Diskussionen kring det framtida gymnasiet


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DISKUSSIONEN KRING DET FRAMTIDA
GYMNASIET
Av lektor teol. dr OVE NORDSTRANDH
HuR grundskolans olika påbyggnader skall se ut, funderar f. n. två
kommitteer på: gymnasieutredningen och fackskoleutredningen.
Därutöver anses en tredje utredning nödvändig, nämligen en om
yrkesutbildningen. Men eftersom
de båda förstnämnda redan gått in
i slutspurten, måste tyvärr den
tredje sektorn ovanpå grundskolan
utredas först senare. Samtidigt letar 1960 års lärarutbildningssakkunniga efter möjligheter att avhjälpa lärarbristen.
Den socialdemokratiska tidskriften Tiden (2/1963) konstaterar
med beklagande, att gymnasieutredningen till skillnad från skolberedningen, som skapade grundskolan, saknar stödet av en s. k. radikal opinion i gymnasiefrågan. Den
får, menar tidskriften, försöka
vara – med Stockholms-Tidningens terminologi – »radikal av sig
själv». Det beklagas, att det hittills
kring gymnasiefrågorna inte hissats utbildningspolitiska signaler
av samma innebörd som vid grundskolans tillkomst. Den debatt, som
förekommit, säges ha varit torftig
och ha präglats av upprörda stämmor kring isolerade frågor. Mest
utrymme har ägnats gymnasiets
längd och spörsmålet, om det skall
finnas ett fyraårigt alternativ och
hur detta i så fall skall vara konstruerat.
I denna situation av – om man
får tro tidskriften Tiden – stillastående diskussion framträdde rektor Stellan Arvidson än en gång, i
slutet av januari, som skoldebattens braständare. I motion II :376
(likalydande med I :332) pläderar
han och några andra socialdemokrater för en slutspurtssamverkan
mellan gymnasie- och fackskolentredningarna och presenterar samtidigt en skiss till det gymnasiala åldersstadiets framtida organisation.
Tankegången i motionen utvecklas
av förslagsställaren ytterligare i
folkpartitidskriften Liberal debatt
(2/1963) och radierades ut över
landet i Tidsspegeln i P2 21j2.
Huvudförslaget är, att det ovanpå grundskolan bör följa ett –
obligatoriskt – tvåårigt stadium
(tvååriga gymnasier, tvååriga fackskolor och tvååriga yrkesskolor),
vars huvuduppgift skall vara att
meddela allmänbildning och per- 144
sonlighetsfostran. Specialiseringen
för yrkeslivet eller för inträde vid
universitet och högskolor skall sedan ske i ytterligare en – dock
icke obligatorisk – överbyggnad,
ett s. k. college. Denna överbyggnad skall göra det möjligt även för
elever, som inte gått gymnasievä-
gen, att genom komplettering –
ev. genom mer än ett collegeår bli
kompetenta att driva akademiska
studier. Ingen skall alltså, teoretiskt sett, genom felaktigt eller
förhastat val av studieväg bli utestängd från möjligheten att komma
till universitet och högskolor.
Riktigt i Arvidsons och hans
medmotionärers värderingar är givetvis, att det framtida gymnasiala
skolstadiet bör organiseras med
goda övergångsmöjligheter mellan
olika utbildningsvägar. Sintmålen
måste också vara sådana, att inte
vissa linjer eller studievägar kommer att betraktas som »avstjälpningsplatser». Men- det finns det
oaktat anledning att sätta stora
frågetecken för mycket i den framlagda organisationsskissen. Betänkligast av allt är nog tanken att
skjuta upp all egentlig specialisering och yrkesinriktning till efter
det elfte skolåret. Vidare åstadkommer man inte en studievägarnas
likvärdighet enbart genom organisatorisk och kursplanernässig enhetlighet ända upp till strax före
nuvarande studentexamensnivå.
Förr eller senare kommer man
ändå – i Arvidsons konstruktion
visserligen först efter collegetiden
– fram till utbildningsvägar och
yrken, som har olika social prestige och ger olika ekonomiskt utbyte. Slutligen kan starkt ifrågasättas, om det redan nu, långt innan konsekvenserna av den nioåriga skolplikten är överskådbara,
är lämpligt att aktualisera en ytterligare förlängning av den obligatoriska skoltiden.
Tidskriften Tiden har med den
Arvidsonska motionen fått sitt efterlängtade radikala skolpolitiska
inlägg i gymnasiefrågan, och det
torde lyckligtvis stanna vid det. Betydligt mera realistiska är de överväganden, som framlagts i Läroverkslärarnas riksförbunds (LR:s)
lilla skrift »Framtidens gymnasium
– ett debattinlägg» (1962). Utgångspunkten är här, att gymnasiet alltjämt som en huvuduppgift
måste behålla sitt gamla mål att
förbereda för studier vid universitet och högskolor. Skall vårt land
kunna hävda sig bland kulturländerna och behålla och stärka
sin position i vetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt avseende,
kan det inte ge avkall på den högre
utbildningens effektivitet, och det
betyder, att gymnasiet som grund
för akademiska studier icke får
pruta på sitt slutmål i fråga om
kvaliteten. Men gymnasiet har
också fått uppgiften att förbereda
för andra levnadsbanor, s. k. studentkarriärer, och denna uppgift
synes växa i betydelse. Det är ett
lika berättigat krav, att dessa levnadsbanor skall få en för deras behov väl avpassad grundutbildning,
så effektiv och så litet tidskrä-
vande som möjligt.
Mot bakgrunden av dessa förutsättningar skisserar LR så ett par
gymnasiemodeller, varvid den som
arbetar med olika lång lärogång
och enhetligt slutmål närmast
torde återspegla opinionen hos sakkunskapen vid våra läroverk. Med
ett enhetligt slutmål, tillräckligt
kvalificerat för universitetens och
högskolornas krav, bör – menar
LR – elevmaterialets olika behov
och önskemål bilda grunden för
olikheten i lärogång. De som vill
och kan gå fram till målet på tre
år, bör få denna möjlighet, medan
de övriga får en fyraårig gymnasietid. Eftersom ingen säker uppdelning på de båda lärogängarna
kan ske frän början, bör de lämpligen hållas samman första gymnasieåret. Den svårare treåriga vägen
bör stå öppen för elever, som detta
första år visat sig äga möjlighet
till snabbt och effektivt studiearbete. Någon verklig säkerhet i urvalet är väl icke heller här att
räkna med, men övergång mellan
lärogängarna bör kunna medges
vid behov, och eftersom båda leder
till samma mål, sker ingen allvarlig
orättvisa, om en lärjunge skulle
hänvisas till fel lärogång. Att anordna en avgångsetapp efter två
år i den treåriga, resp. tre år i den
fyraåriga lärogängen är icke att rekommendera med hänsyn till den
förvirring detta skulle skapa vid
bedömandet av kompetensförhål- 145
landena i arbetslivet. övergäng till
fackskolor bör stä öppen för dem
som ger upp i gymnasiet.
Så långt LR. De tillskott till diskussionen kring framtidens gymnasium, som emanerar från gymnasieutredningens ledamöter, är
varken många eller särskilt klarläggande. Ett av de mera auktoritativa uttalandena gjordes av utredningens ordförande generaldirektör N. G. Rosen i början av
februari vid en av skolöverstyrelsen anordnad informationskonferens i Luleå. Däri underströks, att
gymnasieutredningens uppgift är
att se över hela gymnasiesystemet,
att reformera undervisningen och
få till stånd en organisation, som
gör det lättare för ungdomarna att
välja olika typer av gymnasieutbildning. Konstruktionen av det
nya gymnasiet, som enligt hr Rosens vid denna tidpunkt uttalade
mening beräknas kunna träda i
funktion frän den l juli 1965, bör
vara sådan, att eleverna gradvis
kan träffa sina val. Yrkesorientering, yrkesvägledning och studierådgivning kommer att spela en
större roll än tidigare. Från avnämarna, dvs. näringslivet och universiteten, och från eleverna reses
krav på mer språkutbildning, mer
självständiga studiemetoder och
fler alternativa kurser. För att tillfredsställa dessa önskemål måste
lärostoffet moderniseras och flera
tekniska hjälpmedel tas i anspråk.
Det tredje språket, som tillkommer
först i gymnasiet, skall kunna väl- 146
jas bland tyska, fran”ska, spanska,
italienska och ryska. Om kristendomsämnets befarade kraftiga reducering, som i januari uppkallade
riksdagens kristna grupp till en
uppvaktning inför gymnasieutredningen, sades icke ett ord.
Strax innan hr Rosen i Luleå
gjorde sina – utom kanske vad
beträffar språken – till nästan intet förpliktande uttalanden, hade
högerledaren Gunnar Heckscher i
andra kammaren den l februari
riktat en interpellation i gyronasiefrågan till ecklesiastikministern.
Ett och annat hade, sade hr Heckscher, »läckt ub från gyronasieutredningens arbete, men det hade
icke bidragit till klarhet utan snarare till osäkerhet, lösa rykten och
kanske t. o. m. missförstånd. Därför önskade interpellanten, att
statsrådet Edenman skulle meddela kammaren, när utredningens
betänkande vore att förvänta samt
om utredningen tagit ställning till
fyra- eller treårig studiegång, till
språkens och kristendomsämnets
framtida ställning. Vidare äskade
han en redogörelse för tillgången
på lektorer och adjunkter mot bakgrunden av det lärarbehov, som
gymnasiereformen komme att aktualisera.
Ecklesiastikministern funderade
i sju veckor och gav sedan den 20
mars ett magert svar. Gyronasieutredningens huvudbetänkande kan
enligt hr Edenman förutsättas
komma att avlämnas under innevarande år, om möjligt i början av
hösten. Proposition skall kunna
framläggas till 1964 eller 1965 års
riksdag. På fråga om hur det nya
gymnasiet i sistnämnda fall skall
kunna träda i verksamhet vid början av läsåret 1965/66- som upprepade gånger tidigare utlovats och
som skolöverstyrelsens chef hr Rosen senast hävdat i Luleå – gav
hr Edenman den upplysningen, att
starten vid nämnda tidpunkt kunde
inskränkas till sådana elevområ-
den, där undervisningen enligt
grundskolans läroplan påbörjats
i årskurs sju innevarande läsår.
Ytterligare pressad i fråga om tidsschemat antydde statsrådet, att
man skulle kunna tänka sig en
principproposition till 1964 års
höstriksdag, följd av en vanlig anslags- eller huvudproposition till
1965 års riksdag. Vad som enligt
hr Edenman under alla förhållanden måste vara klart till hösten
1965, vore bl. a. språkföljden i de
gymnasieområden, där eleverna
innevarande läsår läser sjunde årskursen efter grundskolans läroplan.
Som huvudform för det framtida
gymnasiet räknar hr Edenman –
det framgick klart i interpellationsdebatten – med en treårig lärogång men hänvisade till att gyronasieutredningen har fått till uppgift
att utreda även fyraårsalternativet.
Han sade sig ännu icke ha tagit
ståndpunkt i den :.ytterligt delikata
frågan:., om vi vid sidan av ett treårigt gymnasium som huvudform
behöver även fyraåriga gymnasielinjer. Beträffande språken i det
nya gymnasiet hade hr Edenman
mindre att förtälja än hr Rosen en
och en halv månad tidigare.
Någon diskussion om kristendomsämnets ställning ville hr
Edenman ej heller ta upp och undvek, då han ansattes, frågan genom
undanmanövrer – av bl. a. typen
»gymnasieutredningen har ännu
icke fastställt timplaner» – eller
envist tigande. Högerledaren citerade regeringsorganet stockholmsTidningen för den 18 januari 1963,
där ett ledarstick med titeln –
»Värre än prästen» slutar på följande olycksbådande sätt: »Hur de
förstockade vigselvägrande prästerna skall behandlas, kan diskuteras – om de skall behandlas alls.
När det gäller kristendomslärarna
är saken enkel för oss: de skall
alltid ha nej». statsrådet vägrade
kommentera.
I debattens fortsättning erinrades om de oroliga uttalanden beträffande kristendomsämnet, som
gjorts från skilda håll och skilda
kretsar i vårt land: av Svenska
kyrkans biskopar och Sveriges frikyrkoråd, riksdagens kristna grupp,
kyrkobrödrarörelsen, Sveriges förenade kristliga lärarförbund m. fl.
Hr Edenman tillfrågades direkt,
om han vore beredd att verka för
ett kommande gymnasium med
obeskuren religionsundervisning.
Vältalig tystnad följde.
Utbildningen av kristendomslä-
rare togs upp, då den misstanken
uppkommit, att hr Edenman och
147
hans departement egentligen inte
vill ha några behöriga kristendomslärare. Näring åt sådana förmodanden har han själv givit genom det
sätt, på vilket de teologiska fakulteterna – utbildningsanstalterna
för kristendomslärare – behandlats i de senaste årens statsverkspropositioner. I årets konstaterar
han torrt och utan motiveringar,
att han för de teologiska fakulteternas del icke räknar med några
förändringar. Varför, frågar man
sig. Kan det trots allt vara så, att
det bl. a. spekuleras i ett minskande behov av kristendomslärare
i framtiden. Ett uttalande av ecklesiastikministern efterlystes. statsrådet teg.
I gymnasielärarfrågan – enkannerligen vad beträffar lektorsbristen – teg hr Edenman icke helt
men hade ytterst litet att anföra.
En uppgift i läroverkslärarnas tidning Skolvärlden (f. d. Tidning för
Sveriges läroverk) 3/1963 anfördes,
innebärande att antalet lektorsvakanser på ett halvår – från den l
januari till den l juli 1962 – ökat
från 41,7 till 44,3 procent. Vidare
påpekades, att i årets statsverksproposition föreslås 148 nya lektorstjänster vid de allmänna gymnasierna, 100 vid de tekniska gymnasierna och 60 vid handelsgymnasierna, en utomordentligt vacker
upprustning – på papperet. Var
finns dessa hundratals nya lektorer
i sinnevärlden eller när kommer de
att finnas, undrades det. I den mån
statsrådet icke teg, hänvisade han
148
till proposition nr 111 angående
förslag om ökad lärarutbildning
m. m. – icke avlämnad vid tidpunkten för interpellationsdebatten.
När den kom, visade det sig
emellertid, att den har intet eller
mycket litet med lektorsfrågan att
göra. Lektorsbristen kommer att
bestå och ökas, och därmed sjunker ovedersägligt gymnasielärarkompetensen, alltmedan vi går mot
ett gymnasium med troligen högre
lärarkrav än tidigare. Tyvärr tyder
intet på att 1960 års lärarutbildningssakkunniga angriper det specialproblem, som lektorsfrågan utgör, med någon kraft eller något
större intresse.
De sakkunniga är -vilket man
kan förstå – närmast och i första
hand upptagna av åtgärder till
upphjälpande av ämneslärarsituationen i sin’ helhet. Ett färskt initiativ kan antecknas. Med stöd av
aktuella siffror om den stora lärarbristen i Norrland – 68,6 procent
av lektoraten och 48,6 procent av
adjunkts- och ämneslärartjänsterna är vakanta – har lärarutbildningssakkunniga nyligen i en skrivelse till ecklesiastikministern föreslagit, att humanistiska ämnesteoretiska lärarutbildningslinjer skall
inrättas vid universitetet i Umeå
helst från läsåret 1964j65 och senast läsåret 1965/66. Umeåkommittens utbyggnadsplan, till vilken
ecklesiastikministern anslutit sig,
omfattar i en första etapp blott
natur- och samhällsvetenskapliga
ämnen. De sakkunniga önskar en
snabb utvidgning till även humanistiska ämnen, inte minst med speciell hänsyn till den väldiga bristen
på behöriga lärare i övre Norrland.
I Norrbottens län är – för att fortsätta med siffror- endast 15 procent av lektoraten besatta, i Västerbottens län 30 procent. Bristen på
adjunkter i de två länen är mer än
dubbelt så stor som i hela landet
söder om Norrland.
Nyligen har gymnasieutredningen låtit publicera två delbetänkanden eller snarare undersökningsrapporter, i vilka huvuddragen av
det förslag som är att vänta i höst
börjar framträda. Den först offentliggjorda av dessa rapporter är
»Vägen genom gymnasiet. Elevernas syn på valsituationer och studieformer» (SOU 15j1963), som på
utredningens uppdrag utförts av
professor Kjell Härnqvist och assistent Åke Grahm. Det är en deskriptiv undersökning, byggd på frågeformulär, som elever fått besvara
– närmare 80 000 har deltagit, när
det gäller det första valtillfället,
övergången till gymnasiet – och
undersökarna drar inte några slutsatser. Det överlåtes åt gymnasieutredningen. Här skall inte ges nå-
gon redogörelse för undersökningens problemställningar och resultat – rapporten rekommenderas
till kritisk läsning – blott allmänt
framhållas, att dylika enkäter alltid måste värderas försiktigt. Och
bakom ligger alltid huvudfrågan
om hur mycken hänsyn man skall
ta till jämförelsevis omogna och
oerfarna elevers inställning till
t. ex. olika skolämnen och olika
studieformer. Det finns otvivelaktigt också andra perspektiv än elevernas.
Mest tydligt torde man skönja
huvuddragen av det kommande
gymnasieförslaget i den andra, för
endast några veckor sedan för allmänheten framlagda undersökningsrapporten »Kraven på gymnasiet. Undersökningar vid universitet och högskolor, i förvaltning och
näringsliv» (SOU 22j1963), utförd
av docenten, numera t. f. undervisningsrådet Urban Dahllöf. Utredarens syfte har varit att kartlägga
de fordringar, som olika avnämare
av gymnasialt utbildad arbetskraft
ställer på gymnasiet. Hans kanske
viktigaste resultat är, att de båda
avnämargrupperna, universiteten
och näringsliv-förvaltning, i allt
väsentligt har samma krav. Sämst
beställt är det enligt avnämarna
f. n. med den för de olika gymnasietyperna, linjerna och grenarna
gemensamma kärnan, och det är
betänkligt, ty just dennas ämnen
och färdigheter värderas högt av
samtliga tillfrågade. Till den gemensamma kärna av ämnen, som
alla mottagande instanser kräver
goda kunskaper i, hör – förutom
de moderna språken – modersmålet, elementär matematik, statistik med sannolikhetslära, psykologi, samhällskunskap av olika slag
och allmän studiefärdighet
Just nu torde utredningens leda- 149
möter vara i färd med att bereda
sig på att ta definitiv ställning i
de frågor, där enighet icke föreligger. En och annan reservation
torde kunna förväntas, med största
sannolikhet en i fråga om kristendomsämnet. Påfallande är, att de
politiska partierna icke – som fallet var, när det gällde grundskolan
– bundit sig på ett tidigt stadium.
Att tiga, när brännbara ting förs
på tal, har varit och är populärt. I
så måtto kan man förstå Stockholms-Tidningens inledningsvis anförda missnöje.
Det är på den politiska fronten
egentligen bara Högerpartiets kulturråd, som i samband med en konferens kring framtidens gymnasium den 14 februari i år gjort ett
visserligen allmänt men dock uttalande. Färdighets- och kunskapskravet betonas. Betydelsen av de
historiska perspektiven i den humanistiska undervisningen understryks. Den västerländska kulturtraditionen, formad av den kristna
tron och det klassiska arvet, betecknas såsom omistlig. Idealbildningens roll framhävs. ställning
tas icke till organisation, timplaner, kursanvisningar och liknande
spörsmål.
Uttalandet har i sin helhet följande lydelse: »Det framtida nya
gymnasiet måste ge sådana färdigheter i matematik, naturvetenskap,
moderna språk och modersmål,
som kan utgöra en tillräcldig grund
för såväl direkt inträde i förvärvslivet för yrkesutbildning där som
,-
-~
150
för fortsatta högre studier. En god
orientering i det moderna samhällets uppbyggnad och funktionsformer måste också meddelas. Å
andra sidan får undervisningen i
de humanistiska ämnena, särskilt
kristendom, historia, litteraturkunskap och filosofi, icke bli beskuren
och begränsad till blott dagsaktuell orientering utan hänsynstagande till de historiska perspektiven. Den positiva påverkan av personlighetsdaningen och omdömesfostran, som alltid tillmätts dessa
ämnen, kommer annars att till stor
del gå förlorad. Den demokratiska
livsformen löper stor risk att urholkas, om den icke uppbäres av en
ideell livsåskådning, som finner sitt
djupaste uttryck i ansvarsmedveten pliktuppfyllelse. En personligt
tillägnad insikt i den västerländska kulturtraditionen, sådan den
under tidernas lopp formats av den
kristna tron och det klassiska arvet, är den omistliga grundvalen
för en idealbildning, som motverkar moralupplösning och åsiktslikriktning.»