Kommunal demokrati


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KOMMUNAL DEMOKRATI
DEN KOMMUNALA självstyrelsen svarar för en högst betydande del av
den offentliga verksamheten i vårt
land. Kommunernas konsumtion
utgjorde år 1960 11% av den totala, den kommunala andelen av
investeringarna var ändå större,
18%. I absoluta tal torde kommunernas utgifter nu röra sig om 10
milliarder kr. om året. Dessa väldiga engagemang gäller ting som
på det närmaste angår medborgarna – barnens skolgång, renhållningen, gator och vägar, för att
välja endast några av de verksamhetsområden som direkt berör människornas dagliga tillvaro. Man
skulle alltså kunna vänta sig ett
livligt intresse för den kommunala
politiken och förvaltningen från allmänhetens, dvs. kommunmedlemmarnas sida. Det är notoriskt att
det inte förhåller sig så. Bortsett
från vredgade tidningsinsändare
rörande olämplig sträckning av
busslinjer, bristande sandning av
hala trottoarer och slöseri med socialbidrag är det tydligt att allmänhetens intresse är i stort sett obefintligt. Valdeltagandet i kommunala val är i och för sig inte oroande
lågt, men alla torde vara överens
om att dessa val nu – bl. a. på
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
grund av sammankopplingen med
förstakammarvalen – huvudsakligen har karaktären av rikspolitiska
uppgörelser. De kommunala problemen torde ingentans utom i de
största städerna spela någon vä-
sentlig roll i de kommunala valrörelserna.
Är detta beklagligt, och i så fall,
är det något att göra åt saken?
Enligt den demokratiska idealmodellen fordrar onekligen folkstyrelsen, för att vara en realitet,
att ett icke allt för litet antal medborgare verkligen intresserar sig för
de demokratiska avgörandena. Inför den normala kommunala verkligheten, då avgörandena ofta träffas inom en liten krets kommunalpolitiker »i samverkan mellan partierna», utan nämnvärd information till allmänheten och utan
märkbart intresse från dess sida,
kan man i vissa fall verkligen fråga
sig om demokratin existerar som
realitet.
På fullt allvar ställdes den frå-
gan i Lars Furhoffs skrift »Kommunal skendemokrati?», som förorsakade en utomordentligt livlig
debatt. Furhoff är påtagligt pessimistisk: »Kommunernas demokratiska självstyrelse är inte död, men
heller inte så levande som den kunde vara. Snarast kan man säga att
den befinner sig i en kris som är
ganska svårartad.» För att utröna
hur det i praktiken var beställt försökte Furhoff, närmast med material från de större städerna, besvara
ett antal opassande frågor: Existerar en medborgerlig debatt i kommunala frågor? Är förtroendemännens ansvar inför väljarna en realitet? Kan de valda representanterna i gemen göra sitt inflytande
gällande, eller hopas makten hos
några få av dem? Hur är relationerna mellan förtroendemän och
tjänstemän? I vilken utsträckning
begränsar statens åtgärder kommunernas självstyrelse?
Furhoff ansåg sig i stort sett
komma till svar som ur demokratisk synpunkt tedde sig ganska betänkliga. Hans beskrivning fick
inte stå oemotsagd. Kritiken mot
Furhoff gick principiellt ut på, att
de framförda anmärkningarna hade
karaktär av »angrepp» på kommunaldemokratin – i något fall antyddes rentav att de, därest ofoget
inte i tid näpstes, kunde komma
att underminera vår demokrati
överhuvud! Trots obalanserade
överdrifter visade sig diskussionen
rymma ett principiellt problem av
stor betydelse, förhållandet mellan
»demokrati» i den nämnda, ideala
meningen att folket i betydande utsträckning faktiskt tar del i kommunens förvaltning, och kravet på
)>effektivitet», ett krav vars betydelse framgår av de inledningsvis
397
lämnade uppgifterna om den kommunala verksamhetens raskt expanderande omfattning.
När kritik riktas mot kommunerna för tjänstemannavälde, bristande offentlighet, slapphet i den politiska polemiken, maktkoncentration, ringa intresse från allmänhetens sida, då är det just fråga om
att klaga över att systemet inte är
tillräckligt »demokratiskt». Den
som av någon anledning känner
sig träffad av kritiken genmäler
vanligen med argument som rör
något helt annat, nämligen effektiviteten i verksamheten. På ett
nästan parodiskt sätt framträdde
detta i ett genmäle mot Furhoff av
ingen mindre än finansborgarrådet
i Stockholm Hjalmar Mehr. Denne
ansåg sig kunna »kategoriskt slå
fast att den kommunala självstyrelsen ingalunda befinner sig i någon
kris». Argumenten för denna försäkran visade sig bestå i en hänvisning till det av ingen bestridda, att
kolossala ting uträttas i kommunal
regi: »Vilka oerhörda, praktiska
problem är det inte att klara allt
som följer med en tätorts våldsamma tillväxt. Vilket arbete, vilka
mödor för att planera, samordna,
driva på, skaffa kapital, lösa markoch stadsplanefrågor, riva, bygga,
ordna skolor, trafik, vatten och avlopp, bostäder, ungdoms- och socialvård osv. Vilka krav på organisationsförmåga och ledarebegåvning! Vilken kraft enbart för att
ena stridande viljor och för att få
fram resultat i tid, för att på bil- 398
ligaste sätt lösa problem så som
medborgarna vill ha det.»
Att den kommunala självstyrelsen inte försvagats i den meningen
att den fått minskade uppgifter
torde vara sant, även om det statliga inflytandet på flera områden
kringskurit den lokala handlingsfriheten. Att kommunalpampar
kan besitta ledarförmåga och organisationsbegåvning är uppenbart.
Frågan huruvida den kommunala verksamheten i stort sett bedrives »effektivt» skall i detta sammanhang inte diskuteras. Det är
uppenbart att den inte kan besvaras med en entusiastisk katalog
över de stordåd som uträttas. Den
omständigheten att många och
stora hus kommer under tak visar
självfallet inte i och för sig att de
för projekten ansvariga är skickliga, omdömesgilla och plikttrogna,
lika litet som ett företag är rationellt och välskött endast därför att
varor tillverkas och säljes.
Låt oss dock för resonemangets
skull antaga, att kommunernas förvaltning i stort sett är rationell och
hederlig. Därmed har man inte alls
närmat sig kärnan i debatten om
den kommunala självstyrelsens
kris, man har bara svarat goddag
yxskaft, dvs. man har besvarat invändningar av demokratiskt principiell art med argument från ett
helt annat område, den tekniska
effektivitetens, som egentligen inte
alls står under debatt. Ingen verklig diskussion har kommit till
stånd.
Ett verkligt problem föreligger
däremot, om – som ofta sker –
hänvisningen till effektiviteten
sker just för att på något sätt spela
ut denna mot »demokratin». Det
kan inte hjälpas, antydes det, att
demokratiska former ibland måste
åsidosättas: handlingskraft och resultat måste väga tyngre, det hela
sker ju dock till allas bästa och på
bästa sätt …
Egentligen är denna tankegång
ganska besynnerlig. »Endast i den
mån man hänger sig åt föreställningar om ett naturnödvändigt
motsatsförhållande mellan politisk
demokrati och ekonomisk effektivitet, kan det vara motiverat att betrakta kraven att skapa en rationell kommunal verksamhet som
oförenliga med uppfattningen om
den kommunala självstyrelsens
stora värde», som det med rätta
understrykes i Konservativa studentförbundets nya program.
I den mån en konflikt verkligen
inträffar mellan kraven på demokrati och kraven på effektivitet
tycks i princip endast två lösningar
finnas. Antingen bör man dra slutsatsen att det verksamhetsområde
där den visar sig inte är så beskaffat att det med fördel kan skötas
på politiskt-demokratisk väg. Det
offentliga engagemanget bör då avvecklas, samhällsmakten har tydligen gått utöver de gränser den
lämpligen bör hållas inom.
Eller också, om detta inte kan
eller bör ske, måste man lösa frå-
gan genom en noggrannare analys
av vad man egentligen menar med
»effektivitet». Det är självklart att
man inte kan diskutera effektiviteten inom den kommunala självstyrelsen utan en genomtänkt uppfattning om vad denna har för syfte,
kort sagt vilken »effekt» det är som
eftersträvas. Det är på denna punkt
Furhoffs inlägg har sitt väsentliga
värde. Även om hans kritik i detaljer må ha varit överdriven och
om en del av hans förslag till botemedel ter sig tvivelaktiga eller
verklighetsfrämmande, har han
vridit in problemet på rätt spår genom att skarpt fixera vad som kan
vara den rimliga motiveringen för
att överhuvud bibehålla den kommunala självstyrelsen.
Denna är nämligen långtifrån
självklar. Man kan inte i och för
sig hävda, att demokratin fordrar
kommunal självstyrelse. Att vi i
vårt land faktiskt har en sådan,
sammanhänger uppenbarligen med
en speciell historisk utveckling, inte
med några nödvändiga konsekvenser av den demokratiska principen.
Det vanligaste argumentet för det
kommunala systemet torde väl
vara, att det är fördelaktigt med
decentralisering. Furhoff underkänner denna tanke: »Statliga lokalförvaltningar – ett slags förminskade länsstyrelser – skulle
likaväl som de nuvarande kommunalförvaltningarna kunna tillgodose behovet av lokal anpassning och
spridning av beslutanderätten».
Det avgörande argumentet för
kommunal självstyrelse är ett an- 399
nat, det som Louis de Geer för
hundra år sedan uttryckte så, att
»den mäktigt bidragit att i samhällsafseende utveckla svenska folket». Den innebär en omistlig demokratisk åskådningsundervisning,
en uppfostran till deltagande i allmänna angelägenheter. »Denna
uppfostran kan lämpligen få den
formen att de får ta ansvar för frå-
gor som de har omedelbart intresse
av. På detta sätt framkallas inte
bara ett större engagemang från
medborgarnas sida i allmänna val.
Inte minst viktigt är att en kader
av förtroendemän skolas.»
Med en sådan grundsyn – och
det är svårt att se hur den kunde
bestridas – kommer givetvis konflikten mellan »effektivitet» och
»demokrati» i ett nytt läge. Om
den eftersträvade effekten, just är
en vidast möjliga spridning av ansvar och engagemang – kan systemet då sägas fungera »effektivt»
genom att koncentrera makten till
några få, såvitt möjligt eliminera
debatt och konflikt? I belysning av
den demokratiska grundsynen på
de kommunala problemen behöver
frågan endast ställas, för att det
skall vara pinsamt uppenbart att
svaret måste vara nej. Att i effektivitetens namn ge avkall på demokratin i det kommunala livet är
att undanröja den kommunala
självstyrelsens hela existensberättigande, med andra ord ur systemets egen synpunkt bokstavligen
det minst rationella som kan tänkas.