Internationeltl ekonomiskt samarbete och neutralitet

INTERNATIONELLT EKONOMISKT
SAMARBETE OCH NEUTRALITET
REDAN FÖRE höstriksdagen hade
regeringen bestämt sig för hur den
skulle handla i det läge som uppstått, sedan Storbritannien, Irland
.och Danmark beslutat sig för medlemskap i EEC. Riksdagsdebatten
gav inte heller något nytt utöver
vad som dessförinnan under höstens lopp anförts från talarstolar
runt om i landet, på fackföreningsmöten samt i radio och TV. Det
blev i stort sett en återupprepning
av argument och motargument
från redan låsta positioner. Regeringspartiet – till vilket i denna
liksom i andra viktiga frågor centerpartiet numera ansluter sig –
motsatte sig ansökan om fullt medlemskap och gick i stället in för
förhandlingar om associering. Hö-
gerpartiet och folkpartiet däremot
hävdade, att man borde ansöka om
medlemskap och sedan låta de blivande förhandlingarna utvisa, huruvida särbestämmelser kunde
medges för viktiga svenska intressen. Så mycket är emellertid klart,
.att alla de demokratiska partierna
anser det nödvändigt att Sverige på
något sätt får komma med i den
.ekonomiska gemenskapen i Europa,
Av direktör UNO MURRAY
och att vårt i så väsentlig grad på
export inriktade näringsliv inte blir
utestängt från de betydande marknader, som här är ifråga, marknader som traditionellt är avsättningsområden för våra viktigaste
exportvaror.
Riksdagsdebatten kretsade i vä-
sentlig mån kring frågan huruvida
fullt medlemskap i EEC skulle vara
förenligt med vår neutralitetspolitik. Det framhölls från högerpartiet, att Rom-avtalet icke innehåller några militära eller utrikespolitiska bindningar. Irland, som vill
gå in som fullvärdig medlem, år
liksom Sverige en neutral stat, ett
faktum som dock inte på något håll
ansetts influera på frågan. När det
gäller handelspolitiken, innebär avtalstexten visserligen en begränsning av medlemsstatens rätt att
själv föra handelsförhandlingar
med utanförstående makter; det
verkställande organet inom EEC,
kommissionen, har härvidlag tilllagts ganska vittgående fullmakter.
Men det framhölls från oppositionens sida, att Sverige i detta hänseende likaväl som Väst-Tyskland
skulle kunna få en tilläggsklausul,
som öppnar möjligheter för oss att
även i fortsättningen föra en handelspolitik, som innesluter exempelvis staterna öster om järnridån.
Det viktiga är, enligt oppositionens
uppfattning, att ett medlemskap i
EEC skulle ge oss rätt att deltaga
i organisationens beslut, och därmed i uppläggningen av dess politik i olika avseenden, något som är
uteslutet för en associerad medlem.
Det är knappast överraskande
om Rom-avtalet, som inte blott undanröjer tullar och andra handelsrestriktioner mellan medlemsstaterna utan dessutom åsyftar »fri
rörlighet mellan medlemsländerna
för personer, tjänster och kapital»
och en gemensam politik på viktiga
ekonomiska områden, skulle väcka
tveksamhet bland våra socialdemokrater, som så gärna vill dirigera
det ekonomiska livet här i landet
och så ogärna accepterar ökad rörlighet för de privata ekonomiska
krafterna utöver landets gränser.
En del uttalanden under riksdagsdebatten gav också en antydan om
att det kanske i grund och botten
är just från sådana utgångspunkter
som socialdemokraterna visat sig
negativa till frågan om svenskt
engagement i EEC och att således
allt talet om faran för vår neutralitet delvis var en täckmantel för avgörande inrikespolitiska aspekter
på hithörande problem.
De demokratiska partierna är
uppenbarligen överens om att vi
bör föra – för att tala med profes- 33- 61164078 Svensk Tidskrift H.10 1961
471
sor Gunnar Heckscher »en
alliansfri politik syftande till neutralitet, om ett krig trots allt skulle
komma». Att det i bakgrunden
ändå finns en nyansskillnad i inställningen är tydligt, även om det
är svårt att klart fixera vari den
består. Herr Hedlund gav en antydan därom, när han invände, att
begreppet alliansfrihet inte täcker
hela sanningen och yttrade: Ȁven
om det inte föreligger en militär
allians kan man på andra vägar
försättas i en sådan situation, att
det är uppenbart för envar, att man
saknar möjlighet att vara neutral
i ett krigsläge». Tanken var väl då
närmast den att en anknytning till
det i vissa avseenden mycket fast
organiserade samarbetet inom
EEC :s ram på det ekonomiska området skulle binda oss så hårt vid
Västeuropa, att detta skulle inverka på vår handlingsfrihet i övrigt. Herr Hedlund åberopade just
de här ovan nämnda hindren, som
Rom-fördraget skulle kunna resa
mot en självständig handelspolitik,
och gav dessutom några oklara antydningar om att en anslutning
skulle begränsa våra möjligheter
att vidtaga näringspolitiska åtgärder i beredskapssyfte för att säkra
vår försörjning vid krig och avspärrning.
Det viktigaste argumentet från
regeringssida och särskilt från
centerpartihåll, mot en full anslutning till EEC var synbarligen inte
Rom-avtalets text, utan snarare den
tolkning av organisationens mål- 472
sättning och de kommentarer som
ägnats traktaten i uttalanden tid
efter annan i Europa av framträ-
dande personligheter och politiker
inom EEC. Bland annat hänvisades
i detta sammanhang till den s. k.
Bonn-deklarationen den 18 juli
1961 av medlemsstaternas regeringschefer, och det kan därför
vara av intresse att citera några uttalanden i denna. Däri bekräftades
»de andliga värden och politiska
traditioner som utgör deras (medlemsstaternas) gemensamma arv».
Man betygade sin enighet om »de
stora uppgifter, som åläggas Europa
inom de fria folkens gemenskap
för att bevara frihet och fred i
världen». strävandena skulle vara
att »stärka de politiska, ekonomiska, sociala och kulturella band
som finns mellan (dessa) folk».
Det framhölls vidare, »att endast
ett enat Europa är i stånd att i
förbund med USA och andra fria
folk möta de faror, som hota Europas och hela den fria världens
existens, samt att det är oeftergivligt, att kombinera energien, förmågan och resurserna hos alla dem
för vilka friheten är en oförytterlig
tillgång». Mot bakgrunden härav
beslöt man »att utveckla sitt politiska samarbete» i förhoppning, att
även andra europeiska stater skall
vara beredda att på alla områden
åtaga sig samma ansvar och förpliktelser genom anslutning till
EEC. Det uppdrogs i Bonn åt kommissionen att utarbeta förslag genom vilka det vidgade samarbetet
»kunde komma till uttryck i ett
slags status», eller, som dåvarande
västtyske utrikesministern von
Brentano uttryckte saken i ett tal
likaledes den 18 juli, en »grundval för en europeisk författningsmåssig ordning». Han betraktade
detta som en naturlig vidareutveckling av de samarbetssträvanden, som fått uttryck i Montanaunionen, Rom-avtalet samt den
ekonomiska- och atomgemenskapen. Det gällde att »Undanröja
varje tvivel på de europeiska folkens solidaritet», och att »stärka
Atlantgemenskapens bestånd».
Det kan inte bestridas, att Bonndeklarationen ter sig vittsyftande.
Bakom de allmänna formuleringarna spåras en tydlig tendens att
på Rom-avtalets grund ta ett stort
steg mot en integration vida utöver gränserna för det rent ekonomiska fältet. Likaså är det fullt
klart, att representanterna för
medlemsstaterna har i åtanke att
därigenom stärka »Atlantgemenskapen», dvs. NATO. Även om
Rom-avtalets nuvarande text inte
medför förpliktelser av direkt militär och utrikespolitisk innebörd,
är det sålunda tydligt, att man på
auktoritativt håll inom EEC har i
åtanke att i detta hänseende vidga
anspråken.
På en del håll i Europa har antytts, att den tänkta organisationen
för ett mera vittsyftande politiskt
samarbete mellan EEC-staterna
borde arrangeras fristående från
Rom-avtalet. Oavsett vilka förutsättningar som finns för en sådan
lösning av frågan kan det inte bestridas, att den som vill, att värt
land skall hålla sig utanför alla
förbindelser som mer eller mindre
står i samband med den s. k. »Atlantgemenskapen», av Bonn-deklarationen fått argument för en negativ inställning till frågan om
anslutning till EEC. Det är inte
riktigt att pressa Rom-avtalets text
för att i densamma inlägga militärpolitiska eller utrikespolitiska
bindningar som inte är avsedda,
men det är ä andra sidan inte heller riktigt att alldeles negligera betydelsen av de uttalanden som
gjorts av framstående företrädare
för EEC-staterna rörande organisationens yttersta mälsättningar och
den vidare utvecklingen av samarbetet. Visserligen skulle Sverige vid
fullt medlemskap äga rätt att deltaga i besluten och kanske kunna,
i samverkan med andra makter med
sammanfallande synpunkter och
intressen, påverka EEC :s politik,
men det är utomordentligt svårt att
förutse, vad detta i själva verket
skulle betyda. Det är nog ofrånkomligt, att i en hel del viktiga frå-
gor de speciella värderingar och
målsättningar, som präglar den
s. k. »Atlantgemenskapen», skulle
fä inflytande på avgörandena och
försätta oss i ömtåliga situationer.
Å andra sidan får inte förbises,
att värt land i andra sammanhang
engagerat sig för en samverkan
med andra stater på ett sätt som
medför betydande inskränkningar
473
i vår suveränitet och handlingsfrihet och ger en alldeles klar accent
åt vår europeiska orientering. Professor Munktell erinrade i riksdagsdebatten om vår skyldighet att
lämna Förenta Nationerna bistånd
i varje åtgärd, som organisationen
företar i enlighet med sina syften
– åtgärder, som understundom
t. o. m. påkallar inskridande med
vapenmakt. Världsorganisationens
universella karaktär bortskymmer
inte det faktum att inom dess ram
maktkampen mellan öst och Väst
utspelar sig med en understundom
betydande intensitet, och att engagemang för Förenta Nationernas syften ofta blir uppfattat som ställningstagande till förmån för det
ena eller andra av maktblocken.
Ehuru flera av de nordiska länderna är anslutna till NATO, har
vi dessutom med intresse och iver
engagerat oss för ett omfattande
samarbete med dem på olika omräden. Trots invändningar frän
Sovjets sida har vi tagit verksam del i OEEC och numera i
OECD med vittgående förpliktelser
att främja friare ekonomiska förbindelser mellan medlemsstater, av
vilka en läng rad är anslutna till
Atlantpakten. I all synnerhet bör
det inte förgätas att vi är engagerade i Europa-rådet, vars syfte enligt stadgarna är »att åvägabringa
en fastare enhet mellan dess medlemmar i ändamål att skydda och
förverkliga de ideal och principer.
som utgör deras gemensamma arv
och underlätta deras ekonomiska
474
och sociala framåtskridande». Det
intressanta är, såsom professor
Munktell framhöll, att Europa-rå-
dets stadgar och Rom-fördraget
inte skiljer sig i avseende på det
politiska syftet, utan endast i avseende på själva sättet för att uppnå
detta syfte. När vi accepterat Europa-rådets ändamål borde det därför enligt herr Munktells mening
inte föreligga hinder för oss att
acceptera även Rom-fördraget, i all
synnerhet som i båda fallen frågor
rörande medlemmarnas försvar
faller utanför organisationernas
kompetens.
Meningarna var således starkt
delade mellan regeringen och oppositionen rörande följderna för vårt
lands neutrala ställning vid en fullständig anslutning till EEC eller
endast associering. Det kan emellertid ifrågasättas, om det inte
spilldes för mycket krut på frå-
gan. Det är nämligen uppenbart,
att även en associering – i varje
fall om den skall medföra en av
alla demokratiska partier önskad
tillfredsställande integration av
vårt lands ekonomi med stormarknaden i Europa – innebär en betydelsefull utvidgning av samarbetet
med EEC-staterna och således ett
markant uttryck för vårt faktiska
beroende av omfattande ekonomiska förbindelser med dessa. Vi
kan inte hindra, att en sådan ekonomisk orientering på Sovjetryskt
håll betraktas också som en allmän politisk orientering.
Problemet gäller för övrigt inte
bara vår försörjning under fred
och det materiella framåtskridandet för vårt folk. Utan ett starkt
försvar är det meningslöst att
räkna med något som helst utrymme för en självständig utrikespolitik. Även ur den synpunkten måste vårt lands ekonomi vara
stark, dvs. vi måste upprätthålla
våra ekonomiska förbindelser med
Västeuropa. Detta är vårt dilemma,
och det ger en aspekt på nu ifrågavarande problem som inte får trollas bort i diskussionen. Vi får inte
handla så, att vi ställs utanför den
ekonomiska gemenskap, som nu
håller på att byggas upp på grundval av EEC, ty detta skulle i längden försvaga vår ställning i alla avseenden. När förhandlingarna kommer igång, kan det, såsom professor Heckscher framhöll i riksdagsdebatten, kanske visa sig, att
det finns större möjlighet än man
trodde att – med fullt bibehållen
alliansfrihet – få medlemskap, och
större svårigheter än man trodde
att få ett godtagbart associationsavtal, och i så fall bör frågan tas
upp till förnyad prövning.
Den viktigaste utrikespolitiska
målsättningen är att bevara vårt
folks frihet. Med denna grundläggande målsättning vill vi dessutom
göra allt för att förskona vårt folk
från att bli indraget i ett krig, om
sådant trots allt skulle utbryta.
Men hur vi än handlar finns det
inga garantier för att vår neutralitet blir respekterad. Om vi får
vara i fred eller inte beror ytterst
på de krigförande, på deras imperialistiska intressen eller strategiska överväganden.
De senaste dagarnas händelser
har ju också på ett eklatant sätt
visat hur ringa vikt som tillmätes
ett litet lands önskan att få leva i
fred och oberoende. Ett nära nog
avväpnat Finland med en allt sedan andra världskriget demonstrerad och av samtliga politiska partier hävdad vilja att inte bara upprätthålla neutraliteten utan dessutom till det yttersta tillgodose
Sovjets anspråk ifråga om utrikespolitik och internationell ekonomisk politik, ett Finland i s. k.
vänskapspakt med sin mäktige
granne blir utsatt för hårda på-
tryckningar, vars yttersta syften
ännu är oklara, men vilka synbarligen bl. a. går ut på ingripanden
i Finlands inre angelägenheter för
att, oavsett det finska folkets egen
vilja påtvinga detsamma en politisk ledning som tillfredsställer
Sovjets fordringar. Vad som händer alldeles inpå våra knutar ger
475
oss en bestämd anvisning om varifrån faran hotar i det aktuella
läget. Ingen annan än kommunisterna kan på allvar göra gällande, att någon stat i västerlandet
skulle komma på tanken att angripa oss och beröva oss vår frihet. Det finns ingen anledning att
räkna med att vår neutralitet skulle
angripas med krigiska handlingar
från väster. Hotet kommer från
öster, från den aggressiva kommunistiska imperialismen, mot vilken
de gamla kulturländerna i väster
därför söker bygga upp ett gemensamt försvar, i första hand genom
att i samverkan stärka sin ekonomi
men även genom förberedande militära anordningar med klart defensivt syfte. Hur mycket vi än
talar om neutralitet kan detta inte
dölja, att det är ett livsvillkor för
vårt land att ansträngningarna i
Västeuropa lyckas. Ty därpå beror
våra möjligheter, inte bara att få
bevara freden, utan även att få bevara vårt folks frihet och integritet.