Litteratur

LITTERATUR
DET FRANSKA SENEGAL
Kolonialismen i Afrika är ett mångtydigt begrepp med skiftande innebörd i de olika staterna. Alla generaliseringar tycks vara missvisande. Det
har alltid sagts att fransmännen sökt
tillämpa direkt styrelse och politisk
assimilation i sina västafrikanska kolonier i motsats till engelsmännen, som
varit motståndare till assimilation och
sökt styra genom redan existerande
inhemska institutioner. Men om man
närmare studerar hur dessa teorier
omsattes i praktiken, upptäcker man
snart att styrelsesättet varierade högst
väsentligt i olika kolonier. Engelsmännen kunde till exempel inte tillämpa
någon indirekt styrelse i östra Nigeria, eftersom det där inte fanns några
hövdingar utan i stället demokratiska
byförsamlingar. Och fransmännen å
sin sida hade svårt att tillämpa någon
assimilationspolitik på sådana negerstammar, som ännu var nomadiserande
eller just hade lämnat stenåldersstadiet.
Men detta hindrar inte att fransmännen satte som sitt mål att genomföra
en politisk och kulturell integration
bland sina koloniala folk. Det var den
franska revolutionens jämlikhetsförkunnelse och tron på Europas andliga
överlägsenhet, som låg bakom denna
rent missionära strävan att omvända
de nya landsmännen till fransmän. Senegal blev den koloni, där de bäst lyckades med denna politik. En kännare
av landet, Michael Crowder, har behandlat problemet historiskt i en inträngande studie »Senegal. A Study in
Av fil. dr ALFABERG
French Assimilation Policy», som nyligen utgivits av Oxford University
Press.
Redan år 1848 sände Senegal en representant till den franska deputeradekammaren. Den förste infödde deputeranden Blaise Diagne valdes år 1914
och var flera gånger understatssekreterare för kolonierna. Som Crowder
framhåller, var Senegal ett undantag.
De övriga fransk-afrikanska områdena
valde inte några deputerade förrän
efter det sista världskriget. Och medan alla senegaleser tillerkändes
franskt medborgarskap år 1848, dröjde
det ända till år 1946, innan denna rättighet gavs åt alla afrikaner i de övriga franska kolonierna. Senegal var
också den enda koloni, där det tilllämpades ett undervisningsprogram i
assimilationens tecken. År 1947 gick
över 12 procent av Senegals barn i
skolan; i Guinea var siffran bara 1,3.
Många begåvade ungdomar från Senegal hade också möjlighet att fortsätta
sina studier i Paris.
Hur verkade då denna assimilitionspolitik i det långa loppet? Vilka spår
har den avsatt i det nu helt oberoende
Senegal, och hur gestaltar sig förhållandet mellan fransmän och afrikaner i detta av det tidigare moderlandet så omhuldade rike?
Under det andra världskriget fanns
det en intellektuell afrikansk elit i Senegal, som kände sig nära förbunden
med det demokratiska Frankrike och
som tog del i den franska motståndsrörelsen. Dess ledande personlighet,
den nuvarande presidenten Leopold
Sedar Senghor satt en tid i ett tyskt
koncentrationsläger. Vichyregeringen
införde lagar om rasdiskriminering i
Senegal. Sådana hade inte tidigare
funnits och avskaffades också omedelbart efter Frankrikes befrielse,
men som Crowder visar blev dessa
lagar ändå ödesdigra, därför att de
väckte tillliv bland de svarta en opposition mot den franska assimilationspolitiken.
Medan frigörelsekampen i de engelska kolonierna främst var politisk,
kom afrikanerna i Senegal att lägga
huvudvikten vid den kulturella emancipationen. De intellektuella senegaleserna, som fått sin uppfostran i franska skolor, började medvetet ägna sig
åt att finna en egen afrikansk linje.
Den myt som Senghor och hans litterära kolleger odlade var klart bakåtsträvande. De vände blickarna bort
från den dynamiska västerländska livsformen och sökte i stället konstruera
fram en afrikansk personlighet och
en särskild kultur och livsföring, som
de kallade Negritude. De blickade
längtansfullt tillbaka mot den afrikanska guldålder, som enligt deras mening
rått före slavjägarnas och de europeiska kolonisatörernas tid och som
i deras ögon framstod lika idyllisk
och eftersträvansvärd som det gamla
svenska bondesamhället för våra nittiotalsförfattare.
Kulten av Negritode har fått en
långt starkare förankring i Senegal och
de övriga gamla franska kolonierna
än i de engelskspråkiga områdena. I
motsats till fransmännen lämnade de
engelska kolonisatörerna afrikanernas
politiska organisationer i fred, och de
svarta intellektuella behövde här inte
leta efter sin identitet som afrikaner.
I sin kamp för kulturell emancipation
är Senghor och hans kamrater ändå
inte antifranskt inställda. Senghor betecknar sig själv som ett kulturellt
423
halvblod. Paris är fortrarande huvudstaden för det intellektuella Afrika,
och på franska skriver afrikanerna
sin bekännelse till de nya idealen.
Dessa ideer om speciella afrikanska värden är intressanta inte bara
som programförklaringar utan också
som vetenskapliga teorier. Crowder
nämner som exempel ett översiktsverk
om det förkoloniala Afrika som författats av en senegales, Cheikh Anta Diop.
I arbetet skildrar Diop det faraoniska
Egypten som en negercivilisation, lika
inspirerande för alla afrikaner som
den grekisk-romerska civilisationen
för Västerlandet. I arbetet, som utsatts
för hård kritik av europeiska forskare,
lancerar Diop också teorien om ett ursprungligt, enhetligt svart Afrika och
ger därmed ett bidrag till den panafrikanska ideologi, som utbildades av
en liten grupp intellektuella i Senegal för att sedan omhändertas av mera
politiskt medvetna afrikanska ledare
som Kwame Nkrumah i Ghana.
Även efter sin frigörelse har Senegal nära förbindelser med Frankrike.
Det bor nära 40 000 fransmän i landet, och mellan dem och landets övriga tre miljoner invånare existerar det
inga påtagliga rasmotsättningar. De
vita upprätthåller ledande befattningar i förvaltningen och i sådana
företag, där det inte finns någon kvalificerad afrikansk personal. Det rå-
der inte någon segregation utan svarta
och vita går i samma skolor. Både här
och vid universitetet i Dakar knyts
många vänskapsband mellan raserna.
Presidenten Senghor är själv ett bevis
på den tolerans som råder i landet;
han är katolik i en huvudsakligen muhammedansk befolkning och gift med
en fransyska.
Det var Frankrike som en gång i tiden skapade begreppet Senegal, och
ännu i dag är franskan det sammanhållande språket mellan de sex afrikanska folk, som bor i landet. Presi- 424
denten Senghor, som inte bara är poet
utan också en mästerlig politisk taktiker, har bestämt deklarerat att hans
stat inte får isolera sig från Frankrike och den västliga världen. Det fria
Senegal skall bli en socialistisk stat
men utan Marx’ ateism och utan att
våldföra sig på rådande ekonomiska
och sociala system i landet. Crowder
redogör för det radikala program, som
uppgjorts av en katolsk präst, fader
VÅKTARE P Å MUREN
Den svenska debatten om EEC har
varit »mera het än upplysande. Den
har varit ofullständig och oklar och
har i hög grad saknat perspektiv». Den
som inte kan instämma i så värst mycket mera av innehållet i den pamflett
med vilken hr Myrdal och hans kumpaner – för att använda det officiellt
accepterade ordvalet rörande herrar
Ekström och Pälsson – försökt berika
debatten, kan hålla med om denna karakteristik. Ofullständigheten beror
väsentligen på regeringen, som inte i
tid tagit initiativet till att framlägga
ett så utförligt och vederhäftigt material som möjligt – den kritik hr Myrdal framför mot dessa försummelser
förefaller i hög grad befogad. Oklarheten åter har till stor del berott just på
bristen på perspektiv, på oviljan att
acceptera att vi här äntligen hade att
göra med ett problem av annan typ
och dignitet än de den svenska politiken vant sig att hantera.
Författarna gör från början läsaren
glad genom att artigt meddela att »vi
tror det svenska folket om både förstånd och hjärta, om det får bilda sig
sin mening fritt och på saklig grund».
Tack, tack!
Av inledningen att döma har skrifLebret, och som syftar till en uppblomstring av Senegals jordbruk och
industrier. Om denna plan lyckas
kommer Senegal att bli en ledande
nation i Västafrika och samtidigt ett
försvar för den franska kolonisationspolitiken. Frankrike lyckades visserligen inte assimilera senegaleserna
men satte ändå förblivande kulturella
spår i den fria staten Senegal.
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
ten en speciell adress till partivänner.
Författarna själva påstår sig vara
»tvättäkta socialdemokrater som aldrig
skiftat ( ?) ». Syftet är att få »regeringen att slå bacb, vilket utan prestigeförlust kan ske: »Händelsernas
logik kommer att bistå dem, även om
deras egen ett ögonblick svikit dem.»
Dock – snäv partipolitik är de tre
främmande: »Vi kan helt enkelt skriva
som svenska patrioter.» Och som en
ärlig svensk skriver verkligen författaren (må för enkelhetens skull singularis i det följande användas, även om
det trots anonymiteten knappast är
svårt att gissa vem som skrivit vad).
»Sverige är stort nog att styra sig
självt», hävdar han med all rätt. Vem
har sagt något annat? Vi svenskar är
duktiga och utåtvända, fasta, starka
och nyskapande, heter det. Det mer än
antydes att denna förträfflighet beror
på att Sverige är ett litet land, »och
den saken är säker, att en utåtriktad
och internationalistiskt inställd liten
stat är överlägsen som organisationsform för människornas lin. Tröstlöst
skildras däremot tillståndet inom den
europeiska gemenskapen. storfinansens välde beskrives på sätt som annars förbehålles kommunistpropagandan. Frankrike styres av de hundra
familjerna. Holland regeras i stort sett
av två företag, Belgien av tio finansgrupper. »Förhållandena i Luxemburg
och Italien är likartade» ( !) . Hr Erlanders förflugna vädjan till papistskräcken skymtar rentav, och i ett
sällsamt sammanhang. »l stort sett är
det bara de protestantiska länderna
som lyckats effektivt genomföra en
någorlunda hederligt betald inkomstbeskattning» (i en not erkännes visserligen att Österrike och Tyskland
lyckas kräva in skatterna, men även
detta gottskrives Martin Luther).
Likväl ser författaren med medlidsam förståelse på de Sex, ja han vädjar tillläsaren att göra detsamma. Vad
EEC-staterna eftertraktar är nämligen
»ett visst mått av nationsutplåning»
för att därigenom få en lösning på
sina politiska och moraliska problem.
Med detta åsyftas skuldbördan från
nazisttiden, arvet från Vichy, splittringen mellan kommunismen och Vatikanen och annat mera. Att Sverige
inte har i denna botgörarkrets att
skaffa, menar författaren vara klart.
Svårare blir att förklara att de av författaren med rätta prisade britterna,
som ju inte belastas av något motsvarande hypotek, har bestämt sig för att
inträda i denna de desperatas union.
Författaren vädjar desslikes om förståelse för USA:s tvekan inför Sveriges
anslutning till EEC: »Bleve vi tillfrå-
gade av president Kennedy skulle vi
inte ärligen kunna ge honom något annat råd ur amerikansk synpunkt än
att fortsätta på den linje Förenta staterna redan valt.» Lugn och förtröstan
kan alltså råda i Vita huset: man har
hr Myrdal på sin sida.
Sverige klarar sig alltså själv. Den
europeiska kontinenten präglas av
ideal och värderingar som vi inte har
mycket gemensamt med – den västerländska kulturen är, får vi rentav
veta, inte särskilt starkt förankrad
425
just i Europa. I det sällskapet har vi
inget att skaffa.
Argumenteringen för att säga nej
till Europa, det skallande varningsropet till ett folk som vandrar i blindo,
går ut på två saker: en anslutning till
EEC är ekonomiskt obehövlig, och den
äventyrar, eller rättare sagt upphäver,
vår neutralitetspolitik.
Författarens ekonomiska analys ger
i korthet till resultat att priset för isolering från Europamarknaden endast
skulle vara en minimal uppbromsning
av framstegstakten – någon tiondel
av en procent. I denna del har resonemanget redan med skärpa avvisats
av exportindustrins företrädare: analysen omfattar en alltför kort tid under vilken diskrimineringen endast
till mindre del genomförts, den tar
inte tillräcklig hänsyn till de dynamiska krafterna inom den större
marknaden. Halten i det ekonomiska
resonemanget belyses f. ö. på ett märkligt sätt i behandlingen av jordbrukets problem. Som bekant har jordbruket redan drabbats av ytterst kännbara bakslag för exporten till Västtyskland. Till detta tar författaren uttryckligen ingen hänsyn. »Även om
jordbruksexporten skulle försvåras
eller allvarligt omöjliggöras behövde
vi knappast ha bekymmer för att bli
av med dessa marginella kvantiteter i
en värld där så många svälter i de
fattiga och underutvecklade länderna.»
Kort sagt – får vi inte sälja så skänker vi bort!
Författaren betonar, att han uppfattar problemet huvudsakligen som
politiskt, neutralitetshänsynen är de
avgörande. såtillvida har han något
väsentligt att komma med, att han mer
.realistiskt än andra socialdemokrater uppmärksammat att skillnaden
mellan medlemsskap och associering
ur denna synpunkt måste bedömas
vara relativt liten. Han slår därmed
undan fundamentet för den insinuanta
426
propagandan mot högern och folkpartiet för att förråda alliansfriheten redan genom att föreslå förhandlingar
om medlemskap.
Däremot har han i sak inte mycket
att komma med när det gäller att
styrka påståendet att varje anslutning
till Gemenskapen måste innebära att
alliansfriheten överges. Utöver de vanliga argumenten trycker han speciellt
starkt på en aspekt, som förbluffande
litet uppmärksammats i den svenska
debatten – förhållandet till de överstatliga institutionerna. Det farligaste
enligt hans åsikt ligger i det uppgivande av suveräniteten som blir följden av att Kommissionen i Bryssel
skulle få makt att utfärda dekret med
laglig verkan utan att godkännas av
Sveriges regering och riksdag.
Resonemanget är genomfört med
kraft och elegans. Det har ett fel, men
ett avgörande: det bevisar för mycket.
Författaren tecknar en bild av en internationell byråkrati med hart när
diktatorisk makt, undandragen varje
effektiv politisk kontroll. Men ju mer
Ekström, Myrdal, Pdlsson:
skrämmande han skildrar denna storfinansens internationella exekutiv,
dess mera obegripligt blir det för lä-
saren hur det kan komma sig att ett
stort antal fria och demokratiska regeringar och parlament – inklusive
framstående socialdemokrater!- med
öppna ögon kunnat besluta sig för att
gå in under oket. Ingen dialektik och
ingen skrämselpropaganda lär i längden kunna få någon att tro, att Gemenskapens konstruktörer och medlemmar inte själva skulle ha förstått
vad de gav sig in i, utan att de måste
upplysas härom av triumvirerna i
Stockholm. Det räcker inte med att
hänvisa till att t. ex. britterna är medlemmar i NATO och alltså inte bekymrade av neutralitetshänsyn. Det svaret kan förklara varför man inte behöver bry sig om Moskvas reaktion.
Det förklarar däremot inte alls att man
är beredd att underkasta sig ett så vidsträckt byråkratiskt tyranni som Myrdal och hans vänner vill få oss att
tro på.
Vi och Västeuropa. Uppfordran till eftertanke och debatt. Haben och Sjö-
gren, 14: 50.