Dagens frågor


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Chrusjtjov och kulturen
I december 1962 besökte den ryske
partiledaren en utställning av modern
konst i Moskva. Han talade i samband
därmed ett språk som var utomordentligt klart och tydligt. Han fördömde den moderna, särskilt den s. k.
abstrakta konsten. Den var meningslös och formalistisk och stred mot de
kommunistiska idealen.
Det har sedermera visat sig att
detta Chrusjtjovs utställningsbesök
och hans därvid gjorda uttalanden
var upptakten till en räfst med den
yngre sovjetiska generationens konstnärer, särskilt författarna. Under vintern har i Moskva hållits ett antal
möten, dit företrädare för den s. k.
unga skapande intelligentsian kallats.
Det sista av dessa möten hölls den 8
mars. Av allt att döma har det i början gått stormigt till. De unga författarna har inte velat acceptera den
kritik, som det kommunistiska partiet
riktat emot dem, men man har tvingats att böja sig. Flera – bland dem
den unge Jevtusjenko – har gjort
offentlig avbön. Det förtjänar att på-
pekas att just Jevtusjenko så sent som
förra året i utlandet fick företräda
den ryska litteraturen, och han var
bjuden till Italien denna vår. På sistnämnda inbjudan har han skickat
återbud på grund av »sjukdom».
Den som till sist avgjort frågan mellan partiet och de unga konstnärerna
var Chrusjtjov själv. Mycket av vad
han sagt tycks ha varit ganska märkligt. Han har bl. a. påstått att ingen
anti-semitism existerar i Sovjetunionen, något som lär ha mötts med ett
hånskratt. Han har vidare gjort gällande att ingen generationsmotsättning existerar mellan de nu utövande
yngre konstnärerna och den äldre
generationen. Redan att uttalandet
gjorts måste innebära att en sådan
motsättning i själva verket finns, och
detta har bekräftats i allra högsta
grad av den litteratur som man har
tillgång till.
Ilja Ehrenburg införde ordet »tö-
vädret» som beteckning för den lättnad som inträdde efter Stalins död i
fråga om kontroll och övervakning
av bl. a. litteraturen. Det är alldeles
tydligt att stalin-tiden är .ett stort
problem för den yngre generationen.
Man förstår den inte och, vad viktigare är, man förstår inte att de personer, som upplevde Stalin-tiden och
som då högljutt gillade den, fortfarande kan sitta kvar och inneha makten. Chrusjtjov har gjort gällande att
han själv och andra visserligen insåg
att Stalin hade vissa svagheter men
att man aldrig kunde tro att oskyldiga
människor förföljdes osv. Det är givet
att hela den historieskrivningen är
falsk. Stalins nära medarbetare, av
vilka Chrusjtjov var en, måste ha varit
utomordentligt väl medvetna om de
terrormetoder med vilka Sovjetunionen regerades. Man inte bara teg och
samtyckte. Som bekant samtyckte man
under ständiga, krypande försäkringar om sin aktning för och kärlek till
Stalin. Mängder av sådana uttalanden
finns och låter sig inte förfalskas. De
personer, som en gång hemföll åt den
mest obalanserade »personkult» som
en modern tid har sett och som i alla
avseenden utnyttjade och drog nytta
av diktaturens värsta metoder, de leder nu Sovjetunionen. Att så är fallet
har klart gått upp för den yngre generation, som däri sett ett moraliskt
problem. Detta har kommit till uttryck i litteraturen. Nu har kritiken
av personkultens tid tydligen gått för
längt. Chrusjtjov kan inte tåla att förhållandena under stalin-tiden utsätts
för alltför kraftig belysning. Ljuset
måste då falla alltför starkt på honom
själv. Alltså får litteraturens krav vika.
Eller, för att citera Chrusjtjov, de som
företräder »den ruttna iden om en absolut frihet» förstår inte att socialismen segrat och slutgiltigt genomförts
i Sovjetunionen.
Den nya censuren har kamouflerats
på traditionellt sätt. Partiet kommer
att leda konsten i en sådan riktning
att »folkets intressen» tillgodoses. Vad
som är folkets intressen avgör givetvis
partiet. Resultatet blir att mer kommunistisk hyllningslitteratur publiceras – och mer konstnärlig litteratur
får bli liggande i skrivbordslådorna.
Motsättningarna Sovjet-Kina
Om man bortser från de kända ideologiska motsättningarna mellan de
sovjetryska och kinesiska partierna
och bara koncentrerar sig på de mellanstatliga förhållandena, blir slutsatsen att de rent politiska intressekonflikterna undergått en uppseendeväckande skärpning de senaste sju åren.
De makthavande i kommuniststaterna
håller styvt på fiktionen att dessa stater är vanliga statsbildningar som regeras och domineras av endast ett
parti, men som på det internationella
planet uppträder som övriga stater,
d. v. s. försvarar sina internationella
115
intressen och uppträder utåt enligt
allmänt godkända diplomatiska regler.
Vidare: kommuniststaterna håller betydligt mera på diplomatiska regler
och diplomatiska protokoll än vad
icke-kommunistiska stater brukar gö-
ra; detta bl. a. för att inom kommunistblocket kunna dra en exakt skiljelinje mellan ömsesidiga förhållanden
på partiplanet och på det statliga
planet.
Utvecklingen av den ideologiska
tvisten mellan Sovjet och Kina åtföljs
av en utveckling även på det mellanstatliga planet. Denna utveckling antyder att motsättningarna på detta
plan kanske är starkare och väsentligare än s. k. ideologiska meningsskiljaktigheter. Detta kan man konstatera utan att på något sätt underskatta
betydelsen av ideologien i detta sammanhang.
Det var faktiskt bara under fem år
– mellan 1951 och 1956 – som förhällandet mellan de båda staterna var
friktionsfritt och tillfredsställande för
både Peking och Moskva. Kriget i
Korea åtföljdes av en intensiv och
stor rysk ekonomisk hjälp till Kina.
Flera tiotal tunga industrianläggningar, rustningsfabriker och andra betydande investeringar gjordes då med
sovjetryskt ekonomiskt och tekniskt
bistånd. Flera tusen ryska tekniker
var verksamma i Kina. Den kinesiska
armen moderniserades och utrustades
med ryska vapen i samarbete med
ryska officerare, grundvalen till en
kinesisk atomforskning lades av ryska
vetenskapsmän – bl. a. byggde man
några atomreaktorer som fungerar
ännu idag. Ryssarna ordnade en rad
raketbaser på kinesiskt territorium i
närheten av Formosa-sundet och utbytet av vetenskapsmän mellan de
båda länderna var under denna tid
mycket intensivt. De ryska varukrediterna och finansiella lånen under dessa
år uppskattas lågt räknat till omkring
,· ·:.·.

116
20 miljarder dollar och kineserna uppfyllde avtalsmässigt sina betalningsplikter mot Sovjet. Peking erkände då
utan reservation det sovjetryska partiets ledarskap. Kinas ställning inom
östblocket var i själva verket en satellits – om också den största och den
mest oberoende – och den kommunistiska goda tonen föreskrev också
att termen satellit inte användes mot
Mao Tses rike.
Till följd av den första ideologiska
sprickan i samband med den första
fasen av den s. k. avstaliniseringen
1956 blev förhällandet mellan de båda
brödrastatema allt kyligare och det
perfekta samarbetet alltmer gnisslande. Det var Sovjet som först började
med att trycka på och utöva utpressning mot det kinesiska partiet med
hjälp av statens politiska medel. Pekings press och radio har under de
senaste åren ofta upprepat sin förebråelse mot Moskva för »en utbredning av den ideologiska tvisten på de
mellanstatliga förhållandenas områ-
de». Denna anklagelse upprepas än
idag av Peking. Ett annat drastiskt
exempel på denna Moskvas brytning
av kommuniststaternas umgängesregel
är vad som hände i relationerna med
Albanien.
Redan 1958 började den ryska ekonomiska hjälpen till Kina att minska.
För att säkerställa landets vidare ekonomiska utveckling startade Mao Tse
hösten 1958 sin stora reform med folkkommunerna – och detta utan Moskvas välsignelse och trots de ryska
teoretikernas avståndstagande. Samtidigt svek Chrusjtjov sina löften att
understödja en kinesisk invasion mot
kustöarna och Formosa med ryska
raketvapen. Hösten 1958 var en vändpunkt och sedan dess har samarbetet
mellan de båda imperierna blivit allt
kärvare.
Under 1959 avbröts det sovjet-kinesiska samarbetet på atomvapenområ-
det. Många byggnationer inom den kinesiska tunga industrin stoppades på
grund av uteblivna leveranser från
Sovjet. För första gången införde Sovjet en åtstramning i betalningsreglerna
och krävde Kina på stora summor
trots att folkkommunerna och naturkatastroferna gjort landet insolvent. I
början av följande är, 1960, äterkallades ryska tekniker frän Kina.
Samtidigt började man frän sovjetrysk sida att intensifiera den diplomatiska verksamheten i Kinas randstater: Nord-Korea, Vietnam, Laos och
Indonesien. Peking antydde då misstankar om att Sovjet ville isolera Kina
diplomatiskt och Mao Tse svarade
med ökad aktivitet av kinesiska agenter och en intensifierad export av
maotseismen på de afrikanska och
sydamerikanska kontinenterna. Banden med Albanien stärktes också. Det
senare var Kinas offensiva försök till
utpressning mot Sovjet på det ryska
imperiets känsligaste område, dvs.
satellitbältet. Moskva vädrade offentligt sin indignation över att Kina använde valutorna till finansieringen av
maotseismens expansion i u-länderna
i stället för att sköta sina skulder.
Allt detta utgör den reella politiska
bakgrunden till den ökning av meningsskiljaktigheterna mellan partierna, som övergick till öppet gräl under den kongress som 81 kommunistpartier höll i Moskva 1960. Det var
också under den kongressen som
grunden för tvisten mellan Sovjet och
Albanien lades.
Under 1961 har Sovjets och satellitländernas export till Kina minskat
med ungefär 60 procent jämfört med
1958. Den formella orsaken var att
Kina inte skötte sina betalningsplikter.
Peking upphörde med att sända en
observatör till Komekon-sammanträ-
dena och tvisten blev allmänt känd i
hela världen. I u-länderna upphörde
kinesiska och sovjetryska agenter att
samarbeta och började i stället att
konkurrera med varandra.
Mot slutet av 1961 ökade avstaliniseringen i Sovjet, då man på den
XXII:a kongressen beslöt att flytta
Stalins stoft från Leninmausoleet. Följden av Albaniens opposition – som
även var representativ för Kina –
blev en total brytning mellan Sovjet
och Albanien även på det statliga planet. Kineserna blev aktivare i Laos
och Vietnam och ryssarna började
bromsa deras aktivitet genom att minska leveranserna av vapen och vissa
viktiga råvaror, t. ex. olja. Det var ett
mycket märkbart slag för Kina, som
importerar 80 procent av sin olja
från Sovjet, särskilt som Sovjet också
höjde priset på oljan till nästan det
dubbla i förhållande till världsmarknadspriset.
Vid årsskiftet 1961f62 levererade
Sovjet till Indonesien på kreditvillkor
stora mängder vapen och krigsmateriel för omkring 600 miljoner dollar.
Peking uppfattade detta som en tillrättavisning och ett försök att ännu
mer minska Kinas expansionsutsikter.
Våren 1962 började sovjetpartiet bekämpa det kinesiska inflytandet på
Kuba. Ett avtal mellan Sovjet och Indien om ryska leveranser av Mig-flygplan undertecknades, trots att dessa
plan endast kunde användas mot Kina.
Under hela Rimalaya-kriget mellan
Kina och Indien under hösten 1962
tog Sovjet inte en enda gång Kinas
parti.
Efter Kuba-krisen i oktober 1962
började Peking öppet anklaga Moskva
för kapitulation inför imperialisterna,
förräderi mot kommunismens sak och
det kinesiska partiet deklarerade sitt
anspråk på ledarskap inom kommunistvärlden.
Krisen i det politiska förhållandet
mellan de båda staterna har kulminerat efter det östtyska partiets kongress
i Berlin i januari, då det kinesiska
117
partiets delegation diskriminerades
och Peking-propagandan antog en rent
fientlig ton mot den makthavande
gruppen i Moskva. Strax därefter inställde Sovjet all handel med Kina och
rekommenderade de övriga Komekonländerna att inta samma attityd. Kinas
ambassadör i Moskva fick veta att
Kina måste betala sina löpande skulder innan exporten åter kunde komma
ifråga. Till saken hör att Kina under
året 1962 använt 285 miljoner dollar
för »hjälp till u-länderna». Samma
post i Sovjets budget uppgick till 125
miljoner dollar. Tydligen har Sovjet
bestämt sig för att vägra att vidare
indirekt finansiera den kinesiska konkurrensen i u-länderna.
Moskvas utpressning mot Peking på
det statliga planet väckte desperation
i Kina. Under mars har det kinesiska
partiorganet publicerat en artikel i
vilken Kina deklarerar sina territoriella anspråk mot Sovjet ungefär på
samma sätt som tidigare mot Indien.
Dylika incidenter betyder alltid en
skärpning i förhållandet mellan två
stater och innebär en möjlighet till
diplomatisk brytning och eventuella
krigshandlingar. Samtidigt gör man i
Moskva ingen hemlighet av att Sovjet
inte kommer att förhålla sig passivt
den dag då Kina får sin första operativa atombomb.
Sverige och DAC
Det kan som bekant gå troll i ord.
Vad värre är, orden kan få en sådan
makt över tanken att »trollen» till
slut styr det mänskliga handlandet.
Det flitiga åberopandet av den svenska
neutralitetspolitiken som argument
mot Sveriges deltagande i det europeiska samarbetet förefaller ha gett
ordet neutralitet en sådan trollmakt
över regeringens handlande i vissa
frågor.
·.·*;~
118
En illustration till detta fick man i
den nyligen avhållna debatten om
u-landshjälpen i riksdagen. För att
samordna och effektivisera den bilaterala hjälp som ges från medlemsländerna har inom OECD bildats ett speciellt organ, DAC. I flera omgångar,
senast vid årets riksdag, har motionsvägen yrkats på svensk anslutning till
detta organ, vars verksamhet är avsedd som en komplettering till den genom FN bedrivna multilaterala ulandshjälpen. De tre borgerliga oppositionspartierna har i varje fall i år
varit eniga i detta krav. Motiveringen
är uppenbar. Samtliga partier är eniga
om att vi skall öka vår u-landshjälp.
Det råder heller inga delade meningar
om behovet av samordning av de olika
ländernas insatser för undvikande av
dubbelarbete och onödiga kostnader.
Hjälpbehoven i u-länderna är så mycket större än de hittills mobiliserade
resurserna att något utrymme för slö-
seri inte finns. Man är vidare överens
om att hjälpen måste bedrivas såväl
genom FN som i andra former. Så-
lunda svarar Sverige på egen hand
för en rad biståndsprojekt i olika delar av världen. Det skulle därför ligga
nära till hands att vi även engagerade
oss i det speciella organ för samordning av OECD-ländernas bilaterala
u-landshjälp som DAC utgör.
Men nej! »En anslutning till DAC»,
framhöll statsrådet Ulla Lindström i
riksdagsdebatten, »kan i vissa lägen
bli besvärande för svensk neutralitetspolitik». För att illustrera detta berättade statsrådet att USA förra året
engagerade sig för att DAC skulle
överta vissa hjälpåtgärder gentemot
Colombia, Chile och Brasilien, vilket
statsrådet uppfattade som en indikation på att amerikanerna försöker via
DAC avlasta politiskt betingad hjälp
på de europeiska staterna. Med andra
ord: när den stat som hittills, såväl
inom OECD som inom FN och f. ö.
över huvud taget lämnat de största
bidragen till u-länderna, vill föra över
administrationen av en del av sin direkta hjälp till ett organ, vars uppgift
är att samordna de helt dominerande
bidragsländernas bilaterala insatser,
då blir detta organ något som Sverige
inte kan medverka i därför att vår
alliansfria politik skulle kunna komma
i dålig dager.
Detta barocka resonemang blev
självfallet fullständigt sönderskjutet i
riksdagsdebatten, speciellt av hrr
Ståhl och Bohman. Intressant är att
notera, att även några socialdemokrater fann fru Lindströms argumentering en aning för magstark. Såväl
fru Sjövall som hr Kellgren (båda s)
fann sig föranlåtna att ta avstånd från
regeringens senaste utvidgning av
neutralitetsbegreppet. Hr Kellgren uttryckte oppositionens synpunkter med
en viss elegans på följande sätt:
»Man bör inte misskreditera neutraliteten på det sätt som statsrådet
gjorde här i kammaren, ty vår neutralitet är så pass viktig att anslutningen
till DAC :s verksamhet får betraktas
som en sak för sig. Jag har den uppfattningen att Sverige skall medverka
på alla områden som rör internationell
biståndsverksamhet. Vi skall ta vara
på vartenda tillfälle att göra detta.
Därigenom kan vi på ett betydligt
effektivare sätt få förståelse också för
vår neutralitet och för våra speciella
uppgifter i det internationella samarbetet.»
De teologiska fakulteterna än en gång
»Utskottet vill i anledning av de nu
föreliggande motionerna . . . understryka, att utskottet vidhåller den mening, varåt utskottet i sitt utlåtande
år 1961 gav uttryck. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t snarast möjligt
upptager omförmälda fråga till förnyat bedömande. Utskottet förordar,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t giver till känna vad utskottet
sålunda anfört.»
Bakom den torra riksdagsprosan, i
detta fall hämtad från statsutskottets
utlåtande nr 61, ligger i realiteten en
allvarlig reprimand åt regeringen.
Även om motionärerna som väntat
inte vann odelat bistånd i statsutskottet, kan man tala om en halv seger.
Det finns anledning nog att följa ärendet uppmärksamt i fortsättningen. Det
gäller en fråga av stort principiellt intresse, nämligen formerna för stödet
åt de teologiska fakulteterna.
Som bekant har dessa länge varit
det svenska universitetsväsendets styvbarn. År efter år förbigår departementschefen med en axelryckning välunderbyggda, av universitetsmyndigheter och kanslersämbete understödda
äskanden. Det är för övrigt sedan
länge en offentlig hemlighet att Edenmans statssekreterare herr Löwbeer
behandlar herrar teologer på ett sätt
som är direkt utmanande. De teologiska fakulteterna får alltså inte del
av universitetsupprustningen. Men det
är inte riksdagen utan regeringen
själv som stoppar.
Redan 1961 framhöll statsutskottet
i anledning av ett par motioner, att
119
medelstilldelningen till de teologiska
fakulteterna lämnade åtskilligt övrigt
att önska. Utskottet föreslog direkt, att
teologerna borde få del av den automatik, som successivt genomförts i de
filosofiska fakulteterna. Men Kungl.
Maj :t, som gärna sneglar åt radikal
opinion när det gäller teologin, framhärdar. Det har till och med gått så
långt, att några av de i studiehandboken föreskrivna kurserna för blivande
kristendomslärare måst inställas på
grund av brist på medel. Som bekant
skrev ett antal upprörda studenter till
kungen i ärendet för ett par månader
sedan. Ändå är bristen på kristendomslärare på grundskolans högstadium utomordentligt stor. Den saken
uppmärksammades av fjolårets riksdag, som trots brist på stöd från herr
Edenman i en dramatisk gemensam
votering med en rösts övervikt beslöt
anslå medel för anordnande av ett antal vidareutbildningskurser för kristendomslärare.
Kungl. Maj :t framhärdar. Det läge,
som nu uppkommit, utgör i sanning
en intressant probersten på regeringens vilja till objektivitet. Skall den
fortsätta att nonchalera riksdagsopinionen?
Sannerligen, statskyrkosystemet kan
ha sina besvärligheter …