Västerns strategi


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄSTERNS STRATEGI
ETT Av DE egendomligaste dragen i
USA under 1950-talet har varit, att
den militärpolitiska och strategiska
debatten dominerats av civila intellektuella. Detta står i skarp motsättning till förhållandena under
1930-talet, då det i intellektuella
kretsar närmast ansågs mindre passande att syssla med sådana ting,
en inställning som fortfarande synes vara dominerande i stora delar
av västvärlden, icke minst i vårt
land.
Den minsta gemensamma nämnaren för dessa skribenter är att de
inte har någon erfarenhet av krig
eller någon militär utbildning.
Detta innebär emellertid icke att de
är att betrakta som amatörstrateger. Tvärtom, de meningar de lägger fram är resultatet av långvariga
grupparbeten med framstående vetenskapsmän, historiker, statsvetenskapare, tekniker och militärer.
Arbetena har ekonomiskt stötts av
skilda vetenskapliga institutioner
och fonder samt av försvarsdepartementet och de tre försvarsgrenarna. Djupgående kritisk analys
av problemen karakteriserar arbetena. Slagord och affekter är bannlysta. Det finns därför all anledHenry A. Kissinger: The Necessity for
Choice.
Av överstelöjtnant N. PALMSTIERNA
ning att uppmärksamt följa denna
rika litteratur för envar som vill
sätta sig in i vår tids viktigaste
fråga: hur skall demokratierna
överleva?
Henry A. Kissinger är en av
dessa män. Han blev fil. doktor vid
Harvard. Under 2. världskriget
tjänstgjorde han i amerikanska
armen och har efter kriget både
under Eisenhower och Kennedy
verkat som rådgivare i utrikespolitiska och militärpolitiska frågor.
Hans år 1957 utgivna bok »Nuclear
Weapons and Foreign Policy», som
var ett resultat av ett stort antal
amerikanska vetenskapsmäns, politikers och militärers gemensamma
studium, väckte stor uppmärksamhet och blev överallt föremål för
livlig diskussion. Den boken var en
stridsskrift, riktad mot den amerikanska avskräcknings- och vedergällningsteorien, som främst företräddes av utrikesminister Dulles
och det amerikanska strategiska
flygets ledning. I stället pekade
Kissinger på det begränsade krigets
strategi. Han närmade sig härvid
de tankegångar som dåvarande
armechefen Maxwell D. Taylor hävdade1 utan att vinna gehör. Då så-
väl Kissinger som Taylor nu är
1 The uncertain Trumpet (New York 1960).
presidentens rådgivare, finns det
alla skäl att lyssna, när den förre
i år åter tagit till orda i en ny bok
»The Necessity for Choice» (New
York 1961). Denna måste tillmätas
särskild betydelse därför att de ledande tankarna i president Kennedys försvarsförslag till kongressen
i år återfinns hos Kissinger.
Vad vill Kissinger säga i sin nya
bok? I korthet är hans tes den, att
avskräcknings- och vedergällningsstrategien, mot bakgrunden av den
pågående tekniska utvecklingen och
Sovjetunionens ökande styrka beträffande såväl kärnstridsmedel
som robotar, sedan flera år icke är
en verksam metod att hindra ett
storkrig eller sovjetrysk aggression
mot USA och den fria världen. Genom att USA endast haft ett vapen
i sin arsenal – hotet om massförintelse – har dess politiska ledning saknat medel att smidigt möta
motpartens politiska och militära
framstötar.
Han framhåller det kända faktum att ju kraftigare kärnstridsmedel man fått fram, dess större
är motviljan mot att använda dem.
Bestämt avvisar han det ofta –
inte minst i vårt land – hörda på-
ståendet att de militära säkerhetsfrågorna inte längre skulle vara
av betydelse, utan att man i Väst
skulle frigöra sig härifrån och förlita sig på utrikespolitisk förhandlingsskickligheL I detta sammanhang hänvisar han till den åskådningsundervisning Sovjetunionen
givit världen. Han påminner om
477
att Chrusjtjov motiverat nödvändigheten av fredlig samexistens
med huvudsakligen ett argument,
nämligen att ett modernt krig
kommer att medföra stor förödelse
på båda sidor. Skulle den nuvarande styrkebalansen förändras,
så att detta ej längre är fallet,
bortfaller skälet att längre hävda
principen om fredlig samlevnad.
Därför är ett starkt militärt försvar en livsfråga för de fria demokratierna, menar Kissinger. Utvecklingen efter gränsstängningen i
Berlin den 13 augusti 1961 jävar
inte riktigheten av denna tes.
I sin bok diskuterar Kissinger
emellertid inte endast avskräckningsstrategiens dilemma och det
begränsade kriget utan också frå-
gan om den fria världens försvar,
nedrustningsproblemen, västvärldens förhållande till de underutvecklade länderna m. m. Arbetet utmynnar i en analys av de utrikespolitiska och försvarspolitiska problem den fria världen och USA,
som dess ledande makt, står inför
under 1960-talet.
Här skall endast kommenteras
några av de frågor Kissinger behandlar.
Avskräckning och vedergällning
Problemställningen är tvåfaldig.
Dels skall kommunistsidan avhållas från ett storanfall med kärnstridsmedel (all-out-war), dels
skall USA genom hotet om förödande slag kunna hindra framstö-
tar med begränsade mål. Den första
478
uppgiften har hittills lösts. Men,
säger Kissinger, risken för ett storkrig ökas, om ena partens slagstyrka kan slås ut genom ett överraskande anfall. Är båda parterna
sårbara i detta hänseende blir risken än större. Kissinger anser liksom andra kritiker2 att USA: s vedergällningsstyrka f. n. och under
de närmaste åren är så sårbar, att
risken är påtaglig. 1961 beräknas
USA disponera endast över högst
75 baser för det strategiska flyget
(SAC) och knappt 50 för interkontinentala robotar. Detta innebär att
Sovjet endast skulle behöva 450-
500 robotar för att slå ut den amerikanska slagstyrkan.
slutsatsen blir att terrorbalansen
är och under flera år kommer att
bli instabil. USA måste snarast
möjligt skapa den osårbara vedergällningsstyrka som erfordras för
att avskräcka från ett sovjetryskt
överraskningsanfall med robotar,
försedda med kärnstridsmedeL Men
hur stark skall denna styrka vara?
Skall målet vara att efter ett ryskt
anfall kunna slå ut de ryska robotbaserna? Detta krävs av föresprå-
karna för det s. k. kontraslaget
(counterforce strategy). Detta är
emellertid praktiskt omöjligt, hävdar Kissinger, och leder till en
kapprustning, som kan medföra
just det man vill undvika, nämligen ett sovjetryskt preventivan- 2 Se t. ex. H. Kahn, On Thermonuclear
War, O. Morgenstern, The Question of National Defence och B. Brodie, Strategy in the
Missile Age.
fall. Målet måste sättas lägre. USA
bör inrikta sig på att skapa en vedergällningsstyrka, som är så litet
sårbar som möjligt, och tillräckligt
stark för att även efter ett sovjetryskt anfall kunna tillfoga motståndaren förluster som är oantagbara.
Härigenom vore det möjligt att avvända ett mot den amerikanska
kontinenten direkt riktat hot. Detta
är, säger Kissinger den amerikanska försvarspolitikens förstahandsuppgift. Men vedergällningsvapnet är icke tillräckligt för att
möta andra, mera begränsade
aggressioner från östblockets sida.
Den utrikespolitik som skall bemästra dessa hot måste kunna
stödja sig på andra militära maktmedel.
Vedergällningsstrategien är eJ användbar i det kalla kriget
I takt med att följderna av ett
kärnvapenkrig blir allt ödesdigrare,
blir det allt orimligare att föra ett
sådant krig. Varje ökning av det
destruktiva elementet köpes till
priset av att vedergällningen blir
allt mindre sannolik.
I realiteten har det ju även visat
sig att USA inte ens under den tid
landet hade atommonopol kunde
hindra östblocket. Vid kommunistiska framstötar sökte de olika staterna inom Västblocket med all
kraft övertyga varandra om att vedergällningsvapnen inte var avsedda för just den eller den incidenten. Men några andra maktmedel har man inte haft att sätta emot.
Resultatet har därför dels blivit att
östblocket varje gång haft framgång, dels att man i öst blivit mer
och mer övertygad om att USA aldrig kommer att sätta in sin kärnvapenmakt utom t. ex. vid ett direkt ryskt anfall mot Västeuropa
eller Förenta staternas territorium.
Efter hand som Sovjetunionen närmat sig paritet med USA som kärnvapenmakt, har naturligtvis sannolikheten för amerikansk vedergällning ytterligare minskat.
Kissinger kritiserar starkt den
bristande överensstämmelsen mellan USA: s försvarspolitik i fred
och den strategi som amerikanerna
är beredda att tillgripa i krig eller
vid en politisk kris. Ju mer USA i
sin utrikespolitik litar till sin förmåga till vedergällning mot den
sovjetryska hemorten, desto mer
blir andra länder utsatta för sovjetryska påtryckningar. Detta resonemang är en bakgrund till de Gaulles beslut att göra Frankrike till
den fjärde atommakten. I robotoch kärnvapenåldern vinner den
part politisk handlingsfrihet, som
vid sidan av vedergällningsvapnet
förfogar över andra starka militära
maktmedel.
I Väst hävdas ofta att militära
maktmedel nu är till för att hindra
krig, icke för att föra krig. Detta
resonemang låg bakom Duncan
Sandys försvarsprogram 1957, som
den brittiska regeringen redan 1960
fann sig tvungen att ompröva. Detta
betraktelsesätt leder till att man
479
på många håll i Väst hävdar, att
det är farligt att resonera om former av krig, som kan förefalla rimliga. Detta skulle, anses det, kunna
uppmuntra till aggression i stället
för att främja fred. Mot denna
argumentering vänder sig Kissinger
skarpt. Ty den går förbi frågans
kärnpunkt. Den krigsavskräckande
effekt som militära maktmedel kan
innebära, beror nämligen inte bara
på den grad av förödelse som de
kan åstadkomma, utan också på
sannolikheten att de sätts in. Närmar sig sannolikheten för insats
noll, blir den avskräckande effekten också obetydlig om ens någon.
Begränsade krig
Härmed är Kissinger inne på det
begränsade krigets problem. Detta
definierar han i korthet på följande
sätt. Då en amerikansk vedergällningsstrategi måste beräknas bli
efterföljd av förhärjande ryska
motangrepp mot USA:s hemland,
är den inte användbar i lägen, där
östsidan endast gör en begränsad
framstöt. En sådan aggression
måste mötas på den nivå och med
i huvudsak de medel som angriparen använder, dvs. med s. k. konventionella stridskrafter.
Kissinger är naturligtvis inte
blind för att det begränsade kriget
ställer angriparen inför mindre
risker än vedergällningsstrategien.
Men denna försvagning kompenseras mer än väl av att sannolikheten
för att den angripne och hans allierade eller potentiella hjälpare, om
480
det gäller en alliansfri stat, verkligen sätter hårt mot hårt. Om
kommunistländerna vore övertygade om att de ej kunde vinna ett
begränsat krig, skulle deras benä-
genhet att föra sin utpressningspolitik avsevärt minskas. Det begränsade kriget blir fredsbevarande
mindre genom hot om förödelse än
genom att det hindrar angriparen
att nå sitt mål.
Som exempel framföres Korea,
Quemoy, Suezkrisen, Berlinblockaden och Libanon. Visserligen hemförde Väst icke segrar utan läget
blev närmast status quo ante, men
angriparen nådde inte sina mål.
Det verkar uppenbart att de under
hösten 1961 till Tyskland (på båda
sidor om järnridån) förda förstärkningarna av markstridskrafter ger
stöd åt denna Kissingers uppfattning.
Risk finns naturligtvis för att
det begränsade kriget flammar upp
till ett totalt. Kissinger förnekar
naturligtvis inte att detta kan inträffa. En makt, som föredrar en
ömsesidig förödelse framför att avstå från sina mål, kan inte avhållas
från krig utom genom att dess motståndare kapitulerar. Det är visserligen sant att ett krig kan få en begränsad karaktär, endast om båda
sidor önskar detta. Så har också
hittills varit fallet vid alla krig och
konflikter under kärnvapentiden.
Men det är lika sant att en aggressiv makt, som tror eller är övertygad om att motparten inte vill eller
vågar göra motstånd eller ta några
risker, direkt lockas till aggression.
Hitlertysklands och Sovjetunionens
utrikespolitik är tillräckligt talande
bevis härför. Ett land – alliansfritt eller ej – som inte vill riskera
att ta ett begränsat krig av fruktan
för att motstånd kan leda till storkrig har i nödens stund inget annat
val än att ge sig.
Kissingers slutsats blir att det
begränsade krigets strategi har till
ändamål – utom att verka fredsbevarande – att ge möjlighet till
en uppgörelse, till att ge diplomalien tid att verka, innan den automatiska vedergällningen sätts in.
Det värsta som kan hända i ett
krig som börjar begränsat, säger
Kissinger slutligen, det är det som
måste ske, om Västmakterna i fortsättningen litar till den nu förlegade
vedergällningsdoktrinen. Det är
orimligt att förkasta, eller som
göres på vissa håll förlöjliga tanken
på det begränsade kriget, därför att
det kan leda till ett storkrig, samtidigt som man för en försvarspolitik som i ett allvarlig läge måste
leda till kärnvapenkrig eller kapitulation.
Begränsade krig bör föras utan
atomstridsmedel
I ett, men ett viktigt hänseende,
har Kissinger i här refererad bok
ändrat uppfattning sedan 1957. Då
pläderade han för begränsade kärnvapenkrig med insats av taktiska
atomvapen. Efter en längre diskussion kommer han nu till slutsatsen:
»Även med de bästa föresatser på
båda sidor (att begränsa kriget)
blir ett kärnvapenkrig svårare att
begränsa än ett med konventionella
vapen fört krig.»
Han påpekar vidare det kända
men ofta glömda förhållandet att
försvaret är den starkare stridsformen. Under 2. världskriget och
Koreakriget behövde den anfallande 3-5-faldig överlägsenhet.
Utan atomstridsmedel, som gynnar
den anfallande, och med utvecklingen inom det konventionella
vapenområdet, vore försvaret i dag
än starkare.
Vad som alltså erfordras är
starka armestridskrafter, som
stödda av sjö- och flygstridskrafter
kan försvara sitt lands gränser och
yta under förhållandevis lång tid.
Vad som måste förhindras är att
den aggressiva makten på kort tid,
genom kupp eller genom att endast
svagt motstånd möter, ockuperar
sitt offer och därigenom åstadkommer ett fait accompli. Det är uppenbart att denna syn på tingen ligger
till grund för den förändringens
vind som nu blåser.
Västmakternas största svaghet är
bristen på starka konventionella
stridskrafter
På denna punkt sätter Kissinger
in sin starkaste kritik. Han pekar
på bristen på lantstridskrafter inom
NATO och hävdar att Väst inom
en nära framtid måste göra stora
ansträngningar för att utfylla den
lucka som här finns, en lucka som
han anser än farligare än den myc- 481
ket omskrivna »missile gap». Han
vänder sig mot påståendet att
Sovjetunionen skulle vara överlägsen i levande kraft och att Väst därför måste lita till maskiner i stället
för till soldater och mot påståendet
att de fria demokratierna inte
skulle ha råd att hålla erforderliga lantstridskrafter. Det direkta
försvaret mot invasion av Röda
Armen måste stärkas.
Samtidigt som Kissinger sålunda
starkt understryker vikten av konventionella stridskrafter för det begränsade kriget, avråder han emellertid bestämt från att Väst skall
avsäga sig möjligheten att insätta atomstridsmedeL Han vill
dock förbehålla USA och de nuvarande atommakterna detta. Man
spärar motviljan mot en spridning
av kärnvapen till mindre stater.
Partisan- eller guerillakrig
Mot bakgrunden av faran för
atomkrig har frän vissa håll framförts att motstånd mot aggression
endast skulle ske genom att civilbefolkningen, organiserad i partisangrupper, skulle ställa kommunisterna inför ett långvarigt pacificeringsarbete. Mot denna illa genomtänkta ide, som har vissa förespråkare även i vårt land, vänder
sig Kissinger med skärpa.
Han framhåller följande fakta.
l. Försök till guerillaverksamhet
inom kommunistkontrollerat område har inte lyckats. Baltikum,
Ungern, östtyskland och Tibet må
vara exempel nog.
482
2. Partisanverksamhet torde ha
en ytterst ringa krigsavskräckande
verkan. Ett land som litar till partisanverksamhet måste kunna övertyga den potentielle angriparen att
det, utan att vilja bjuda organiserat motstånd mot invasion, är i
stånd att utbilda partisaner och
hålla dessa igång till dess angriparen lämnar landet. En angripare
kan endast betrakta detta som den
bluff det i realiteten är.
3. Ju modernare och mer industrialiserad en stat är, dess svårare
är partisankrigföring.
Den specialisering av samhällsfunktionerna som karakteriserar
t. ex. vårt land kräver en effektivt
verkande central administration.
Ockupationsmakten kommer att ha
många möjligheter att utöva press
och repressalier. Den kan använda
terror. Om detta misslyckas och
samhällsfunktionerna bryts ned,
kommer den inhemska befolkningen att lida mer än ockupationsmakten.
4. Partisanverksamheten är endast effektiv i primitiva samhällen
och just på grund av kontrollsvå-
righeterna där. I sådana samhällen
finns ingen grupp med sådan auktoritet och betydelse, att effektiv
press kan utövas mot den. Att föreslå en guerillastrategi för högt industrialiserade västerländska stater som t. ex. Sverige avslöjar en
fruktansvärd okunnighet om vad
som krävs både för att avskräcka
en angripare och för en västerländsk stats struktur. Det är tillräckligt avslöjande att kommunisterna i Sverige som bekant yrkar
på en partisanverksamhet i stället
för vårt nuvarande försvar.
5. Partisanverksamhet kräver
vissa speciella förutsättningar för
framgång: svårtillgänglig terräng
som i Jugoslavien och Algeriet och
i viss mån Indokina, enormt talrik
befolkning som i Kina eller ändlösa områden som i Sovjetunionen.
Även under sådana gynnsamma
förhållanden krävs i regel understöd utifrån. Partisanverksamhet
kan vara ett hjälpmedel till andra
försvarsformer, men kan inte ersätta dessa.
Kissinger behandlar även nedrustningsproblemen med kontrollfrågan, förhandlingsmöjligheter
mellan öst och Väst samt förhållandet till de underutvecklade länderna. Det skulle i denna artikel
föra för långt att behandla hans
åsikter.
Mot bakgrunden av Dag Hammarskjölds tragiska öde i Kongo
den l 7 september skall dock Kissingers inställning till Kongokrisen
avslutningsvis beröras.
Kongokrisen
De nya staterna betraktar sig
själva och betraktas i Väst som
oengagerade i det kalla kriget. De
vill gärna verka i medlarens roll.
Men då måste de också, menar Kissinger, få några ståndpunkter att
medla emellan. Eljest påtvingas de
eller FN ett ansvar som är svårt att
bära.
Kongokrisen belyser detta förhållande.
Västs mål var att hålla det kalla
kriget utanför Centralafrika. Ett
lovvärt mål, säger Kissinger, men
metoderna var tvivelaktiga. Att
»hålla det kalla kriget borta från
Kongo» är en abstraktion, som
måste ges en konkret form för att
få någon mening. Detta skulle inte
kunna lyckas utan någon form av
överenskommelse mellan Väst och
Sovjetunionen. Något försök härtill gjordes icke, utan hela ansvaret
lades på generalsekreterare Dag
Hammarskjöld som endast erhöll
vaga och obestämda resolutioner,
som lämnades till hans egen tolkning. Härigenom försattes han i
läget att behöva ta personligt ansvar för FN-politiken i Kongo.
Detta tillvägagångssätt, skriver
Kissinger (för ett år sedan!) kan
äventyra generalsekreterarpostens
framtida ställning. Mottot :.låt Dag
göra deh innebar ett underlåtande
att ta ansvar. Man kan visserligen
säga, att Sovjetunionen sannolikt
inte skulle gått med på Västmaktsförslag om hur Kongofrågan skulle
lösas. Men genom att detta inte
gjordes klart för världen, tvingades
Hammarskjöld att söka förmå Sovjetunionen till en handlingslinje,
som den i hög grad ogillade. Det
var ju högst osannolikt, att ryssarna skulle godta ett förslag av
Hammarskjöld, som Västmakterna
inte bedömde att det fanns någon
möjlighet att ryssarna skulle acceptera, om det framlagts som ett
483
Västmaktsförslag i säkerhetsrådet
eller generalförsamlingen.
Genom att Väst inte framlade
något eget förslag, berövades generalsekreteraren möjlighet att förhandla. Därigenom tvangs han att
själv formulera FN:s politik Detta
i sin tur medförde, att han kom i
skarp motsättning både till det
kommunistiska blocket och till
vissa afrikanska stater. Det är
klart, säger Kissinger slutligen, att
generalsekreterarämbetet inte kan
överleva det kommunistiska blockets beslutsamma motstånd, om
detta stödjes av några neutrala stater. Därför borde Hammarskjöld
aldrig ha försatts i det läget, att
han måste framträda som skaparen av ett politiskt beslut.
Dag Hammarskjöld tog på sig
det ansvar, som så lades på honom. De tragiska konsekvenserna
för hans egen del har vi med sorg
fått uppleva. Det återstår ännu att
se de lika dystra följderna för det
ämbete han beklädde.
För den som vill sätta sig in i
våra dagars avgörande utrikespolitiska och militärpolitiska frågor är
Henry Kissingers :.The Necessity
for Choice» ett gott hjälpmedel.
Tomma slagord avslöjas, problemen presenteras och diskuteras
med klara ställningstaganden.
Med tillfredsställelse noteras att
boken under året kommer ut i
svensk översättning. Om den blir
läst, kommer realismen i debatten
att ökas.