Fred och trygghet


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRED OCH TRYGGHET
I DEN SOCIALDEMOKRATisKA valpropagandan med dess affischer av
typen: ~Fast neutralitet – arbete
åt alla» strävar man oförtydbart
efter att inge allmänheten den föreställningen att regeringspolitiken
utgör den säkra garantin för bevarad fred och trygghet.
Att det socialdemokratiska partiet valt denna linje är anmärkningsvärt ur flera synpunkter. För
det första visar detta att man anser
sig vara i den för ett regeringsparti
olustiga positionen att sakna konkreta anbud till väljarna. För ett
parti, som i decennier skapat och
hävdat sin maktställning genom
löften om välbehagliga sociala reformer, måste det vara pinsamt att
därvidlag stå med tomma händer.
Partiet kan inte längre – och det
vet man – vinna anslutning, långt
mindre entusiastisk kampvilja, genom löften att genomdriva nya välfärdsanstalter. Väljarna kan räkna
med att t. ex. fyraveckorssemestern
kommer och att energiska ansträngningar görs för att lösa
åldringsvårdens och andra aktuella
problem på det socialpolitiska fältet. Men väljarna kan också räkna
med att dessa – och andra socialpolitiska reformfrågor inte
längre är politiska stridsfrågor av
första ordningen. I den mån oenighet skulle uppstå kring deras lösning lär den i huvudsak komma
att gälla tekniska detaljer. Bakom de sociala trygghetsanstalterna
står numera alla de demokratiska
partierna. I denna för socialdemokratin nya och besvärande situation har man valt att framställa sig
själv som fredens och trygghetens
främsta förespråkare.
I så fall får socialdemokratin
också finna sig i att detta påstå-
ende granskas av dess politiska
motståndare, även om detta måste
leda till en offentlig debatt i frågor,
som regeringspartiet – och särskilt
regeringen- helst skulle vilja undvika.
Vad är i själva verket den avgörande förutsättningen för att freden och den sociala trygghet, som
skapats i vårt land, skall bestå? Vad
freden beträffar är naturligtvis vår
alliansfria politik, av socialdemokrater och centerpartister numera
omdöpt till neutralitetspolitik, inte
någon garanti. Ett nutida storkrig
blir sannolikt totalt även i den meningen att alla länder blir indragna
– frågan blir snarast: när och hur?
Vad vi kan vinna med den alliansfria politiken är troligen blott en
tidsfrist. Vi får betala denna frist
324
med att icke kunna erhålla förberedd hjälp. Så länge vi med egna
krafter håller ett tillräckligt starkt
försvar är utsikten till en tidsfrist
värd detta i och för sig höga pris.
Men längre än så sträcker sig inte
den »fredsbevarande» effekten av
vår utrikes- och försvarspolitik.
Freden och Sverige – hur en bestående fred skall kunna skapas
och vilka insatser Sverige kan göra
härför – det är problem på ett helt
annat plan. Alla inser att en bestå-
ende fred är otänkbar så länge Sovjetunionen fortsätter sina försök
att lägga hela världen under kommunismen. En verkligt effektiv
fredsskapande politik måste alltså
vara en politik, som syftar till att
ändra Sovjetunionens målsättning
– att förmå Kreml att uppge planerna på västerlandets erövring.
Mot Sovjetunionen måste ställas en
så stark maktkonstellation att planerna på Europas – .och senare
Amerikas – erövring framstår som
så utsiktslösa att de överges. Ingen
politiker, ingen politisk organisation och inte ens kommunismen lär
i längden kunna fortsätta att driva
en politik, som är meningslös, därför att det är uppenbart att dess
syften aldrig kan realiseras, och
därtill skadlig för andra vitala intressen. Även det ryska folket vill
förvisso ha fred och trygghet !
Den nya faktor i världspolitiken,
som ger utsikt till skapandet av en
oövervinnerlig västerländsk maktkonstellation, är enhetssträvandena
i Europa. Så länge Sovjetunionen
såg rika möjligheter att utnyttja
svagheten och splittringen i efterkrigstidens Europa, så länge gick
doktrinära kommunistiska intressen och nationella ryska intressen
parallellt. Men ställt mot ett politiskt och ekonomiskt enat Europa
-i nära förbund med U.S.A.-har
Sovjetunionen icke möjlighet att
fortsätta sin kommunistiska infiltrationspolitik med någon som helst
utsikt till framgång. Frågan blir
inte längre när hammaren och skä-
ran skall hissas över Paris och London, utan när den skall ’halas :i
Warszawa och Prag. Ryssland är
vidare – sin statliga och ekonomiska organisation till trots – ett
i många väsentliga hänseenden västerländskt land. I strävandena att
utveckla en rättsordning till skydd
för individens frihet och trygghet
har man i Ryssland börjat beträda
samma vägar som Europa och
U. S. A. sedan länge följt. På lång
sikt sett finns det otvivelaktigt
möjligheter till en avspänning mellan västmakterna och Sovjetunionen – tack vare den västra världens ökade styrka, som skapas genom det europeiska enhetsverket.
Dessa möjligheter representerar
den enda verkliga utsikten till en
bestående och tryggad fred.
Vad gör vi då i Sverige – eller
rättare – vad gör socialdemokratin för att stödja de europeiska enhetssträvanden, som har så stor betydelse för världsfreden? Regeringen – eller åtminstone dess majoritet- har genomgått en omvändelse under galgen och i stort sett
har dess associationspolitik under
det sista halvåret varit sådan att
den till nöds kunnat godtagas av
de övriga demokratiska partierna.
Men vad gör den socialdemokratiska partiledningen för att upplysa
de egna om det europeiska enhetsverkets avgörande betydelse för oss
alla – alltså .om dess betydelse som
fredsfaktor? Eller för att motverka
t. ex. den egna studentrörelsens milt
talat överdrivna föreställningar om
Förenta Nationernas respektive de
internationella humanitära hjälpinsatsernas betydelse för världsfreden. Först genom en avspänning
mellan västmakterna och Sovjetunionen kan F. N. bli något mera
än ett debattforum och en apparat,
varigenom man kan dämpa kriser
av mindre storleksordning. De internationella hjälpinsatserna är
rättfärdigade i sig själva genom sin
humanitära effekt – men det är
en gåta hur så många kan tro att
de bidrar till att lösa vår tids stora
politiska konflikt – kampen mellan två olika system represente- 325
rande grundläggande skiljaktigheter i fråga om människo- och samhällssyn.
Däremot kan man förstå att socialdemokraterna inte är särskilt
angelägna om att betona att den
avgörande förutsättningen för att
vi på längre sikt skall kunna bevara den sociala tryggheten är att
vi kommer med i E. E. C. – som
associerade eller som medlemmar.
Eljest får vi inte råd att behålla
och vidareutveckla välfärdsinstitutionerna. Att upplysa om detta
skulle alldeles för tydligt klargöra
för väljarna att det inte är den socialdemokratiska politiken, som
skapat de ekonomiska förutsättningarna för vårt välfärdssamhälle,
utan det kapitalistiska näringslivet och särskilt den svenska exportindustrin. Med dess möjligheter på marknaderna – och främst
den stora gemensamma europeiska
marknad, som nu etableras – står
och faller i det långa loppet den
sociala tryggheten, sysselsättningen
och den höga levnadsstandarden i
det lyckliga »neutrala» Sverige.