Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
statsverkspropositionen
När detta skrives, har det inte varit
möjligt att ägna årets statsverksproposition någon ingående analys. Men det
allmänna intrycket skulle säkerligen
inte bli annat vid en sådan än det
blir vid en mera flyktig granskning.
skattetrycket hålls uppe på en mycket hög nivå, den offentliga sektorn
expanderar snabbt, och staten och
kommunerna prioriteras på kapitalmarknaden på näringslivets bekostnad.
Redovisningen för det beräknade
utfallet av den nu löpande budgeten
visar hur kapitalt finansministern
återigen tog fel, när han förra året
för riksdagen framlade sin utredning
om statsverkets tillstånd och behov.
statsutgifterna kommer under budgetåret 1961/62 att bli ca 190 mkr högre
än enligt beräkningarna i statsverkspropositionen för ett år sedan. Detta
sammanhänger bl. a. med utgifterna
på tilläggsstater samt nyligen beslutade höjningar av barnbidragen, studiebidragen och folkpensionerna. Å
andra sidan ökas också statsinkomsterna, men med ca 890 mkr. Det beror framför allt på att inkomstskatten kommer att ge 300 mkr och omsättningsskatten 450 mkr mera än som
beräknats. överskottet på driftbudgeten ökas från det av finansministern
förra året antagna beloppet 1 070 mkr
till 1 770 mkr eller således med ca 700
mkr, en stegring som motsvarar inte
mindre än 8% av det i beräkningarna
i statsverkspropositionen för 1961/62
upptagna beloppet för skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse.
Även om vi begagnar oss av finansministerns metod att slå ihop driftbudgeten och kapitalbudgeten till en
totalbudget, blir resultatet anmärkningsvärt. För ett år sedan antogs, att
denna totalbudget skulle visa ett underskott å 470 mkr; det blir i stället
ett överskott på 160 mkr! Vi betalar
följaktligen i skatter så stora sammanlagda belopp, att statsinkomsterna förslår till att täcka, inte bara årets lö-
pande utgifter utan även alla de investeringar som staten gör för olika
ändamål, bland annat för anläggningar och dylikt som kommer efterföljande generationer till godo. Ja,
inte bara det. staten tillgodoräknar
sig därutöver en vinst på skattebetalarnas bekostnad. Kalla det för socialisering eller inte – men ivern att begränsa de enskilda medborgarnas ekonomiska rörelsefrihet och vidga statens ekonomiska anspråk är påtaglig.
Någon kursändring är inte att vänta
under budgetåret 1962/63, låt vara att
det mot bakgrunden av de erfarenheter vi fått av finansministerns förmåga att bedöma utvecklingen är
omöjligt att veta, i vilken grad och åt
vilket håll hans beräkningar kommer
att slå fel.
Det gjordes i höstas ett stort nummer av det av socialdemokraterna och
centerpartiet i hemlighet förberedda
och sedan genomtrumfade s. k. skattesänkningsförslaget. I själva verket
innebar det, som vi vet, inte något
annat än vissa omfördelningar av
skatterna från kommunala till statliga
och från direkta till indirekta, givetvis
kombinerat med ökning av penningbidragen till barnfamiljer och folk- 8
pensionärer. Någon sänkning av det
totala skattetrycket medförde detta
inte. Under nästa budgetår beräknas
också statsinkomsterna komma att öka
i ungefär samma takt som förut, nämligen från 17 970 mkr med 850 mkr
till 18 820 mkr. Mot detta står en ökning av statsutgifterna på driftbudgeten från 16 200 mkr med 1124 mkr
till 17 324 mkr. Hänsyn har då inte
tagits till erfarenhetsmässigt tillkommande utgifter i form av tilläggsstater och anslagsöverskridanden, exempelvis till följd av lönehöjningar för
de statsanställda. Vidare har regeringen för avsikt att framlägga förslag om förbättring av invalidpensioneringen, för vilket något belopp icke
upptagits i föreliggande förslag till
stat. Att detta kan komma att öka utgifterna med några hundra miljoner
utöver vad som nu beräknats är tydligt, men det är väl inte alldeles uteslutet att ökningen av de nominella
inkomsterna i samhället motväger
detta genom att ge en ökning av statsintäkterna utöver vad som beräknats.
Den väsentliga delen av utgiftsökningen hänför sig till den redan beslutade höjningen av barnbidragen,
höjningar av studiebidragen och folkpensionerna samt vissa reformer av
moderskapsförsäkringen och uppgår
i nu berörda hänseenden till sammanlagt 575 mkr. Av detta belopp kommer på socialförsäkringarna 307 mkr
utöver automatiska utgiftsstegringar
under denna post å 92 mkr. Detta
sammanhänger bl. a. med att regeringen har för avsikt att 1962 höja
folkpensionsbeloppen i betydligt hastigare takt än som av statsmakterna
på sin tid beslöts med sikte på en
jämn stegring upp till den för 1968
fixerade målsättningen.
Om man bortser från tillkommande
nya utgifter till vilka hänsyn inte tagits i föreliggande budgetförslag, räknar finansministern med ett överskott
på driftbudgeten för 1962/63 å 1 500
mkr. Efter tillägg därtill av 25 mkr,
motsvarande viss återföring från budgetutjämningsfonden av kommunalskattemedel, samt å andra sidan efter
avdrag av viss ökning av rörliga krediter samt medelsbehovet på kapitalbudgeten, sammanlagt 1 480 mkr,
skulle totalbudgeten utvisa ett överskott å ca 20 mkr. Detta kan komma
att förbytas i ett underskott på några
hundratals miljoner kronor, men
om inkomstutvecklingen underskattas
denna gång i samma grad som förut
kan resultatet, som förut antytts, bli
det motsatta. Härom är för tidigt att
uttala någon mening.
Hur det går beror på den allmänna
ekonomiska utvecklingen. Man får nog
säga att finansministerns försök till
bedömning av denna fråga är det
svagaste partiet i propositionen. Han
talar än om fortsatta inflatoriska risker
i Europa och vårt land, än om relativt
hygglig balans, och än om möjligheterna till konjunkturförsämring. Han
vill med sin finanspolitik tydligen
möta alla dessa tendenser på en gång.
skattetrycket och kreditregleringar
etc. bibehållas för att hindra ekonomisk överhettning. Å andra sidan ökas
de offentliga investeringarna i föregivet syfte att kompensera en befarad
minskning av de privata. Det mest anmärkningsvärda i finansministerns
försök till bedömanden av utvecklingen är att han knappast berört
följderna för vårt näringsliv av den
pågående ekonomiska integrationen i
Europa inom ramen för EEC och alls
icke diskuterat vilken betydelse det
relativt höga kostnadsläget i vårt land
kan få för våra möjligheter att upprätthålla konkurrensen med utlandet
och det fortsatta framåtskridandet. I
stort sett innebär den nu framlagda
propositionen, att regeringen ämnar
fullfölja sin av ideologiska skäl betingade politik: höga skatter, en omfattande statlig bidragsgivning till
vissa folkgrupper, en fortsatt utvidgning av den offentliga sektorn samt
ingripande regleringar på kredit- och
kapitalmarknaderna för att i möjligaste mån hindra, att »planhushållningen» störes av ekonomiskt betingade reaktioner inom den del av
den fria sektorn som vi alltjämt har
kvar.
Grundla~en och EEC
I en intresseväckande understreckare
i Svenska Dagbladet har docent Gustaf Petren nyligen behandlat den intrikata frågan, om ett svenskt inträde i
EEC med tanke på Romtraktatens
regler om överstatlighet kan förenas
med vår grundlags bestämmelser.
Under hänvisning till de grundläggande föreskrifterna i regeringsformen beträffande kompetensfördelningen hävdar Petren, att så knappast
kan ske. I RF § 4 stadgas om konungens rätt att allena styra riket, i RF
§ 57 fastslås, att beskattningsmakten
tillkommer riksdagen allena och i RF
§ 87 finns regler om att lagstiftningsmakten tillhör konung och riksdag gemensamt. Dessa bestämmelser skulle
komma att stå i direkt strid med den
kompetens, som Romtraktaten ger så-
väl ministerrådet som kommissionen
att meddela förordningar, vilka äger
allmän giltighet och är omedelbart
tillämpliga i alla medlemsstaterna.
Svenska myndigheter och medborgare
skulle i vissa hänseenden bli direkt
bundna av EEC-organens beslut. Petren anser det också tveksamt, om de
regler, som ger EEC-domstolens domslut omedelbar rättskraft i medlemsländerna, är förenliga med regeringsformen. Svenskt medlemskap i EEC
utan samtidig förändring av våra
grundlagar borde därför enligt Petren
vara uteslutet. .Även i händelse av en
associering är med sannolikhet en
grundlagsändring nödvändig. Det kan
9
förväntas, att Sverige i vart fall måste
överlåta rätten att bestämma om tulltariffen på EEC:s organ, och det synes även troligt, att Sverige i andra
hänseenden måste underkasta sig
EEC:s förordningsmakt, varför ett
associationsavtal knappast kan ratificeras med nu gällande grundlagsbestämmelser. Följaktligen efterlyser
Petren en grundlagsändring med den
innebörden, att i vår grundlag infö-
ras regler, som ger möjlighet att under
vissa förutsättningar på överstatliga
organ överföra maktbefogenheter, som
nu tillkommer konung och riksdag.
För sådana beslut bör krävas särskilda
garantier, t. ex. en kvalificerad majoritet av •l• eller •l• av riksdagens ledamöter eller folkomröstning i någon
form.
Frågan om att avstå viss del av rikets suveränitet har aktualiserats genom tillkomsten av internationella
organisationer under senare tid. Problemställningen saknade självfallet
allt intresse vid tillkomsten av regeringsformen 1809. I riksdagen har
emellertid vid två tillfällen, 1950 och
1953, framförts motioner med krav
på ändring av grundlagen, så att
konungen med riksdagens samtycke
gavs möjlighet att ingå överenskommelser, som inskränkte suveräniteten
och överförde befogenheter på överstatliga organ. Motionerna avslogs
emellertid.
Behovet av dylika regler har också
uppmärksammats i flera av de författningar, som tillkommit efter andra
världskriget. Danmarks grundlov av
1953 ger möjlighet för folketinget att
med ”l• majoritet överföra annars
grundlagsenliga befogenheter på internationella organ. En alternativ möjlighet finns att genomföra sådana beslut genom folkomröstning. I Norge
skall snart en vilande grundlagsändring med liknande innebörd behandlas. Den västtyska författningen förlO
utser nödvändigheten av att kunna
överföra »Hoheitsrechte» pä internationella organ, och även i den italienska författningen har frågan beaktats.
Det finns all anledning att instämma
i docenten Petrims beklagande av de
svenska statsmakternas inaktivitet och
bristande förutseende pä detta område.
Än mera beklämmande är tendensen i Sverige att gäng efter annan
söka kringgå grundlagens bestämmelser, som betraktas som föråldrade och
stundom till och med ointressanta.
För rättssäkerheten i sin helhet inger
en sådan utveckling allvarliga farhå-
gor. Denna tendens att kringgå eller
ignorera grundlagens föreskrifter har
redan tidigare varit aktuell vid internationella överenskommelser. Vid
Sveriges anslutning till FN ifrågasattes aldrig i riksdagen, huruvida FNstadgan var förenlig med 1809 års regeringsform, trots att denna utgår
frän oinskränkt svensk suveränitet
(t. ex. RF § 78) och lägger rätten att
besluta om krig och fred i konungens
händer (RF § 12). Det kan också
diskuteras, huruvida t. ex. andan i
Europarådets stadga är förenlig med
vår grundlag. Frän allmän och politisk synpunkt har givetvis de internationella överenskommelser, som ingåtts tett sig i hög grad tilltalande och
självfallet kommer Sveriges anslutning
till EEC att hälsas med stor glädje.
Detta ger dock icke någon anledning
att blunda för de konsekvenser, som
ett medvetet ignorerande av grundlagens regler kan medföra. Alla skäl talar
för att fasta regler utbildas för tillvägagängssättet vid överförande av
befogenheter pä överstatliga organ.
En grundlagsändring av sådan innebörd kan undanröja en av de mest
besvärande bristerna i harmonien
mellan grundlagen och den politiska
verkligheten. Men det brådskar onekligen!
Remissdebatten
1962 års remissdebatt i Sveriges riksdag var pä fä undantag när en bedrövlig tillställning. Den framstår som
torftigare än de flesta i mannaminne.
Den företedde bilden av en självgod,
maktdäst och trängsynt regering och
en splittrad, delvis håglös och kraftlös opposition. Man känner sig snarast benägen att instämma med de
socialdemokratiska landsortstidningar,
som frågar sig om det överhuvudtaget
är någon mening med en remissdebatt
av denna typ. Vem har någon glädje
av en debatt som under timtal mal
tomning med den gamla politiska
pratkvarnens boss och sådor, vilka
förvisso inte blir kärnfullare av att
utfyllas med den nationalekonomiska
gallimatias, som inte bara inom centerpartiet gäller för högsta politiska
visdom. Ibland får man en känsla av
att talarna, som läser högt ur sina
länga manuskript, talar i sömnen. Det
vore i och för sig en mycket naturlig
reaktion, men det kan inte undgås att
den smittar av sig pä åhörarna.
Debattens kvalitet förhöjs inte av
att TV nu definitivt underlagt sig riksdagen. Det innebär visserligen att
andra kammaren – till skillnad mot
vid remissdebatterna för några är sedan – kan uppvisa fler fyllda än tomma bänkar, men den kroppsliga närvaron ger dessvärre ingen garanti för
andlig lyftning. Till följd av TV-sändningen sker tvärtom en uppvisning i
demagogi, som måste bidra till att
undergräva riksdagens redan tidigare
inte alltför grundmurade anseende. De
värsta förlöpningarna härvidlag begicks denna gäng av de såta stallbrö-
derna hrr Hedlund och Erlander, men
inget parti torde kunna förklara sig
helt utan skuld.
Det mest vägande inlägget i årets
remissdebatt gjordes glädjande nog
av den nye högerledaren, professor
Gunnar Heckscher. Inte blott i jämförelse med den ganska svaga generalrepetitionen vid höstriksdagen var
premiären som partiledare i remissdebatten en klar framgång. Han höll
ett klokt, väl avvägt och väl framfört
anförande, där han inte väjde för de
svåra frågorna, men samtidigt undvek
att ställa dem på sin spets på ett sätt,
som skulle omöjliggöra samförståndslösningar. En av de mest självständiga
och frispråkiga socialdemokratiska
landsortstidningarna skrev efter debatten, att även en motståndare måste
medge att hr Heckschers tal var skickligt och elegant. Här framträdde en
oppositionsledare av format, med förmåga att formulera ett alternativ till
regeringens politik och att vinna intresse för det. Hr Ohlin, fortsatte tidningen, är formellt oppositionens ledare, men hr Heckscher är dess största
tillgång och att detta nu blivit klart
var remissdebattens största behållning.
Det finns ur konservativ synpunkt
inte det ringaste att invända mot
denna socialdemokratiska karakteristik.
Tyngdpunkten i hr Heckschers anfö-
rande låg i hans formellt hovsamma,
någon gång skämtsamma, men i sak
förödande kritik av regeringens sätt
att handlägga den europeiska marknadsfrågan – och på den punkten,
i varje fall, rådde full enighet mellan
honom och folkpartiledaren, hr Ohlin.
Det intresse remissdebatten kunde erbjuda knöt sig också helt till de utrikespolitiska och militärpolitiska
frågeställningarna. Den ekonomiska
argumentering, åt vilken den övervä-
gande delen av debatten ägnades, var
skäligen likgiltig och rörde sig mest
om nyanser – helt naturligt med
tanke på hur långt regeringen i vä-
sentliga stycken tillmötesgått oppositionens krav. Men när det gällde
Europafrågan och försvarsfrågan
11
brände det verkligen till ett par
gånger och både deltagare och åhö-
rare väcktes tillfälligt ur sin letargi.
Såväl hr Heckscher som hr Ohlin på-
talade med skärpa de risker Sverige
löper genom sin tilltagande isolering
i Europa och de försummelser regeringen gjort sig skyldig till, inte bara
genom att försätta oss i detta läge
utan därtill genom att inte vidta några
åtgärder för att fö·rbättra det. Dessa
synpunkter vidareutvecklades i första
kammaren med pondus, erfarenhet
och kraft av hr Boheman (fp), som
med all rätt framhöll att det krävdes
en gemensam nationell kraftansträngning för att åt Sverige återvinna den
good-will regeringen genom sin liknöjdhet för att inte säga negativism
i marknadsfrågan förslösat. Hr Heckscher varnade dessutom för en ytterligare förhalning av förberedelserna
för ett svenskt atomvapenprogram och
präglade i detta sammanhang den
träffande maximen att »handlingsfrihet inte är detsamma som att avstå
från att handla,» en iakttagelse som
förvisso har tillämpning på mer än
ett av områdena för regeringens overksamhet.
En viss uppmärksamhet väckte utrikesminister Undens deklaration om
den svenska FN-insatsen i Kongo och
vårt förhållande till Belgien. Den föranledde inga kommentarer i den följande debatten, vilket på sina håll har
tolkats som allmänt instämmande. Det
kan därför finnas skäl att framhålla
att den »illvilja» mot Sverige som
enligt hr Unden finns i Belgien torde
ha sin naturliga förklaring i den illvilja mot Belgien, som alltsedan
Kongos frigörelse visats från vissa delar av den svenska opinionen, att det
icke utan ingående undersökningar
kan anses fastslaget att alla uppgifter
om FN-övergrepp i Katanga är falska
rykten och att slutligen, som också hr
Boheman underströk, en rekonstruk- 12
tion av Kongo utan belgisk hjälp är
omöjlig.
Detta inom parentes. I den män
man kan tillmäta 1962 års remissdebatt något värde på längre sikt och i
större sammanhang skulle det vara
att den dock blev en alarmsignal från
oppositionen i Europafrågan – lät
vara att regeringen som vanligt lätsades slå dövörat till. Det framgick likväl med all önskvärd tydlighet att vi
befinner oss i ett läge, som frän att
vara bekymmersamt snabbt kan förvandlas till att bli ohållbart. Det sätt
på vilket regeringen skött vår viktigaste utrikespolitiska fråga efter kriget har lett till att en majoritet av
EEC-länderna med största skepsis betraktar Sveriges associationsansökan.
Ponera att den blir avslagen. Vi befinner oss då i den situationen att vi
antingen får göra avbön och förhandla om fullt medlemskap – vilket hade varit det naturliga frän
början – eller också får göra vår
ekonomi beroende av östblocket med
de för alla och envar uppenbara politiska följder detta skulle innebära.
Hur kommer regeringen Erlander att
handla, ställd inför detta val? Oppositionens viktigaste uppgift – det är
konklusionen av 1962 års remissdebatt – blir att söka övertyga regeringen om att Sverige på ett eller
annat sätt måste finna en väg till den
europeiska gemenskapen.
Aggressionen mot Goa
Trots vädjanden från Förenta Nationernas generalsekreterare utan hänsyn till framställningar frän USA:s
president och Storbritanniens premiärminister gick Nehru till angrepp
mot Goa – ett uppenbart fall av militär aggression.
De skäl som anfördes för detta överfall var att Goa hotade den indiska
republikens säkerhet och innebar en
militär fara. Detta är påtagligen nonsens; man erinre sig att de portugisiska styrkorna i Goa utgjordes av
nätt och jämnt en armebrigad utan
stridsvagnar, utan något som helst militärt flygstöd och med en ålderstigen
fregatt som enda marina enhet. Xnnu
ett skäl som anförts är, att Goa representerade ett relikt av kolonialismen
och att hela den indiska halvön måste
tillhöra Indien. Det senare är givetvis
också ett absurt argument, verkliga
förhällandet är ju att den indiska
halvön fortfarande utom republiken
Indien tillhör tre andra stater, Burma,
Nepal och Pakistan. Goas territorium
är föga mer än 11 mil långt och 5 mil
brett. Det har varit portugisiskt i 450
är, sedan en tid längt innan Indien
existerade som suverän stat. De indiska furstarna erkände Goas oavhängighet, britterna likaså, och när
den nuvarande Indiska republiken bildades förblev Goa en portugisisk besittning. I mer än 450 år har Goa levt
i fred och vänskap med sina grannar,
det hotade ingen, och endast genom
en rent fantastisk konstruktion kunde
det uppfattas som en ekonomisk eller
militär fara för det övriga Indien.
De indiska ledarna har hävdat att
befolkningen i Goa försmäktade under
den portugisiska överhögheten och
själv önskade bli inkorporerad med
Indiska republiken. Intet tyder på att
dessa påståenden skulle överensstämma med verkligheten. En stor del
av goaneserna är kristen och ser med
oro fram mot risken för religiösa trakasserier från den hinduiska majoriteten när Goa uppslukats av den indiske jätten. Många av dem är av europeisk härstamning och känner endast
allt för väl den diskriminering som
i realiteten hotar dem frän indisk
sida.
Förhistorien till anfallet är denna.
För några är sedan försökte Nehru
genomföra en invasion mot Goa av
r
s. k. »Peace Marchers» som i hundratal tog sig över gränsen till det portugisiska området. Förmodligen räknade han med att de, när de väl kommit in i Goa, skulle få understöd av
goaneserna som tillsammans med dem
skulle driva ut portugiserna. Till hans
överraskning visade det sig emellertid att det var goaneserna själva som
tog ledningen när det gällde att kasta
ut fredskämparna.
Nehru tog då upp problemet med
de portugisiska enklaverna inför den
internationella domstolen i Haag.
Domstolens utslag innebar att portugisernas rätt till dessa områden erkändes och att Indiens talan helt ogillades. Nehru vägrade att acceptera
utslaget, trots att det var han själv
som hade anhängiggjort tvisten inför
detta forum. Han övergick i stället
till hotelser om militär invasion.
Militärt sett var läget givetvis ohållbart för portugiserna; Lissabon insåg i själva verket redan för länge
sedan omöjligheten i att hålla Goa
mot väpnad aggression i stor skala
från Indien.
Efter ett par veckors uppladdning
angrep Indien med en styrka av omkring 45 000 man, nio eller tio divisioner krigsflygplan, två hangarfartyg, minst tre andra kryssare och ett
antal jagare och mindre krigsfartyg.
örlogsfartygen bombarderade kusten,
tusentals ton granater och bomber
regnade över den försvarslösa befolkningen. Pansartrupper och motoriserat infanteri bröt igenom de blygsamma försvarsanordningarna vid
gränsposteringarna och ryckte fram
mot huvudstaden. Samtidigt landsattes indiskt infanteri på kusten genom
en amfibieoperation under skydd av
attackflyg. På det hela taget ger angreppet intryck av att knäcka en nöt
med slägga. Efter trupperna följde
oförtövat kontingenter av Nehrus väpnade polis med order att infånga och
13
skjuta envar som försökte fortsätta
motståndet. Sårlana motståndsmän
skulle enligt en officiell indisk förklaring behandlas som rebeller.
Det hela var över på 24 timmar.
Mot en tjugodubbelt överlägsen motståndare och utan stöd av stridsvagnar, flyg eller örlogsfartyg kunde försvararna givetvis inte hålla stånd.
Hundratals portugisiska soldater och
civila stupade; goaneserna drabbades
också av förluster under flyg- och artilleribombardemanget. Å andra sidan
stupade också åtskilliga av Nehrus
soldater; priset för den lättvunna militära seger deras ledare begärde.
Efter erövringen följde så militärpolisernas och arkebuseringsplutonernas arbete. Liksom fotografernas bestyr att skaffa bilder av grupper av
goaneser som spontant välkomnar de
indiska trupperna – under diskret
betäckning av kulsprutegevär. Skådespelet erinrar på ett pinsamt sätt om
vissa händelser under det andra
världskriget. Nehrus pompösa förklaring omedelbart före invasionen om
att »hans tålamod var uttömt» låter
också som ett olycksbådande eko från
30-eller 40-talen.
Det mest anmärkningsvärda i hela
denna beklagliga affär är givetvis
dess brutala kontrast till Mr Nehrus
moraliserande attityd under senare
år. Den man som svept sig själv i
Ghandis mantel och outtröttligt predikat för alla andra om icke-våld,
moraliska principer och fredlig samlevnad har plötsligt själv framträtt
som boven i stycket. I varje fall är
överraskningen stor för den västerländska opinionen. Intrycket av Goaepisoden vore kanske mindre chockerande om man erinrade sig Nehrus
insatser i Kashmirkonflikten eller det
blodiga undertryckaodet av Naga-nationalismen.
Det uppgives att Nehru personligen
i själva verket skall ha varit ovillig
14
att ta det sista steget och tillgripa öppet våld mot Goa, men att han drevs
till det av sin försvarsminister Krishna
Menon. Ur västerländsk synpunkt
vore det mycket oroande om det passerade innebär ett ökat inflytande för
denne. Krishna Merrons negativa för
att inte säga aggressiva hållning mot
väst är sedan länge välkänd. Det uppges rentav att han närmast är en titoist
med den privata diktatorsdrömmen
att som Asiens Tito balansera mellan
den ryska och den kinesiska kommunismen.
Uppenbart är att Nehrus beslut att
gå till angrepp påverkats av behovet
att stärka hans personliga prestige
inför de förestående valen i Indien.
Det ekonomiska läget ter sig bekymmersamt, opinionen är irriterad över
den kinesiska infiltrationen över den
något oklart dragna nordgränsen och
både oppositionen och extremisterna
inom hans eget parti fordrade allt mer
högljutt »resolut handling». Nehru
måste självfallet inse att en verklig
sammanstötning mellan Indiens och
Kinas armeer mycket snart måste leda
till ett indiskt nederlag, därtill kom
f. ö. att militära operationer av nämnvärd omfattning vid denna årstid över
huvud inte låter sig genomföras i
norra Indien. Något annat måste alltså
tillgripas för att tillfredsställa den militanta oppositionen.
Nehru och Merron valde att företaga ett angrepp mot Goa. Ur militär
synpunkt var uppgiften enkel, då portugiserna praktiskt sett inte hade nå-
got att sätta emot en massiv invasion
av modernt rustade stridskrafter. Operationen kunde beräknas avklarad på
något dygn. Den skulle vara ett fait
accompli innan FN, Storbritannien
eller USA kunde vidtaga någon motåtgärd. Angreppet skulle stärka Nehrus
prestige och rimligen garantera hans
återval. Risken var obetydlig. Om mot
all förmodan USA eller Storbritannien
skulle replikera genom att vägra de
stora krediter han påräknade, skulle
givetvis ryssarna med största glädje
ställa sina tjänster till förfogande. I
själva verket väntade Nehru till dess
att hans höga sovjetryska besökare anlänt till Indien och givit lugnande
försäkringar på denna punkt. Därefter
blev frestelsen för stark. Vår tids
självkorade fredsapostel framför andra
lät Krishna Merron sätta sina trupper
i marsch.