Sovjetunionen och kommunist-Kina
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOVJETUNIONEN
OCH KOMlVIUNIST-KINA
DÅ DET GÄLLER analyser av företeelser och händelseförlopp inom
kommunistvärlden, måste vi bygga
vårt resonemang på en rad osäkra
premisser, bestående av rykten,
tvivelaktiga insides-informationer,
lita på vår egen bedömning av
pressmaterial och en rad andra,
osäkra källor. Vi får så gott som
aldrig hjälp i form av någon officiell bekräftelse på våra spekulationsslutsatser. Ämnet är tabu i
kommunistvärlden och diskuteras
där bakom många väl stängda dörrar. Ofta måste vi också räkna med
en medveten desinformationsverksamhet från kommunistsidan. Både
i Sovjetunionen och Kina är man
medveten om problemets stora vikt
även för Västerlandet och därför
sparar varken Peking eller Moskva
på ansträngningarna att rubba våra
spekulativa resonemangs cirklar.
I praktiken har man inget annat
val än att acceptera de förhållanden, under vilka våra försök till
analys måste äga rum. Om Sovjetunionen vet vi mera än om Kina,
järnridån har visat sig vara mindre
effektiv än bamburidån. Allt vad
vi vet om förhållandet RysslandKina från Pekings håll, måste vi
Au jur. mag. T. NORWID
behandla om möjligt ännu försiktigare än vad vi vet från Moskva.
Det kinesiska partiet har ärvt den
asiatiska diplomatiens traditioner,
där sanningen är en oväsentlig sak
för den, som har makten. Peking
räknar ännu mindre än Moskva
med sanningshalten i diplomatiska
noter, officiella kommunikeer eller
offentlig statistik. Kineserna har
inga skrupler att i dag förneka vad
som var sanning och trosbekännelse i går. Detta gäller också statistik, vilket kraftigt försvårar bedömningen av inrikesutvecklingen
i Mittens rike.
Det är uppenbart, att det finns
allvarliga intressemotsättningar
mellan de båda imperierna. Men
båda länderna är kommunistiska
och detta betyder att i båda länderna maktens och de regerandes
centra monopoliseras av partitopparna. Följden är att varje tvist
och intressemotsättning kommer
fram på partiplanet och yttrar sig
i form av konflikter på de ideologiska områdena. Därför är det viktigt att hålla i minnet att den
sovjet-kinesiska konflikten uteslutande är en partikonflikt då det
gäller formen. Båda sidorna anstränger sig för att bibehålla det
yttre skenet av att konflikten inte
berör förhållandena på den statliga
linjen.
Det kinesiska partiets kärna består av kommunister, utbildade i
Sovjet under Lenins och Stalins
tid. Intill maktövertagandet 1949
bestod det kinesiska partiet av aktivt kämpande revolutionärer med
vapen i hand. Därför är det kinesiska partiet det mest militariserade partiet i världen och här kommer in i spelet inte bara det kommunistiska disciplinbegreppet utan
också det asiatiska dyrkandet av
makten.
Det kinesiska partiets historia
skiljer sig betydligt från andra
partiers historia. Det har fått relativt liten hjälp från Sovjetunionens
sida i sin utveckling. Ännu 1945
satsade Stalin mera på Chiang Kaishek än på Mao Tse Tung. Kina
har i ännu högre grad än Sovjetunionen saknat industriproletariatet; därför var Stalin tveksam om
leninismens principer överhuvudtaget kunde tillämpas i den kinesiska revolutionens fall. Det är
utan tvivel Mao Tse Tungs förtjänst att han skapat sin egen revolutionslära, byggd på sätt och vis
på Marx’ och Lenins principer för
ett underutvecklat agrarland som
saknar industriproletariat. Skillnaden mellan den kinesiska och ryska
kommunismen är således fundamental. Grovt sagt motsvarar den
industrialiseringsgraden mellan Sovjet och Kina. Följden är att Maos
32- 61164078 Svensk Tidskrift H.10 1961
455
lära mest liknar Lenins på det utvecklingsstadium då Ryssland också övervägande var ett agrarland.
Den ryska kommunismen har utvecklats tillsammans med landets
industrialisering och det är klart,
att vissa föråldrade Leninprinciper
måste revideras och tolkas på nytt
för att motsvara realiteterna i den
ryska kommuniststatens evolution.
Däremot passade – och passar
fortfarande utmärkt – en del av
Lenins dogmer för den kinesiska
kommunismen i landets nuvarande
utvecklingsstadium.
Detta förklarar uppkomsten av
två samtidiga stora fraktioner i
hela kommunistvärlden: dogmatiker och revisionister. Den dogmatiska ideologien bygger på principen om världsproletariatets enighet och revolutionens oundviklighet och utgjorde huvudparollen vid
den ryska revolutionens utbrott
1917. Trots att Lenins gamla garde
har marscherat ut från scenen,
finns det ännu i Sovjetunionen
ganska gott om dogmatiker. Vad
beträffar utrikespolitiken kan dogmatikernas åsikter framställas på
följande sätt: a) Målet är att skapa
en världsomfattande union av Sovjetrepubliker på så kort tid som
möjligt. b) Inom denna union
skall den ledande rollen tillhöra de
sovjetryska partiledarna. c) De
mänskliga element, som skall
hjälpa till att uppnå målet, är kommunistpartierna utanför östblocket, vilka samarbetar med en rad
mäktiga antifascistiska ungdoms- 456
organisationer inom landets proletariat. Detta maskineri skall
åtnjuta militärt, polisiärt, finansiärt och diplomatiskt stöd frän
den redan existerande »världsrevolutionsbasen» i Sovjet och östblocket. d) Taktiken bestär i en direkt
erövring av nya territorier med
hjälp av de lokala kommunistpartierna och deras stridskrafter. Efter
erövringen uppstår på dessa territorier nya kommuniststater. Det
finns ingen medelväg mellan kommunismen och kapitalismen, stater
och befolkningsgrupper som inte
tillhör kommunistlägret betraktas
som fiender. e) Dogmatikerna
accepterar tesen att i linje med
detta program är ett tredje världskrig oundvikligt, men tidpunkten
och platsen för krigsutbrottet bör
väljas av kommunistsidan på det
för denna mest fördelaktiga sättet.
Det räcker att göra sig bekant med
detta dogmatiska utrikespolitiska
program för att man skall förstå, att
det förkunnas inte bara i Peking
utan också bland andra ortodoxt
tänkande kommunister inom hela
östblocket och att dogmatikerna utgör någon sorts anhängare av en
kämpande kommunism. Det ligger i
sakens natur att bland dogmatikerna finns ett relativt stort inslag
av militärer. Därför måste man ha
klart för sig, att då man i Västern
säger, att Kinas eller de s. k. marskalkernas inflytande har ökat i
Moskva, så betyder det helt enkelt
att den dogmatiska fraktionen i
Sovjet och hela östblocket för tillfället har övertaget, vilket yttrar sig
i en inte mindre tillfällig majoritet
i ryska CK.
Den s. k. revisionismen har uppstätt inom det ryska partiets bildade och privilegierade skikt under
övervägande inflytande av de s. k.
teknokraterna. Mänga av dessa kom
under krigsåren och därefter i beröring med Västern och har fått
klart för sig, att dogmatikernas
program för världserövring är alltför primitivt i förhällande till de
framsteg som kapitalismen gjort
efter Marx’ och Lenins tid. Till
revisionisterna hör nu majoriteten
av partiets och statens höga byrå-
krati, vilken är benägen att föra en
utrikespolitik som stabiliserar deras privilegier utan att de behöver
avsäga sig kommunismens slutmål,
vilket är detsamma som dogmatikernas.
Revisionisternas program kan
sammanfattas i följande punkter~
a) skapandet av en världsomfattande union av kommunistrepubliker är för schematiskt och orealistiskt. Man bör föra en utrikespolitik frän det konkreta utgångsläge
som nu finns i världen och man
bör sträva efter mäl som är uppnåeliga för de båda närmast kommande generationerna. b) Först
och främst bör världen vara uppdelad i två maktsfärer, USA och
Sovjet. c) Sovjetstaten och hela
östblocket bör genomgå en grundlig politisk, ekonomisk och ideologisk konsolidering. d) Den ickekommunistiska världen bör utsättas för en politisk och ekonomisk
subversiv aktivitet med påföljd att
USA :s maktsfär successivt skall
krympa. stater, liggande inom
USA :s maktsfär, bör först neutraliseras innan de ansluts till kommunistblockeL e) I hela världen och
särskilt i USA :s maktsfär bör uppbyggas internationella vänsterbetonade organisationer, vilka i realiteten förvaltas av kommunisterna
och fjärrstyrs från Moskva. f) Huvudmålet på halva vägen är att åt
Sovjet säkra platsen som den
största och starkaste makten i världen, minska USA :s maktsfär och
isolera den till dess eget territorium. g) Det mänskliga element,
som revisionisterna vill använda i
den fria världen, skiljer sig från
det som dogmatikerna vill stödja
sig på. Det är inte kommunistpartierna eller de professionella revolutionärerna utan pacifister, neutralister och alla slag av vänsterelement, vilka är beredda att samarbeta med kommunisterna.
Revisionisterna behåller principen med kommunistpartiets hegemoni över de samarbetande politiska organisationerna utanför östblocket. Revisionisternas taktik utgår ur principen att ett nytt världskrig, som blir ett kärnvapenkrig,
bör undvikas och att kommunistvärlden måste anpassa sina metoder till detta mål. Det var Chrusjtjov som kallade denna taktik för
den fredliga koexistenspolitiken
utan att dölja att det här är fråga
enbart om taktik. Koexistensen be- 457
tyder en fortsatt och skärpt klasskamp i hela världen och effektiv
kommunistaggression mot den fria
världen, och en politik där riskerna
för en direkt militär sammanstötning är begränsade.
Av denna framställning av de
båda stora fraktionernas inställning till kommunismens expansionstaktik kan man se, att det
väsentligaste är, att dogmatikernas
tidtabell för världserövringen är
betydligt kortare än revisionisternas. Det är också lätt att förstå, att
de dogmatiska revolutionärerna i
Peking har bråttom för att kunna
njuta frukterna av sin makt och att
realisera sitt världserövrings program redan i deras egen tid. Men
Kina som folk och stat betraktat är
inte någon makt som ensam kan
försöka sig på att realisera detta
program. Vad Mao Tse Tung och
Peking kan är att utöva sitt inflytande bland dogmatiska fraktioner
inom östblocket för att på denna
väg påverka Sovjetmaktens utrikespolitik.
Men Mao Tse Tung vill inte försona sig med Kinas svaghet. Han
förstår att hans inflytande skulle
bli större om Kina förfogade över
modern krigsindustri och arme på
kortast möjliga tid. Denna Maos
strävan ligger till grund för den
rysk-kinesiska konflikten, vilken
började utspelas 1956 för att skärpas betydligt efter 1958. Konflikten
inleddes med Chrusjtjovs hemliga
tal på partikongressen i Moskva
1956, då stalinmyten störtades.
458
Detta var en otrevlig händelse för
Mao, ty avskaffandet av personkulten i Sovjet kunde underminera
hans egen position i Kina. Därför
erkände Peking aldrig avstaliniseringen. Stalin dyrkas fortfarande i
hela landet med alla hedersbetygelser som den ende kommunisten,
jämförbar med Mao. Av allt att
döma var avstaliniseringen det
första tvisteämnet mellan de båda
partierna. Det är troligast att avstaliniseringen, vilken i Peking betraktades som revisionisternas seger, piskade upp Maos ambitioner
att för Kina uppnå en högre grad
av oberoende gentemot Sovjetunionen på det ekonomiska och militära området. Dessa ambitioner tog
sig uttryck i införandet av folkkommunreformen i Kina 1958.
Till och med 1949 var Kina till
90 % ett agrarland. I detta avseende
skiljde det sig dock väsentligt från
Ryssland av 1917. I Tsarryssland
levde endast 65% av befolkningen
av jordbruk, där fanns en rätt utvecklad industri. En sovjetrysk
bonde hade en betydligt högre standard än en kinesisk, trots att den
ryske muzjikens nivå i Europa betraktades som fattigdomens botten. Det stod från början klart för
Mao att han hade ett annat utgångsläge än Lenin i Ryssland vid
maktövertagandet. Han förstod att
i ett så utpräglat agrarland som
Kina är industrialiseringen ett
annat problem än i de länder som
redan har en industri och en arbetarklass att tala om. Han förstod,
att Kinas väg till kommunismen
måste bli annorlunda än SovjetRysslands och att industrialiseringen och statsmakten måste
bygga på andra faktorer än i Ryssland, där man hade möjlighet att
acceptera Marx’ och Lenins doktriner, vilka i verkligheten härstammar från den industrialiserade
Västern.
För att fatta sig kort kan man
säga, att industrialiseringen i Sovjetunionen ägde rum genom kapitaliseringen av värden som berövades bönderna. Detta var den egentliga iden i den av Stalin mellan
1930 och 1933 genomförda jordbrukskollektiviseringen. Man vet
vilka maktmedel och vilka grymheter som då måste användas av
den statliga apparaten för att
tvinga de ryska bönderna att avstå
från en del av sina brödkakor.
Men den kinesiske bonden hade
ännu mindre att avstå från än den
ryske. Därför måste ännu hårdare
medel komma till användning då
man fråntog honom en del av hans
inte alltför välfyllda risskål, vilken
behövdes till investering i den långsamma industrialiseringsprocessen.
Trots sitt gynnsammare utgångsläge behövde Sovjetunionen sex
stycken femårsplaner för att bygga
upp den moderna industrimakten.
Om kineserna begagnade sig av
samma väg, skulle det för dem ta
betydligt längre tid. Men kineserna
har bråttom, partiet vill inte arbeta
enbart till de kommande generationernas nytta. Mao har förstått
detta och utformat sin egen lära
för att kunna påskynda Kinas ekonomiska utveckling och militära
makt. Det spelade ingen roll vilka
medel som måste komma till användning vid realiseraodet av
denna teori. Om Sovjet för sin
industrialisering offrade omkring
20 miljoner människoliv i olika
former av tvångsarbete, så hade
Kina med sin befolkning råd att
offra 100 miljoner och mera. Kinas
befolkning ökar årligen med ett antal människor, som är dubbelt så
stort som hela Sveriges befolkning.
Inte heller behövde kommunisterna
ta hänsyn till folkets opinion, standard eller levnadssätt.
Med utgångspunkt från dessa
principer har Mao utarbetat sin
teori om folkkommuner som han
under de senaste tre åren försökt
införa i Kina, av allt att döma utan
framgång. Reformens principer var
följande: expropriering av all jord,
förflyttning av folk till kollektiva
bostäder, kasernisering av livet,
införande av militär organisation
inom hela folket, organiserande av
arbetsgrupper med militär disciplin, standardsänkning, splittring
av familjelivet och kollektiv barnuppfostran, likvidering av hela
bondeklassen som sådan och dess
förvandlande till slavliknande proletärer.
Före reformen hade Kina en obetydlig arbetarklass, mycket liten i
jämförelse med hela folkmängden.
Denna klass var otillräcklig för att
kunna bli en politisk faktor av for- 459
mat och underlag för de makthavande. Till detta måste tilläggas att
Kina har en fruktansvärd brist
inte bara på intellektuellt kapital,
särskilt i tekniskt och ekonomiskt
avseende, utan överhuvud taget.
Ledningen för det kinesiska partiet
stödjer sig på i det närmaste 14
miljoner partimedlemmar, av vilka
mer än hälften är analfabeter. Enligt officiella Peking-statistiker
finns det fortfarande mera än 80%
analfabeter i landet. Det är svårt
att förvandla en analfabet till en
ordentlig byråkrat, tekniker eller
kvalificerad arbetare. Bland de läsoch skrivkunniga kineserna utgörs
större delen av den gamla kinesiska intelligentian, ofta högt kvalificerad men ganska sällan besjälad
av marxismen och ännu mindre av
Mao Tse-ismen.
För att reformen skulle ha haft
utsikter att lyckas behövdes hela
folkets medverkan och betydande
organisatoriska prestationer, för
vilka förutsättningar saknades. Det
var på dessa faktorer som reformen i verkligheten föll. Men skylten står kvar och vittnar om att
Mao Tse Tung bestämt sig för att
reformen betraktas som genomförd, om inte på annat sätt så på
papperet.
Reformens genomförande påbörjades sommaren 1958. I slutet av
detta år var redan enligt trovärdiga vittnesmål 35% av åkerjorden införlivad i de nya folkkommunerna. I slutet av 1960 talade
Pekingtidningarna om 95 %.
460
Enligt de rykten som nått oss
via Japan och Hongkong var böndernas motstånd så kraftigt redan
vid årsskiftet 1959-1960 att reformens genomförande bromsades.
En del av de nya folkkommunerna
upplöste sig själv, en del vägrade
att fungera. På våren 1960 rådde
i många provinser i Kina fullständigt kaos. Hungersnöd utbröt inte
endast i städerna utan även på
landsbygden. Torkan och naturkatastroferna under 1960 och 1961
försämrade läget ytterligare. Miljoner kineser vandrade på vägarna
från provins till provins på jakt
efter något ätbart. Hela systemet
sattes i gungning, men partiet
kunde trots allt hålla befolkningen
under kontroll med hjälp av både
terror och eftergifter. Redan så
tidigt som 1960 modifierades folkkommunernas ursprungliga bestämmelser och uppmjukades i
många provinser. Vanligt familjeliv blev åter tillåtet, matransonerna
minskades men distributionen förbättrades. Såvitt man vet påminner
folkkommunerna nu mest om de
ryska kolchozerna. Partiet visade
sig vara oförmöget att övervinna
böndernas passiva motstånd. Terrorn har sina gränser – när det
inte mera är värt att leva, förlorar
terrorn sin verkningskraft. I
många folkkommuner har ett läge
uppstått, där kineserna föredragit
att bli skjutna framför att gå ut i
arbetet. Mao besegrades tydligen av
de psykologiska faktorerna i människonaturen som han, i egenskap
av trogen kommunist och marxist,
inte räknade med. Det nuvarande
läget i Kina är katastrofalt. Vi vet
att i Kina råder hungersnöd, att
matransonerna minskats under
existensminimum (till mellan 600-
900 kal. per dag), att landet försatt sig i stora skulder i samband
med import av brödsäd från Canada och Australien. Landet är
bankrutt. Den kinesiska valutans
köpkraft har sedan 1958 minskat
med 50-60%. Peking har inte råd
att betala de löpande skulderna och
räntan till Sovjetunionen, vilket
officiellt bekräftats i den ryska
pressen.
Att detta läge uppväcker en viss
skadeglädje bland Moskva-revisionisterna är ställt utom alla tvivel.
De kinesiska ambitionerna att
snabbt bli en stormakt och att gå
på egna vägar till kommunismen
kunde inte ses med blida ögon av
sovjetpartiet. Den ordning som
rådde under Stalins tid i östblocket
hade rubbats efter hans död av
Mao Tse Tungs ambitioner. Ända
till det koreanska krigets avslutning betraktades Kina av Moskva
som den största satellitstaten –
men dock som satellit. Det är tillräckligt att läsa ryska tidningar
från denna epok för att man skall
få klart för sig denna sak. Stalin
var den obestridlige ledaren för
världskommunismen och hans auktoritet erkändes reservationslöst av
Mao. Däremot var sådana stalinepigoner som Molotov, Malenkov,
Chrusjtjov etc. i Maos ögon enbart
den verklige despotens tjänare och
hejdukar. Mao var långtifrån benägen att erkänna deras auktoritet
på det ideologiska området. Det var
också mot denna bakgrund som
förhållandet mellan det sovjetryska
och det kinesiska partiet successivt
försämrades. Efter 1956 började
Mao på allvar visa pretentioner på
att bli världskommunismens förste
självständige teoretiker. Efter Stalins död fanns ingen ideologisk
konkurrent vare sig i Sovjet eller
någonstans i östblocket som kunde
jämföras med Mao.
De ryska kommunisterna är realister, inte enligt asiatiska men enligt europeiska begrepp. De kunde
utåt framställa Kina som en stormakt för att stärka propagandan
kring östblockets styrka men samtidigt visste de utmärkt väl, att
Kina både ur ekonomisk och militär synpunkt inte är någon modern
stormakt och ännu har lång väg
framför sig innan det blir det. I den
värld vi lever i bildar 600 miljoner
fattiga och undernärda människor
ingen makt som kan utgöra ett
effektivt underlag för en världsomfattande politik. Först måste Kina
bygga upp sin industri, framför
allt rustningsindustrien, för att
kunna bli en faktor på världsarenan. Utan fabriker, maskiner,
arbetarklass och vapen är Kina
inte någon stormakt. Kinas stålproduktion var ännu 1959 av samma
storleksordning som Benelux’, metallindustrien inte mycket större
än i Polen, elkraftsproduktionen
461
översteg inte nämnvärt Sveriges och
dessutom var Kinas framtida industrialisering direkt beroende av
sovjetrysk hjälp framför allt vad
beträffar tekniskt intellektuellt
kapital. För bolsjevikerna är produktionssiffrorna och inte de politiska ambitionerna avgörande.
Dessutom ligger det inte alls och
kan inte ligga i sovjetimperiets intresse att i dess grannskap i Asien
en stormakt plötsligt uppstår med
skilda intressen innan Sovjets position stärktes så pass mycket att
Moskva kan utöva diktat mot hela
världen. Moskva går gärna med på
Kinas successiva och långsamma
modernisering, industrialisering
och upprustning men har aldrig
visat någon större benägenhet att
påskynda dessa processer. Detta
utgjorde också en bakgrund till de
växande meningsskiljaktigheterna
mellan de kinesiska och ryska partierna vilka resulterade i Maos
radikala försök med folkkommunerna.
När Mao proklamerade igångsättandet av sin stora folkkommunreform sommaren 1958, blev detta en
verklig överraskning i Moskva.
Chrusjtjov och de ryska revisionisterna misstänkte tydligen inte Mao
för en sådan djärvhet och en så-
dan grad av självständighet i egenskap av kommunistisk ideolog och
partiledare. Denna överraskning
vittnar också om att redan vid
denna tidpunkt var kontakterna
mellan de ryska och kinesiska partierna betydligt försvagade.
462
Moskva har hittills aldrig erkänt
folkkommunreformen såsom en legitim reform inom ramen för den
kommunistiska läran. Enligt sovjetryska ideologer på revisionistiskt håll strider folkkommunerna
mot Lenins moderniserade ideologi,
den ideologi som efter Stalins död
blivit den enda rätta för Sovjet. Det
framgick också av resolutionen
från den urtima XXI. partikongressen 1959, då det påpekades, att
Lenin lärde, att ett underutvecklat
land inte kan övergå direkt till
kommunismen utan att först genomgå det s. k. socialistiska stadiet. Med detta menas att ett agrarland först måste industrialiseras
och socialiseras för att man skall
kunna tänka sig en övergång till
kommunismen. Maos folkkommunreform rubbade denna princip. Reformens ide var att övergå direkt
från den underutvecklade agrara
fasen till kommunismen med förbigående av det industrialiserade,
socialistiska stadiet.
Enligt sovjetideologerna ur Chrusjtjovs fraktion är Mao helt enkelt
en kättare som förvrängt Lenins
läror. Visserligen har ingen av de
bestämmande partimedlemmarna i
Sovjet givit uttryck för en sådan
åsikt. Mao är för mäktig, det kinesiska partiet en alltför stor faktor
att räkna med i världspolitiken för
att man i Moskva skulle vilja riskera något som skulle kunna åstadkomma en verklig brytning mellan
de båda partierna. Såväl Sovjets
som Kinas statliga intressen är
alltför kraftigt engagerade i vänskapsallians och samgående inom
östblocket för att meningsskiljaktigheter av sådan art skulle kunna
tillåtas spela någon roll särskilt
mot bakgrunden av tvångsföreställningarna om kommunistblockets
monolit. Därför gjorde man på
båda sidor – och gör fortfarande – alla tänkbara ansträngningar för att dölja och hemlighålla motsättningarna så långt det
går.
Men det har visat sig att det inte
går. Vem som helst som följer sovjetpressen har kunnat märka att
sedan hösten 1958 termen »folkkommuner» är bannlyst i spalterna. I artiklar och telegram från
Kina talar de ryska tidningarna
aldrig om folkkommunerna, en reform som utgjort den dominerande
processen under de senaste tre åren
i landet. Inte heller publicerar man
Mao Tse Tungs tal eller citerar honom. Sovjetpressen lämnar alltsedan denna tidpunkt inga informationer från det kinesiska partilivet
och undviker över huvud taget att
skildra den politiska utvecklingen i
landet på annat sätt än genom att
då och då publicera Peking-regeringens kommunike. Det behövs inte
mera för att man skall förstå, att
förhållandena mellan de båda partierna sedan 1958 är kyliga. De
bombastiska propagandafraserna
om sovjet-kinesisk vänskap, icke
understödda av bekantgjorda fakta,
räcker inte till för att dölja detta
faktum. Inte heller de kinesiska
diplomaterna i satellitstaterna försöker göra det.
Man har god anledning att anta,
att den underjordiska kampen och
de ömsesidiga infiltrationsförsöken
inte bara är tagna ur luften. Enligt
Formosa-kinesiska och japanska
källor utgör Moskvas infiltration
och intriger inom det kinesiska
partiet en permanent företeelse.
Dessa intriger har resulterat i Mao
Tse Tungs avgång från presidentposten vid årsskiftet 1958-1959, då
det första tecknet på böndernas
passiva motstånd mot folkkommunreformen ifrågasatte reformens vidare framgång. Peking förnekar visserligen konsekvent att
ett sådant motstånd finns och
skriver misslyckandet och förseningen med reformens införande
uteslutande på torkans och naturkatastrofernas konto. Alla utomstående observatörer är dock eniga
om att Mao föll på detta böndernas motstånd mer än på något
annat.
Till Maos efterträdare på presidentposten valdes en färglös marionettfigur, Liu-Shao-tsi, en kompromissfigur som kunde godkännas
även av oppositionen inom partiet,
vilken bildades i samband med de
växande svårigheterna vid reformens införande. Mao lämnade dock
denna statspost utan att upphöra
med att vara nummer l inom partiet. Men hans avgång från presidentposten tolkades som det första
tecknet på seger för den s. k. statsanhängarfraktionen.
463
Man vet inte hur mycket sanning
som ligger i versionen att det nu
inom det kinesiska partiet finns en
mäktig fraktion av s. k. statsanhängare. Det gäller yngre årgångar
inom partiets mellanskikt, mest bildade och tillhörande den statliga
byråkratien. Denna fraktion lär
skilja sig från Maos fraktion, vilken består av kompromisslösa
fanatiker och ideologer. I spetsen
för denna s. k. statsanhängarfraktion lär premiärminister Chou Enlai stå. Det är en fraktion som stöds
av Chrusjtjovs revisionister och
som kan kallas för den revisionistiska fraktionen inom det kinesiska
partiet.
Att Chou En-lai har stöd i
Moskva och behandlas bättre än
Mao framgår också av den ryska
pressen. Chou En-lai representerar
Kina som stat och med den kinesiska staten har Sovjet fortfarande
goda relationer, trots motsättningarna mellan partierna. Rykten
berättar att det var Chou En-lais
förtjänst att folkkommunreformen
övergått till ett mera liberaliserat
stadium och genomförs i långsammare tempo.
Om denna version innehåller
några sanningskorn, och troligen
gör den det, kan man förstå, att
Maos inställning till det ryska partiet måste ha försämrats. Moskva
understödjer en fraktion inom
hans parti som så småningom kan
bli konkurrent om makten. Mao är
medveten om att det ryska partiets
politik dikteras av Chrusjtjov och
464
det skulle vara underligt om Maos
personliga förhållande till Chrusjtjov skulle förbli oberört mot
bakgrunden av ovan skisserade utveckling. Alla tillgängliga rykten,
informationer och indicier talar om
att de personliga förhållandena
mellan Mao Tse och Chrusjtjov är
dåliga och gränsande till fientlighet.
Trots att folkkommunerna verkar vara ett väsentligt objekt i tvisten är det lätt att förstå, att de
verkliga motsättningarna går betydligt djupare. Maos försök med
folkkommuner hade som syfte att
påskynda förvandlingen av Kina
till stormakt och denna strävan
innebar hans avsikt att snarast
möjligt realisera den egna imperialistiska drömmen. Den skenbara
ideologiska tvisten om folkkommunerna och de personliga förhållandena mellan Mao och Chrusjtjov
kan inte dölja faktum att Sovjet
och Kina som två stormaktsbildningar har helt skilda imperieintressen. Rivaliteten dem emellan är
något självklart. I Moskva delar
man inte Kinas expansionsentusiasm, varken i riktning mot Formosa, Indokinesiska halvön, Tibet,
Indien eller Sibirien.
Detta illustrerades på ett drastiskt sätt 1958 då Kina försökte förbättra sina militära positioner mot
Formosa och eventuellt invadera
det. I början utgav man i Moskva
i detta sammanhang en deklaration
att Sovjetunionen ämnade ge Kina
oreserverat stöd för denna operation. Varje anfall mot Kina kommer att betraktas som anfall mot
själva Sovjetunionen och besvaras
med förkrossande styrka, hette det.
Man kunde förstå att Moskva inte
skulle komma att tveka att använda moderna atomvapen för den
händelse kampförhållandena skulle
komma att kräva det. Detta Chrusjtjovs högtidliga löfte förstod man
överallt som ett löfte att Sovjetunionen skulle bistå Kina med moderna vapen, åtminstone av samma
slag som motståndaren skulle komma att använda. Men då striderna
om kustöarna i Kina skärptes och
amerikanerna utrustade nationalkineserna med moderna luftvärnsraketer och andra vapen som stod
på gränsen mellan moderna och
konventionella, svek Chrusjtjov
Mao. Hittills vet man inte vilken
roll som i detta sammanhang spelades av en intervju, given till
Hongkong-pressen av en amerikansk amiral, befälhavare för en
eskader i Formosasundet Han förklarade, att han hade atomvapen
ombord och klara instruktioner
när de skulle användas. Det finns
många anledningar att anta, att
denna anspråkslösa intervju gjorde
större verkan i Moskva än John
Foster Dulles’ tal och diplomatnoter.
Det är uppenbart att Mao inte
kan glömma detta Chrusjtjovs löftesbrott. Mao var tvungen att rädda
ansiktet efter de stora ord han yttrat med adress till Chiang Kaishek. Denna räddning fick formen
:av det bisarra krig som fortsätter
ännu i dag, där kineserna måste
nöja sig med beskjutning av kustöarna på udda dagar mellan 12 och
6. Samtidigt utgav Chrusjtjov en
ny, ganska dunkelt formulerad
kommunike, av vilken framgick
ungefär följande: att Sovjets stöd
var menat i händelse av klar
aggression från imperialisternas
sida. Tydligen betraktade Chrusjtjov inte det kinesiska invasionsförsöket på Formosa som identiskt
med försvar »mot imperialisternas
aggressivitet». Det är klart, att
detta löftesbrott och denna helomvändning av Sovjet inte bidrog till
att öka Chrusjtjovs och Sovjets popularitet i Peking och gav anledning
för dogmatikerna till att ännu i
denna dag beskylla revisionisterna
och anhängare av koexistenspolitiken för att »de darrar i skräck inför imperialisterna». Detta Formosa-intermezzo måste också betraktas som ett skäl till ännu en
allvarlig spricka mellan Moskva
och Peking och mellan dogmaktikerna och revisionisterna i hela
östblocket.
Man har intrycket att sedan 1958
har meningsskiljaktigheterna mellan Sovjetunionen och Kina ökat,
inte bara då det gäller de direkta
förhållandena mellan de båda länderna utan också då det gäller den
gemensamma solidariteten i hela
östblockets politik utåt. Man har
skäl att tro att den ryska ekonomiska hjälpen till Kina är allt
.strängare ransonerad och hållen
465
inom avtalets ram utan hänsynstagande till Kinas växande ekonomiska svårigheter. Förmodligen
skulle Moskva vara benäget att öka
hjälpen till Kina på villkor att den
ryska kontrollen över den tekniska
hjälpens användning i Kina ökades.
På hösten 1959 föreslog Moskva
Kina att ansluta sig till Komekon,
vilket skulle innebära just denna
ökade Moskva-kontroll över den
kinesiska ekonomien, rustningarna
inbegripna. Men Mao vägrade. Följden var att Sovjet drog in nästan
alla sina tekniker, som vistades i
Kina, vilket framkallade stor sensation i västerländsk press. Detta
var en drastisk demonstration från
Sovjets sida, desto värre som den
inte kunde döljas för världen. Det
är inte osannolikt att Sovjetunionens strävan till kontroll över
Kinas ekonomi är förorsakad av
fruktan för en kinesisk atombomb.
Det är inte alldeles omöjligt för
Kina att trots allmän teknisk underlägsenhet skaffa sig en sådan.
Det går alltid att leja atomspecialister i Västern och det är inte heller omöjligt att på olaglig väg i
Västern inköpa den sorts maskiner
och teknisk utrustning som är nödvändiga för att utföra det första
experimentet. Det är kanske svå-
rare att improvisera då det gäller
vapenbärare för atomladdningar.
Men när ett stort land, trots sin
tekniska efterblivenhet, koncentrerar sina ansträngningar och investeringar på ett begränsat område
för att uppnå bestämda mål, är
466
mycket möjligt. I Sovjetunionen
vet man detta av egen erfarenhet.
Förmodligen skulle man i Moskva
inte ha något emot en kinesisk
atombomb – men under sin egen
kontroll, dvs. under sådana förhållanden att det kinesiska partiet
fullständigt kontrollerades av det
ryska. Beviset för att en sådan tanke
har existerat ligger däruti att Sovjetunionen 1955, således när förhållandena mellan de båda partierna ännu var idylliska, levererade en cyklotron för Alpha-partiklar på 25 miljoner elektrowolt
och en reaktor för tungt vatten
med en produktion av 10 000 kW,
vilken ännu fungerar nära Peking.
Kanske var det inte den enda leveransen av denna sort, ty man vet,
att andra reaktorer fungerar i
Mandsjuriet, Chung-King och i
provinsen Sian. Då kungjorde Kina
även sitt kärnvapenprograrn, vilket
skulle realiseras med hjälp av
ryska tekniker. Peking-regeringen
har upprepade gånger under de
senaste åren förkunnat att Kina
skall vara moget för det första
atomexperimentet först på hösten
1961. Mot bakgrunden av allt som
hänt mellan Sovjet och Kina efter
1955, kan man knappast värja sig
för tanken att de atomkrevader
som pågått i september 1961 i Sovjetunionen lika bra kan vara
adresserade till Peking och neutrala stater som till Västern.
Det är inte underligt att Moskvarevisionisterna inte är så förtjusta
i tanken att Peking-dogmatikerna,
med ett tredje världskrig på programmet, skall förfoga över ett eget
atomvapen. Enligt marskalk Titos
vittnesmål har Mao en gång sagt,
att om atombombkrig skulle förinta 300 miljoner kineser, så kan
den återstående delen av folket fullfölja Kinas politik och mission.
Kina är det enda land i världen
som har förutsättningar att ta riskerna av ett atomkrig och att
kunna hålla ut mot dess påfrestningar på grund av sitt stora territorium och sin befolkning. De rykten som mest härstammar från satellitstaterna om att Moskva försö-
ker bromsa den kinesiska rustningsindustrien på atomområdet
har därför stor sannolikhetsprägeL
De rysk-kinesiska motsättningarna är också lätta att observera på
det diplomatiska fältet utanför östblocket. Det är klart, att Moskva
upphört med att ivrigt arbeta för
Kinas intagande i FN och inte heller insisterade Sovjet någonsin på
allvar att få Kina med på ett toppmöte. Det ser ut som om Moskva
skulle vilja ha ett isolerat Kina.
Sedan sommaren 1959 har den sovjetryska diplornatien visat en
ovanlig aktivitet i sydöstra Asien.
Det är tydligt att Moskva försöker
närrna sig och förbättra sina relationer med randstaterna till Kina
sådana som Indien, Burma, Indonesien, Vietnam, Laos, Kambodja
och Siarn. Denna aktivitet har bemötts med en föraktfull tystnad
från Pekings sida. Det är inte osannolikt att man i Peking uppfattar
denna aktivitet som ett ryskt försök att politiskt omringa Kina. I
detta sammanhang är det märkligt
att under den pågående Laos-krisen är det Sovjet och inte Kina som
drar i trådarna. Chrusjtjov gjorde
1960 en resa till Indien, Burma och
Indonesien då alla dessa länder befann sig i aktuella konflikter med
Kina. Bland annat anlände han till
Djakarta då de 300 000 kinesiska
familjerna höll på att utvisas från
öriket. Det gällde det kinesiska
affärsskiktet, en politiskt inflytelserik folkgrupp i Indonesien. Det iskalla sätt, på vilket denna Chrusjtjov-resa kommenterades i Peking, kan ha sin förklaring i att
Chrusjtjov försökte närma Sovjetunionen till dessa länder på Kinas
bekostnad. Man minns också ryssarnas ställningstagande vid uppkomsten av gränskonflikten mellan
Indien och Kina. De tog inte Kinas
parii, lämnade inte sitt stöd till
något kinesiskt anspråk utan gav
tvärtom då Indien stor ekonomisk
hjälp. Att Sovjetunionen motverkar
ett närmande mellan Japan och
Kina är ett klart faktum, vilket
ännu en gång bekräftades under
Mikojans senaste resa till Japan i
augusti 1961.
Peking verkar vilja kompensera
sina politiska förluster i samband
med denna isolering med intensifierad expansion inom själva
östblocket bland satellitstaterna
och utanför Asien i de underutvecklade länder där Maos doktrin
verkar mera begriplig och mera
467
passande än den ryska kommunistdoktrinen. Det är klart, att ju
mera primitiva de ekonomiska förhållandena är i ett underutvecklat
land, desto mera attraktiv är Mao
Tse Tung med sina folkkommuner.
För politiker som är nära andligt
besläktade med stamhövdingar, utgör Mao Tse-istiska folkkommuner
ett färdigt recept på hur det skall
gå till att sammanpiska folk och
tvinga dem att arbeta, Detta förklarar att Mao Tse-ismen haft
framgångar i vissa balkanska satellitstater, främst i Albanien och
Bulgarien. Det är ett allmänt känt
faktum att ännu i dag är i Albanien det kinesiska inflytandet starkare än det sovjetryska och Pekings dogmatism begripligare än
Moskvas revisionism. Kinesiska
partiinstruktörer befinner sig nu
inom FLN-rörelsen i Algeriet, i Marocko, Jemen, på Kuba, i Brasilien,
Argentina och även i Kongo, där
de spelar en allt större roll kring
den kommunistiske vice premiärministern Gizenga i den folkfrontsregering, som skapats med hjälp
av Förenta Nationerna. För ett år
sedan fanns det allvarliga anledningar att tro, att även Ulbricht
inte var alldeles fri från Mao Tses
ideer om folkkommuner och att
han också gjorde blygsamma försök till vissa experiment i den vä-
gen under genomförande av jordbrukskollektiviseringen i östtyskland 1960.
Om att i Moskva dessa tecken på
Kinas självständighet på det ideo- 468
logiska expansionsområdet inom
och utanför östblocket uppfattas
som politiska element av första
klass vittnar förhållandet att det
är Chrusjtjov själv som leder Sovjetunionens politik mot Kina. Sovjets ambassadör till 1959 i Peking
var Judin, ett gammalt Kominformlejon. Han utnämndes strax efter
Stalins död av Molotov och hörde
tydligen inte hemma i Chrusjtjovs
koexistenspolitik. Judin var en
självständig herre med betydande
namn på det ideologiska området
och en representativ figur för de
ryska dogmatikernas fraktion.
Chrusjtjov sände hem honom och
utnämnde på hans plats en tredjerangsfigur, f. d. andre sekreteraren
i ukrainska partiet, Tjervonienko.
Detta hände då ryktena om växande personlig antagonism mellan
Mao och Chrusjtjov tilltagit. Båda
herrarna undviker nu att nämna
den andres namn i sina tal och
skrifter.
Trots att Kina är ojämförligt
svagare än Ryssland på det militär-ekonomiska området och måste
avstå från att realisera sin politik
med maktmedel bakom, har Mao
tydligen inte avstått från tanken
att tävla med Chrusjtjov om ledningen inom världskommunismen.
Hans vapen är av ideologisk art
och slagfältet utgöres av den plattform, där kampen mellan de
världsomfattande fraktionerna av
dogmatiker och revisionister utspelas. Under de senaste åren har det
visat sig att dogmatikerna flera
gånger har fått sporadisk övervikt
även i den ryska Centralkommitten.
Sådant är knappast tänkbart utan
Mao Tse Tungs medverkan. Vi
minns omständigheterna kring
Chrusjtjovs torpederande av toppmötet i Paris i maj 1960. Före
detta möte deklarerade Mao att
Kina inte skulle känna sig bundet
av någon avrustningsuppgörelse
med Västern i vilken Kina inte deltar. Man har all anledning att tro,
att det var dogmatikerna som segrade inom ryska CK på plenum den
4 maj 1960 och att som en följd
därav Chrusjtjov var tvungen att
realisera dogmatikernas politik
istället för revisionisternas koexistenspolitik, inom vilkens ram det
parisiska toppmötet låg. Intermezzot med U-2-planet, utgjorde bara
kamouflage för kursväxlingen.
Man har också intrycket, att dogmatikerna dominerar i Moskvas CK
också ungefär från juli-augusti
1961. Möjligen var det framgångarna med Titov-raketen och den
växande tron på sovjetrysk övermakt på kärnvapenområdet som
resulterade i dogmatikernas övervikt. Den politik som nu håller på
att realiseras i samband med Berlinfrågan ligger på den dogmatiska
fraktionens linje. Det är inte underligt att Pekings press och radio
med entusiasm godkände alla Chrusjtjovs och Ulbrichts drag i samband med spelet om Berlin.
De existerande motsättningarna
mellan Sovjetunionen och Kina
verkar ännu vara otillräckliga för
en brytning mellan de båda imperierna och ännu mera för några
slitningar mellan dem som stater
betraktade. Båda partierna lever
högt på en tvångsföreställning om
östblockets storlek och sammanhållning. Både i Moskva och Peking förstår man det propagandavärde som ligger i framhävaodet av
att östblocket omfattar 1 j 3 av hela
mänskligheten. Kina är utanför
östblocket endast en väldig, underutvecklad stat, berövad förmå-
gan att föra en stormaktspolitik
469
enbart på basis av 600 miljoner
fattiga kineser. I Moskva förstår
man, att utan Kina utgör Sovjet en
stat med 200 miljoners befolkning,
måttligt industrialiserad på de områden som inte hör till rustningarna, och dessutom en stat som i
händelse av brytning med Kina nå-
gon gång i framtiden kan bli invecklad i ett tvåfrontskrig. skilsmässa är alltså alltför riskabel. Om
det inte kan råda kärlek i äktenskapet, måste man ibland nöja sig
med ett resonemangsparti.
OCH KOMlVIUNIST-KINA
DÅ DET GÄLLER analyser av företeelser och händelseförlopp inom
kommunistvärlden, måste vi bygga
vårt resonemang på en rad osäkra
premisser, bestående av rykten,
tvivelaktiga insides-informationer,
lita på vår egen bedömning av
pressmaterial och en rad andra,
osäkra källor. Vi får så gott som
aldrig hjälp i form av någon officiell bekräftelse på våra spekulationsslutsatser. Ämnet är tabu i
kommunistvärlden och diskuteras
där bakom många väl stängda dörrar. Ofta måste vi också räkna med
en medveten desinformationsverksamhet från kommunistsidan. Både
i Sovjetunionen och Kina är man
medveten om problemets stora vikt
även för Västerlandet och därför
sparar varken Peking eller Moskva
på ansträngningarna att rubba våra
spekulativa resonemangs cirklar.
I praktiken har man inget annat
val än att acceptera de förhållanden, under vilka våra försök till
analys måste äga rum. Om Sovjetunionen vet vi mera än om Kina,
järnridån har visat sig vara mindre
effektiv än bamburidån. Allt vad
vi vet om förhållandet RysslandKina från Pekings håll, måste vi
Au jur. mag. T. NORWID
behandla om möjligt ännu försiktigare än vad vi vet från Moskva.
Det kinesiska partiet har ärvt den
asiatiska diplomatiens traditioner,
där sanningen är en oväsentlig sak
för den, som har makten. Peking
räknar ännu mindre än Moskva
med sanningshalten i diplomatiska
noter, officiella kommunikeer eller
offentlig statistik. Kineserna har
inga skrupler att i dag förneka vad
som var sanning och trosbekännelse i går. Detta gäller också statistik, vilket kraftigt försvårar bedömningen av inrikesutvecklingen
i Mittens rike.
Det är uppenbart, att det finns
allvarliga intressemotsättningar
mellan de båda imperierna. Men
båda länderna är kommunistiska
och detta betyder att i båda länderna maktens och de regerandes
centra monopoliseras av partitopparna. Följden är att varje tvist
och intressemotsättning kommer
fram på partiplanet och yttrar sig
i form av konflikter på de ideologiska områdena. Därför är det viktigt att hålla i minnet att den
sovjet-kinesiska konflikten uteslutande är en partikonflikt då det
gäller formen. Båda sidorna anstränger sig för att bibehålla det
yttre skenet av att konflikten inte
berör förhållandena på den statliga
linjen.
Det kinesiska partiets kärna består av kommunister, utbildade i
Sovjet under Lenins och Stalins
tid. Intill maktövertagandet 1949
bestod det kinesiska partiet av aktivt kämpande revolutionärer med
vapen i hand. Därför är det kinesiska partiet det mest militariserade partiet i världen och här kommer in i spelet inte bara det kommunistiska disciplinbegreppet utan
också det asiatiska dyrkandet av
makten.
Det kinesiska partiets historia
skiljer sig betydligt från andra
partiers historia. Det har fått relativt liten hjälp från Sovjetunionens
sida i sin utveckling. Ännu 1945
satsade Stalin mera på Chiang Kaishek än på Mao Tse Tung. Kina
har i ännu högre grad än Sovjetunionen saknat industriproletariatet; därför var Stalin tveksam om
leninismens principer överhuvudtaget kunde tillämpas i den kinesiska revolutionens fall. Det är
utan tvivel Mao Tse Tungs förtjänst att han skapat sin egen revolutionslära, byggd på sätt och vis
på Marx’ och Lenins principer för
ett underutvecklat agrarland som
saknar industriproletariat. Skillnaden mellan den kinesiska och ryska
kommunismen är således fundamental. Grovt sagt motsvarar den
industrialiseringsgraden mellan Sovjet och Kina. Följden är att Maos
32- 61164078 Svensk Tidskrift H.10 1961
455
lära mest liknar Lenins på det utvecklingsstadium då Ryssland också övervägande var ett agrarland.
Den ryska kommunismen har utvecklats tillsammans med landets
industrialisering och det är klart,
att vissa föråldrade Leninprinciper
måste revideras och tolkas på nytt
för att motsvara realiteterna i den
ryska kommuniststatens evolution.
Däremot passade – och passar
fortfarande utmärkt – en del av
Lenins dogmer för den kinesiska
kommunismen i landets nuvarande
utvecklingsstadium.
Detta förklarar uppkomsten av
två samtidiga stora fraktioner i
hela kommunistvärlden: dogmatiker och revisionister. Den dogmatiska ideologien bygger på principen om världsproletariatets enighet och revolutionens oundviklighet och utgjorde huvudparollen vid
den ryska revolutionens utbrott
1917. Trots att Lenins gamla garde
har marscherat ut från scenen,
finns det ännu i Sovjetunionen
ganska gott om dogmatiker. Vad
beträffar utrikespolitiken kan dogmatikernas åsikter framställas på
följande sätt: a) Målet är att skapa
en världsomfattande union av Sovjetrepubliker på så kort tid som
möjligt. b) Inom denna union
skall den ledande rollen tillhöra de
sovjetryska partiledarna. c) De
mänskliga element, som skall
hjälpa till att uppnå målet, är kommunistpartierna utanför östblocket, vilka samarbetar med en rad
mäktiga antifascistiska ungdoms- 456
organisationer inom landets proletariat. Detta maskineri skall
åtnjuta militärt, polisiärt, finansiärt och diplomatiskt stöd frän
den redan existerande »världsrevolutionsbasen» i Sovjet och östblocket. d) Taktiken bestär i en direkt
erövring av nya territorier med
hjälp av de lokala kommunistpartierna och deras stridskrafter. Efter
erövringen uppstår på dessa territorier nya kommuniststater. Det
finns ingen medelväg mellan kommunismen och kapitalismen, stater
och befolkningsgrupper som inte
tillhör kommunistlägret betraktas
som fiender. e) Dogmatikerna
accepterar tesen att i linje med
detta program är ett tredje världskrig oundvikligt, men tidpunkten
och platsen för krigsutbrottet bör
väljas av kommunistsidan på det
för denna mest fördelaktiga sättet.
Det räcker att göra sig bekant med
detta dogmatiska utrikespolitiska
program för att man skall förstå, att
det förkunnas inte bara i Peking
utan också bland andra ortodoxt
tänkande kommunister inom hela
östblocket och att dogmatikerna utgör någon sorts anhängare av en
kämpande kommunism. Det ligger i
sakens natur att bland dogmatikerna finns ett relativt stort inslag
av militärer. Därför måste man ha
klart för sig, att då man i Västern
säger, att Kinas eller de s. k. marskalkernas inflytande har ökat i
Moskva, så betyder det helt enkelt
att den dogmatiska fraktionen i
Sovjet och hela östblocket för tillfället har övertaget, vilket yttrar sig
i en inte mindre tillfällig majoritet
i ryska CK.
Den s. k. revisionismen har uppstätt inom det ryska partiets bildade och privilegierade skikt under
övervägande inflytande av de s. k.
teknokraterna. Mänga av dessa kom
under krigsåren och därefter i beröring med Västern och har fått
klart för sig, att dogmatikernas
program för världserövring är alltför primitivt i förhällande till de
framsteg som kapitalismen gjort
efter Marx’ och Lenins tid. Till
revisionisterna hör nu majoriteten
av partiets och statens höga byrå-
krati, vilken är benägen att föra en
utrikespolitik som stabiliserar deras privilegier utan att de behöver
avsäga sig kommunismens slutmål,
vilket är detsamma som dogmatikernas.
Revisionisternas program kan
sammanfattas i följande punkter~
a) skapandet av en världsomfattande union av kommunistrepubliker är för schematiskt och orealistiskt. Man bör föra en utrikespolitik frän det konkreta utgångsläge
som nu finns i världen och man
bör sträva efter mäl som är uppnåeliga för de båda närmast kommande generationerna. b) Först
och främst bör världen vara uppdelad i två maktsfärer, USA och
Sovjet. c) Sovjetstaten och hela
östblocket bör genomgå en grundlig politisk, ekonomisk och ideologisk konsolidering. d) Den ickekommunistiska världen bör utsättas för en politisk och ekonomisk
subversiv aktivitet med påföljd att
USA :s maktsfär successivt skall
krympa. stater, liggande inom
USA :s maktsfär, bör först neutraliseras innan de ansluts till kommunistblockeL e) I hela världen och
särskilt i USA :s maktsfär bör uppbyggas internationella vänsterbetonade organisationer, vilka i realiteten förvaltas av kommunisterna
och fjärrstyrs från Moskva. f) Huvudmålet på halva vägen är att åt
Sovjet säkra platsen som den
största och starkaste makten i världen, minska USA :s maktsfär och
isolera den till dess eget territorium. g) Det mänskliga element,
som revisionisterna vill använda i
den fria världen, skiljer sig från
det som dogmatikerna vill stödja
sig på. Det är inte kommunistpartierna eller de professionella revolutionärerna utan pacifister, neutralister och alla slag av vänsterelement, vilka är beredda att samarbeta med kommunisterna.
Revisionisterna behåller principen med kommunistpartiets hegemoni över de samarbetande politiska organisationerna utanför östblocket. Revisionisternas taktik utgår ur principen att ett nytt världskrig, som blir ett kärnvapenkrig,
bör undvikas och att kommunistvärlden måste anpassa sina metoder till detta mål. Det var Chrusjtjov som kallade denna taktik för
den fredliga koexistenspolitiken
utan att dölja att det här är fråga
enbart om taktik. Koexistensen be- 457
tyder en fortsatt och skärpt klasskamp i hela världen och effektiv
kommunistaggression mot den fria
världen, och en politik där riskerna
för en direkt militär sammanstötning är begränsade.
Av denna framställning av de
båda stora fraktionernas inställning till kommunismens expansionstaktik kan man se, att det
väsentligaste är, att dogmatikernas
tidtabell för världserövringen är
betydligt kortare än revisionisternas. Det är också lätt att förstå, att
de dogmatiska revolutionärerna i
Peking har bråttom för att kunna
njuta frukterna av sin makt och att
realisera sitt världserövrings program redan i deras egen tid. Men
Kina som folk och stat betraktat är
inte någon makt som ensam kan
försöka sig på att realisera detta
program. Vad Mao Tse Tung och
Peking kan är att utöva sitt inflytande bland dogmatiska fraktioner
inom östblocket för att på denna
väg påverka Sovjetmaktens utrikespolitik.
Men Mao Tse Tung vill inte försona sig med Kinas svaghet. Han
förstår att hans inflytande skulle
bli större om Kina förfogade över
modern krigsindustri och arme på
kortast möjliga tid. Denna Maos
strävan ligger till grund för den
rysk-kinesiska konflikten, vilken
började utspelas 1956 för att skärpas betydligt efter 1958. Konflikten
inleddes med Chrusjtjovs hemliga
tal på partikongressen i Moskva
1956, då stalinmyten störtades.
458
Detta var en otrevlig händelse för
Mao, ty avskaffandet av personkulten i Sovjet kunde underminera
hans egen position i Kina. Därför
erkände Peking aldrig avstaliniseringen. Stalin dyrkas fortfarande i
hela landet med alla hedersbetygelser som den ende kommunisten,
jämförbar med Mao. Av allt att
döma var avstaliniseringen det
första tvisteämnet mellan de båda
partierna. Det är troligast att avstaliniseringen, vilken i Peking betraktades som revisionisternas seger, piskade upp Maos ambitioner
att för Kina uppnå en högre grad
av oberoende gentemot Sovjetunionen på det ekonomiska och militära området. Dessa ambitioner tog
sig uttryck i införandet av folkkommunreformen i Kina 1958.
Till och med 1949 var Kina till
90 % ett agrarland. I detta avseende
skiljde det sig dock väsentligt från
Ryssland av 1917. I Tsarryssland
levde endast 65% av befolkningen
av jordbruk, där fanns en rätt utvecklad industri. En sovjetrysk
bonde hade en betydligt högre standard än en kinesisk, trots att den
ryske muzjikens nivå i Europa betraktades som fattigdomens botten. Det stod från början klart för
Mao att han hade ett annat utgångsläge än Lenin i Ryssland vid
maktövertagandet. Han förstod att
i ett så utpräglat agrarland som
Kina är industrialiseringen ett
annat problem än i de länder som
redan har en industri och en arbetarklass att tala om. Han förstod,
att Kinas väg till kommunismen
måste bli annorlunda än SovjetRysslands och att industrialiseringen och statsmakten måste
bygga på andra faktorer än i Ryssland, där man hade möjlighet att
acceptera Marx’ och Lenins doktriner, vilka i verkligheten härstammar från den industrialiserade
Västern.
För att fatta sig kort kan man
säga, att industrialiseringen i Sovjetunionen ägde rum genom kapitaliseringen av värden som berövades bönderna. Detta var den egentliga iden i den av Stalin mellan
1930 och 1933 genomförda jordbrukskollektiviseringen. Man vet
vilka maktmedel och vilka grymheter som då måste användas av
den statliga apparaten för att
tvinga de ryska bönderna att avstå
från en del av sina brödkakor.
Men den kinesiske bonden hade
ännu mindre att avstå från än den
ryske. Därför måste ännu hårdare
medel komma till användning då
man fråntog honom en del av hans
inte alltför välfyllda risskål, vilken
behövdes till investering i den långsamma industrialiseringsprocessen.
Trots sitt gynnsammare utgångsläge behövde Sovjetunionen sex
stycken femårsplaner för att bygga
upp den moderna industrimakten.
Om kineserna begagnade sig av
samma väg, skulle det för dem ta
betydligt längre tid. Men kineserna
har bråttom, partiet vill inte arbeta
enbart till de kommande generationernas nytta. Mao har förstått
detta och utformat sin egen lära
för att kunna påskynda Kinas ekonomiska utveckling och militära
makt. Det spelade ingen roll vilka
medel som måste komma till användning vid realiseraodet av
denna teori. Om Sovjet för sin
industrialisering offrade omkring
20 miljoner människoliv i olika
former av tvångsarbete, så hade
Kina med sin befolkning råd att
offra 100 miljoner och mera. Kinas
befolkning ökar årligen med ett antal människor, som är dubbelt så
stort som hela Sveriges befolkning.
Inte heller behövde kommunisterna
ta hänsyn till folkets opinion, standard eller levnadssätt.
Med utgångspunkt från dessa
principer har Mao utarbetat sin
teori om folkkommuner som han
under de senaste tre åren försökt
införa i Kina, av allt att döma utan
framgång. Reformens principer var
följande: expropriering av all jord,
förflyttning av folk till kollektiva
bostäder, kasernisering av livet,
införande av militär organisation
inom hela folket, organiserande av
arbetsgrupper med militär disciplin, standardsänkning, splittring
av familjelivet och kollektiv barnuppfostran, likvidering av hela
bondeklassen som sådan och dess
förvandlande till slavliknande proletärer.
Före reformen hade Kina en obetydlig arbetarklass, mycket liten i
jämförelse med hela folkmängden.
Denna klass var otillräcklig för att
kunna bli en politisk faktor av for- 459
mat och underlag för de makthavande. Till detta måste tilläggas att
Kina har en fruktansvärd brist
inte bara på intellektuellt kapital,
särskilt i tekniskt och ekonomiskt
avseende, utan överhuvud taget.
Ledningen för det kinesiska partiet
stödjer sig på i det närmaste 14
miljoner partimedlemmar, av vilka
mer än hälften är analfabeter. Enligt officiella Peking-statistiker
finns det fortfarande mera än 80%
analfabeter i landet. Det är svårt
att förvandla en analfabet till en
ordentlig byråkrat, tekniker eller
kvalificerad arbetare. Bland de läsoch skrivkunniga kineserna utgörs
större delen av den gamla kinesiska intelligentian, ofta högt kvalificerad men ganska sällan besjälad
av marxismen och ännu mindre av
Mao Tse-ismen.
För att reformen skulle ha haft
utsikter att lyckas behövdes hela
folkets medverkan och betydande
organisatoriska prestationer, för
vilka förutsättningar saknades. Det
var på dessa faktorer som reformen i verkligheten föll. Men skylten står kvar och vittnar om att
Mao Tse Tung bestämt sig för att
reformen betraktas som genomförd, om inte på annat sätt så på
papperet.
Reformens genomförande påbörjades sommaren 1958. I slutet av
detta år var redan enligt trovärdiga vittnesmål 35% av åkerjorden införlivad i de nya folkkommunerna. I slutet av 1960 talade
Pekingtidningarna om 95 %.
460
Enligt de rykten som nått oss
via Japan och Hongkong var böndernas motstånd så kraftigt redan
vid årsskiftet 1959-1960 att reformens genomförande bromsades.
En del av de nya folkkommunerna
upplöste sig själv, en del vägrade
att fungera. På våren 1960 rådde
i många provinser i Kina fullständigt kaos. Hungersnöd utbröt inte
endast i städerna utan även på
landsbygden. Torkan och naturkatastroferna under 1960 och 1961
försämrade läget ytterligare. Miljoner kineser vandrade på vägarna
från provins till provins på jakt
efter något ätbart. Hela systemet
sattes i gungning, men partiet
kunde trots allt hålla befolkningen
under kontroll med hjälp av både
terror och eftergifter. Redan så
tidigt som 1960 modifierades folkkommunernas ursprungliga bestämmelser och uppmjukades i
många provinser. Vanligt familjeliv blev åter tillåtet, matransonerna
minskades men distributionen förbättrades. Såvitt man vet påminner
folkkommunerna nu mest om de
ryska kolchozerna. Partiet visade
sig vara oförmöget att övervinna
böndernas passiva motstånd. Terrorn har sina gränser – när det
inte mera är värt att leva, förlorar
terrorn sin verkningskraft. I
många folkkommuner har ett läge
uppstått, där kineserna föredragit
att bli skjutna framför att gå ut i
arbetet. Mao besegrades tydligen av
de psykologiska faktorerna i människonaturen som han, i egenskap
av trogen kommunist och marxist,
inte räknade med. Det nuvarande
läget i Kina är katastrofalt. Vi vet
att i Kina råder hungersnöd, att
matransonerna minskats under
existensminimum (till mellan 600-
900 kal. per dag), att landet försatt sig i stora skulder i samband
med import av brödsäd från Canada och Australien. Landet är
bankrutt. Den kinesiska valutans
köpkraft har sedan 1958 minskat
med 50-60%. Peking har inte råd
att betala de löpande skulderna och
räntan till Sovjetunionen, vilket
officiellt bekräftats i den ryska
pressen.
Att detta läge uppväcker en viss
skadeglädje bland Moskva-revisionisterna är ställt utom alla tvivel.
De kinesiska ambitionerna att
snabbt bli en stormakt och att gå
på egna vägar till kommunismen
kunde inte ses med blida ögon av
sovjetpartiet. Den ordning som
rådde under Stalins tid i östblocket
hade rubbats efter hans död av
Mao Tse Tungs ambitioner. Ända
till det koreanska krigets avslutning betraktades Kina av Moskva
som den största satellitstaten –
men dock som satellit. Det är tillräckligt att läsa ryska tidningar
från denna epok för att man skall
få klart för sig denna sak. Stalin
var den obestridlige ledaren för
världskommunismen och hans auktoritet erkändes reservationslöst av
Mao. Däremot var sådana stalinepigoner som Molotov, Malenkov,
Chrusjtjov etc. i Maos ögon enbart
den verklige despotens tjänare och
hejdukar. Mao var långtifrån benägen att erkänna deras auktoritet
på det ideologiska området. Det var
också mot denna bakgrund som
förhållandet mellan det sovjetryska
och det kinesiska partiet successivt
försämrades. Efter 1956 började
Mao på allvar visa pretentioner på
att bli världskommunismens förste
självständige teoretiker. Efter Stalins död fanns ingen ideologisk
konkurrent vare sig i Sovjet eller
någonstans i östblocket som kunde
jämföras med Mao.
De ryska kommunisterna är realister, inte enligt asiatiska men enligt europeiska begrepp. De kunde
utåt framställa Kina som en stormakt för att stärka propagandan
kring östblockets styrka men samtidigt visste de utmärkt väl, att
Kina både ur ekonomisk och militär synpunkt inte är någon modern
stormakt och ännu har lång väg
framför sig innan det blir det. I den
värld vi lever i bildar 600 miljoner
fattiga och undernärda människor
ingen makt som kan utgöra ett
effektivt underlag för en världsomfattande politik. Först måste Kina
bygga upp sin industri, framför
allt rustningsindustrien, för att
kunna bli en faktor på världsarenan. Utan fabriker, maskiner,
arbetarklass och vapen är Kina
inte någon stormakt. Kinas stålproduktion var ännu 1959 av samma
storleksordning som Benelux’, metallindustrien inte mycket större
än i Polen, elkraftsproduktionen
461
översteg inte nämnvärt Sveriges och
dessutom var Kinas framtida industrialisering direkt beroende av
sovjetrysk hjälp framför allt vad
beträffar tekniskt intellektuellt
kapital. För bolsjevikerna är produktionssiffrorna och inte de politiska ambitionerna avgörande.
Dessutom ligger det inte alls och
kan inte ligga i sovjetimperiets intresse att i dess grannskap i Asien
en stormakt plötsligt uppstår med
skilda intressen innan Sovjets position stärktes så pass mycket att
Moskva kan utöva diktat mot hela
världen. Moskva går gärna med på
Kinas successiva och långsamma
modernisering, industrialisering
och upprustning men har aldrig
visat någon större benägenhet att
påskynda dessa processer. Detta
utgjorde också en bakgrund till de
växande meningsskiljaktigheterna
mellan de kinesiska och ryska partierna vilka resulterade i Maos
radikala försök med folkkommunerna.
När Mao proklamerade igångsättandet av sin stora folkkommunreform sommaren 1958, blev detta en
verklig överraskning i Moskva.
Chrusjtjov och de ryska revisionisterna misstänkte tydligen inte Mao
för en sådan djärvhet och en så-
dan grad av självständighet i egenskap av kommunistisk ideolog och
partiledare. Denna överraskning
vittnar också om att redan vid
denna tidpunkt var kontakterna
mellan de ryska och kinesiska partierna betydligt försvagade.
462
Moskva har hittills aldrig erkänt
folkkommunreformen såsom en legitim reform inom ramen för den
kommunistiska läran. Enligt sovjetryska ideologer på revisionistiskt håll strider folkkommunerna
mot Lenins moderniserade ideologi,
den ideologi som efter Stalins död
blivit den enda rätta för Sovjet. Det
framgick också av resolutionen
från den urtima XXI. partikongressen 1959, då det påpekades, att
Lenin lärde, att ett underutvecklat
land inte kan övergå direkt till
kommunismen utan att först genomgå det s. k. socialistiska stadiet. Med detta menas att ett agrarland först måste industrialiseras
och socialiseras för att man skall
kunna tänka sig en övergång till
kommunismen. Maos folkkommunreform rubbade denna princip. Reformens ide var att övergå direkt
från den underutvecklade agrara
fasen till kommunismen med förbigående av det industrialiserade,
socialistiska stadiet.
Enligt sovjetideologerna ur Chrusjtjovs fraktion är Mao helt enkelt
en kättare som förvrängt Lenins
läror. Visserligen har ingen av de
bestämmande partimedlemmarna i
Sovjet givit uttryck för en sådan
åsikt. Mao är för mäktig, det kinesiska partiet en alltför stor faktor
att räkna med i världspolitiken för
att man i Moskva skulle vilja riskera något som skulle kunna åstadkomma en verklig brytning mellan
de båda partierna. Såväl Sovjets
som Kinas statliga intressen är
alltför kraftigt engagerade i vänskapsallians och samgående inom
östblocket för att meningsskiljaktigheter av sådan art skulle kunna
tillåtas spela någon roll särskilt
mot bakgrunden av tvångsföreställningarna om kommunistblockets
monolit. Därför gjorde man på
båda sidor – och gör fortfarande – alla tänkbara ansträngningar för att dölja och hemlighålla motsättningarna så långt det
går.
Men det har visat sig att det inte
går. Vem som helst som följer sovjetpressen har kunnat märka att
sedan hösten 1958 termen »folkkommuner» är bannlyst i spalterna. I artiklar och telegram från
Kina talar de ryska tidningarna
aldrig om folkkommunerna, en reform som utgjort den dominerande
processen under de senaste tre åren
i landet. Inte heller publicerar man
Mao Tse Tungs tal eller citerar honom. Sovjetpressen lämnar alltsedan denna tidpunkt inga informationer från det kinesiska partilivet
och undviker över huvud taget att
skildra den politiska utvecklingen i
landet på annat sätt än genom att
då och då publicera Peking-regeringens kommunike. Det behövs inte
mera för att man skall förstå, att
förhållandena mellan de båda partierna sedan 1958 är kyliga. De
bombastiska propagandafraserna
om sovjet-kinesisk vänskap, icke
understödda av bekantgjorda fakta,
räcker inte till för att dölja detta
faktum. Inte heller de kinesiska
diplomaterna i satellitstaterna försöker göra det.
Man har god anledning att anta,
att den underjordiska kampen och
de ömsesidiga infiltrationsförsöken
inte bara är tagna ur luften. Enligt
Formosa-kinesiska och japanska
källor utgör Moskvas infiltration
och intriger inom det kinesiska
partiet en permanent företeelse.
Dessa intriger har resulterat i Mao
Tse Tungs avgång från presidentposten vid årsskiftet 1958-1959, då
det första tecknet på böndernas
passiva motstånd mot folkkommunreformen ifrågasatte reformens vidare framgång. Peking förnekar visserligen konsekvent att
ett sådant motstånd finns och
skriver misslyckandet och förseningen med reformens införande
uteslutande på torkans och naturkatastrofernas konto. Alla utomstående observatörer är dock eniga
om att Mao föll på detta böndernas motstånd mer än på något
annat.
Till Maos efterträdare på presidentposten valdes en färglös marionettfigur, Liu-Shao-tsi, en kompromissfigur som kunde godkännas
även av oppositionen inom partiet,
vilken bildades i samband med de
växande svårigheterna vid reformens införande. Mao lämnade dock
denna statspost utan att upphöra
med att vara nummer l inom partiet. Men hans avgång från presidentposten tolkades som det första
tecknet på seger för den s. k. statsanhängarfraktionen.
463
Man vet inte hur mycket sanning
som ligger i versionen att det nu
inom det kinesiska partiet finns en
mäktig fraktion av s. k. statsanhängare. Det gäller yngre årgångar
inom partiets mellanskikt, mest bildade och tillhörande den statliga
byråkratien. Denna fraktion lär
skilja sig från Maos fraktion, vilken består av kompromisslösa
fanatiker och ideologer. I spetsen
för denna s. k. statsanhängarfraktion lär premiärminister Chou Enlai stå. Det är en fraktion som stöds
av Chrusjtjovs revisionister och
som kan kallas för den revisionistiska fraktionen inom det kinesiska
partiet.
Att Chou En-lai har stöd i
Moskva och behandlas bättre än
Mao framgår också av den ryska
pressen. Chou En-lai representerar
Kina som stat och med den kinesiska staten har Sovjet fortfarande
goda relationer, trots motsättningarna mellan partierna. Rykten
berättar att det var Chou En-lais
förtjänst att folkkommunreformen
övergått till ett mera liberaliserat
stadium och genomförs i långsammare tempo.
Om denna version innehåller
några sanningskorn, och troligen
gör den det, kan man förstå, att
Maos inställning till det ryska partiet måste ha försämrats. Moskva
understödjer en fraktion inom
hans parti som så småningom kan
bli konkurrent om makten. Mao är
medveten om att det ryska partiets
politik dikteras av Chrusjtjov och
464
det skulle vara underligt om Maos
personliga förhållande till Chrusjtjov skulle förbli oberört mot
bakgrunden av ovan skisserade utveckling. Alla tillgängliga rykten,
informationer och indicier talar om
att de personliga förhållandena
mellan Mao Tse och Chrusjtjov är
dåliga och gränsande till fientlighet.
Trots att folkkommunerna verkar vara ett väsentligt objekt i tvisten är det lätt att förstå, att de
verkliga motsättningarna går betydligt djupare. Maos försök med
folkkommuner hade som syfte att
påskynda förvandlingen av Kina
till stormakt och denna strävan
innebar hans avsikt att snarast
möjligt realisera den egna imperialistiska drömmen. Den skenbara
ideologiska tvisten om folkkommunerna och de personliga förhållandena mellan Mao och Chrusjtjov
kan inte dölja faktum att Sovjet
och Kina som två stormaktsbildningar har helt skilda imperieintressen. Rivaliteten dem emellan är
något självklart. I Moskva delar
man inte Kinas expansionsentusiasm, varken i riktning mot Formosa, Indokinesiska halvön, Tibet,
Indien eller Sibirien.
Detta illustrerades på ett drastiskt sätt 1958 då Kina försökte förbättra sina militära positioner mot
Formosa och eventuellt invadera
det. I början utgav man i Moskva
i detta sammanhang en deklaration
att Sovjetunionen ämnade ge Kina
oreserverat stöd för denna operation. Varje anfall mot Kina kommer att betraktas som anfall mot
själva Sovjetunionen och besvaras
med förkrossande styrka, hette det.
Man kunde förstå att Moskva inte
skulle komma att tveka att använda moderna atomvapen för den
händelse kampförhållandena skulle
komma att kräva det. Detta Chrusjtjovs högtidliga löfte förstod man
överallt som ett löfte att Sovjetunionen skulle bistå Kina med moderna vapen, åtminstone av samma
slag som motståndaren skulle komma att använda. Men då striderna
om kustöarna i Kina skärptes och
amerikanerna utrustade nationalkineserna med moderna luftvärnsraketer och andra vapen som stod
på gränsen mellan moderna och
konventionella, svek Chrusjtjov
Mao. Hittills vet man inte vilken
roll som i detta sammanhang spelades av en intervju, given till
Hongkong-pressen av en amerikansk amiral, befälhavare för en
eskader i Formosasundet Han förklarade, att han hade atomvapen
ombord och klara instruktioner
när de skulle användas. Det finns
många anledningar att anta, att
denna anspråkslösa intervju gjorde
större verkan i Moskva än John
Foster Dulles’ tal och diplomatnoter.
Det är uppenbart att Mao inte
kan glömma detta Chrusjtjovs löftesbrott. Mao var tvungen att rädda
ansiktet efter de stora ord han yttrat med adress till Chiang Kaishek. Denna räddning fick formen
:av det bisarra krig som fortsätter
ännu i dag, där kineserna måste
nöja sig med beskjutning av kustöarna på udda dagar mellan 12 och
6. Samtidigt utgav Chrusjtjov en
ny, ganska dunkelt formulerad
kommunike, av vilken framgick
ungefär följande: att Sovjets stöd
var menat i händelse av klar
aggression från imperialisternas
sida. Tydligen betraktade Chrusjtjov inte det kinesiska invasionsförsöket på Formosa som identiskt
med försvar »mot imperialisternas
aggressivitet». Det är klart, att
detta löftesbrott och denna helomvändning av Sovjet inte bidrog till
att öka Chrusjtjovs och Sovjets popularitet i Peking och gav anledning
för dogmatikerna till att ännu i
denna dag beskylla revisionisterna
och anhängare av koexistenspolitiken för att »de darrar i skräck inför imperialisterna». Detta Formosa-intermezzo måste också betraktas som ett skäl till ännu en
allvarlig spricka mellan Moskva
och Peking och mellan dogmaktikerna och revisionisterna i hela
östblocket.
Man har intrycket att sedan 1958
har meningsskiljaktigheterna mellan Sovjetunionen och Kina ökat,
inte bara då det gäller de direkta
förhållandena mellan de båda länderna utan också då det gäller den
gemensamma solidariteten i hela
östblockets politik utåt. Man har
skäl att tro att den ryska ekonomiska hjälpen till Kina är allt
.strängare ransonerad och hållen
465
inom avtalets ram utan hänsynstagande till Kinas växande ekonomiska svårigheter. Förmodligen
skulle Moskva vara benäget att öka
hjälpen till Kina på villkor att den
ryska kontrollen över den tekniska
hjälpens användning i Kina ökades.
På hösten 1959 föreslog Moskva
Kina att ansluta sig till Komekon,
vilket skulle innebära just denna
ökade Moskva-kontroll över den
kinesiska ekonomien, rustningarna
inbegripna. Men Mao vägrade. Följden var att Sovjet drog in nästan
alla sina tekniker, som vistades i
Kina, vilket framkallade stor sensation i västerländsk press. Detta
var en drastisk demonstration från
Sovjets sida, desto värre som den
inte kunde döljas för världen. Det
är inte osannolikt att Sovjetunionens strävan till kontroll över
Kinas ekonomi är förorsakad av
fruktan för en kinesisk atombomb.
Det är inte alldeles omöjligt för
Kina att trots allmän teknisk underlägsenhet skaffa sig en sådan.
Det går alltid att leja atomspecialister i Västern och det är inte heller omöjligt att på olaglig väg i
Västern inköpa den sorts maskiner
och teknisk utrustning som är nödvändiga för att utföra det första
experimentet. Det är kanske svå-
rare att improvisera då det gäller
vapenbärare för atomladdningar.
Men när ett stort land, trots sin
tekniska efterblivenhet, koncentrerar sina ansträngningar och investeringar på ett begränsat område
för att uppnå bestämda mål, är
466
mycket möjligt. I Sovjetunionen
vet man detta av egen erfarenhet.
Förmodligen skulle man i Moskva
inte ha något emot en kinesisk
atombomb – men under sin egen
kontroll, dvs. under sådana förhållanden att det kinesiska partiet
fullständigt kontrollerades av det
ryska. Beviset för att en sådan tanke
har existerat ligger däruti att Sovjetunionen 1955, således när förhållandena mellan de båda partierna ännu var idylliska, levererade en cyklotron för Alpha-partiklar på 25 miljoner elektrowolt
och en reaktor för tungt vatten
med en produktion av 10 000 kW,
vilken ännu fungerar nära Peking.
Kanske var det inte den enda leveransen av denna sort, ty man vet,
att andra reaktorer fungerar i
Mandsjuriet, Chung-King och i
provinsen Sian. Då kungjorde Kina
även sitt kärnvapenprograrn, vilket
skulle realiseras med hjälp av
ryska tekniker. Peking-regeringen
har upprepade gånger under de
senaste åren förkunnat att Kina
skall vara moget för det första
atomexperimentet först på hösten
1961. Mot bakgrunden av allt som
hänt mellan Sovjet och Kina efter
1955, kan man knappast värja sig
för tanken att de atomkrevader
som pågått i september 1961 i Sovjetunionen lika bra kan vara
adresserade till Peking och neutrala stater som till Västern.
Det är inte underligt att Moskvarevisionisterna inte är så förtjusta
i tanken att Peking-dogmatikerna,
med ett tredje världskrig på programmet, skall förfoga över ett eget
atomvapen. Enligt marskalk Titos
vittnesmål har Mao en gång sagt,
att om atombombkrig skulle förinta 300 miljoner kineser, så kan
den återstående delen av folket fullfölja Kinas politik och mission.
Kina är det enda land i världen
som har förutsättningar att ta riskerna av ett atomkrig och att
kunna hålla ut mot dess påfrestningar på grund av sitt stora territorium och sin befolkning. De rykten som mest härstammar från satellitstaterna om att Moskva försö-
ker bromsa den kinesiska rustningsindustrien på atomområdet
har därför stor sannolikhetsprägeL
De rysk-kinesiska motsättningarna är också lätta att observera på
det diplomatiska fältet utanför östblocket. Det är klart, att Moskva
upphört med att ivrigt arbeta för
Kinas intagande i FN och inte heller insisterade Sovjet någonsin på
allvar att få Kina med på ett toppmöte. Det ser ut som om Moskva
skulle vilja ha ett isolerat Kina.
Sedan sommaren 1959 har den sovjetryska diplornatien visat en
ovanlig aktivitet i sydöstra Asien.
Det är tydligt att Moskva försöker
närrna sig och förbättra sina relationer med randstaterna till Kina
sådana som Indien, Burma, Indonesien, Vietnam, Laos, Kambodja
och Siarn. Denna aktivitet har bemötts med en föraktfull tystnad
från Pekings sida. Det är inte osannolikt att man i Peking uppfattar
denna aktivitet som ett ryskt försök att politiskt omringa Kina. I
detta sammanhang är det märkligt
att under den pågående Laos-krisen är det Sovjet och inte Kina som
drar i trådarna. Chrusjtjov gjorde
1960 en resa till Indien, Burma och
Indonesien då alla dessa länder befann sig i aktuella konflikter med
Kina. Bland annat anlände han till
Djakarta då de 300 000 kinesiska
familjerna höll på att utvisas från
öriket. Det gällde det kinesiska
affärsskiktet, en politiskt inflytelserik folkgrupp i Indonesien. Det iskalla sätt, på vilket denna Chrusjtjov-resa kommenterades i Peking, kan ha sin förklaring i att
Chrusjtjov försökte närma Sovjetunionen till dessa länder på Kinas
bekostnad. Man minns också ryssarnas ställningstagande vid uppkomsten av gränskonflikten mellan
Indien och Kina. De tog inte Kinas
parii, lämnade inte sitt stöd till
något kinesiskt anspråk utan gav
tvärtom då Indien stor ekonomisk
hjälp. Att Sovjetunionen motverkar
ett närmande mellan Japan och
Kina är ett klart faktum, vilket
ännu en gång bekräftades under
Mikojans senaste resa till Japan i
augusti 1961.
Peking verkar vilja kompensera
sina politiska förluster i samband
med denna isolering med intensifierad expansion inom själva
östblocket bland satellitstaterna
och utanför Asien i de underutvecklade länder där Maos doktrin
verkar mera begriplig och mera
467
passande än den ryska kommunistdoktrinen. Det är klart, att ju
mera primitiva de ekonomiska förhållandena är i ett underutvecklat
land, desto mera attraktiv är Mao
Tse Tung med sina folkkommuner.
För politiker som är nära andligt
besläktade med stamhövdingar, utgör Mao Tse-istiska folkkommuner
ett färdigt recept på hur det skall
gå till att sammanpiska folk och
tvinga dem att arbeta, Detta förklarar att Mao Tse-ismen haft
framgångar i vissa balkanska satellitstater, främst i Albanien och
Bulgarien. Det är ett allmänt känt
faktum att ännu i dag är i Albanien det kinesiska inflytandet starkare än det sovjetryska och Pekings dogmatism begripligare än
Moskvas revisionism. Kinesiska
partiinstruktörer befinner sig nu
inom FLN-rörelsen i Algeriet, i Marocko, Jemen, på Kuba, i Brasilien,
Argentina och även i Kongo, där
de spelar en allt större roll kring
den kommunistiske vice premiärministern Gizenga i den folkfrontsregering, som skapats med hjälp
av Förenta Nationerna. För ett år
sedan fanns det allvarliga anledningar att tro, att även Ulbricht
inte var alldeles fri från Mao Tses
ideer om folkkommuner och att
han också gjorde blygsamma försök till vissa experiment i den vä-
gen under genomförande av jordbrukskollektiviseringen i östtyskland 1960.
Om att i Moskva dessa tecken på
Kinas självständighet på det ideo- 468
logiska expansionsområdet inom
och utanför östblocket uppfattas
som politiska element av första
klass vittnar förhållandet att det
är Chrusjtjov själv som leder Sovjetunionens politik mot Kina. Sovjets ambassadör till 1959 i Peking
var Judin, ett gammalt Kominformlejon. Han utnämndes strax efter
Stalins död av Molotov och hörde
tydligen inte hemma i Chrusjtjovs
koexistenspolitik. Judin var en
självständig herre med betydande
namn på det ideologiska området
och en representativ figur för de
ryska dogmatikernas fraktion.
Chrusjtjov sände hem honom och
utnämnde på hans plats en tredjerangsfigur, f. d. andre sekreteraren
i ukrainska partiet, Tjervonienko.
Detta hände då ryktena om växande personlig antagonism mellan
Mao och Chrusjtjov tilltagit. Båda
herrarna undviker nu att nämna
den andres namn i sina tal och
skrifter.
Trots att Kina är ojämförligt
svagare än Ryssland på det militär-ekonomiska området och måste
avstå från att realisera sin politik
med maktmedel bakom, har Mao
tydligen inte avstått från tanken
att tävla med Chrusjtjov om ledningen inom världskommunismen.
Hans vapen är av ideologisk art
och slagfältet utgöres av den plattform, där kampen mellan de
världsomfattande fraktionerna av
dogmatiker och revisionister utspelas. Under de senaste åren har det
visat sig att dogmatikerna flera
gånger har fått sporadisk övervikt
även i den ryska Centralkommitten.
Sådant är knappast tänkbart utan
Mao Tse Tungs medverkan. Vi
minns omständigheterna kring
Chrusjtjovs torpederande av toppmötet i Paris i maj 1960. Före
detta möte deklarerade Mao att
Kina inte skulle känna sig bundet
av någon avrustningsuppgörelse
med Västern i vilken Kina inte deltar. Man har all anledning att tro,
att det var dogmatikerna som segrade inom ryska CK på plenum den
4 maj 1960 och att som en följd
därav Chrusjtjov var tvungen att
realisera dogmatikernas politik
istället för revisionisternas koexistenspolitik, inom vilkens ram det
parisiska toppmötet låg. Intermezzot med U-2-planet, utgjorde bara
kamouflage för kursväxlingen.
Man har också intrycket, att dogmatikerna dominerar i Moskvas CK
också ungefär från juli-augusti
1961. Möjligen var det framgångarna med Titov-raketen och den
växande tron på sovjetrysk övermakt på kärnvapenområdet som
resulterade i dogmatikernas övervikt. Den politik som nu håller på
att realiseras i samband med Berlinfrågan ligger på den dogmatiska
fraktionens linje. Det är inte underligt att Pekings press och radio
med entusiasm godkände alla Chrusjtjovs och Ulbrichts drag i samband med spelet om Berlin.
De existerande motsättningarna
mellan Sovjetunionen och Kina
verkar ännu vara otillräckliga för
en brytning mellan de båda imperierna och ännu mera för några
slitningar mellan dem som stater
betraktade. Båda partierna lever
högt på en tvångsföreställning om
östblockets storlek och sammanhållning. Både i Moskva och Peking förstår man det propagandavärde som ligger i framhävaodet av
att östblocket omfattar 1 j 3 av hela
mänskligheten. Kina är utanför
östblocket endast en väldig, underutvecklad stat, berövad förmå-
gan att föra en stormaktspolitik
469
enbart på basis av 600 miljoner
fattiga kineser. I Moskva förstår
man, att utan Kina utgör Sovjet en
stat med 200 miljoners befolkning,
måttligt industrialiserad på de områden som inte hör till rustningarna, och dessutom en stat som i
händelse av brytning med Kina nå-
gon gång i framtiden kan bli invecklad i ett tvåfrontskrig. skilsmässa är alltså alltför riskabel. Om
det inte kan råda kärlek i äktenskapet, måste man ibland nöja sig
med ett resonemangsparti.