokratiska riksdagsgruppen,
där statsminister Per Alb. Hansson
skulle ha nämnt att kungen hotat att
abdikera om inte transiteringskravet
bifölls. En viskningskampanj på detta
tema organiserades av de socialdemokratiska buskagitatorerna ute i landet
för att försvara statsministerns och
riksdagsgruppens hållning. Abdikationsteorin har sedermera ansetts få
stöd bland annat av en rapport från
Tysklands dåvarande stockholmsminister, prinsen av Wied, som på-
träffats i ett tyskt arkiv efter kriget.
När diskussionen om ”abdikationshotet” först uppkom var Per Alb.
Hansson redan död, men en av de
ytterst få personer som förutom Hansson kunde veta något om vad som
verkligen förevarit, nämligen Christian Giinther, förnekade bestämt att
han fått det intrycket att kungen avsett att hota med abdikation. Icke förty fortsatte man från radikalt håll att
frenetiskt driva abdikationsteorin. I
denna tidskrift däremot uttalades den
uppfattningen att statsminister Hansson i medvetet taktiskt syfte pressat
innebörden i ett av kungen fällt yttrande för att kunna använda det som
ett påtryckningsmedel mot sin egen
riksdagsgrupp, att ”abdikationshotet”
var en myt, fabricerad i syfte att
skydda statsministern och den socialdemokratiska partiledningens prestige. Denna uppfattning bekräftas nu
på ett eftertryckligt sätt av Erik
Boheman, som vid sidan av Glinther visar sig vara det enda kvarlevande förstahandsvittnet i saken. Bohe- 550
man meddelar att efter det aktuella
sammanträdet med utrikesnämnden
kungen en stund samtalat med statsoch utrikesministrarna samt Boheman
själv. Majestätet yttrade därvid: ”Om
de inte går med på vad ni” – d. v. s.
stats- och utrikesministrarna – ”vill,
då vill jag inte vara med längre.”
Boheman säger, liksom Giinther före
honom, att detta uttalande väl närmast
”avsåg att stödja den sittande regeringen och inte som ett på något vis
klart framfört abdikationshot”.
Vidare omtalar Boheman, vilket kanske är det viktigaste i hela hans redogörelse, att när han och statsministern
tillsammans gick därifrån, Hansson
yttrade till Boheman: ”Det var förbannat bra att gubben sa det där, det
ska jag använda i min partigrupp!”
Så skedde också i den form att partigruppen gavs det intrycket att kungen
hotat med abdikation. Den socialdemokratiska gruppen beslöt därefter
som bekant först att man skulle ställa
sig avvisande till transiteringskravet
om enighet härom kunde uppnås med
de andra partierna. Om så inte var
fallet skulle nytt beslut fattas – men
i själva verket visste alla på förhand
att så inte var fallet. Detta föreföll,
skriver Boheman också med allt skäl,
vara ”en alibimanöver, då man hela
tiden visste vad resultatet skulle bli”.
Per Alb. Hanssons lika skickliga som
cyniska utnyttjande av ”abdikationshotet” i organiserandet av denna alibimanöver kan nu, tack vare Boheman, betraktas som slutgiltigt avslöjat,
ett avslöjande som borde vara en
kännbar tankeställare för abdikationsteorins propagandister.
En annan tankeställare för samma
radikala pressorgan, som drivit abdikationsteorin, är vad Boheman har att
förtälja om ett mellanhavande med
just prinsen av Wied. Denne kom en
dag med en begäran om en transiteringseftergift, som han visste inte
skulle komma att bifallas. Han inskränkte sig därför till en kort framställning och fick ett ändå kortare
avböjande svar: ”Ganz unmöglich
Durchlaucht”. Hela samtalet var över
på en minut. Nästa dag låg på Bohemans bord en av den svenska underrättelsetjänsten uppsnappad och dechiffrerad telegrafisk rapport till Auswärtiges Amt från Wied om samtalet
med Boheman. Rapporten, som var flera maskinskrivna sidor lång, redogjorde för hur Wied vältaligt utvecklat sin
uppfattning, medan Boheman skulle
ha gjort några enfaldiga och illa formulerade invändningar. Den slutade
med uppgiften att Boheman visserligen inte lovat någonting men ”war
erscheinlich sehr impressioniert”. Incidenten visar, skriver Boheman, vilket osäkert material för den historiska
forskningen diplomatiska rapporter
utgör, i synnerhet när de kommer från
representanter för totalitära stater.
Dessa ord bör vara besk medicin att
svälja för de svenska tidningar och
samtidshistoriker, som sökt skapa sensation kring sina fynd i tyska diplomatiska arkiv och med stöd av sådana
rapporter som den av Boheman omnämnda riktat anklagelser mot de
tyska diplomaternas svenska interlokutörer. Ytterligare relief har inom
parentes sagt denna synpunkt fått genom det engelska publicerandet av en
rapport från den ökände envoy{m
Schnurre, i vilken påstås att utrikesminister Giinther skulle varit benägen
för en svensk-tysk biståndspakt under
kriget. Detta påstående är redan med
kännedom om Giinthers inställning
absurt men har dessutom med hjälp
av uppteckningar i UD kunnat visas
vara ett rent falsifikat.
Ä ven i Bohemans andra del förekommer åtskilliga personkarakteristiker av
intresse. Han yttrar sig nästan onaturligt erkännsamt om sina medarbetare
i UD, inte minst om sin rival Gunnar
Hägglöf, vilket onekligen vittnar om
en snart sagt överraskande storsinthet
i betraktande av det kalla krig, som
länge pågått mellan dessa toppmän
i den svenska utrikesförvaltningen.
Gunnar Carlsson och bröderna Jacob
och Marcus Wallenberg j:r hör till
dem som får välförtjänta eloger för
sina insatser under kriget. Mera kritisk är Boheman i sin bedömning av
vissa ledamöter av samlingsregeringen, särskilt högerledaren Gösta Bagge,
en bedömning som åtminstone i detta
speciella fall förefaller något orättvis
och kanske kommer att justeras av
forskningen. Ett alldeles utmärkt avsnitt ägnar Boheman åt förhållandet
mellan regeringen och pressen, man
kan bara beklaga – inte minst som
förutvarande tjänsteman i informationsstyrelsen – att hans kloka synpunkter inte fick sätta sin prägel på
regeringens handläggning av pressärenden. Ett annat avsnitt som påkallar särskilt intresse är Bohemans detaljerade och initierade redogörelse
för den svenska regeringens bona
officia när det gällde att lösgöra Finland ur fortsättningskrigeL
Även om bokens grundton av naturliga skäl är allvarsam, saknas som antytts, inte muntrande inslag. När Boheman på hösten 1942 skulle förhandla
i Washington om bl. a. oljeimporten
fick han ett ”Sesam öppna dig” i form
av en personlig telegrafisk rekommendation från Churchill till president
Roosevelt. Rekommendationen var följden av ett lunchbesök, som Boheman
fick tillfälle att avlägga hos Churchill
på Chequers i oktober 1942. Den enda
medgästen var fältmarskalk Smuts
från Sydafrika. Vid lunchen var Churchill på strålande humör och började
demonstrera slagordningen vid Narva,
som han tydligen kände i minsta detalj. Tändstickor placerades ut och
Boheman noterade med tillfredsställelse – som gammal reservofficer vid
551
Smålands husarer – att en representerade Smålands ryttare. Churchill
prisade Carl XII i högstämda ordalag
och förklarade honom vara en av världens största fältherrar, jämbördig med
Alexander den store och Napoleon.
Boheman, som inte hör till Carl XII:s
beundrare, tyckte till slut att det blev
lite för mycket av det goda och yttrade något om att Carl visserligen
varit en stor fältherre men en olycka
som kung, eftersom Sverige genom honom förlorat sin stormaktsställning
och sina besittningar på andra sidan
Östersjön. När Churchill fått veta vilka
det var, sade han med en oefterhärmlig glimt i ögat: ”Boheman, om ni går
med oss i kriget, kan jag tyvärr inte
lova er de baltiska staterna, men jag
lovar er Bremen och Verden – i det
skick de befinner sig, inte reparerade.”
Det var onekligen ett minne för
livet för en svensk diplomat.
Boheman slutar något abrupt, men
mycket trevligt, sin andra del med att
berätta om hur han lyckades förvärva
familjegodset Anneberg i närheten av
Jönköping och om vad det betytt för
honom att kunna slå rot där, i en egen
svensk torva, som dessutom besitter
ett sådant affektions- och traditionsvärde för honom. Det ger en ganska
oväntad och nästan rörande bild av
den kallhamrade, kosmopolitiske diplomatens längtan till och beroende av
fädernejorden, som man inte skulle
vilja vara utan. Författaren får här ett
sympatiskt drag av mänsklighet, som
man kanske saknat i den föregående
skildringen.
Man kan rikta invändningar mot
Bohemans del 2 – mot vilken bok
kan man inte det? – men det står alldeles klart att den är ett viktigt historiskt dokument, en av de allra värdefullaste källorna till vår kunskap om
hur den svenska utrikespolitiken utformades under det andra världskri- 552
get. Kompletterad med Gunnar Hägglöfs bok om krigshandelspolitiken ger
den en så god kartläggning av Sveriges
roll under andra världskriget som
man kan begära till dess att den
historiska forskningen fått lämna sin.
Under alla förhållanden har man anledning att känna djup tacksamhet
över att en av de huvudagerande i
sammanhanget, den man som tillsammans med stats- och utrikesminstrarna
de facto utgjorde ”utrikesledningen”,
har kunnat och velat ge sin personliga
version av vad han upplevt.
Var och en som haft någon kontakt med riksdagen och dess
arbete, känner igen den bekymmersamma situationen. På onsdagen
kommer ett utskottsutlåtande, på torsdagen står det ett kort meddelande därom i tidningarna. En sakkunnig utomstående läser det,
får klart för sig, att det är någonting som måtte vara på tok: en
synpunkt som glömts bort, konsekvenser som förbisetts – eller vad
felet nu kan vara. Han har då allra högst två dagar på sig för att
skaffa sig handlingarna i ärendet, för att komma i kontakt med
någon ledamot au riksdagen som kan tänkas bli intresserad för
frågan och informera denne, eller för att – om han har pennan
i sin makt- sätta sina tankar i skrift och få in dem i någon tidning.
Vill sedan den eventuellt på detta sätt intresserade riksdagsmannen
i sin tur ta saken i mera allsidigt övervägande, höra andra synpunkter och söka bilda sig en självständig mening, då är det icke
lätt att få de två dagarna, som för övrigt äro fyllda med mycket
annat arbete, att räcka till.
Svensk Tidskrift 1924