Wenner-gren som tidningskung


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

WENNER-GREN SOM TIDNINGSKUNG
Av GUNNAR UNGER
Svensk Tidskrift har glädjen att i detta häfte kunna presentera ett
kapitel ur den biografi över Axel Wenner-Gren, som i höst kommer att
publiceras av Gunnar Unger. Det behandlar ett par föga kända och högst
intressanta episoder ur samtida svensk presshistoria.
AxEL WENNER-GREN brukade ofta
och gärna – naturligtvis särskilt i
sällskap med publicister – skämta
om hur tidigt hans intresse för
pressens problem och aktiv journalistik hade vaknat. Han gladde sig
mycket åt vederbörandes häpnad,
när han, som onekligen gjort sig
mera känd för verksamhet på andra
områden, kunde presentera sig som
f. d. tidningsgrundare, tidningsutgivare och ledarskribent. Därmed
förhöll det sig på följande sätt. Under första världskriget sysslade
W enner-Gren med en rad olika exportprojekt för att hålla sin ekonomiska situation flytande i avvaktan
på att dammsugaroffensiven på
kontinenten skulle kunna återupptas. Han fann föret i portgången
trögt, inte minst till följd av myndigheternas och allmänhetens bristande intresse och förståelse för de
svenska exportproblemen. För att i
sin mån bidra till att väcka opinionen på detta område grundade
Wenner-Gren år 1915 en tidskrift,
som fick namnet Svensk Utrikeshandel, trycktes på flera utländska
språk – bl. a. ryska och spanska
– och fick en tämligen vidsträckt
spridning i olika främmande länder. Wenner-Gren var själv utgivare
av tidningen, som efter hans riktlinjer redigerades av redaktör Gösta
Helleberg och han bidrog personligen med åtskilliga artiklar och uppslag. Redaktionen var inrymd i
hans första lilla kontor i källarvå-
ningen på Strandvägen 7 C – där
möblemanget, ett skrivbord och två
stolar, inköpts på kredit.
Redaktör Helleberg har från sitt
första sammanträffande med W enner-Gren berättat en anekdot, som
onekligen har sitt kuriositetsintresse. Efter att ha engagerat Helleberg
för Svensk Utrikeshandels räkning,
yttrade Wenner-Gren: :.Ja, nu tjä-
nar jag bara några tiotusentals kronor, men om ett par år kommer
jag att tjäna några hundratusen
och om ytterligare ett par år kommer jag att tjäna miljoner.» Jag
trodde naturligtvis att W ennerGren var galen, brukade Helleberg
386
tillägga, men utvecklingen visade
ju att han fick rätt!
Det var f. ö. under denna tid och
just i anledning av sitt sysslande
med Svensk Utrikeshandel som
Wennergren blev W enner-Gren.
Enligt meddelande av hans förtrogne gamle medarbetare kamrer
Gottbard Skoglund hände det så
ofta att försändelser till Svensk Utrikeshandel av misstag expedierades till Wennergrens förlag och vice
versa att Axel Wennergren för att
för all framtid undvika förväxlingar reformerade sin stavning till
Wenner-Gren. Detta skedde 1917.
Efter krigets slut blev behovet av
upplysning – eller i varje fall
W enner-Grens intresse för det –
mindre; Electrolux tillkom och
W enner-Gren hade händerna fulla
med sin egen stora försäljningskampanj för det nya bolaget. Han
avyttrade sina intressen i tidningen,
som omdöptes till Svensk Handelstidning och år 1922 sammanslogs
med Justitia. Den är sedan dess
mera känd under detta namn, som
ju snarare för tanken till konkurser och protesterade växlar än till
svenska exportinitiativ. De intressen Wenner-Gren ville befrämja under episoden med Svensk Utrikeshandel tillgodoses nu av Exportföreningens tidning Svensk Export,
som f. ö. under en period efter andra världskriget bar samma namn
som W enner-Grens tidning, resp.
av Industrias utiandsnummer och
den av ö. Armfelt-Hansell redigerade Sweden Illustrated.
När, hur och av :vilka motiv
Wenner-Grens intresse för tidningsverksamhet i större skala uppstod
är svårt att säga; den problematik
som är förknippad med hans förhållande till offentligheten är värd
sitt eget kapitel. Wenner-Grens kritiker och vedersakare har gärna
brukat hävda, att hans intresse för
tidningar bottnade i intresse för
publicitet snarare än publicistik, att
det var sig själv han ville sälja snarare än sina ideer, att han inte kände sig tillbörligt erkänd och uppskattad – särskilt inte, åtminstone
till en början, av sina egna landsmän – att han hade en omättlig
hunger efter att bli omtalad och
berömd och att han ville finna en
genväg till detta mål först genom
sina tidningar och sedan genom
sina donationer. Förmodligen finns
det drag av sanning i denna liksom
i de flesta vrångbilder. WennerGren var otvivelaktigt ärelysten,
eller ambitiös eller, fåfäng – från
vilken synpunkt man nu behagar
se det. Det är mycket troligt att han
som tidningskung – resp. som stordonator – såg en möjlighet att få
starkare ställning i det allmänna
medvetandet och därmed ett starkare grepp om den allmänna opinionen. Trots sina fabulösa framgångar i utlandet var han i Sverige
länge tämligen okänd och det torde
ha funnits en viss benägenhet i
svenska ekonomiska kretsar att se
honom över axeln. W enner-Gren är
nog en tusan så duktig försäljare,
men som verkligt seriös affärsman
kan han ju inte accepteras! Sä
ungefär resonerade man på sina
håll och så fortsatte man nog på
sina håll att resonera så länge han
levde.
Det är begripligt att denna något
nedlåtande attityd förargade Wenner-Gren, i varje fall i början av
hans bana, att han efter sina bedrifter på den internationella marknaden kände behov av erkännande
i hemlandet, att han ville bygga
upp en position åt sig inte bara i
affärslivet utan också inom samhällslivet. Ingen kan avgöra vad
som därvidlag var hans innersta
drivkraft, om det var egocentricitet
eller altruism. Man kan säga att
han eftertraktade positionen för
egen del, men man kan likaväl säga
att utan positionen skulle han inte
haft möjlighet – i varje fall inte
samma möjlighet – att vinna gehör för sina ideer. För att vinna
gehör för sina ideer måste han sälja
dem på samma sätt som han sålde
sina dammsugare och kylskåp och
för att kunna sälja dem, behövde
han göra reklam för varan. Han
började med att skaffa sig egna tidningar och fortsatte, sedan han
tröttnat på dem, med donationer,
som skapade en plattform för honom – i andras tidningar.
Vad som under alla förhållanden
med säkerhet kan fastställas är,
när iden att förvärva en svensk
rikstidning först dök upp hos Axel
’Venner-Gren. Den var en frukt av
hans nära samarbete med Harald
Andre. Han hade lärt känna Andre
26- 624844 Svensk Tidskrift H. 81962
387
redan i samband med sin hustrus
gästspel på Operan 1913-15, som
hade arrangerats av Andre, alltsedan 1907 förste regissör och i
realiteten konstnärlig ledare för
stockholmsoperan. Andre blev
snart en av familjen Wenner-Grens
närmaste vänner och när han år
1924 lämnade Operan – sedan det
visat sig att hans och den nyblivne
chefen John Forselis konstnärliga
intentioner inte sammanföll – erbjöd Axel Wenner-Gren honom anställning hos Electrolux. Andre
tackade ja och efter någon tid på
stockholmskontoret sändes han ut
på kontinenten som försäljningsinspektör. I februari 1925 sammanträffade W enner-Gren och Andre
i Madrid, där tidningen ABC börjat
utkomma i det nya format, som endast utgjorde hälften av det normala dagstidningsformatet. Wenner-Gren fängslades av detta format, som erinrade honom om de
anglosaxiska s. k. tabloidtidningarna och undrade om man inte skulle
kunna göra en sådan tidning i Sverige. Han bad Andre tänka på saken och undersöka möjligheterna.
Som en förberedelse sändes Andre
till Förenta Staterna för att – vid
sidan av Electrolux’ försäljningsverksamhet – också studera de senaste nyheterna inom amerikansk
press. När han ätervände till Sverige med åtskilliga nya uppslag och
ideer, satte han genast i gång med
att undersöka marknaden. Det visade sig då att Stockholms Dagblad var den enda huvudstadstid- 388
ning, som för ögonblicket kunde
tänkas vara till salu. Efter likvidationen 1920 hade den fordom inflytelserika högertidningen, som
särskilt under Karl Hildebrands
ledning haft en stark opinionsbildande ställning, frestat en äventyrlig tillvaro. Nu var den definitivt
på fallrepet. Vem som för tillfället
ägde den, tycktes ingen veta. Som
redaktör fungerade den lysande
men något oberäknelige ledarskribenten Vilhelm Ericsson; verkställande direktör var Birger Sjöbergs
bror, den skicklige journalisten
och sedermera även som romanförfattare väl ansedde Gösta Sjöberg.
Genom Sjöberg fick Andre små-
ningom reda på att tidningen vid
denna tidpunkt ägdes av Ivar Kreuger – vilken som bekant tyckte om
att ha ett finger med litet varstans
i pressen. Affären hade enligt vad
Sjöberg uppgav för Andre avslutats en mörk natt, då han i hemlighet insläpptes i Tändstickspalatset
för att återvända från dess celebra
»tysta rum» med sedelpackar på
2-300 000 kr. i byxfickorna.
Nu bestämdes att Wenner-Gren
och Kreuger skulle dela ägarskapet
till tidningen 50 j50 och att Andre
skulle överta den redaktionella ledningen. Kort därefter överlät Ivar
Kreuger affären på sin bror Torsten, som emellertid respekterade
överenskommelsen att Andre skulle
få ha fria händer. Det nya Stockholms Dagblads första nummer utkom den l oktober 1926. Ericsson
kvarstod som ledarskribent och Sjö-
berg som verkst. dir. Därutöver
samlade Andre omkring sig en ungdomlig, högt begåvad redaktion. På
kulturavdelningen återfanns bl. a.
Agne Beijer, Erik Blomberg, Bertil
Carlberg, Herbert Grevenius, Gustaf Näsström, Sten Selander och
Kjell Strömberg; utrikespolitik
skrevs av Riitger Essen, vars auktoritet då ännu var oanfrätt; bl. a.
Karin Kock kommenterade det ekonomiska skeendet; Berco började
här sin kometliknande kåsörbana;
sporten sköttes av den förfarne
Glokar Well. Det nya behändiga
formatet (=nuvarande Aftonbladet) väckte sensation och tidningen
innehöll en hel rad för svensk
publik ovanliga eller okända features. Så infördes t. ex. ett Fritt
Forum för debatt mellan framstå-
ende anhängare av olika meningsriktningar; en mycket okonventionell och frispråkig insändaravdelning, som virtuost redigerades av
Ella Taube; en ganska närgången
och mycket välunderrättad spalt om
folk i farten och den uppslagsrike
reportern (och skalden) Ernst
C:son Bredberg lancerade den sedermera så populära Lucia-tävlingen med åtföljande festtåg. Som
man ser var det nya Stockholms
Dagblad först med en hel rad uppslag som småningom i en eller annan form kommit att bli stående
ingredienser i den svenska huvudstadspressen.
Gunnar Sundeli berättar i sin
lilla historik över Stockholms-Tidningen, »Ord och öden i ett tidningshus», om den oro, som framkallades både inom ST och de andra stora tidningarna av den märkliga förändring med det åldrande
Stockholms Dagblad, »som likt en
fågel Fenix steg upp ur askan till
en ny och blomstrande ungdom».
Det må vara tillåtet att citera hans
karakteristik av denna förändring:
Med operaregissören Harald Andre,
Wenner-Grens man, som chefredaktör
samlades en skara tränade och skickliga dagstidningsjournalister och en
rad framstående kulturmedarbetare,
som talangfullt strävade efter att göra
något alldeles extra av den nya tidningen. Det såg verkligen också ut som
om man skulle lyckas. Det friska skrivsättet, den pigga utstyrseln och framför allt det moderna formatet efter
engelskt-amerikanskt tabloidmönster
och det billiga priset 10 öre i stället
för 15 – allt samverkade till en alltmer ökad upplaga. Konkurrensen mellan huvudstadstidningarna tilltog i intensitet och ett irriterande presskrig
var i gång.
Men de framgångar, om vilka
Sundeli talar, kostade pengar. Tidningsaffärer är affärer på lång sikt,
kostnaderna för att ge nytt liv åt
en döende tidning kan mäta sig
med kostnaderna för att skapa en
helt ny. Wenner-Grens intresse
mattades. Han, som när det gällde
affärer inom sitt eget område var
den uthålligaste av alla, vilket bevisades av kylskåpsaffären och sedermera i än högre grad av framför
allt Alweg-projektet, krävde när
det gällde affärer utanför hans eget
område snabba resultat. Och Stockholms Dagblad kunde rimligtvis
389
lika litet som någon annan motsvarande tidningsaffär, rent ekonomiskt sett ge ett snabbt resultat.
Just som det nya Stockholms Dagblad verkligen slagit igenom fram
på våren 1927 kom Wenner-Gren
överens med Torsten Kreuger att
denne skulle överta hela affären,
dock på villkor att Andre skulle
kvarstå. Allt fortsatte alltså utåt
som förut, men då Torsten Kreuger
på sommaren 1928 efter att ha förvärvat även stockholms-Tidningen
önskade placera Evald Stomberg
som medredaktör i Stockholms
Dagblad, vilket skulle medfört ett
slags hälftenbruk av tidningen mellan honom och Andre, drog sig den
sistnämnde tillbaka. Stomberg blev
chefredaktör och kvarstod som så-
dan till 1931 då Stockholms Dagblad uppgick i Stockholms-Tidningen. Med större uthållighet från
Wenner-Grens sida simlie Stockholms Dagblad troligen ha kunnat
bli en utomordentlig affär. Den var,
för att ånyo citera Sundell, »en vaken och underhållande tidning, som
folk tyckte om». Hade Andres kurs
fullföljts och hade tidningen – vilket man övervägde – lagts om till
kvällstidning hade den säkerligen
kunnat konkurrera ut det då synnerligen svaga Aftonbladet och inta
dess plats.
Nu följer ett sällsamt mellanspel
i W enner-Grens samarbete med Harald Andre, som lämpligen kan relateras här i sitt kronologiska sammanhang. Den l juli 1928 lämnade
Andre sin anställning i Stockholms
390
Dagblad blott för att finna att Axel
W enner-Gren hade andra uppgifter
till reds åt honom. Han skulle
hjälpa Wenner-Gren att propagera
för ett nytt världsspråk! W ennerGren hade stiftat bekantskap med
professor Eugen Zachrisson i Uppsala och dennes plan till lösning av
frågan om ett nytt världsspråk genom en radikalt förenklad stavning
av engelskan: det system, som fick
namnet Anglic. Denna plan fängslade omedelbart W enner-Grens
fantasi. Han såg i Anglic en möjlighet att underlätta och påskynda
det mellanfolkliga samarbete och
den mellanfolkliga förståelse, som
han ville främja. Han ville gå till
historien som – bland mycket annat – mannen, som lancerade det
nya världsspråket …
I England hade man länge varit
inne på liknande tankegångar bland
ledande fonetiker inom den s. k.
Spelling Reform Society. Åtföljd av
Andre for W enner-Gren över till
London för att intressera vederbö-
rande för Zachrissons system. Förutom med fackmännen hade man
överläggningar med G. B. Shaw,
H. G. Wells och andra kulturpersonligheter, som visade stor sympati för projektet. Slutet blev att
de engelska sakkunniga i princip
accepterade Anglic med vissa modifikationer. Andre sändes nu över
till kontinenten som ett slags provryttare för det nya världsspråket.
Han reste från land till land och
uppsökte spetsarna på samhällslivets olika områden för att försöka
intressera vederbörande för Anglics
införande som internationellt hjälpspråk. I Frankrike var mottagandet, inte oväntat, tämligen svalt,
men i Tyskland, som just då befann sig i en internationalistisk period, blev det så mycket varmare.
Andre uppnådde bl. a. att 30 kurser i Anglic gavs för polisen i Berlin!
Under sina resor på kontinenten
sammanträffade Andre med sin
gamle vän Arturo Toscanini, som
övertalade honom att upprepa ett
tidigare gästspel som regissör på
La Scala. Andre avbröt följaktligen
sin verksamhet till förmån för Auglic och världsspråkets vidare utbredande ställdes på framtiden. Trots
att den allmänna politiska utvecklingen under de närmaste decennierna inte precis gynnade världsspråkstanken, upphörde WennerGren aldrig att intressera sig för
den och släppte aldrig kontakten
med sina engelska meningsfränder.
Mot slutet av 1940-talet beslöt
engelska parlamentet en utredning
av frågan och Spelling Reform Society är alltjämt verksam. Ingen
kan gärna påstå att tanken på ett
världsspråk har mindre aktualitet
nu än när Wenner-Gren gjorde sitt
första, misslyckade försök att Janeera Anglic. Att ett världsspråk behövs, är lika uppenbart som att en
till stavningen reformerad engelska
har de största utsikterna att fylla
en sådan uppgift. Här, liksom i
många fall, var W enner-Gren inte
bara fantasifull utan också fram- –
synt. Att han överskattade sina
möjligheter att göra en epokgörande praktisk insats hindrar inte att
han i princip hade rätt.
År 1932 återvände Andre till
stockholmsoperan, på nytt som
förste regissör, sedan John Forsell
inte längre fann sig kunna undvara
honom och följaktligen erbjöd honom villkor, som han ansåg sig
kunna acceptera. Men den nära förbindelsen mellan honom och Axel
W enner-Gren bestod och framemot
mitten på 30-talet, då W ennerGren alltmer börjat intressera sig
för allmänna spörsmål, återkom
denne till tanken på ett tidningsförvärv och Andre blev på nytt anmodad att för Wenner-Grens räkning göra en marknadsundersökning. Det visade sig att Nya Dagligt Allehanda denna gång var det
enda tänkbara objektet. Den av
Leon Ljunglund länge framgångsrikt ledda högerradikala aftontidningen hade råkat i svårigheter,
inte minst till följd av den annonsbojkott som tidningen – på, får
man säga, goda grunder, ty en antisemitisk tendens hade efterhand
blivit starkt framträdande i NDA
– blivit föremål för från Bonnierkoncernens sida. Denna annonsbojkott ledde till ett priskrig; NDA
vidtog, sedan Aftonbladet den l
november 1933 sänkt sitt lösnummerpris till 10 öre, den uppseendeväckande åtgärden att ett halvår
senare följa exemplet, men med sin
inte särskilt populära redigering –
sporten var exempelvis ett nästan
391
helt försummat kapitel- hade tidningen inte lätt att uthärda konkurrensen från det numera under
P. G. Petersons ledning raskt expanderande Aftonbladet. Ljunglund
hade lyckats erhålla en kredit på
250 000 kr. från Axel A:son Johnson och kunde därigenom hålla det
hela tillfälligtvis gående, men sedan 175 000 kr. tagits i anspråk,
befann sig kreditgivaren ovillig att
sträcka sig längre och framtiden
tedde sig mörk för NDA.
Det var vid denna tidpunkt, dvs.
i början av sommaren 1936, som
Axel Wenner-Gren ingrep i NDA:s
öden genom Andre, vilken tack vare
sin bekantskap med tidningens redaktionschef Nestor Jacobsson fått
en klar bild av läget. W enner-Gren
lovade att ställa till förfogande ett
rörelsekapital på 200 000 kr. löpande räntefritt och på obestämd tid.
Det blev emellertid snart klart att
ytterligare kapitaltillskott erfordrades och Wenner-Gren erbjöd sig
nu att överta tidningsföretaget.
Mellan Wenner-Gren och Ljunglund uppgjordes ett avtal om optionsrätt inom viss tid för W ennerGren att inlösa Ljunglunds majoritetspost i företaget på nominellt ca
185 000 kr. Denna aktiepost var
förpantad som hypotek för krediten
från Johnson.
De riktlinjer, efter vilka tidningens redaktionella ledning borde
handhas, framgår av ett brev från
Wenner-Gren till Ljunglund daterat den 3 juli 1936. Wenner-Gren
fastslår där, att det ligger honom
392
fjärran att vilja påverka Ljunglunds personliga uppfattning av
samhällsproblemen och tidens frå-
gor och att Ljunglund följaktligen
är fullständigt fri och oförhindrad
att på tidningens ledaravdelning
förfäkta sina åsikter och därmed
ange NDA :s allmänna inställning.
Såsom det väsentliga om vilket vi
är fullt överens, skriver WennerGren, nämner jag blott följande:
1. Bekämpande av marxismen i dess
olika yttringar och å andra sidan
främjande av enskild företagsamhet
och ett möjligast fritt och starkt nä-
ringsliv – i sammanhang därmed också förståelse och sympati för arbetarna
och deras levnadsvillkor;
2. stödjande av strävandena för en
samverkan på olika områden mellan
de nordiska länderna;
3. Upprätthållande av vänskapliga
förbindelser med det tyska folket –
liksom med andra folk – med undvikande av sådant, som kan tydas som
gillande av nazism, fascism eller annan
diktatorisk regim;
4. En lidelsefri, saklig behandling
av judefrågan, ingen rasfiendskap,
men naturligtvis ett energiskt ingripande mot varje otillbörligt beroende
av judiska element;
5. Ett möjligast kraftigt stärkande
av vårt försvar för att möjliggöra ett
hävdande av våra intressen mot vem
det vara månde.
Sedan vi, som jag tagit för avgjort, är fullt ense om vad jag ovan
anfört, fortsätter Wenner-Gren, är
jag besluten att fullfölja arbetet på
NDA:s utveckling till, såsom jag
djärves uttrycka det, Sveriges i alla
avseenden främsta tidning.
I det följande fastslår WennerGren att han för vinnande av fullt
klara förhållanden snarast vill inlösa Ljunglunds aktiepost med
»avtalat belopp 250 000 kr. och i
sammanhang därmed också inlösa
det lån å 175 000 kr. för vilket aktierna ligger i pant». Han slutar
med att framföra en önskan om att
»för underlättande av Ljunglunds
ansträngande arbete» deras gemensamme vän Harald Andre måtte inträda som verkställande direktör.
»Det blir hans skyldighet att förse
tidningen med de krafter och andra
tillgångar, som möjliggör den av
oss önskade utvecklingen.»
Detta brev är ett högst intressant
dokument, inte minst genom att det
visar W enner-Grens bestämda föresats att från första stund lägga
kapson på Ljunglunds antisemitiska och pronazistiska tendenser.
Andre inträdde alltså – med bibehållande av viss tjänstgöringsskyldighet på Operan – i augusti
1936 som representant för WennerGrens intressen i NDA. Den 3
augusti överlät Ljunglund i enlighet med det av honom tidigare undertecknade optionsavtalet sin aktiepost i NDA. Han erhöll därvid,
som utlovats i W enner-Grens brev,
ett kontant belopp på 250 000 kr.
samtidigt som han löstes från den
hos Johnson upptagna krediten på
175 000 kr. jämte i runt tal 6 000
kr. i räntor. Vid tillfället i fråga
saknade aktierna i NDA varje reellt
värde, eftersom tidningen gick med
en betydande förlust. Ljunglund
fick med andra ord en högst vä-
sentlig ekonomisk favör.
Under de närmast följande må-
naderna försvårades i hög grad det
redaktionella arbetet på NDA, inte
minst till följd av ständiga konflikter mellan Ljunglund och hans
medarbetare, framför allt Nestor
Jacobsson. Slutet blev att Ljunglund den l oktober, själv begärde
sitt entledigande från chefredaktörskapet, vilket beviljades honom.
Utöver de ekonomiska förmåner,
som redan kommit honom till del,
soulagerades Ljunglund med en
pension på 12 000 kr. om året -på
den tiden likvärdigt med en landshävdingepension – för vilken W enner-Gren iklädde sig personlig garanti. Att här lämnats en så utförlig redogörelse för förhållandet
mellan Wenner-Gren och Ljunglund har sin förklaring i den lika
hänsynslösa som lögnaktiga kampanj Ljunglund efter sitt fullt frivilliga tillbakaträdande från NDA
utsatte Wenner-Gren. Han försummade inget tillfälle att i pressen
och annorstädes försöka göra gällande att han skulle ha körts i väg
från NDA och icke erhållit något
rimligt ekonomiskt vederlag. Ingenting kan, som av ovanstående framgått, vara oriktigare. Ljunglund
blev av W enner-Gren mer än generöst behandlad. Men de amsagor
den gamle förgrämde mannen under sin återstående livstid – han
dog först tio år senare – utspred
om sina mellanhavanden med W enner-Gren bidrog säkerligen inte
393
oväsentligt till den mot W ennerGren riktade brunnsförgiftning,
som vid andra världskriget pågick
inom svensk opinionsbildning.
Ljunglund efterträddes som chefredaktör för NDA av Andre, som
nu fick ett tillfälle att på grundval
av ytterligare tio års erfarenhet och
med betydligt större resurser göra
ett nytt tidningsexperiment. Wenner-Gren välvde stora planer för
NDA:s räkning- som framgår av
hans bragelöfte till Ljunglund att
göra den till Sveriges i alla avseenden främsta tidning. BI. a. projekterades ett tidningspalats för NDA :s
räkning på Klara folkskolas tomt,
som Nestor Jacobsson fått på hand
av Stockholms stads fastighetsdirektör. Andres riktlinjer för redigeringen var inte mindre storslagna. Men det brast – inte minst till
följd av hans operaengagemang;
han var bl. a. under denna tid gästregissör på Covent Garden för ett
antal av de festföreställningar, som
gavs i anledning av engelska kungaparets kröning 1937 – i fråga om
organiserandet och övervakningen
av rutinarbetet och de medarbetare
han hade till förfogande för denna
uppgift, var den icke vuxna. Med
någon överdrift skulle man kunna
säga att liksom Tyskland förlorade
första världskriget medan de tyska
armeerna satt på tåget från östfronten till västfronten, förlorades
slaget om NDA medan Andre satt i
droskbilen mellan Gustaf-Adolfstorg och Kungsgatan 74, där NDA
hade sin officin.
394
Men det hindrar inte att NDA
under Andres chefstid var ett
djärvt, ganska magnifikt och alltigenom underhållande experiment.
Den var en oavhängig och fördomsfri konservativ tidning av för Sverige ovanlig typ, liksom en gång
det nya Stockholms Dagblad full
av intressanta uppslag, öppen för
fri idedebatt inom vissa rimliga
gränser, med en sällsynt förnämlig
stab av anknutna medarbetare och
en ytterligt pittoresk fast redaktionsuppsättning. Jag kan i detta
fall tala av egen erfarenhet eftersom jag gjorde mina första journalistiska lärospån som låt vara
ytterst tillfällig medarbetare i NDA
1935-38. Här samsades på ledarspalten så olikartade och var på
sitt område begåvade skribenter
som Riitger Essen, Willy Kleen och
Ivar öman; att alla utom Kleen sedan dess kommit på avvägar bör
inte undanskymma att de var bra
på den tiden. Där skrev Per Lindberg om teater och film – vem
glömmer hans artikel vid Gösta Ekmans död – där anmälde Bertil
Malmberg litteratur och publicerade sina sällsamt sublima betraktelser om tiden och magin. Där skolades stjärnreporters som Hans-Eric
Holger, Griggs och Benvenufo och
där sköttes den pigga och livaktiga
sportavdelningen av den sedermera
inte obekante C. A. Nycop.
Ingen kan heller förneka att den
tidens NDA redigerades med stor
intelligens och framsynthet. I denna tidning fördes med skärpa försvarets talan inför den annalkande
världskrisen, i dess spalter drevs
för första gången med verklig konsekvens propagandan för ett konkret nordiskt samarbete och en aktiv befolkningspolitik och ventilerades med större intresse än på
de flesta andra håll det svenska nä-
ringslivets problem. Men efter två
år av oavbrutna ideella framgångar
och ekonomiska förluster – malicen uppger en miljon per år –
tröttnade W enner-Gren ånyo. Historien med Stockholms Dagblad upprepade sig. Finansfurstar är, som
redan framhållits, otåliga och nyckfulla varelser, när det gäller ett annat gebiet än deras eget och W enner-Gren borde kanske ha besinnat
att pengarna kunde användas sämre. Hade han visat lika stort tålamod när det gällt att bygga upp
NDA, som när det gällde att bygga
upp Electrolux hade NDA kanske
nu varit »Sveriges i alla avseenden
främsta tidning» i stället för ingen
tidning alls.
Men på sensommaren 1938 lät
W enner-Gren ansvaret för NDA
övertas av ett konsortium företrätt
av Carl Björkman och Erik Wästberg. Sedan den förstnämnde, som
blev tidningens chefredaktör, genom den inom parentes sagt profetiska löpsedelsrubriken »Skräll i
Miinchen» förverkat sitt förtroendekapital blev tidningen småningom
ett organ för Svenska Arbetsgivareföreningen, som dödade den år
1944. I dess ställe kom Expressen.
Därmed var W enner-Grens bana
som tidningskung i realiteten slut.
Den omständigheten att han år
1937 för att utvidga sitt inflytande
i pressen lät förmå sig att överta
den fallfärdiga Göteborgs Morgonpost, till vars chefredaktör NDA :s
dittillsvarande kulturredaktör Sanfrid Neander-Nilsson utsågs, ändrar intet väsentligt i denna bild.
Neander-Nilssons antidemokratiska
och högerextremistiska inställning
överensstämde föga med W ennerGrens allmänt moderata och i och
med att W enner-Gren avhände sig
NDA hade han inget intresse av att
behålla GMP. Även detta engagemang avvecklades så snart omständigheterna medgav och tidningen
donerades med mer eller mindre
varm hand till högerpartiet.
395
De två initiativ W enner-Gren
med tio års mellanrum tog i den
svenska tidningsvärlden var lika
lovvärda och lovande som futila.
Till följd av hans bristande vilja
att i dessa fall satsa helt och fullt
på att genomföra sina intentioner,
stannade det vid ett – åtminstone
vad beträffar StD och NDA- lika
lysande som misslyckat experiment.1
1 Som en fotnot av visst kuriositetsintresse
kan nämnas att Wenner-Gren dessutom är
1936 beslöt att finansiera en internationell
informationsbyrå, som skulle ledas av Helmer
Key, vilken två är tidigare lämnat Svenska
Dagbladet och Börje Brilioth, vilken då ännu
icke kommit till stockholms-Tidningen. Wenner-Gren tycks är 1937 ha utbetalat ett belopp på 60 000 kr. till Key för detta ändamål,.
men efter något är rann av allt att döma
projektet ut i sanden.