Riksdagsmans oansvarighet


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RIKSDAGSMANS OANSVARIGHET
I REGERINGSFORMEN § 110 ingår ett
stadgande om riksdagsmans straffrättsliga immunitet: »Ej må någon
riksdagsman under tilltal ställas
eller sin frihet berövas för sina gärningar och yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till
vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst
fem sjättedelar av de röstande instämt.» stadgandets förebilder ~ter?-
finnas i frihetstidens grundlagar
och konungaförsäkringarna. Dess
syfte har varit att skydda riksdagsmans frihet i utövningen av sitt
uppdrag mot repressalier, särskilt
från Kungl. Maj:t, men också från
ständerna själva. Denna begränsning framgår dock icke av stadgandets avfattning, och då »grundlagarna skola efter deras lydelse i
varje särskilt fall tillämpas», kommer skyddet att gälla mot envar.
Enligt sin lydelse avser stadgandet »tilltal». Samma uttryck förekommer även på andra ställen i regeringsformen nämligen §§ 96 och
101 angående JO:s och MO:s tilltalsuppgifter samt i §§ 102 och 106
om tilltal inför riksrätt. I § 3 nyttjas beträffande Konungens immuAv professor HAL VAR SUNDBERG
nitet det synonyma uttrycket Ȍtab
och samma term återfanns tidigare
i § l 08 angående tryckfrihetskommitterade. slutligen förekommer i
några grundlagsstadganden beteckningen »ansvan: »till ansvar skyldiga» i fråga om statsråd i § 106,
»från allt ansvar fria:. i fråga om
tryckfrihetsbrott i § 108 och :.till
något ansvar ställas> beträffande
taxeringsmän i § 113. Man torde
därav kunna draga slutsatsen, att
:.tilltal», »åtah och :.ställa till ansvar» äga en och samma betydelse.
Frågan om 11O§:ens innehåll och
därmed om den därigenom garanterade immunitetens omfattning
har nyligen aktualiserats, sedan en
enskild medborgare ansett sig
kränkt av ett något temperamentsfullt yttrande av hr Svensson i
Ljungskile i en kammardebatt och
med hänvisning därtill krävt skadestånd vid allmän domstol. Här skall
någon mening givetvis icke uttalas
om det sakligt berättigade eller oberättigade i rättegången. Den instämde riksdagsmannen har emellertid gjort gällande, att stadgandet
skyddade honom icke blott mot åtal
utan även mot skadeståndsyrkanden. Samtliga domstolar, häradsrätt, hovrätt och Högsta domstolen,
kommo emellertid till resultatet, att
immuniteten icke gällde mot en
civil skadeståndstalan; en avvikande mening framfördes dock
med historiskt-politisk motivering
av en nybliven ledamot av Högsta
domstolen.
»Tilltab, :.åtab och »ställa till
ansvar» betyda i svenskt lagspråk
straffyrkande. I den statsrättsliga
doktrinen har sedan mer än hundra
år enstämmigt hävdats, att riksdagsmans immunitet enligt § 110
allenast avser åtal och straff.
Samma mening omfattade den parlamentariska undersökningskommissionen angående säkerhetstjänstens verksamhet i dess år 1948 avgivna betänkande. Den bekräftas
jämväl av regeringsformen § 102,
som reglerar »tilltal» av Högsta
domstolens eller regeringsrättens
ledamöter inför riksrätt. Efter
skedd »rannsakning» har riksrätten
att fälla dom, varefter säges: »Ingen
have makt att sådan dom ändra,
Konungen dock obetaget att giva
nåd», dock utan återinsättande i
ämbetet. Nåd förutsätter brott och
kan endast innebära befrielse från
straff och därmed jämställda reaktioner. Men att giva nåd på annans
bekostnad innebure en orätt mot
denne andre. Nåden kan därför
aldrig avse skadeståndsskyldighet
eller annan betalningsskyldighet till
enskild, även om grunden därtill
skulle vara ett brott eller en förseelse.
35
När man likväl velat hävda, att
riksdagsmannaimmuniteten skulle
anses omfatta också civilt skadeståndsansvar, har grunden därtill
varit, att i äldre tider den nuvarande begreppsmässiga skillnaden icke förelåg mellan straff, i
form av frihetsförlust eller böter,
och skadestånd. Båda framträdde
såsom påföljder av brottsliga gärningar. Fortfarande hava för övrigt
den svenska rättens knapphändiga
allmänna regler om skadestånd på
grund av brott eller förseelse sin
plats i strafflagen, närmare bestämt
dess 6 kapitel. Historiska skäl
skulle därför kunna åberopas för
att immunitetsstadgandet borde
avse även dylikt skadeståndsansvar.
En sådan tolkningsmetod kan
dock näppeligen eljest antagas. skadeståndsrätten har genom rättsutvecklingen kommit att frigöras från
beroendet av straffrätten. skadeståndet är sålunda numera oberoende av straffet eller straffbarheten. En skadeståndstalan, grundad
på en skadevållande handling, kan
alltså enligt gällande rätt föras i
rent civil ordning. Denna utveckling har i särskilda sammanhang
bekräftats av statsmakterna. Så-
lunda har i en annan grundlag,
tryckfrihetsförordningen 11 kap. 5 §
fastställts, att »enskilt anspråk i
anledning av tryckfrihetsbrott må
göras gällande utan hinder av att
fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest ej kan
föras». Riksdagen har för övrigt
själv i sin instruktion för justitie- 36
och militieombudsmännen av år
1957 ålagt ombudsmännen att biträda med utredningen, då fråga
uppkommit om skadeståndsansvar
på grund av ämbetsbrott eller annat
brott, oberoende av att straff därför
förfallit.
I betraktande härav ter det sig
egendomligt, att några pressorgan
av liberal färg besvarat Högsta
domstolens ståndpunktstagande i
det aktuella målet med yrkande på
grundlagsändring. Riksdagsmännens straffrättsliga privilegium
skulle enligt deras mening utvidgas
att gälla också i civilrättsligt hänseende, oklart huru länge, men l
vart fall beträffande skadeståndsansvar. statsmakterna skulle så-
lunda för riksdagsmännens del icke
godtaga den skedda rättsutvecklingen, varigenom straff och skadestånd åtskilts. Man skulle alltså
vrida klockan tillbaka och frikalla
riksdagsmannen från de rättsgrundsatser, som gälla för andra
medborgare.
Huru påtagligt en dylik lagändring skulle stå i strid mot rättsutvecklingen framgår även av en
jämförelse med ett annat stadgande
i grundlagen. Enligt regeringsformen § 113 kunna beskattningsnämndernas ledamöter »ej för debitering eller taxering till något ansvar ställas», dvs. de kunna såsom
riksdagsmän icke »under tilltal
ställas». Denna immunitet har blivit utsatt för mycken kritik och
den har också genom justitieombudsmannens försorg blivit föremål
för en allt snävare tolkning. För
riksdagsmännens del skulle alltså
en rakt motsatt utveckling framtvingas.
Frågan har också en annan
aspekt. I ett samhälle, som vill
gälla såsom ett rättssamhälle, synes
det vara en högst diskutabel metod,
att så snart en domstols lagtolkning
gått part emot och parten förklarats
hava haft orätt, parten skall använda sin politiska makt att på
denna omväg kullkasta domstolarnas ståndpunktstagande. »Rätt är
rätt och lag är lag, vem som än för
ögonblicket må ha gagn av att så är
förhållandet», har Eirik Hornborg
med fog understrukit. Förhållandet
är dessvärre ingalunda unikt.
Exempel härpå kunna även hämtas
från det kommunala verksamhetsfältet. Där hava åtskilliga fall förekommit, vari en enskild lyckats besvärsvägen hävda sin rätt gentemot
kommunala organs orättmätiga
krav, varefter den förlorade processen från kommunal sida omedelbart utlöst yrkanden på en lagändring, som skulle göra lagstridigheten lagenlig. Att på en dylik väg
göra orätt till rätt, synes vara ett
förfarande, som bör förbehållas en
annan samhällsordning än en borgerlig. Skulle en dylik metod bliva
en på politiskt håll accepterad företeelse, blir det i motsvarande mån
meningslöst för den enskilde att på-
kalla rättsskydd. Han ställes då
rättslös.
Måhända skulle man vilja göra
gällande, att riksdagsmännens behov av immunitet vore långt starkare än vad fallet vore med
Konungens person eller riksdagens
taxeringsmän. Riksdagsmännen
skulle med andra ord icke kunna
Yäl fylla sin uppgift, om de löpte
risken av skadeståndsansvar för
sina gärningar såsom riksdagsmän.
Av dessa skäl borde riksdagsmännen icke behöva löpa risken av att
få svara inför domstol för sina skadevållande handlingar mot enskilda
och dessa hade då att för det allmänna bästas skull finna sig däri.
Riktigheten av ett sådant resonemang måste starkt ifrågasättas. För
det första innebär den omständigheten, att talan kan föras mot en riksdagsman icke, att talan bifalles, endast att han får ingå i svaromål. Han
kan visserligen få besvär och kostnader härför men det är icke någon
annan risk än den, som varje utövare av en offentlig funktion lö-
per. Och är den enskildes talan oberättigad får ju han svara för både
egna och riksdagsmannens rättegångskostnader. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig, att parten vore medellös och därför ur
stånd att utgiva denna ersättning.
Men att någon skulle ha utsikt till
statsunderstöd genom fri rättegång
för en sådan talan är nog föga sannolikt. Icke heller kan det civila ansvaret antagas obehörigen inverka
på riksdagsmans yttrandefrihet. Det
kan nog tryggt antagas, att varje
domstol skulle vid bedömandet av
ett påstått kränkande uttalande avväga detta mot den yttrandefrihet
37
en riksdagsman måste hava för att
kunna framföra en kritik av regeringens eller statsorganens göranden eller låtanden. Till något direkt
klander av enskild är ingen riksdagsman befogad: »Under riksdagens, dess kammares eller utskotts
överläggningar och prövning må
icke uti något annat fall eller på
något annat sätt, än grundlagarue
bokstavligen föreskriva, komma
frågor om … enskilda medborgares
. . . förhållande», stadgar sålunda
regeringsformen § 90. Därtill kommer det diskutabla i ett krav att få
ansvarsfritt i riksdagen kritisera en
person, som icke har rätt att där
försvara sig. Kan det med något fog
göras gällande, att en rätt att ärekränka enskilda medborgare skulle
vara nödvändig för att en riksdagsman skulle kunna fylla sina funktioner?
Det låter för övrigt tänka sig
andra situationer, där riksdagsmannens behov av immunitet icke
heller framstår såsom särskilt
trängande. Det har nyligen berättats i pressen om en bekant riksdagsman, »att han vid ett tillfälle
blev så upprörd under en utskottsdiskussion, att han inte bara dunkade i bordet med hela sin kraft
utan också kastade ett bläckhorn
så att bläcket stänkte åt alla håll».
Och i utländska parlament har det
heller icke varit exempellöst att i
en kammardebatt en kolerisk ledamot försökt handgripligen tysta en
talare eller att eljest ledamöter i
diskussionens hetta misshandlat
38
varandra. Om en riksdagsman i en
liknande situation åstadkommer
skada å annans person eller egendom, bör rimligen den skadelidande
äga en lika ovillkorlig rätt till ersättning, som om skadan vållats av
enskild medborgare, och icke vara
beroende av ett medgivande från
fem sjättedelar av ledamöterna i
den kammare, som den skadevållande tillhör. Är det riktigt värdigt
riksdagen att göra gällande, att frihet från skadeståndsskyldighet för
skadevållande gärning är en ofrånkomlig förutsättning för riksdagsmannauppdragets behöriga fullgörande?