Litteratur


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
KUNG OSCAR OCH NORGE
I andra delen av Oscar II:s Mina memoarer, det norska avsnittet (Norstedts, pris 42: -) kommer man
kungen nära in på livet. Under sin förtvivlade kamp för unionens bibehållande söker han inte dölja sina tankar. Läsaren får en inblick i hans rika
personlighet: majestätisk, religiöst förtröstansfull, principfast och hårt känsloengagerad. Unionsstriderna gjorde
honom alltmera desillusionerad. Frän
sin romantisk-monarkiska utgångspunkt var han oförmögen att rätta sitt
handlingssätt efter de politiska realiteterna, på en gäng tragiskt oförstådd
och själv oförstäende inför händelserna.
Kung Oscar var klart medveten om
att kungamakten var det sammanhällande elementet i den svensk-norska
unionen. Bevarandet av unionen var
också kungstanken i hans politik.
»Unionen av 1814 är för hela den
skandinaviska halvön en välsignelse
och dess upplösning vore alltså ett ont
mot vilket föreningens brister måste
väga lätt», framhöll han under den
upprörda vetostriden i Norge åren
1883-1884. Bara någon enstaka gäng
antyder han varför han så helhjärtat
stred för unionens bibehållande. En
orsak ligger i öppen dag: så länge
unionen bestod, innebar den en
styrkekälla för kungamakten. Vid nä-
got tillfälle anger kungen en annan
och för framtiden mera väsentlig
orsak, nämligen den försvarspolitiska.
Av fil. dr ALF ÅBERG
Försvarsfrågan var viktigare än de
flesta andra, skrev han. Den fick inte
bli lidande på grund av statsmakternas tillfälliga strider.
På memoarernas första sida vittnar
kungen om sina uppriktiga unionella
känslor, sin kärlek till båda folken.
Han var också väl utbildad för sin
uppgift som unionskung. Han behärskade det norska språket bättre än nå-
gon annan i den Bernadotteska släkten, enligt vad han själv försäkrar,
han hade tjänstgjort på norska örlogsfartyg och var grundligt insatt i Norges ekonomiska och kulturella förhållanden. Han »trivdes i Norge och med
norrmän» och ansåg att det norska
folket borde gengälda dessa kungliga
känslor inte bara vid uppvaktningarna
utan också vid valurnorna. När så
inte skedde blev han besviken, men
skulden låg inte hos folket, ansåg han,
utan hos de politiska »förförarna».
Kung Oscar säg som sin viktigaste
uppgift att medla mellan de stridande
parterna. Den framväxande nationalismen var unionens farligaste fiende:
i Sverige blev den konservativ, i
Norge vänsterradikal. Under sina strä-
vanden att utjämna motsättningarna
ställde sig kungen – för att välja ett
tillspetsat uttryck – till vänster om
den svenska högern och till höger om
den norska vänstern och förlorade
därmed stödet för sin politik i bägge
lägren.
Med lika stor förbittring uttalade
sig kungen om den »uppskruvade nationalkänslan», var han mötte den.
Han vände sig mot den »kroniskt
norskfientliga delen av den svenska
pressen» och förklarade att de eftergifter han gjorde åt norrmännen under 1883-1884 års riksrättsstrid var
ett offer, som blivit tyngre och större
genom den otack och bitterhet med
vilket det bedömdes av många svenskar. »Men det befanns smekande för
den svenska svenskheten att giva norrmännen betalt för de många prov på
halsstarrighet, som dessa under årens
lopp givit.» Med stor harm vände han
sig också mot de svenska planerna att
inskränka norrmännens inflytande på
de utrikes ärendena – det var så-
rande mot »det mindre, men därför
ömtåligare folkets självkänsla». Och
rent allmänt uttalar han sig om den
norska högern, att den med andra länder delat tre egenskaper som bragt
den på fall, nämligen blindhet, maklighet och modlöshet.
Med samma vrede vände han sig
mot den norska nationalismen i vänsterdräkt, sådan han fann den förkroppsligad i hans och unionens store
fiende Björnstjerne Björnsson, »denne
inbilske man, denne den moderntnorska-selvnokhetens nästan till karikatyr överdrivna inkarnation». Karakteristiken vittnar om hur främmande
Oscar med alla sina bokliga kunskaper var för Norges kulturella storhetstid och för de krafter som rörde
sig i det norska folkdjupet. Radikalismen var för honom något dubiöst:
den sökte sitt stöd hos den lätt upprörda massan och vann sina framgångar genom oärlighet. Med denna
ståndaktiga inställning mot alla förändringar kom han helt naturligt i ett
besvärligt förhållande till de norska
politiska ledarna.
437
Kung Oscar trodde på sin rättvisa
sak. Sanningen var hans försvarsvapen mot samtidens angrepp, försäkrade han; en kommande historieskrivning skulle rättfärdiga hans politik.
Memoarerna är hans eget bidrag till
denna hävdateckning, värnet för hans
eftermäle. Han är konsekvent och trogen sina monarkiska principer. De
eftergifter han då och då tvingas
göra ändrar ingenting i hans inställning. Han har en religiös förtröstan
och anropar ofta Gud i sin höga kamp.
»Måtte Gud giva mig självbehärskning
och klokhet men, om det behövs, även
hänsynslös kraft att styra statsskeppet genom de farliga bränningar, i
vilkas närhet det utan mitt förvållande
(jag vågar säga så, och utan att nedslå ögonen) har råkat», utbrister han
en gång efter år 1884, då parlamentarismen brutit igenom och »den gamle
demagogen» Johan Sverdrup blivit
statsminister.
Även om kungen var förtvivlad över
de politiska partierna i Norge, gav
han aldrig upp hoppet om norrmännen, »ett folk, som ehuru misslett,
dock i grund och botten är ärligt, gott
och kraftigt som få.»
Efter år 1884 var kung Oscar en slagen och desillusionerad man. »Av
min dystra sinnesstämnings djup bleknade för alltid mitt hår», skriver han
detta år. Han fortsatte att föra sina
anteckningar till de konservativas
stora valnederlag hösten 1898, »en av
de mest sorgliga som jag upplevat».
Det förefaller som om kungen tänkt
fortsätta sina memoarer, men tiden
räckte inte till, och efter unionsbrottet år 1905 var han en bruten man.
Som en berättelse om en principfast
monark och hans kamp med en hopplös uppgift är dessa norska memoarer
ett unikt och gripande dokument.