Debatt


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
VATIKANEN II, PROTEsTANTERNA OCH DE
KRISTNAS ENANDE
Den katolska kyrkan är i dag- enligt
mängas mening – något mindre demokratisk än den protestantiska. De
troende har inget inflytande när det
gäller utnämningar av kyrkoherdar
och präster i övrigt och inte heller kan
de påverka val av biskopar, vilka i
princip utses av överhöghet – fördelningen på herdarna och fårhus är
på detta sätt mera konsekvent genomförd. Däremot har ännu i vissa fall
statsmakter behållit inflytandet vid
nomineringar av biskopar. Den katolska kyrkans struktur jämföres ibland
med en upplyst absolut monarki, men
då måste man tillägga: mycket upplyst. Dess styrka såväl inåt som utåt
vinner på detta, vilket dock inte hindrar att demokratisk anda kommer till
uttryck, bl. a. vid påvevalen. Johannes XXIII är inte den förste bondesonen på den heliga stolen och koncilierna, där alltid en mycket fri diskussion tillämpas, utgör ännu ett
exempel på detta.
Protestanterna betalar ä sin sida ett
högt pris för de demokratiska principernas så långtgående genomförande
i form av en splittring i flera frän
varandra oberoende kyrkor. Enbart i
USA finns det cirka 250 religiösa samfund, vilka förstås samarbetar, men
faktiskt känner sig oavhängiga. Man
kan trösta sig med att av USA:s över
60 milj. protestanter två tredjedelar
tillhör de tre största kyrkosamfunden:
baptisterna 20 milj., metodisterna 13
Av WIESLAW PATEK
milj. och lutheranerna 7 milj. Katolikerna uppgår emellertid till 33
milj. och är naturligtvis eniga. Alla
religiösa riktningar av någon betydelse finns i Amerika och dessutom
en mängd mindre betydelsefulla.
Den anglikanska statskyrkan är
längt ifrån den enda i Storbritannien.
Den presbyterianska – arvtagare av
1600-talets puritaner som faktiskt rent
av var kalvinister – är statskyrkan i
Skottland och har en frikyrklig ställning i England. Storbritanniens övriga
frikyrkor är: romersk-katolska, vilken
med sina tre milj. medlemmar är
störst, kongregationalisterna, som anser att varje församling – kongregation – skall vara självständig och liksom presbyterianerna förkastar biskopsämbetet samt baptisterna och metodisterna.
I Sverige har vi som bekant en evangelisk-luthersk statskyrka, som står i
viss förbindelse med staten och i vissa
hänseenden är beroende av denna.
Den vill vara en folkkyrka, dvs. öppen
för hela folket. Frikyrkorna vill däremot vara fullständigt oberoende av
staten och bestär endast av övertygade
kristna. Baptistsamfundet är äldst,
följt av metodisterna, vilka fick sin
tro av de hemvändande svensk-amerikanarna samt missionsförbundet,
frälsningsarmen och pingströrelsen.
Tillsammans med ett par mindre frikyrkor räknar de över 300 000 medlemmar. Deras gemensamma intressen
tillvaratas av den Frikyrkliga Sa.marbetskommitten. 1858 upphävdes det
s. k. konventikelplakatet från 1726, vilket förbjöd svenska medborgare att
samlas för religiösa möten som inte
leddes av en präst i svenska kyrkan
(vid Uppsala möte 1593 bestämdes, att
alla svenskar skulle bekänna sig till
den lutherska läran). Ett par år senare
blev det tillåtet att utträda ur svenska
kyrkan, förutsatt att man i stället inträdde i något annat kristet samfund.
Detta förbehåll avskaffades för tio år
sedan. Katolikerna i Sverige räknar i
dag omkring 30 000 fördelade på 19
församlingar som sorterar under en
biskop i Stockholm. I höstas invigdes
en amerikan, John Taylor, till detta
ämbete. Taylor har tidigare tjänstgjort bl. a. i Italien och Danmark, men
redan nu predikar han på flytande
svenska. Det var den första katolska
biskopsinvigningen i Sverige sedan reformationens införande för 400 år sedan.
Antalet kristna i världen är nu
omkr. 900 milj., dvs. en tredjedel av
jordens befolkning. Av de andra stora
religionerna finns det över 300 milj.
muhammedaner, och omkring 200
milj. buddister. Bland de kristna har
katolikerna en absolut majoritet – deras antal närmar sig i dag en halv
miljard. De följs av nästan en kvarts
miljard protestanter och knappt två
hundra milj. ortodoxa, därav mer än
hälften boende i Sovjet. Hänsynstagande till den ryska kyrkans attityd orsakade att varken patriarken av Aten
eller Konstantinopel blev representerade på det andra Vatikankonciliet
som började den 11 okt. 1962 och
skall samlas för sin andra session
i september 1963. Patriarken »av
Moskva och hela Ryssland» dröjde så länge med sitt svar att båda
de ovannämnda kyrkoöverhuvudena
slutligen svarade nej. Då avbröt
Moskva plötsligt tystnaden och skic- 103
kade i hast två arkimandriter, vilka
anlände till flygplatsen i Rom samma
dag som konciliet öppnades. På detta
tvivelaktiga sätt blev de de enda observatörer för alla ortodoxa kyrkor. På-
ven Johannes XXIII, vilken i flera år
vistats i orienten bl. a. som påvlig delegat i Ankara, led därmed ett oväntat nederlag i samband med konciliet. Han kunde dock trösta sig med
närvaron av representanter för samtliga 22 orientaliska riter, som sorterar
under Vatikanen och i sin liturgi använder alla möjliga österländska
språk, inkl. arabiska. Bättre har det
utfallit med protestanterna. På grund
av deras ovannämnda splittring var
det praktiskt taget omöjligt att erbjuda observatörer från alla kyrkor
i varje land. Man begränsade sig till
större sammanslutningar såsom Kyrkornas Världsråd, vilket omfattar faktiskt samtliga kristna samfund utom
katoliker, till den anglikanska kyrkan,
Lutherska världsfederationen, kvä-
karna, metodisterna, gamla katoliker (Utrecht-unionen), kopter från
Egypten, jakobiter från Indien osv.
Alla välkomnades med öppna armar av Johannes XXIII, som citerade för de församlade konciliefäderna
S:t Augustinus ord: »Antingen vi vill
det eller ej är de våra bröder». I alla
yttranden som fälldes under hela första sessionen undveks noggrant allt
som kunde såra de »separerande brö-
derna». En gång i veckan, varje tisdag, samlades de andra samfundens
observatörer för diskussion med sina
katolska värdar och dessa möten förbättrade i väsentlig grad den allmänna
atmosfären och den ömsesidiga förståelsen. Det andra Vatikankonciliet
(det första avbröts som bekant av de
italienska truppernas intåg och påvestatens införlivande med Italien 1870)
är hittills det enda i katolska kyrkans
historia som inte samlats för någon
religiös schism eller kätteri, utan för
104
att »bevara den kristna lärans heliga
arv och förkunna den på ett effektivare sätt». De omkr. 2 700 fädernaäven numerärt ett rekord – med
bl. a. ett 60-tal mörkhyade biskopar
från Afrika – samlades för första
gången utan lekmän. Inga statliga representanter blandade sig denna gång
i förhandlingarna, inte heller några
universitetsföreträdare hade fått inbjudan. Mötet fick därmed en utpräglad religiös karaktär. Tillfrågad om
vad han väntar av konciliet svarade
Johannes XXIII: »Att få in frisk luft.»
Han tvekade inte för en sekund att
förorda en blandad kommission med
medlemmar från kommissionen för
trosfrågor och sekretariatet för de
kristnas enande för att omarbeta förslaget, det s. k. schemat, om »Uppenbarelsens källor», när det visade sig
att det förkastades av flertalet församlade, vilka emellertid inte uppnådde
den föreskrivna två tredjedels-majoriteten. Utformningen av detta förslag
var särskilt viktig med hänsyn till protestanterna och detta begrep omedelbart såväl den helige fadern som flertalet av konciliefäderna. De förkastade
som bekant även flera andra förslag,
bl. a. sammansättningen av samtliga
tio kommissioner. Konciliet har dessutom ett presidium, ett generalsekretariat, fyra sekretariat och en särskild
domstol för disciplinfrågor- och Johannes XXIII har inte försvarat den
romerska kurian. Tvärtom har han
hela tiden sörjt för att alla inom katolska kyrkan förefintliga åsiktsriktningar och geografiska grupper bereddes plats i konciliets samtliga organ. Detta förhindrade en blockbildning byggd på nationell eller språklig
grund. Av de 430 italienska fäderna
invaldes slutligen bara 19 i dessa kommissioner, medan tre holländare invaldes av nio och sju polacker av
sexton. Till· ’sist var 25 polska biskopar, dvs. 7-8 gånger mer än från de
andra katolska länderna bakom järnridån, församlade i Rom. Det var onekligen en stor seger för kardinal
Wyszynski över polska kommunistregimen. Kardinalen var tidigare själv
i tre år kommunistisk fånge. Tjeckoslovakiens primas, ärkebiskop Beran,
är fortfarande i »fängsligt förvar» och
för Ungerns primas, kardinal Mindszenty, tillämpas sedan sex år tillbaka
asylrätt på den amerikanska ambassaden i Budapest. Endast överhuvudet
för den grekokatolska (namnet är nå-
got missvisande) ukrainska kyrkan i
f. östpolen, ärkebiskop Slipyj släpptes på sistone från ryskt fängelse och
befinner sig f. n. i Rom.
Konciliet började i tecknet av det
sista budet om kärleken till Gud och
nästan och har under sin första session inte vänt sig mot någon bestämd
världsåskådning. Detta och den heliga
faderns vädjan om fred under Kubakrisen – alla hans företrädare utgav
förstås fredsappeller i liknande situationer – föranledde Sovjet att offentligt prisa Johannes XXIII och tala om
de påstådda »nya vindarna från Vatikanen». Osservatore Rornano tog dock
klart avstånd från dessa oväntade inviter när den avböjde de polska kommunisternas informella förslag om ev.
avslutande av ett konkordat. Kristenheten och kommunismen är oförenliga
hette det i en artikel i detta påvens
pressrör. Den officiella kämpande
statsateismen i östern liksom likgiltigheten inför Gud i den fria världen
är kyrkans och dagens människas
värste fiende har det flera gånger stadfästs i Vatikanens tidigare deklarationer. Denna åsikt delas tvivelsutan av
alla religiösa samfund.
Utom officiella öppningssammanträden var samtliga förhandlingar
sekretessbelagda och det välorganiserade och skickligt ledda pressekretariatet kunde därför i sina dagliga bulletiner endast i allmänhet beskriva
överläggningarna samt ange namn på
de som tog till orda. Därför gav ofta
de 1 200 presskorrespondenterna fria
tyglar åt sin fantasi, bl. a. när det gällde
den påstådda konflikten mellan de
konservativa »integristerna» och »progresisterna» har den starkt överdimensionerats.
Som ordförande i sekretariatet för
de kristnas enande har kardinal Bea
uttryckt att: »Efter fyra seklers kamp
med på bägge sidor begångna fel och
misstag» och trots att »vägen är lång
har vi nu i varje fall börjat gå». Ett
gensvar kom bl. a. från en protestan- 105
tisk observatör, dr. Horton, vilken
sade: »Vi kan inte nog uttrycka hur
viktigt det var för oss att få en klar
presentation av den katolska doktrinen. Vi ber Er inte uttunna den utan
tvärtom utveckla den vidare. Tro är
inte ett block som inte kan ändras,
utan snarare en blomma, som ständigt
kan blomstra på nytt.» Men som påven
själv uttryckte det försiktigt, måste
optimismen vara tempererad. Det viktigaste som kunde väntas är dock förändringen i klimatet och detta har faktiskt redan skett.