Sovjetblocket och u-länderna
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOVJETBLOCKET OCH U-LÄNDERNA
DEN EKONOMISKA hjälpverksamheten från Sovjet till de underutvecklade länderna i Afrika liksom handelsförbindelserna med dessa länder är ännu inte särskilt omfattande. Vad som i första hand intresserar Sovjetunionen är möjligheterna
att utöva ett ideologiskt inflytande.
Den revolutionära marxismen
kan även under primitiva samhällsformer inrikta sin propaganda på
skillnaden mellan rika och fattiga.
Men för sovjetpropagandan är utbredandet av nationalistiska uppfattningar i de underutvecklade
länderna av långt större betydelse
än uppkomsten av motsättningar
mellan olika sociala grupper. Detta
är också naturligt, om man beaktar
att marxismen-leninismen vilar på
arbetarklassens makt. Var finns i
Afrikas underutvecklade länder en
arbetarklass? Hur kommer en arbetarklass respektive en industrialiseringsprocess till stånd? Mot bakgrund av dessa frågeställningar inskränker sig sovjettaktiken till att
»neutralisera» de underutvecklade
länderna, dvs. att känslomässigt
ställa dem i harnesk mot Västerlandet. När det från sovjethåll hävdas,
att de själva måste lösa sina ekonomiska problem, döljer sig bakom
Av PETER SLA VEK
detta inte något löfte om större ekonomiskt bistånd utöver vapenleveranser och vissa inrättningar av
propagandistisk typ. Sovjet intar
tvärtom just väntans attityd. stödet
till de nationalistiska rörelserna utgör endast hjälpmedel för sovjetpropagandan och ger ingen fast
grund för Sovjets politik, som
exemplen från arabländerna och
Guinea har visat.
När man försöker förutse den
taktik som sovjetpolitiken kommer
att följa i framtiden, måste man
räkna med att inre problem i Sovjets ekonomi och politik kommer
att spela en icke obetydlig roll för
utformningen av politiken på den
svarta kontinenten. Maktgrupperna inom Kremls murar kan växla,
men huvudmålet för Sovjets politik
förblir oförändrat: att omstörta
kapitalismen – med eller utan revolutioner – och att göra socialismen till ett världsomfattande samhällssystem. Konflikten med Kina
utgör en ny företeelse inom det socialistiska lägret, som i hög grad
berör Sovjetunionens strävanden
och möjligheter i de underutvecklade länderna. Brytningen omfattar
ej blott vissa ideologiska frågor
utan har också fått raskaraktär.
84
Vid en session av fredsrådet i Afrika framhöll den kinesiske delegaten att han motsatte sig Sovjets
mindre aggressiva förslag i sin
egenskap av färgad.
Det andra steget på vägen mot
socialismen som ett världsomfattande samhällssystem – efter Kina
– togs i och med att Östeuropas
befolkning gjordes beroende i politiskt och ekonomiskt avseende.
Bortsett från nationalitetsproblemen inom Sovjetunionen är det i
Östeuropa som man experimenterat med att söka koordinera de nationella strävandena med den
marxistisk-leninistiska politiken.
Händelserna under det gångna decenniet (konflikten med Kina, revolterna i Ungern och Polen) visar
att detta inte gått friktionsfritt.
De östeuropeiska ländernas ekonomiska samarbete, de politiska
tilldragelserna och övriga problem
under de gångna 10-15 åren kan
i viss mån betraktas som den socialistiska världsekonomiens prövostenar.
Östeuropas befolkning kan visserligen inte i kulturellt eller ekonomiskt avseende jämföras med infödingsstammarna i Afrika. Vad
som är gemensamt för dem, bortsett från graden av samhällsutveckling, är emellertid att de har en
stark strävan efter nationellt oberoende. De östeuropeiska länderna
var med några kortare avbrott förtryckta länder, i synnerhet under
senare tid. Jämlikhetens och frihetens ideer i västerländsk mening
bevakades genom flera generationer som dyrbara skatter. Dessa
ideer kom att nära bindas samman
med de nationella självständighetsrörelserna, men önskemålen förblev
ouppfyllda. Den spontana misstron
gentemot stormakterna och hatet
mot ockupationsmakten blev jordmånen för uppkomsten av en nationell känsla som resulterade i
upproren i Polen och Ungern 1848
samt revolterna i samma länder
1956. strävandena efter nationell
självständighet i dessa länder liksom i de afrikanska betyder både
mera och något annat än blott förhoppningar om ekonomisk välfärd.
Man måste ha detta i minnet, då
man studerar iniemmandet av öststaternai-som det heter i sovjetterminologien – det :.socialistiska
världssystemet». Åren som följde
efter andra världskriget visade just
att Sovjets politiska och ekonomiska strävanden stötte på motstånd från de nationella känslorna
och kravet på oberoende. En egendomlig paradox inom sovjetideologien är att man bedriver propagandan gentemot u-länderna med nationalistiska slagord, något som
misslyckats på andra håll.
Det kan antas, att de önskade
erfarenheterna av olika nationalistiska rörelser leder till en omprövning av Sovjetunionens politik. Ett
tecken på detta är att femton år
efter ockupationen av de östeuropeiska länderna bildades institutet
för den socialistiska världsekonomien. Huvuduppgiften för detta institut är att studera den ekonomiska aktiviteten i Sovjetunionen
och folkdemokratierna. Enligt en
kommentar i den ryska tidskriften
Voprosi Ekonomiki blir en annan
viktig uppgift för institutet att studera möjligheterna att vidareutveckla de ekonomiska förbindelserna mellan de socialistiska staterna och u-länderna. Planer skall
utarbetas beträffande den industriella utvecklingen i u-länderna,
hur råvaruförsörjningen skall ombesörjas etc. Planerna omfattar
även utbildning av framtida ledare
i u-länderna.
Sovjetunionens välkända inre
svårigheter som i första hand
hänger samman med bristen på
konsumtionsvaror samt övriga problem i samband med relationerna
till u-länderna begränsar Sovjets
möjligheter att lämna ekonomiskt
bistånd. Sovjetpolitiken inskränker
sig för närvarande till att försöka
koppla samman de nationella självständighetsrörelserna med den
marxistiska ideologien. Man strä-
var efter att bevisa hur nationellt
oberoende enbart kan uppnås genom en socialistisk hushållning.
För Västerlandet kan ett kraftfullt
argument mot sovjetpropagandan
vara självständighetsrörelserna i
Östeuropa 1956 och de alltjämt
olösta problem som dessa förorsakat Sovjets ekonomiska och politiska expansion.
Från sovjetrysk utgångspunkt
visar Västerlandet större benägenhet att ge ekonomiskt bistånd till
7-634841 Svensk Tidskrift H. 31963
85
u-länderna än att stödja de nationalistiska rörelserna. I Sovjet räknar man följaktligen med att den
nationalistiska propagandan kan
fortsättas effektivt, även om levnadsstandarden i u-länderna skulle
förbättras till följd av västerländska investeringar.
Sovjets inre ekonomiska svårigheter utgör det huvudsakliga hindret för att ge ekonomiskt bistånd
till de afrikanska u-länderna i
mera betydande omfattning. Det är
ingen tillfällighet att sovjetpressen
endast publicerar korta nyhetsmeddelanden om hjälpen till dessa länder. Desto större publicitet ges exporten av det »intellektuella kapitalet», dvs. det arbete som i u-länderna utförs av sovjetryska forskare, ingenjörer och andra experter.
Allt detta är förståeligt, om man
betänker att det svåraste problem,
som sovjetekonomien har att brottas med är knappheten på konsumtionsvaror, i synnerhet livsmedel.
Medan industriproduktionen 1960
var 43 gånger större än 1913, var
jordbruksproduktionen endast 2,2
gånger större. Vid den senaste jordbrukskonferensen betonade Chrusjtjov det nödvändiga i att på blott
några få år två- eller tredubbla
jordbruksproduktionen och tillade:
»Om vi inte kan lösa denna uppgift, ställer vi vårt land inför stora
svårigheter och kommunismens
uppbyggnad kommer att drabbas
härav.» Denna synpunkt förtjänar
förvisso att understrykas för de
afrikanska folken liksom det fak- :’
86
tum att medan Sovjet i Afrika propagerar för industrialisering och
planhushållning för Gobiöknens
herdar i Mongoliet alltjämt ett nomadliv till följd av vattenbristen.
Sovjetstaten har under sin 40-åriga
existens inte förmått att lämna erforderlig teknisk hjälp. I stället har
en överenskommelse ingåtts mellan
Ungern och Mongoliet, enligt vilken
en ungersk expertgrupp mellan
1961 och 1965 skall borra 75 brunnar i Mongoliet. De redan färdigställda brunnarna har blivit så betydelsefulla och populära, att folk
kallar dem för »ungeriner».
Sovjetunionens handelsförbindelser med u-länderna ökade i omfattning omkring 1959. Vid sidan
av rent ideologiska syften var en
av orsakerna härtill konflikten med
Kina, vilken på sovjethåll bedömdes även kunna få ekonomiska
återverkningar. De länder som står
under Sovjets direkta inflytande
svarar för 75% av Sovjetunionens
utrikeshandel – Kinas andel är
20%. För Sovjet kunde det följaktIigen bli kännbart, om Kina till
följd av en konflikt skulle välja att
omorientera sin handel. I det läget
beslöt man använda sig av dumpingmetoder gentemot de afrikanska länderna. Handelsavtal slöts
med olika stater, som beviljades
långfristiga krediter med 10-12 års
löptid, vilket vid första påseende
kan te sig imponerande. Sovjets
krediter 1959-1961 till Ethiopien,
Guinea, Ghana, Mali och Somaliland uppgick tillsammans till 787
milj. rubel (197 milj. dollar). Det
bör dock nämnas att inom dessa
kreditramar intas främsta platsen
av varukrediter som dessa länder
tidigare erhöll genom västerländska hjälpaktioner i form av »nonrepayable» varor. Länderna i Sydsahara erhöll 1957-1959 krediter
från väststaterna, International
Bank for Reconstruction and Development samt andra FN-organ till
ett belopp av 114,7 milj. dollar, medan det västerländska biståndet i
form av »non-repayable» varor
uppgick till 296,3 milj. dollar.
Av de länder som ligger kring
Sahara var Ethiopien det första
som fick mera betydande hjälp från
Sovjetunionen. I en överenskommelse i juli 1959 beviljades från sovjetrysk sida en kredit på 400 milj.
rubel. Sovjet leder arbetet med mineralforskning i Ethiopien och bygger ett oljeraffinaderi. Sannolikt
avser man även att utveckla metallindustrien.
I augusti 1959 träffades en överenskommelse mellan Sovjet och
Guinea om ett lån på 140 milj. rubel med 12 års löptid. Sovjet levererar industrianläggningar samt
sänder jordbruksexperter och teknisk personal med uppgift att leda
vägbyggen. Inom ramen för ett nytt
avtal år 1960 skall Sovjet mellan
1963 och 1965 bygga en cementfabrik, en fabrik för tillverkning av
järnvägsräls, en skofabrik och en
anläggning för konservering av
frukt- och grönsaker. Vidare skall
ett polytekniskt institut för l 500
elever inrättas och ett idrottsstadion med plats för 25 000 åskådare
. byggas. Sovjetexperter skall också
organisera guld- och diamantforskningen.
Med Ghana träffades ett avtal i
augusti 1960. Krediter på 160 milj.
rubel beviljades. Sovjetingenjörer
skall projektera ett kraftverk vid
Volta-floden, och i februari 1961
kom man överens om att Sovjet
skall bygga en atomreaktor. Enligt
ett ekonomiskt och tekniskt samarbetsavtal i mars 1961 får Mali en
kredit på 40 milj. rubel som skall
användas för mineralforskning,
reglering av Niger, planering av en
järnvägslinje, en idrottsanläggning
samt för utbildning av teknisk personal. Somaliland fick även en kredit på 40 milj. rubel. Dit sänds i
första hand experter som skall
hygga två sjukhus, ett läroverk och
en radiosändare. Sovjetiska läkare
och lärare skall ansvara för utbildningen av biträdespersonal till dessa institutioner. överenskommelser
om handelsutbyte har vidare träffats med Marocko, Tunisien, Libyen
och Sudan.
Vad dessa med stor propaganda
omgivna handelsavtal kommer att
få för inverkningar för ekonomien
i de berörda länderna kan ännu ej
bedömas. Så mycket är dock säkert,
att för Sovjetunionen som i detta
sammanhang spelar den :.gode onkelns:. roll har alla avtal huvudsakligen »ideologisk:. betydelse, eftersom dessa länders andel av Sovjets
utrikeshandel endast utgör 5-6 pro- 87
cent. Vissa experter inom det socialistiska lägret hade också vid
början av samarbetet invändningar
att komma med.
Sålunda formulerade den ungerske ekonomen György Tallos problemställningen enligt följande
(Közgazdasagi Szemle, febr. 1962):
Den största delen av de maskiner
och anläggningar som vi exporterar till u-länderna går på kredit. De
får på det sättet ett investeringsbidrag för flera år som skall återbetalas med leveranser av nyupptäckta råvaror eller andra produkter. Enligt författaren vållar det
problem att dessa länder inte ämnar förbli blott råvaruleverantörer,
utan i stället på ett relativt tidigt
stadium av sin industriella utveckling vill exportera industrivaror.
Dessa slutprodukter passar, säger
Tallos, av kvalitetsmässiga och
strukturella orsaker i de flesta fall
inte till våra behov. Av artikeln
framgår vidare, att det finns uppfattningar, enligt vilka dessa länder inte skall erkännas som handelspartners. Man borde inskränka
sig till utbildning av experter, sända fackmän och inom vissa gränser
leverera anläggningar av olika slag,
men någon större utvidgning av
handelsutbytet vore inte önskvärd.
Det är anmärkningsvärt, att när
det gäller de länder i Asien och
Afrika som följer en mera självständig väg och där den nationella
suveräniteten tar sig uttryck i en
viss återhållsamhet gentemot Sovjetunionen, överlämnar Sovjet sin
88
roll till de s. k. folkdemokratierna
i Östeuropa. Sovjet föredrar alltså
att vidga sitt inflytande via folkdemokratierna i länder, som reagerar känsligt vid stormaktskontakter. Detta taktiska spel grundas
också ekonomiskt på det faktum,
att satellitländer som Tjeckoslovakien, östtyskland, Ungern och Polen står på en högre nivå än Sovjetunionen, när det gäller framställning av finmekaniska och teletekniska apparater, elektriska anläggningar samt vissa maskiner och
konsumtionsvaror, som utgör bytesobjekt i handeln med u-länderna.
Vissa former av samarbete förekommer också. Sålunda uppbyggs
på sina håll somliga av de institutioner, som till följd av avtalen
egentligen skulle omhänderhas av
Sovjetunionen, i stället av folkdemokratierna.
I den ekonomiska hjälpverksamheten intar Tjeckoslovakien främsta rummet bland folkdemokratierna. Nära hälften av Tjeckoslovakiens utrikeshandel sker med länder utanför Sovjetblocket, och uländernas andel uppgår till ca 15
procent. Av dessa länder är Förenade Arabrepubliken Tjeckoslovaldens mest betydelsefulle handelspartner. Under åren 1958-60 levererades kompletta anläggningar till24
fabriker. Till FAR :s egyptiska del
levererades bl. a. en cementfabrik,
två valsverk, en textilfabrik av
större format samt kraftstationer.
År 1959 invigdes ett stort oljeraffinaderi som levererats av tjeckiska
företag och soni på ort och ställe
installerades av tjeckiska experter.
Indien får ekonomisk och teknisk hjälp för utveckling av sin
elektriska industri och dessutom
har med tjeckisk hjälp byggts en
cement- och en sockerfabrik. 1959
överenskom man om ett lån till Indien på 350 milj. tjeckiska kronor,
att användas för utveckling av den
tunga industrien. Lånet löper på
åtta år och med en räntesats av
2,5%. Vidare skall tjeckerna enligt
ett avtal från 1959 installera en
skofabrik i Iran och i Afghanistan
byggs en cementfabrik. Tjeckoslovakiens import från u-länderna utgöres i främsta rummet av råvaror
samt livsmedel.
Förenade Arabrepubliken intar
första platsen också i östtysklands
handelsförbindelser med u-länderna. Varnomsättningen uppgick 1959
till ett värde av 20 milj. egyptiska
pund. östtysklands import från
F. A. R. består huvudsakligen av
bomull, citroner och skinn. I utbyte
levererar man olika maskinella anläggningar, lämnar ekonomisk och
teknisk hjälp för uppbyggande av
förstärkningsstationer till högspänningsnätet, vidare byggs en bomullsfabrik och en kraftstation och
dessutom ombesörjer östtyskarna
utbildning av egyptiska fackmän.
Av Ungerns handel faller endast
5-6% på u-länderna. Ett mera omfattande utbyte förekommer endast
med Egypten och Indien. Leveranserna består mestadels av industrianläggningar, maskiner, mindre
vattenturbiner, maskiner för den
lätta industrien samt finmekaniska
apparater.
Det är intressant att finna, att
Polens export till u-länderna sjunkit ·efter 1959, medan importen har
ökat. En viss del av förklaringen
härtill ligger sannolikt i det lån på
11,8 milj. dollar som Polen just
1959 erhöll från U. S. A. Därigenom
kunde Polen få nödvändiga livsmedel utan att tvingas exportera maskiner och anläggningar, som så
väl behövs i det egna landet.
I handeln med de afrikanska och
asiatiska staterna utgör Kina med
sin expanderande industri en allvarlig konkurrent till Sovjet. Kinas
betydelse ökar i takt med utbredningen av den »färgade» (anti-vita)
socialismens ideologi. Enligt sovjetkällor minskade de afroasiatiska
ländernas andel i Kinas totala handelsomsättning år 1959. Några uppgifter kan vara av intresse. Helt naturligt koncentrerar Kina sin handelsexpansion på de asiatiska länderna. År 1959 var dess handelsomsättning med Indien 71,6 milj. rubel, med Ceylon 192 milj. rubel och
med Burma 43,8 milj. rubel. Kina
levererar textilvaror, papper, ris,
symaskiner, andra konsumtionsvaror samt byggnadsmaterial, medan
importen till största delen består
av rågummi, bomull och fosfater.
För folkdemokratierna är en
gräns uppställd vad gäller handeln
med kapitalistländerna. Denna bör
ej utgöra mera än 20-25% av den
totala utrikeshandeln. Tjeckoslova- 89
kien är den enda av folkdemokratierna som överskrider denna gräns.
Kapitalistländernas andel av dess
handelsutbyte 1959 uppgick till
nära 30%, samtidigt som ytterligare 15% föll på u-länderna, dvs.
mera än för någon annan folkdemokratis vidkommande.
Eftersom u-länderna på nuvarande stadium endast kan leverera rå-
varor är en förutsättning för att
folkdemokratiernas handel med
dessa länder skall kunna ökas, att
råvaruimporten från Sovjet skärs
ned. Handeln med u-länderna tilllåts därför öka endast i samma
takt som importen minskas från de
kapitalistiska länderna. I annat fall
kommer Sovjets ekonomiska intressen i fara. Sovjetblockets möjligheter att lämna ekonomiskt bistånd
till u-länderna ter sig alltså för närvarande begränsade. Utöver handelsförbindelsernas ekonomiska innebörd och värdet av den propaganda som sprids genom de röda
stjärnor, som målats på maskiner,
exporterade till u-länderna, skall
emellertid inte underskattas den
rent ideologiska effekt, som Sovjetblockets offensiv kan få.
U-ländernas ställning i vår tid är
helt annorlunda än den som gällde
för de nu högt utvecklade industriländerna före industrialismens genombrott. Skillnaden ligger ej endast däri, att dessa var oberoende
i ekonomiskt avseende. I motsats
till våra dagars u-lä~der hade de
ej heller vissa näringsgrenar, som
med hjälp av utländskt kapital är
90
väl utvecklade, medan övriga grenar, avsedda för att tillfredsställa
inhemska behov kommit att stagnera. Deras utveckling var inte beroende av importen från andra länder.
Under de senaste 20-30 åren har
som en följd av vetenskapens och
teknikens utveckling så stora motsättningar uppkommit mellan de
mest utvecklade och de underutvecklade länderna, att de har fått
världspolitiska konsekvenser. Uländernas representanter anser i
flertalet fall, att en traditionell utveckling inte är tillräcklig för att
komma till rätta med den stora eftersläpningen. Samtidigt som produktionen mångfaldigas gäller detta också befolkningen. Enligt den
franske ekonomen Alle är förhållandet mellan levnadsstandarden i
U. S. A. och de asiatiska länderna
l: 20 och mellan Västeuropa och
Asien l :10. Den amerikanske ekonomen Kuznjec hävdar, att bruttonationalprodukten per capita i uländerna är lägre än den var i de nu
högt utvecklade länderna före industrialismen. Alle anser, att
världsproduktionen måste fem- eller sexfaldigas, om hela världens
befolkning skall uppnå samma
standard som U. S. A. har i dag.
Samtidigt bör u-länderna med cirka hälften av världens befolkning
öka sin produktion 20-30 gånger
jämfört med dagens förhållanden.
Bortsett från de orsaker som ligger bakom dessa väldiga motsättningar – kulturell och samhällelig efterblivenhet, kolonialmakternas inflytande m. m. – måste från
moralisk synpunkt de strävanden
efter självständighet och ekonomiskt oberoende, som utmärker
denna »tredje värld», accepteras.
U-länderna kommer att ta de ekonomiska och andra medel, som .behövs för att de skall kunna fullfölja sina syften, från det håll, där
de möts med förståelse. Om man
betänker att Sovjetunionen under
sin 40-åriga existens har blivit en
fruktad stormakt med raketer och
atombomber, har det sitt intresse
att föreställa sig vart utvecklingen
inom 20-40 år kan ha lett för dagens u-länder.
Sovjet ser en av de stora möjligheterna i att sprida sin ideologi i
att göra sitt taktiska agerande så
elastiskt som möjligt och anpassa
sitt handlande till de historiska och
andra faktorer, som är av betydelse
för u-länderna. Många gånger inskränker sig Sovjets ekonomiska
uppträdande till att göra det möjligt för u-länderna att hävda sina
ekonomiska krav gentemot västerländska intressen. Sovjet räknar
ofta med att dess – även minimala
– ekonomiska närvaro i ett land
indirekt påverkar västerländska
kapitalplaceringar, dvs. Sovjet vill
med mindre inv.esteringar behåll:>.
ett ekonomiskt och ideologiskt inflytande på landet ifråga och med
sin ständiga närvaro spela rollen av
ett damoklessvärd i förhållande till
Västerlandet. Det är karakteristiskt
för denna politik, att det i en sovjettidskrift framhölls som en stor
merit, att den indiska regeringen
kunde göra sitt krav på större vinst
gällande gentemot en västtysk koncern, därför att Sovjet också uppträdde som konkurrent.
Det vore emellertid ett historiskt
misstag att bedöma u-ländernas
ställning ur de två stora ekonomiska systemens synvinklar. Till
följd av de givna kulturella, ekonomiska och samhälleliga omständigheterna, som skiljer sig från andra
länders, låter sig u-ländernas strä-
vanden inte förenas med något av
de två stora systemen. De afrikanska intellektuella inriktar sig på
1tt lösa sina länders problem genom
att från båda systemen ta över just
de drag som bäst lämpar sig för det
egna folket. För att kunna uppnå
maximal effektivitet behöver de
kombinera kollektivets och individens intressen. Hur detta skall ske
beror på de möjligheter som varje
lands naturtillgångar och samhällsnivå ger. Denna inställning accepterar planhushållningen, en bestämd grad av statlig kontroll, men
avstår inte från det västerländska
samhällssystemets erfarenheter beträffande nödvändig frihet för de
enskildas materiella intressen.
Liknande möjligheter diskuteras
av Senegals förre premiärminister,
Mamadou Dia, en av Afrikas mest
bildade politiker, i en i fjol utkommen bok. Enligt hans syn uppkom
i världshistorien en ny art av konflikter till följd av de nationella frihetsrörelserna bland Afrikas folk,
91
konflikter mellan olika folk och
mellan den härskande staten och
den förtryckta nationen. Vad som
ställer dessa folk mot Västerlandet
och den europeiska civilisationen
är deras gemensamma medvetande
om den egna efterblivenheten. Enligt honom är det inte marxismenleninismen eller någon annan ideologi utan medvetandet om fattigdom, låg standard och beroendeställning, som binder samman dessa »proletärnationer». Hans kritik
av marxismen och sovjetpolitiken
förtjänar uppmärksammas: »Det
allvarligaste är att marxismen-leninismens representanter betraktar
den nationella frågan endast som ett
medel för den ideologiska landvinningens strategi.» Av taktiska skäl
ersätts vissa begrepp med nya. Så-
lunda utvidgas dogmen om klasskampen till att gälla kampen mellan olika raser. Enligt Dia ligger
inte lösningen i nivelleringen eller
i en öppen eller dold tävlan som
grundas på hat. Den måste i stället
utgöras av ett samarbete, grundat
på principen om ömsesidig komplettering. Han anser att neokolonialismens faror hotar i lika stor
utsträckning från båda hållen. De
nya staternas ställning är i det närmaste jämförbar med den som gällde för de länder som under kriget
drevs i sovjetideologiens famn, inte
så mycket på grund av ideologisk
övertygelse utan på grund av rasförföljelserna. Mamadou Dia är den
förste av de afrikanska politikerna
som drar parallellen mellan de afri- 92
kanska staternas och de östeuropeiska satellitländernas ställning.
Sovjet tvingar in småstaterna i en
beroendeställning inom blocket och
vill på samma sätt göra Afrikas nybildade stater beroende genom vissa
på ytan fördelaktiga erbjudanden
(låg ränta, tung industri, planhushållningens främjande samt propagandahjälp). Västerlandet, i synnerhet de forna kolonialmakterna,
utövar fortfarande ett ekonomiskt
och politiskt inflytande i de unga
staterna genom tidigare utvecklade
strukturella och funktionella förbindelser i näringslivet, trots att de
erkänner dessa länders politiska
självständighet. Detta betyder dock
inte i och för sig någon fara –
detta är kärnan i Dias inställning
– om andan och uppfattningen
hade förändrats. En ensidig industri som bara bygger på naturresurserna är av tvivelaktigt värde, anser Dia, även om industriföretagens
allt större vinster kommer det egna
landet till godo. Dessa företag är
inte integrerade delar av landets nä-
ringsliv, eftersom de utgör en del
av investeringslandets näringsliv,
och följaktligen uppenbarar sig effekten även där. Detta gäller förstås även Sovjetunionen, eftersom
u-länderna skulle förse Sovjet med
en del råvaror. Dia och andra politiker är eniga om att inte blott den
ekonomiska tillväxten, produktionens kvantitativa ökning, är väsentlig, utan hela nationens framgångsrika utveckling kräver en harmonisk omvandling och samhällsutveckling. Dias åsikter om det »gamla Europas» och den »tredje världens» samarbete får allt fler anhängare. För kort tid sedan deklarerade Sydrhodesias premiärminister, Whitehead, att han släpper in
en FN-kommitte i sitt land, endast
under förutsättning att detsamma
sker i Ungern.
Västerländska politiker har fortfarande stora möjligheter att med
kapital och en elastisk politik förebygga uppkomsten av svarta diktaturer i de underutvecklade länderna.
DEN EKONOMISKA hjälpverksamheten från Sovjet till de underutvecklade länderna i Afrika liksom handelsförbindelserna med dessa länder är ännu inte särskilt omfattande. Vad som i första hand intresserar Sovjetunionen är möjligheterna
att utöva ett ideologiskt inflytande.
Den revolutionära marxismen
kan även under primitiva samhällsformer inrikta sin propaganda på
skillnaden mellan rika och fattiga.
Men för sovjetpropagandan är utbredandet av nationalistiska uppfattningar i de underutvecklade
länderna av långt större betydelse
än uppkomsten av motsättningar
mellan olika sociala grupper. Detta
är också naturligt, om man beaktar
att marxismen-leninismen vilar på
arbetarklassens makt. Var finns i
Afrikas underutvecklade länder en
arbetarklass? Hur kommer en arbetarklass respektive en industrialiseringsprocess till stånd? Mot bakgrund av dessa frågeställningar inskränker sig sovjettaktiken till att
»neutralisera» de underutvecklade
länderna, dvs. att känslomässigt
ställa dem i harnesk mot Västerlandet. När det från sovjethåll hävdas,
att de själva måste lösa sina ekonomiska problem, döljer sig bakom
Av PETER SLA VEK
detta inte något löfte om större ekonomiskt bistånd utöver vapenleveranser och vissa inrättningar av
propagandistisk typ. Sovjet intar
tvärtom just väntans attityd. stödet
till de nationalistiska rörelserna utgör endast hjälpmedel för sovjetpropagandan och ger ingen fast
grund för Sovjets politik, som
exemplen från arabländerna och
Guinea har visat.
När man försöker förutse den
taktik som sovjetpolitiken kommer
att följa i framtiden, måste man
räkna med att inre problem i Sovjets ekonomi och politik kommer
att spela en icke obetydlig roll för
utformningen av politiken på den
svarta kontinenten. Maktgrupperna inom Kremls murar kan växla,
men huvudmålet för Sovjets politik
förblir oförändrat: att omstörta
kapitalismen – med eller utan revolutioner – och att göra socialismen till ett världsomfattande samhällssystem. Konflikten med Kina
utgör en ny företeelse inom det socialistiska lägret, som i hög grad
berör Sovjetunionens strävanden
och möjligheter i de underutvecklade länderna. Brytningen omfattar
ej blott vissa ideologiska frågor
utan har också fått raskaraktär.
84
Vid en session av fredsrådet i Afrika framhöll den kinesiske delegaten att han motsatte sig Sovjets
mindre aggressiva förslag i sin
egenskap av färgad.
Det andra steget på vägen mot
socialismen som ett världsomfattande samhällssystem – efter Kina
– togs i och med att Östeuropas
befolkning gjordes beroende i politiskt och ekonomiskt avseende.
Bortsett från nationalitetsproblemen inom Sovjetunionen är det i
Östeuropa som man experimenterat med att söka koordinera de nationella strävandena med den
marxistisk-leninistiska politiken.
Händelserna under det gångna decenniet (konflikten med Kina, revolterna i Ungern och Polen) visar
att detta inte gått friktionsfritt.
De östeuropeiska ländernas ekonomiska samarbete, de politiska
tilldragelserna och övriga problem
under de gångna 10-15 åren kan
i viss mån betraktas som den socialistiska världsekonomiens prövostenar.
Östeuropas befolkning kan visserligen inte i kulturellt eller ekonomiskt avseende jämföras med infödingsstammarna i Afrika. Vad
som är gemensamt för dem, bortsett från graden av samhällsutveckling, är emellertid att de har en
stark strävan efter nationellt oberoende. De östeuropeiska länderna
var med några kortare avbrott förtryckta länder, i synnerhet under
senare tid. Jämlikhetens och frihetens ideer i västerländsk mening
bevakades genom flera generationer som dyrbara skatter. Dessa
ideer kom att nära bindas samman
med de nationella självständighetsrörelserna, men önskemålen förblev
ouppfyllda. Den spontana misstron
gentemot stormakterna och hatet
mot ockupationsmakten blev jordmånen för uppkomsten av en nationell känsla som resulterade i
upproren i Polen och Ungern 1848
samt revolterna i samma länder
1956. strävandena efter nationell
självständighet i dessa länder liksom i de afrikanska betyder både
mera och något annat än blott förhoppningar om ekonomisk välfärd.
Man måste ha detta i minnet, då
man studerar iniemmandet av öststaternai-som det heter i sovjetterminologien – det :.socialistiska
världssystemet». Åren som följde
efter andra världskriget visade just
att Sovjets politiska och ekonomiska strävanden stötte på motstånd från de nationella känslorna
och kravet på oberoende. En egendomlig paradox inom sovjetideologien är att man bedriver propagandan gentemot u-länderna med nationalistiska slagord, något som
misslyckats på andra håll.
Det kan antas, att de önskade
erfarenheterna av olika nationalistiska rörelser leder till en omprövning av Sovjetunionens politik. Ett
tecken på detta är att femton år
efter ockupationen av de östeuropeiska länderna bildades institutet
för den socialistiska världsekonomien. Huvuduppgiften för detta institut är att studera den ekonomiska aktiviteten i Sovjetunionen
och folkdemokratierna. Enligt en
kommentar i den ryska tidskriften
Voprosi Ekonomiki blir en annan
viktig uppgift för institutet att studera möjligheterna att vidareutveckla de ekonomiska förbindelserna mellan de socialistiska staterna och u-länderna. Planer skall
utarbetas beträffande den industriella utvecklingen i u-länderna,
hur råvaruförsörjningen skall ombesörjas etc. Planerna omfattar
även utbildning av framtida ledare
i u-länderna.
Sovjetunionens välkända inre
svårigheter som i första hand
hänger samman med bristen på
konsumtionsvaror samt övriga problem i samband med relationerna
till u-länderna begränsar Sovjets
möjligheter att lämna ekonomiskt
bistånd. Sovjetpolitiken inskränker
sig för närvarande till att försöka
koppla samman de nationella självständighetsrörelserna med den
marxistiska ideologien. Man strä-
var efter att bevisa hur nationellt
oberoende enbart kan uppnås genom en socialistisk hushållning.
För Västerlandet kan ett kraftfullt
argument mot sovjetpropagandan
vara självständighetsrörelserna i
Östeuropa 1956 och de alltjämt
olösta problem som dessa förorsakat Sovjets ekonomiska och politiska expansion.
Från sovjetrysk utgångspunkt
visar Västerlandet större benägenhet att ge ekonomiskt bistånd till
7-634841 Svensk Tidskrift H. 31963
85
u-länderna än att stödja de nationalistiska rörelserna. I Sovjet räknar man följaktligen med att den
nationalistiska propagandan kan
fortsättas effektivt, även om levnadsstandarden i u-länderna skulle
förbättras till följd av västerländska investeringar.
Sovjets inre ekonomiska svårigheter utgör det huvudsakliga hindret för att ge ekonomiskt bistånd
till de afrikanska u-länderna i
mera betydande omfattning. Det är
ingen tillfällighet att sovjetpressen
endast publicerar korta nyhetsmeddelanden om hjälpen till dessa länder. Desto större publicitet ges exporten av det »intellektuella kapitalet», dvs. det arbete som i u-länderna utförs av sovjetryska forskare, ingenjörer och andra experter.
Allt detta är förståeligt, om man
betänker att det svåraste problem,
som sovjetekonomien har att brottas med är knappheten på konsumtionsvaror, i synnerhet livsmedel.
Medan industriproduktionen 1960
var 43 gånger större än 1913, var
jordbruksproduktionen endast 2,2
gånger större. Vid den senaste jordbrukskonferensen betonade Chrusjtjov det nödvändiga i att på blott
några få år två- eller tredubbla
jordbruksproduktionen och tillade:
»Om vi inte kan lösa denna uppgift, ställer vi vårt land inför stora
svårigheter och kommunismens
uppbyggnad kommer att drabbas
härav.» Denna synpunkt förtjänar
förvisso att understrykas för de
afrikanska folken liksom det fak- :’
86
tum att medan Sovjet i Afrika propagerar för industrialisering och
planhushållning för Gobiöknens
herdar i Mongoliet alltjämt ett nomadliv till följd av vattenbristen.
Sovjetstaten har under sin 40-åriga
existens inte förmått att lämna erforderlig teknisk hjälp. I stället har
en överenskommelse ingåtts mellan
Ungern och Mongoliet, enligt vilken
en ungersk expertgrupp mellan
1961 och 1965 skall borra 75 brunnar i Mongoliet. De redan färdigställda brunnarna har blivit så betydelsefulla och populära, att folk
kallar dem för »ungeriner».
Sovjetunionens handelsförbindelser med u-länderna ökade i omfattning omkring 1959. Vid sidan
av rent ideologiska syften var en
av orsakerna härtill konflikten med
Kina, vilken på sovjethåll bedömdes även kunna få ekonomiska
återverkningar. De länder som står
under Sovjets direkta inflytande
svarar för 75% av Sovjetunionens
utrikeshandel – Kinas andel är
20%. För Sovjet kunde det följaktIigen bli kännbart, om Kina till
följd av en konflikt skulle välja att
omorientera sin handel. I det läget
beslöt man använda sig av dumpingmetoder gentemot de afrikanska länderna. Handelsavtal slöts
med olika stater, som beviljades
långfristiga krediter med 10-12 års
löptid, vilket vid första påseende
kan te sig imponerande. Sovjets
krediter 1959-1961 till Ethiopien,
Guinea, Ghana, Mali och Somaliland uppgick tillsammans till 787
milj. rubel (197 milj. dollar). Det
bör dock nämnas att inom dessa
kreditramar intas främsta platsen
av varukrediter som dessa länder
tidigare erhöll genom västerländska hjälpaktioner i form av »nonrepayable» varor. Länderna i Sydsahara erhöll 1957-1959 krediter
från väststaterna, International
Bank for Reconstruction and Development samt andra FN-organ till
ett belopp av 114,7 milj. dollar, medan det västerländska biståndet i
form av »non-repayable» varor
uppgick till 296,3 milj. dollar.
Av de länder som ligger kring
Sahara var Ethiopien det första
som fick mera betydande hjälp från
Sovjetunionen. I en överenskommelse i juli 1959 beviljades från sovjetrysk sida en kredit på 400 milj.
rubel. Sovjet leder arbetet med mineralforskning i Ethiopien och bygger ett oljeraffinaderi. Sannolikt
avser man även att utveckla metallindustrien.
I augusti 1959 träffades en överenskommelse mellan Sovjet och
Guinea om ett lån på 140 milj. rubel med 12 års löptid. Sovjet levererar industrianläggningar samt
sänder jordbruksexperter och teknisk personal med uppgift att leda
vägbyggen. Inom ramen för ett nytt
avtal år 1960 skall Sovjet mellan
1963 och 1965 bygga en cementfabrik, en fabrik för tillverkning av
järnvägsräls, en skofabrik och en
anläggning för konservering av
frukt- och grönsaker. Vidare skall
ett polytekniskt institut för l 500
elever inrättas och ett idrottsstadion med plats för 25 000 åskådare
. byggas. Sovjetexperter skall också
organisera guld- och diamantforskningen.
Med Ghana träffades ett avtal i
augusti 1960. Krediter på 160 milj.
rubel beviljades. Sovjetingenjörer
skall projektera ett kraftverk vid
Volta-floden, och i februari 1961
kom man överens om att Sovjet
skall bygga en atomreaktor. Enligt
ett ekonomiskt och tekniskt samarbetsavtal i mars 1961 får Mali en
kredit på 40 milj. rubel som skall
användas för mineralforskning,
reglering av Niger, planering av en
järnvägslinje, en idrottsanläggning
samt för utbildning av teknisk personal. Somaliland fick även en kredit på 40 milj. rubel. Dit sänds i
första hand experter som skall
hygga två sjukhus, ett läroverk och
en radiosändare. Sovjetiska läkare
och lärare skall ansvara för utbildningen av biträdespersonal till dessa institutioner. överenskommelser
om handelsutbyte har vidare träffats med Marocko, Tunisien, Libyen
och Sudan.
Vad dessa med stor propaganda
omgivna handelsavtal kommer att
få för inverkningar för ekonomien
i de berörda länderna kan ännu ej
bedömas. Så mycket är dock säkert,
att för Sovjetunionen som i detta
sammanhang spelar den :.gode onkelns:. roll har alla avtal huvudsakligen »ideologisk:. betydelse, eftersom dessa länders andel av Sovjets
utrikeshandel endast utgör 5-6 pro- 87
cent. Vissa experter inom det socialistiska lägret hade också vid
början av samarbetet invändningar
att komma med.
Sålunda formulerade den ungerske ekonomen György Tallos problemställningen enligt följande
(Közgazdasagi Szemle, febr. 1962):
Den största delen av de maskiner
och anläggningar som vi exporterar till u-länderna går på kredit. De
får på det sättet ett investeringsbidrag för flera år som skall återbetalas med leveranser av nyupptäckta råvaror eller andra produkter. Enligt författaren vållar det
problem att dessa länder inte ämnar förbli blott råvaruleverantörer,
utan i stället på ett relativt tidigt
stadium av sin industriella utveckling vill exportera industrivaror.
Dessa slutprodukter passar, säger
Tallos, av kvalitetsmässiga och
strukturella orsaker i de flesta fall
inte till våra behov. Av artikeln
framgår vidare, att det finns uppfattningar, enligt vilka dessa länder inte skall erkännas som handelspartners. Man borde inskränka
sig till utbildning av experter, sända fackmän och inom vissa gränser
leverera anläggningar av olika slag,
men någon större utvidgning av
handelsutbytet vore inte önskvärd.
Det är anmärkningsvärt, att när
det gäller de länder i Asien och
Afrika som följer en mera självständig väg och där den nationella
suveräniteten tar sig uttryck i en
viss återhållsamhet gentemot Sovjetunionen, överlämnar Sovjet sin
88
roll till de s. k. folkdemokratierna
i Östeuropa. Sovjet föredrar alltså
att vidga sitt inflytande via folkdemokratierna i länder, som reagerar känsligt vid stormaktskontakter. Detta taktiska spel grundas
också ekonomiskt på det faktum,
att satellitländer som Tjeckoslovakien, östtyskland, Ungern och Polen står på en högre nivå än Sovjetunionen, när det gäller framställning av finmekaniska och teletekniska apparater, elektriska anläggningar samt vissa maskiner och
konsumtionsvaror, som utgör bytesobjekt i handeln med u-länderna.
Vissa former av samarbete förekommer också. Sålunda uppbyggs
på sina håll somliga av de institutioner, som till följd av avtalen
egentligen skulle omhänderhas av
Sovjetunionen, i stället av folkdemokratierna.
I den ekonomiska hjälpverksamheten intar Tjeckoslovakien främsta rummet bland folkdemokratierna. Nära hälften av Tjeckoslovakiens utrikeshandel sker med länder utanför Sovjetblocket, och uländernas andel uppgår till ca 15
procent. Av dessa länder är Förenade Arabrepubliken Tjeckoslovaldens mest betydelsefulle handelspartner. Under åren 1958-60 levererades kompletta anläggningar till24
fabriker. Till FAR :s egyptiska del
levererades bl. a. en cementfabrik,
två valsverk, en textilfabrik av
större format samt kraftstationer.
År 1959 invigdes ett stort oljeraffinaderi som levererats av tjeckiska
företag och soni på ort och ställe
installerades av tjeckiska experter.
Indien får ekonomisk och teknisk hjälp för utveckling av sin
elektriska industri och dessutom
har med tjeckisk hjälp byggts en
cement- och en sockerfabrik. 1959
överenskom man om ett lån till Indien på 350 milj. tjeckiska kronor,
att användas för utveckling av den
tunga industrien. Lånet löper på
åtta år och med en räntesats av
2,5%. Vidare skall tjeckerna enligt
ett avtal från 1959 installera en
skofabrik i Iran och i Afghanistan
byggs en cementfabrik. Tjeckoslovakiens import från u-länderna utgöres i främsta rummet av råvaror
samt livsmedel.
Förenade Arabrepubliken intar
första platsen också i östtysklands
handelsförbindelser med u-länderna. Varnomsättningen uppgick 1959
till ett värde av 20 milj. egyptiska
pund. östtysklands import från
F. A. R. består huvudsakligen av
bomull, citroner och skinn. I utbyte
levererar man olika maskinella anläggningar, lämnar ekonomisk och
teknisk hjälp för uppbyggande av
förstärkningsstationer till högspänningsnätet, vidare byggs en bomullsfabrik och en kraftstation och
dessutom ombesörjer östtyskarna
utbildning av egyptiska fackmän.
Av Ungerns handel faller endast
5-6% på u-länderna. Ett mera omfattande utbyte förekommer endast
med Egypten och Indien. Leveranserna består mestadels av industrianläggningar, maskiner, mindre
vattenturbiner, maskiner för den
lätta industrien samt finmekaniska
apparater.
Det är intressant att finna, att
Polens export till u-länderna sjunkit ·efter 1959, medan importen har
ökat. En viss del av förklaringen
härtill ligger sannolikt i det lån på
11,8 milj. dollar som Polen just
1959 erhöll från U. S. A. Därigenom
kunde Polen få nödvändiga livsmedel utan att tvingas exportera maskiner och anläggningar, som så
väl behövs i det egna landet.
I handeln med de afrikanska och
asiatiska staterna utgör Kina med
sin expanderande industri en allvarlig konkurrent till Sovjet. Kinas
betydelse ökar i takt med utbredningen av den »färgade» (anti-vita)
socialismens ideologi. Enligt sovjetkällor minskade de afroasiatiska
ländernas andel i Kinas totala handelsomsättning år 1959. Några uppgifter kan vara av intresse. Helt naturligt koncentrerar Kina sin handelsexpansion på de asiatiska länderna. År 1959 var dess handelsomsättning med Indien 71,6 milj. rubel, med Ceylon 192 milj. rubel och
med Burma 43,8 milj. rubel. Kina
levererar textilvaror, papper, ris,
symaskiner, andra konsumtionsvaror samt byggnadsmaterial, medan
importen till största delen består
av rågummi, bomull och fosfater.
För folkdemokratierna är en
gräns uppställd vad gäller handeln
med kapitalistländerna. Denna bör
ej utgöra mera än 20-25% av den
totala utrikeshandeln. Tjeckoslova- 89
kien är den enda av folkdemokratierna som överskrider denna gräns.
Kapitalistländernas andel av dess
handelsutbyte 1959 uppgick till
nära 30%, samtidigt som ytterligare 15% föll på u-länderna, dvs.
mera än för någon annan folkdemokratis vidkommande.
Eftersom u-länderna på nuvarande stadium endast kan leverera rå-
varor är en förutsättning för att
folkdemokratiernas handel med
dessa länder skall kunna ökas, att
råvaruimporten från Sovjet skärs
ned. Handeln med u-länderna tilllåts därför öka endast i samma
takt som importen minskas från de
kapitalistiska länderna. I annat fall
kommer Sovjets ekonomiska intressen i fara. Sovjetblockets möjligheter att lämna ekonomiskt bistånd
till u-länderna ter sig alltså för närvarande begränsade. Utöver handelsförbindelsernas ekonomiska innebörd och värdet av den propaganda som sprids genom de röda
stjärnor, som målats på maskiner,
exporterade till u-länderna, skall
emellertid inte underskattas den
rent ideologiska effekt, som Sovjetblockets offensiv kan få.
U-ländernas ställning i vår tid är
helt annorlunda än den som gällde
för de nu högt utvecklade industriländerna före industrialismens genombrott. Skillnaden ligger ej endast däri, att dessa var oberoende
i ekonomiskt avseende. I motsats
till våra dagars u-lä~der hade de
ej heller vissa näringsgrenar, som
med hjälp av utländskt kapital är
90
väl utvecklade, medan övriga grenar, avsedda för att tillfredsställa
inhemska behov kommit att stagnera. Deras utveckling var inte beroende av importen från andra länder.
Under de senaste 20-30 åren har
som en följd av vetenskapens och
teknikens utveckling så stora motsättningar uppkommit mellan de
mest utvecklade och de underutvecklade länderna, att de har fått
världspolitiska konsekvenser. Uländernas representanter anser i
flertalet fall, att en traditionell utveckling inte är tillräcklig för att
komma till rätta med den stora eftersläpningen. Samtidigt som produktionen mångfaldigas gäller detta också befolkningen. Enligt den
franske ekonomen Alle är förhållandet mellan levnadsstandarden i
U. S. A. och de asiatiska länderna
l: 20 och mellan Västeuropa och
Asien l :10. Den amerikanske ekonomen Kuznjec hävdar, att bruttonationalprodukten per capita i uländerna är lägre än den var i de nu
högt utvecklade länderna före industrialismen. Alle anser, att
världsproduktionen måste fem- eller sexfaldigas, om hela världens
befolkning skall uppnå samma
standard som U. S. A. har i dag.
Samtidigt bör u-länderna med cirka hälften av världens befolkning
öka sin produktion 20-30 gånger
jämfört med dagens förhållanden.
Bortsett från de orsaker som ligger bakom dessa väldiga motsättningar – kulturell och samhällelig efterblivenhet, kolonialmakternas inflytande m. m. – måste från
moralisk synpunkt de strävanden
efter självständighet och ekonomiskt oberoende, som utmärker
denna »tredje värld», accepteras.
U-länderna kommer att ta de ekonomiska och andra medel, som .behövs för att de skall kunna fullfölja sina syften, från det håll, där
de möts med förståelse. Om man
betänker att Sovjetunionen under
sin 40-åriga existens har blivit en
fruktad stormakt med raketer och
atombomber, har det sitt intresse
att föreställa sig vart utvecklingen
inom 20-40 år kan ha lett för dagens u-länder.
Sovjet ser en av de stora möjligheterna i att sprida sin ideologi i
att göra sitt taktiska agerande så
elastiskt som möjligt och anpassa
sitt handlande till de historiska och
andra faktorer, som är av betydelse
för u-länderna. Många gånger inskränker sig Sovjets ekonomiska
uppträdande till att göra det möjligt för u-länderna att hävda sina
ekonomiska krav gentemot västerländska intressen. Sovjet räknar
ofta med att dess – även minimala
– ekonomiska närvaro i ett land
indirekt påverkar västerländska
kapitalplaceringar, dvs. Sovjet vill
med mindre inv.esteringar behåll:>.
ett ekonomiskt och ideologiskt inflytande på landet ifråga och med
sin ständiga närvaro spela rollen av
ett damoklessvärd i förhållande till
Västerlandet. Det är karakteristiskt
för denna politik, att det i en sovjettidskrift framhölls som en stor
merit, att den indiska regeringen
kunde göra sitt krav på större vinst
gällande gentemot en västtysk koncern, därför att Sovjet också uppträdde som konkurrent.
Det vore emellertid ett historiskt
misstag att bedöma u-ländernas
ställning ur de två stora ekonomiska systemens synvinklar. Till
följd av de givna kulturella, ekonomiska och samhälleliga omständigheterna, som skiljer sig från andra
länders, låter sig u-ländernas strä-
vanden inte förenas med något av
de två stora systemen. De afrikanska intellektuella inriktar sig på
1tt lösa sina länders problem genom
att från båda systemen ta över just
de drag som bäst lämpar sig för det
egna folket. För att kunna uppnå
maximal effektivitet behöver de
kombinera kollektivets och individens intressen. Hur detta skall ske
beror på de möjligheter som varje
lands naturtillgångar och samhällsnivå ger. Denna inställning accepterar planhushållningen, en bestämd grad av statlig kontroll, men
avstår inte från det västerländska
samhällssystemets erfarenheter beträffande nödvändig frihet för de
enskildas materiella intressen.
Liknande möjligheter diskuteras
av Senegals förre premiärminister,
Mamadou Dia, en av Afrikas mest
bildade politiker, i en i fjol utkommen bok. Enligt hans syn uppkom
i världshistorien en ny art av konflikter till följd av de nationella frihetsrörelserna bland Afrikas folk,
91
konflikter mellan olika folk och
mellan den härskande staten och
den förtryckta nationen. Vad som
ställer dessa folk mot Västerlandet
och den europeiska civilisationen
är deras gemensamma medvetande
om den egna efterblivenheten. Enligt honom är det inte marxismenleninismen eller någon annan ideologi utan medvetandet om fattigdom, låg standard och beroendeställning, som binder samman dessa »proletärnationer». Hans kritik
av marxismen och sovjetpolitiken
förtjänar uppmärksammas: »Det
allvarligaste är att marxismen-leninismens representanter betraktar
den nationella frågan endast som ett
medel för den ideologiska landvinningens strategi.» Av taktiska skäl
ersätts vissa begrepp med nya. Så-
lunda utvidgas dogmen om klasskampen till att gälla kampen mellan olika raser. Enligt Dia ligger
inte lösningen i nivelleringen eller
i en öppen eller dold tävlan som
grundas på hat. Den måste i stället
utgöras av ett samarbete, grundat
på principen om ömsesidig komplettering. Han anser att neokolonialismens faror hotar i lika stor
utsträckning från båda hållen. De
nya staternas ställning är i det närmaste jämförbar med den som gällde för de länder som under kriget
drevs i sovjetideologiens famn, inte
så mycket på grund av ideologisk
övertygelse utan på grund av rasförföljelserna. Mamadou Dia är den
förste av de afrikanska politikerna
som drar parallellen mellan de afri- 92
kanska staternas och de östeuropeiska satellitländernas ställning.
Sovjet tvingar in småstaterna i en
beroendeställning inom blocket och
vill på samma sätt göra Afrikas nybildade stater beroende genom vissa
på ytan fördelaktiga erbjudanden
(låg ränta, tung industri, planhushållningens främjande samt propagandahjälp). Västerlandet, i synnerhet de forna kolonialmakterna,
utövar fortfarande ett ekonomiskt
och politiskt inflytande i de unga
staterna genom tidigare utvecklade
strukturella och funktionella förbindelser i näringslivet, trots att de
erkänner dessa länders politiska
självständighet. Detta betyder dock
inte i och för sig någon fara –
detta är kärnan i Dias inställning
– om andan och uppfattningen
hade förändrats. En ensidig industri som bara bygger på naturresurserna är av tvivelaktigt värde, anser Dia, även om industriföretagens
allt större vinster kommer det egna
landet till godo. Dessa företag är
inte integrerade delar av landets nä-
ringsliv, eftersom de utgör en del
av investeringslandets näringsliv,
och följaktligen uppenbarar sig effekten även där. Detta gäller förstås även Sovjetunionen, eftersom
u-länderna skulle förse Sovjet med
en del råvaror. Dia och andra politiker är eniga om att inte blott den
ekonomiska tillväxten, produktionens kvantitativa ökning, är väsentlig, utan hela nationens framgångsrika utveckling kräver en harmonisk omvandling och samhällsutveckling. Dias åsikter om det »gamla Europas» och den »tredje världens» samarbete får allt fler anhängare. För kort tid sedan deklarerade Sydrhodesias premiärminister, Whitehead, att han släpper in
en FN-kommitte i sitt land, endast
under förutsättning att detsamma
sker i Ungern.
Västerländska politiker har fortfarande stora möjligheter att med
kapital och en elastisk politik förebygga uppkomsten av svarta diktaturer i de underutvecklade länderna.