Ekonomisk politik för Afrika


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EKONOMISK POLITIK FÖR AFRIKA
Av AMOR BEN- YOUSSEF
Svensk Tidskrift har glädjen att i en artikel av en framstående tunisisk
ekonom presentera en syn på u-landsproblematiken som torde vara tämligen karakteristisk för uppfattningen i de berörda länderna själva. Självfallet svarar författaren ensam för sina åsikter. Att Svensk Tidskrift
ansett det av intresse att publicera inlägget för en svensk läsekrets
innebär inte att redaktionen ställer sig bakom påståenden eller värderingar i detsamma.
UNDER DE senaste åren har den
ekonomiska välfärdens problem
vunnit allt större aktualitet. Folken
kräver att missförhållanden avlägsnas som de uppfattar som oförenliga med civilisationens framsteg.
Ur denna synpunkt kan de skandinaviska ländernas, och särskilt
Sveriges, ekonomiska historia tillhandahålla vissa lärdomar på den
ekonomiska politikens område som
skulle kunna anpassas efter afrikanska förhållanden och tjäna som
rättesnöre för dem som har att
bära ansvaret för den politik som
skall lösa konflikten mellan kravet
på standardstegring och nödvändigheten av uppoffringar.
»Påträngande behov» – en realistisk föreställning?
standardstegringen är självfallet
direkt förbunden med de mål som
uppställes för den ekonomiska aktiviteten i ett land. »Utvecklingen»
visar sig för befolkningen just i
en gynnsam förändring av människornas egna levnadsvillkor. sedan utvecklingsprocessen väl kommit i gång, har folket alltid en
tendens att vilja forcera den. Det
är därför som motsättningen mellan den ekonomiska nödvändigheten – tvånget att spara – och de
sociala och politiska kraven –
lönehöjningar – skulle kunna innebära ett så besvärligt problem
för de afrikanska staterna.
Låt oss till att börja med precisera, att den följande framställningen kommer att behandla tre
olika typer av konflikter.
Först och främst konflikten mellan rättigheter och plikter: vi kan
inte acceptera något system av
ekonomiska privilegier. Vidare konflikten mellan jämlikhet och produktivitet: här anmäler sig problemet om de uppoffringar vid inkomstfördelningen som fordras för
det ekonomiska framåtskridandet.
152
slutligen den ideologiska konflikt
som måste lösas när ett utvecklingsland väljer den ekonomiska
politik det vill följa- förhållandet
mellan statsingripande och enskilda initiativ.
Det centrala problemet är att få
människorna att acceptera att höjningen av deras genomsnittliga
levnadsstandard måste uppskjutas
för att tillåta den nödvändiga kapitalbildningen. Genom att vidmakthålla den aktuella konsumtionsnivån måste man på längre sikt bekämpa befolkningens intensiva
önskan att i största möjliga utsträckning bli delaktig av den moderna tidens förmåner, varigenom
resurser skulle frigöras för investeringar. Att på detta sätt hålla
tillbaka standardstegringen får inte
uppfattas som en utsugning, utan
som en garanti för en förbättring
av kommande generationers levnadsvillkor.
Varför ökar konsumtionsbenägenheten i Afrika?
Om det befinnes nödvändigt att
strängt begränsa konsumtionsnivån, hur skall man då hindra de
grupper i samhället, vars inkomster
växer, att tillgodose mindre angelägna konsumtionsönskemål? Hur
skall man ställa sig till den ökning
av konsumtionsbenägenheten som
kan konstateras i utvecklingsländerna? Den är i själva verket en
omedelbar följd just av den inledda
utvecklingsprocessen, och kan konstateras i både det vita och det
svarta Afrika liksom i de flesta
andra u-länder. Man kan erinra
om de typiska fenomenen: transistorapparaten i Nordafrika, cykeln
i det svarta Afrika. Inkomstförbättringarna skapar nya behov och
framförallt en intensiv önskan att
tillfredsställa dem.
Befolkningen i dessa länder har
emellertid inte samma förmåga till
ekonomiskt förutseende som i mer
utvecklade länder. De nya inkomsterna uppslukas därför omedelbart
av nya utgifter. Tillgodoseendet av
sekundära, i detta sammanhang
alltså överflödiga, behov inskränker på det sparande som kan disponeras för investering med sikte
på en produktivitetsstegring.
Man erinrar sig Gunnar Myrdals
definition av ekonomisk utveckling
i termer av en standardstegring för
massorna – ett politiskt postulat
av utomordentlig betydelse i de underutvecklade länderna enligt hans
mening. I de afrikanska länderna
är det i själva verket nödvändigt
att begränsa denna konsumtionsstegring för att skaffa utrymme
för en produktivitetshöjning. De
utvecklingsfrämjande faktorerna,
framför allt just kapitalbildningen,
måste kämpa mot konsumtionens
tillväxt och behovens mångfaldigande. Om regeringarna med kraft
driver en rationell ekonomisk utvecklingspolitik kan massorna vänta sig en standardhöjning; om däremot utvecklingspolitiken äventyras, hotas också framtidens lev•
nadsstandard, välståndsstegringen
hejdas.
Vi måste utgå från följande konstaterande: sedan femtonhundratalet har de europeiska länderna i
sin ekonomiska utveckling genomgått två stadier: Under det första
växte antalet anställda utanför
jordbruket, samtidigt som deras
individuella arbetslön märkbart
översteg vad som gällde inom den
agrara ekonomin. Under det därpå
följande skedet har tillväxten av
dessa grupper gått i långsammare
takt, allteftersom möjligheterna till
befolkningsavtappning på landsbygden minskat, men industrilö-
nerna har fortsatt att stiga.
Den ekonomiska utvecklingen
har alltså försiggått i etapper. I
vissa länder i Afrika – liksom i
de flesta länder som nyligen vunnit sitt oberoende – vill man nu
forcera utvecklingen och nästan till
varje pris förkorta proceduren till
ett enda steg, detta under inflytande av vad man skulle kunna
kalla en »smitta» från europeiska
arbets- och lönevillkor. Varför är
egentligen denna strävan något att
vända sig emot? Därför att psykologiskt sett möjligheten till en verklig ekonomisk utveckling förutsätter två saker: för det första att
lönerna i städerna inte alltför mycket avlägsnar sig från vad som
gäller på landsbygden, för det andra att de afrikanska arbetslönerna
icke samordnas med de europeiska.
Winston Churchill har som bekant hävdat att den verkliga för- 153
klaringen till järnridån skulle vara
just en strävan inom östblocket att
undvika denna »smitta» från en
jämförelse med levnadsvillkoren
på västsidan. Något liknande gäller
i varje fall vårt problem. Det gäller
att undvika att den afrikanske löntagaren tar alltför starkt intryck
av västerländsk standard och utnyttjar sina stigande inkomster enbart till att tillfredsställa en ökande konsumtionsbenägenheL Om
man erkänner att det är nödvändigt att bibehålla nuvarande konsumtionsnivå i Afrika, står man
alltså inför tvånget att dämpa den
fascination som utgår från den
västerländska levnadsstandarden.
Järnridån är strängt taget ingen
rysk uppfinning; japanerna upprättade något liknande under 1800-
talet för att skydda sin egen utvecklingspolitik. Utan att gå så
långt som till att sänka en verklig
ridå omkring Afrika, kommer man
dock inte ifrån att en viss isolering
framstår som nödvändig.
Självfallet är denna nödvändighet inte lika påträngande nu som
för hundra år sedan. Men är den
inte trots allt allvarlig nog, när
man betänker vår tids allt mer inflytelserika masskommunikationsmedia? Det är givet, att det inte
går att helt och hållet undvika varje
assimilation mellan de olika levnadsnivåerna, men man måste inrikta sig på att begränsa den så
mycket som möjligt. Risken för
»smitta» i fråga om konsumtionsvanor kan avlägsnas eller i varje
154
fall dämpas genom att slå till
bromsen mot tendenserna till lö-
nehöjning. Förutsättningen för att
en sådan politik skall kunna försvaras är självfallet en så effektiv
priskontroll att befolkningens köpkraft inte sjunker och att inte resultatet av dagens ansträngningar
spolieras av morgondagens inflation.
Tunisien är ett exempel på en
sådan politik. Pris- och lönestatistiken ger vid handen att köpkraften i detta land icke märkbart förändrats sedan 1957 – mellan 1958
och 1959 sjönk detaljhandelspriserna i själva verket med 3%.
Är afrikanens strävan efter standardstegring berättigad?
Framställer man den frågan
måste man göra klart för sig att
det gäller ett dilemma på två skilda
plan.
På det teoretiska planet gäller
det enbart motsättningen mellan
det långa och det mycket korta
perspektivet. Med andra ord: den
breda massan vill snarast möjligt
gå en ekonomisk genväg till en
växande ekonomi av västerländsk
typ; men mot detta strider just det
ofrånkomliga kravet på kapitalackumulation. Under detta skede
bör därför de individuella inkomsterna stiga mycket svagt och nationalinkomsten växa så snabbt och
regelbundet som möjligt. Detta är
det mönster vi finner både på västsidan – Japan mot slutet av förra
århundradet – och i öst – Sovjetunionen under de första femårsplanerna.
På det praktiska planet framträ-
der problemet att bibehålla nuvarande levnadsstandard som en
fråga om att bjuda motstånd mot
alla pådrivande krafter. Politiska,
psykologiska och sociologiska faktorer erbjuder en mängd hinder för
en öppet och klart proklamerad
sparsamhetspolitik. Det är mycket
svårt att få människorna att gå
med på att stanna kvar vid nuvarande inkomst- och konsumtionsnivå. Däremot är det lättare att
vinna konsumenterna för tanken
på en stegring, men en långsam
och välavvägd sådan. Lönerna och
andra inkomster tillåtes stiga nå-
got, levnadsstandarden höjs något
allteftersom utvecklingen fortskrider – men tillväxttakten på detta
område hålles lägre än för nationalinkomsten i sin helhet, detta som
en följd av ökningen i investeringsvolymen.
statsingripande mot inflation
Den viktigaste uppgiften för en
»planhushållare» när det gäller
utvecklingsarbetets finansiering är
att undvika inflation. Denna innebär nämligen en av de retarderande
faktorer som är svårast att bemästra. En samordnad ekonomisk
politik måste framförallt inrikta
sig på denna fara, om inte folkets
levnadsstandard ständigt skall allvarligt riskeras.
Förutsättningen för en gynnsam
utveckling av människornas levnadsvillkor är självfallet att köpkraften kan bevaras. En rimlig
ekonomisk utveckling i de afrikanska länderna kräver att man lyckas
undvika både prisstegringar och
förmögenhetsanhopning hos en
ytterst liten del av befolkningen –
mellanhänderna. J ag nämnde nyss,
att detaljhandelsprisindex i Tunisien exempelvis mellan 1958 och
1959 sjönk med 3%; med andra
ord, köpkraften har inte fluktuerat
nämnvärt sedan 1957.
Den politik med igångsättande
av omfattande arbetsprojekt som
förekommer i de flesta u-länder
medför vissa allvarliga risker för
de arbetande klassernas levnadsstandard, som endast lämpligt avvägda samhällsingripanden kan
12- 634842 Svens”k Tids”krift H. 3 1963
155
undanröja. Den närmaste effekten
av sådana arbeten är ju nämligen
att betydande mängder betalningsmedel sättes i omlopp. På kort sikt
är emellertid projekten inte produktiva: de ökar inte omedelbart
nationalprodukten. Den totala köpkraften kommer alltså att överstiga
summan av total produktion och
importerade varor och tjänster,
med allvarlig risk för inflation
som uppenbar konsekvens. Denna
risk minskas emellertid om de för
den ekonomiska politiken ansvariga som t. ex. skett i Tunisien,
genomför en samordnad politik av
löne- och prisstabilisering. Samtidigt fordras en politik som stimulerar det personliga sparandel –
och kanaliserar detta så att det
bäst gagnar investeringarna för
landets ekonomiska tillväxt.