Litteratur

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1961
Ett urval
Den självbiografiska romanens teknik diskuteras av Sven Rosendahl i
hans Någon har rest bort, en bok
som just genom sin autobiografiska
karaktär betecknar ett nytt grepp och
ett nytt stoff i hans produktion. Därför måste han ställa frågor och finna
svar. Det finns något, säger han, som
man under inga förhållanden kan
mana fram ur det förflutna: medvetenhetsströmmen, som den rann förbi
den gången. Den självbiografiska romanen är därför i grunden inte mycket olik fiktionsromanen. Krönikören
som återberättar sitt förflutna, gestaltskapar på samma sätt som andra diktare. Han »arbetar inne i dåets framtid och måste alltså i fiktionsskapande ersätta allt det i dåets nu, som förflyktigats där bortom tidsbarriären».
För Rosendahl blandas alltså minnena av barndomens upplevelser med
den vuxnes bedömning av dessa upplevelsers innebörd, och hans minnen
färgas dessutom av händelsernas följder, vilka kanske långt senare blivit
uppenbara. Han har emellertid
tvingats att återskapa sin barndomsvärld av samma anledning som drev
de s. k. arbetardiktarna en gång i
världen, nämligen för att komma till
klarhet om hur ursprunget och uppväxten kunde leda till dikten. I Rosendahls fall gäller det högreståndspojken från stoeksund som blev vildmarksförfattare. Någon har rest bort
Av lektor ELOF EHNMARK
har blivit en ordrik, omständlig roman med idel skiftande perspektiv,
men på författarens engagemang kan
man inte ta miste. Titeln Någon har
rest bort syftar på fadern, botanikern
och professorn, som 1918 avled i cancer. Han var den dominerande i barnens liv, den som hjälpte dem att upptäcka världen runt omkring, och han
kunde både leka och vara auktoritet.
Så kom sjukdomen, avtynandet, dö-
den. skildringen av barnets reaktion
inför faderns sjukdom och död hör
till det finast iakttagna i boken. Sonen
Svante glömde alldeles bort att tänka
på honom. Det fanns ju så mycket
annat att göra och upptäcka. »Vem
var han? Hade han överhuvud funnits? Han var ett ord för mig.» Men
boken mynnar ut i det som kunde
kallas faderns återkomst. Fadern hade
skymtat i Svantes drömmar och undermedvetna, och när så porträttmedaljongen på gravstenen avtäckes,
tycks bilden honom annorlunda än
fotografierna därhemma. Någonting
kommer liksom tillbaka, och när förortståget på hemresan stannar vid
stationen, där barnen så ofta förr
brukade möta fadern, blir minnet
med ens livslevande. Då, heter det,
»förstod jag, att han var död – och
att jag aldrig mer skulle få träffa honom och tala med honom». Det är bokens slutord. Motivet far och son har
här varierats på ett originellt sätt:
den först dominerande, så bortgångne,
sedan förgätne fadern återkommer,
men äterkommer som död och blir
därför oförgätlig. skildringen av detta
förlopp bildar djupperspektivet i boken. Modern tjänar närmast som utgångspunkt för Svantes utbrytning.
Hon vill ha honom till en liten gentleman. För henne är dygdernas dygder
att vara artig mot äldre och inte
svära. Utan stödet av fadern råkar
Svante ur balans, börjar avsky hela
det fina samhället. Han kommer inte
riktigt med i gängen, får inga rötter
i sin barndoms mark. Boken om honom har också något av det obalanserade hos honom själv. Minnen, intryck, reflexioner, associationsvågor
av skilda slag vävs samman och nystas upp, men till slut hjälper allt
detta till att gestalta bilden av en säregen pojke, av en son som när fram
till ett nytt skede i sitt unga liv den
stund då han på allvar upplever minnet av sin far.
Det har antytts, att också Olle Hedbergs I barnens närvaro skulle ha
en ränning av självbiografisk verklighet, nämligen ungdomsvänskapen med
Herbert Tingsten. Därmed må förhålla
sig hur som helst; boken utger sig
inte för att vara självbiografisk och
vinner ingenting på att betraktas som
sådan. Men också den handlar om
föräldrar och barn och om utbrytningen ur en otrivsam miljö. Närmast
kan boken betecknas som ett spirituellt konversationsstycke med en
trådsmal romanintrig. I centrum står
en högreståndsfamilj, där modern är
en hedbergsk skräcktant av mer än
vanligt hiskeliga dimensioner, eftersom hon till råga på allt annat stoltserar med litterär beläsenhet, citerar
alldeles befängt de kära stora skalderna och har ett outsinligt förråd av
fosterländska patentuttryck. Hennes
man har konsekvent nog blivit en
stillsam, betänksam och klok herre.
229
Deras son gymnasisten Gösta har sin
kusin och bäste vän Krister boende
i huset. Förloppet sträcker sig frän
några år efter sekelskiftet till mellankrigstiden, dvs. författarens egna uppväxtår. En gång gästas familjen av en
professor, alltså en fin gäst i det borgerliga huset, »en mycket god vän till
oss båda», försäkrar skräcktanten fru
Sophie, som dock påpassligt förfasar
sig över att professorn svär. »Man
tycker ju att en man som är professor
och har ett anseende att försvara i
alla fall inte i barnens närvaro skulle
använda svordomar och låga uttryck.»
Bokens titel har blivit detta »i barnens närvaro» och romanen handlar
också om hur barn lär sig se de
vuxna som avskräckande exempel.
Det händer, att den bereste professorn
berättar om några munkar i ett
spanskt kloster, som med absolut
osjälviskhet ägnar sig åt att vårda de
mest svårhanterliga patienter. De är
helt inriktade på det rike som icke
är av denna världen. Då fru Sophie
replikerar med frågan, hur det skulle
gå med världen, om alla gjorde på
samma sätt, svarar professorn: »Den
skulle väl bli kristen, förmodar jag.»
Och sin fortsatta argumentering avslutar han med orden: »Man ska förinta sitt eget jag.» Det låter mycket
gullbergskt (•Detta är jag•) och det
är mycket hedbergskt. Samtalet kommenteras sedan av pojkarna, varvid
det framgår, att Gösta är begåvad,
vaken och handlingskraftig, under det
att Krister är betänksam, stillsamt reflekterande, som den tidigare Bo
Stensson ungefär. Atmosfären i hemmet har gjort dem till genomskådare
och de har lärt sig att se det löjliga.
Detta blir deras nödvändiga försvarsattityd. Krister får lära sig le åt sig
själv också, när han misslyckas med
att vinna en flicka förmedels en filosofisk konversation, f. ö. en briljant
variation av Elsa örn-motivet, och
230
på en gulaschresa till Wien får Gösta
visa sin brutala handlingskraft –
han tål inte underläge. Dagen före
Göstas giftermäl – det är ett resonemangsparti i ämbetssocieteten – har
de båda vännerna sin sista konversation. Krister skall också gifta sig,
men nedåt, och de träffas i Göstas
blivande fina våning. När de tänker
tillbaka, är det bara en sak de säkert
vet: »Den naturliga egenrättfärdighetens njutning blev oss förmenad.»
Livet har gjort dem till alltför skarpa
genomskådare. Därför har de blivit utanförstående, betraktare av sig
själva och omvärlden, inte riktigt
hemma här. Deras barn skall väl i
sin tur lära sig skratta ät de äldre:
»Och så kommer även för dem längtan till landet som icke är», citerar
Gösta, men Krister invänder, att längtan till det landet ingalunda skall
framställas som ett älderdomstecken.
»Då är du på villovägar.» Innan dess
har Gösta yttrat, att han i den nya
våningen känt sig som en »teatertapetserare» till en ny pjäs, vars slut
han inte kan ana. »Teatertapetserare»
erinrar om sädana hedbergska ord
som »Djur i bur», »Dockan dansar»,
»Leksakslådan», livet som leksak, spel,
fängelse, och därbakom, därutanför
det andra, det som då måste vara befrielse, »landet där alla våra kedjor
falla». I barnens närvaro blir alltså
en variant av Hedbergs stäende problematik med dess världsförakt och
hinsideslängtan. Där finns mer av
situationer än av händelseförveckling, mer av filosofiskt kåseri än av
gestaltning, men man får bilder av
tidstypisk svensk vardag, kvick konversation, satiriskt genomskådande
och bakom allt ett skimmer av mystik,
en längtan som aldrig blir stillad.
Att motivet föräldrar-barn skulle
äterfinnas också hos Sara Lidman
hade man inte väntat sig, allra minst
att hon efter sin äventyrliga vistelse
i Sydafrika skulle berätta om en förolyckad jämtes avgudadyrkande kärlek till sin lille son. Boken heter Jag
och min son, och jagberättaren är
mycket riktigt bosatt i Sydafrika, men
det var en överraskning, att Sara Lidman valt en fullblodsegoist utan tillstymmelse till intresse för apartheilsfrågan till huvudperson. Uppenbarligen har hon velat nå sitt mål just
genom detta förfaringssätt. Som främling har hon inte kunnat sätta sig in
i de färgades själsliv med samma
självklara säkerhet som hon visat, när
hon skildrat sina norrlandsfigurer.
Inte heller har hon velat göra reportage, där andra gått före henne med
grundligare förkunskaper. Så har
hon valt detta vanliga motiv: faderson fast i afrikansk miljö och ovanligt
nog med fadern, inte sonen som centrum. Men detta har tydligen inte
räckt. Hon måste fä komma till tals
på ett direktare sätt, och det har, till
förfång för kompositionen, skett i en
dialog mellan en skotsk lärarinna och
hennes bror, en afrikansk industrimagnat. Anklagelser och svar är de
va,nliga, men Sara Lidman ger dem
en intensitet som är sprungen ur verkligt upplevd indignation. Mest svidande är den nålvassa ironien vid
skotskans samtal med magnatens fru,
som just läst en sä förtjusande skildring av eskimåernas okonstlade naturliv. – Fadern i boken har en enda
känsla, kärleken till den lille gullhå-
rige sonen Igor. Han vet sig vara
ovärdig detta underverk till son, men
själva ovärdighetskänslan gör honom
samtidigt sonen värdig, eftersom han
ensam förstär att rätt uppskatta Igor.
Vi får veta, att han själv haft en besvärlig barndom, att han misslyckats
vid universitetet och alltjämt därefter
och att han nu lever pä spel, snatteri
och angiveri med det enda målet för
ögonen att fä ihop sä mycket pengar,
att han kan ge Igor en god start och
själv äterkomma till den jämtländska
släktgården. Han har bara misslyckanden och ogärningar att minnas,
bara ogärningar att se fram mot –
för Igors skull. Med rent infernalisk
skicklighet avslöjar Sara Lidman denne egocentriker och hypokrit just genom hans egna ord, hans självförsvar.
Hans tankevärld är proppfull av skenförklaringar, bortförklaringar, ursäkter, beskyllningar, självmedlidande
och först och sist denna allt förlå-
tande ädla kärlek till Igor. Naturligtvis måste han till slut fly undan
efterräkningarna. Han är dessutom
på väg att bli det hemskaste man kan
råka ut för i Sydafrika: en vit som
är fattig. Under flykten i den stulna
bilen ropar Igor på zulu efter sin
svarta barnsköterska Gladness, och
fadern måste erkänna: »Min sons själ
är förlorad åt Afrika.» Romanen berättar alltså om den vite främlingen
som i Afrika vill roffa åt sig rikedom,
inte för egen del givetvis men för sin
sons, för den vita rasens framtid.
Mannen har inte fått något namn i
boken, han är enbart dess jag. Är
han helt enkelt den vite, alla vi vita?
Inte bara utsugarna på platsen utan
också de vita åskådarna? Han vägrar
nämligen att ta parti, att gripa in,
bara han räddar sitt eget skinn. Så
kan man tolka anklagelsen i boken.
Men man kan också säga, att dess personifikation av själviskheten är alltför individuell och säregen för att
kunna bli till symbol för kolonisationens invecklade problem. Kanske man
även skall finna en symbolik i namnet på den sydafrikanska stad som far
och son en tid vistas i, Cassandratown. Det skulle då innebära Sara
Lidmans övertygelse om att infö-
dingarnas och hämndens dag en gång
skall gry. Hos de svarta har hon också funnit något oemotståndligt hoppfullt mitt i förtrycket: deras oförstörbara vitalitet, deras glädje – en
16- 624841 Svensk Tidskrift H. 4 196e
231
glädje, en Gladness som kraftkälla,
obegriplig, ouppnåelig för de vita men
kanske därför så mycket farligare i
längden: mörkt skratt, mörk glädje,
Afrikas själ.
Om det ensamma, mer eller mindre
övergivna barnet handlar Irja Browallius’ romansvit om Birgit, som utackorderats, när modern var piga,
och inte fick komma till henne ens
efter hennes gifte. I slutvolymen Om
sommaren sköna har hennes sista och
bästa fostermor Sarbild gett sig iväg
med en man och lämnat henne åt
andra. Hon har svikits av mamma
Sarhild, den slarviga, obekymrade
men modersvarma, och kommit till
ett ordentligt hus, där arbetsamhet
och renlighet härskar. Birgit blir
klädd och född och ordentligt hållen
och alla är tämligen snälla mot henne.
Punkt och slut. Alltså saknas det vä-
sentliga. Birgit vantrivs och börjar
fantisera om hur mamma Sarbild
måste längta efter henne. Dagdrömmarna tar överhand, hon börjar
snatta, hon gör ett misslyckat flyktförsök. Hon blir betraktad som otacksam. Irja Browallius har skildrat detta
skeende med fin intuition, utan sentimentalitet, nästan nyktert registrerande men levande i minsta detalj.
Så sker något avgörande. Birgit får
veta, att mamma Sarhild praktiskt
taget glömt hennes existens. Drömmarna slås i spillror. Från sitt livs
början har Birgit tvingats leva i
otrygghet. Otryggare kan ingen vara
än ett utackorderingsbarn, och Birgit har blivit den ständigt misstänksamma, eftersom hon lärt, att allt när
som helst kan tagas ifrån henne. Besvikelsen gentemot Sarbild har dock
det goda med sig, att Birgit återvänder
till verkligheten och upptäcker, att
man ändå fäst sig vid henne på gården. Ja, när hennes riktiga mor tänker dra nytta av henne för egen del,
funderar fosterföräldrarna rentav på
232
att adoptera henne. Men när de får
veta, att Birgit i så fall blir arvsberättigad, avstår de. Än en gång måste
Birgit erfara, att hon är den ständigt
utanförstående. Under tiden växer hon
upp till en grann flicka och får beundrare. En av dem vinner hennes heta
kärlek. Men när hon förstår, att han
inte tänker binda sig vid henne, värjer hon sig. Slutligen ger hon sin hand
åt en ung man som hon inte älskar
men som älskar henne och vill ha
henne för livet. Den stora kärleken
måste hon trampa ner, men vad hon
vinner, är det hon från sina första
medvetna tankars tid har trånat efter:
trygghet, tillit. Irja Browallius har
med både skarpsynthet och ömhet
levandegjort denna hemlösa flicka,
som ideligen får bekräftat, hur nödvändig hennes försvarsattityd är och
hur olidligt smärtsamt det känns att
alltid få rätt i sin misstänksamhet.
Men hon har också fint skildrat, hur
det börjar lossna inne i Birgit, hur
ömheten bryter fram, hur livslusten
segrar över hämningarna och slutligen, hur det svåraste, den blinda
och pockande passionen, blir övervunnet och hur värmen, tilliten,
tryggheten kommer in i hennes liv.
Med trilogien om Birgit har Irja Browallius utfört det främsta verket i sin
stora och betydande produktion.
Om ensamma och missanpassade
barn handlar en rad andra av årets
böcker men ingen når upp till Irja
Browallius’ roman. Arne Lundgrens
Nyckelbarn berättar om en göteborgspojke, vars mor är servitris med en
karl inneboende hos sig. Pojken känner sig utestängd, ruvar på hämnd,
blir en drömmare och samtidigt ett
rov för ensamhetens skräck. När modern flyr undan den berusade karlen
för att hämta polis, ramlar den skräckslagne pojken i trappan, varefter en
försoning kommer till stånd, åtminstone för tillfället. Lundgren har omsorgsfullt satt sig in i detta fall av
psykisk underminering men han skildrar det med en lyrisk mångordighet
som hotar att skymma undan det direkta och konkreta, som ensamt gör
en skildring av detta slag gripande på
allvar.
Olle Länsberg visar sig ha allvarliga ambitioner i romanen skilsmässa, där han demonstrerar problemet genom att detaljrikt och episodrikt skildra ett äktenskap som gått
sönder och där barnen får vistas ömsevis hos vardera parten men aldrig
kan få känna den tillit som är nödvändig för dem, allra minst sedan
både fadern och modern skaffat sig
nya förbindelser. Sonen Georg blir
mest upprorisk och bryter sig slutligen ut för att bli lantarbetare och
själv få bestämma om framtiden.
Länsberg är en flyhänt berättare ocb
lyhörd för vardagsjargongen men boken förblir ett spel på ytan. Den ger
emellertid ett trovärdigt reportage om
trasig svensk vardag.
Med Birgitta stenbergs Chans introduceras raggarbruden i vitterheten.
skyddshemsflickan Mari rymmer från
en försöksanställning och liftar sig
fram till den enda plats, där hon känner sig hemma, bland raggarna i
Stockholm. Eftersom tonårsrymmare
oftast blir fasttagna, får boken sitt
naturliga slut, när Mari råkar i polisens händer. Romanen handlar alltså
om den fritid Mari chansar på, vilket
innebär, att den främst består av ett
porträtt av raggarflickan själv, som
f. ö. ofta får tala på sin speciella jargong, uppenbarligen återgiven på kornet. Hon får erfara, att gänget skaffat ersättare och att hon inte längre
är välkommen. Hon hamnar under
sin flykt hos en överklassgymnasist
med egen våning på Sveavägen och
upphöjt estetiska intressen. Här införs
alltså en variation av Pygmalionmotivet, och inte nog med det; Mari träffar .också en utlänning som propagerar för en ny morallära, och Mari visar sig plötsligt kunna diskutera dessa
djupa spörsmål med honom på
engelska. Detta är bokens svagaste
parti;. Bipersonerna är också ganska
skugglika och konflikterna rätt konstruerade. Vad som lever är raggarmiljön och Mari själv. Hennes tillvaro
begränsas av barer, kafeer, raggarfester och bilfärder. Gänget, raggaråket,
några jazzplattor och en halvpanna,
det är livets lycka för henne, helst
när allt detta kompletteras med den
vilda fartens tjusning. Valuta för nö-
jet utgör hennes egen kropp, i Maris fall närmast betraktat som ett
nödvändigt ont: »man kan väl inte
säja nej heller». Ändå bottnar denna
inställning i något renhårigt. Gängets
lag tycks vara, att man får och ger
efter tillgång och efterfrågan. I grunden är det ingenting ont i denna bilgalna och svåranpassliga tonåring.
Hon är t. ex. helt ärlig och hon har
ingen tanke på att sälja sig. Men hur
hon skall kunna bli något annat än
raggarbrud är en annan fråga. Att
skyddsuppfostran skulle hjälpa, tror
författarinnan inte ett ögonblick på.
Ungdomens fostran hör också till
de teman som behandlats i romanform. Bosse Gustafssons Kritstrecket
handlar om privatskolan Friby, ett
internat för nevrotiska överklassbarn.
Skolans motto är Rabelais’ berömda
ord från klostret Theleme: »Gör vad
du vill.» Barnen skall utvecklas i full
frihet och varje form av bestraffning
är förbjuden. Framför allt förkastas
alla moralbegrepp och allt slags religiositet betraktas som fördömligt.
Förf. betonar, att Friby inte existerar
i verkligheten, och man tror honom
gärna. Huvudpersonen är en teckningslärare, som är intresserad av
experimentet Friby men också har
svårt att hitta sig själv. Det hjälper
inte ens, att han ligger med så gott
– – –~–~~————~—-~ ——————–
233
som samtliga skolans lärarinnor. Boken handlar inte så mycket om hur
uppfostringsprogrammet verkar utan
fastmer om hur teckningsläraren misslyckas. Tesen är närmast den, att det
är de vuxna som inte tål friheten. En
av eleverna, som råkar vara begåvad
med författarens eget synsätt och
argumenteringsförmåga, får uttrycka
detta: »Jag har ibland tänkt på er
gamla. Det var som om ni var rädda
för vår frihet. Du blev rädd för dig
själv, när Bengt slog sönder något eller
när du inte visste, vad vi hade för
oss. Ni var rädda nästan allihop.
Rädda för er själva.» Tesen är tänkvärd, men den blir inte särskilt bra
gestaltad. Boken är alltför mycket
fantasiprodukt för att tjäna som inlägg
i en aktuell debatt och huvudpersonen
är alltför lös i fogarna för att riktigt
intressera. Men Bosse Gustafsson är
en underhållande konversatör.
Ett mera påtagligt debattinlägg gör
Janne Bergquist i Allmänna linjen.
Titeln syftar bara endels på en av
enhetsskolans avslutningsklasser. Allmänna linjen är den traditionella, av
reglementen och paragrafer kantade
lärogång, som myndigheterna utstakat. Boken skildrar den radikale,
idealistiske läraren Helge Västman
och hans kamp mot allt slentriantänkande. Han tar hand om en begåvad
och egensinnad elev, som inte trivs i
skolan utan blir utanförstående och
drivs till snatteri och skolk, och Västmans lyckade resultat får ge belägg
på hans ideers bärkraft. Västman och
med honom författaren proklamerar:
»Ju dummare en lärare är, ju mer
stereotyp hans personlighet, desto
ivrigare är han som karaktärsdanare»,
och alltså desto farligare. Västman
fördömer de stadfästa metoderna för
karaktärsfostran i skolan och menar,
att denna fostran är av föga värde i
jämförelse med den fostran som barnen skaffar sig själva »genom stän- 234
diga experiment med de vuxna som
försöksobjekt». Det kan inte vara riktigt, som nu sker, att barnen »finner
sig tillrätta med vilken moral som
helst, om den bara gör dem godkända
av samhället». Nej, utgångspunkten
är denna: »Själen föds och utvecklas,
när Tanken fattar kärlek till Sanningen och börjar ett liv i Sanningens
tjänst.» Här kunde man svara med
Pilati bekanta fråga, och i varje fall
konstaterar man, att Janne Bergquist
har lättare att riva ner än bygga upp,
han är ingen konstruktör men en
frejdig kritiker. Det finns mycket som
är tänkvärt i boken och mycket som
är karikerat med avsiktlig retsamhet.
Förf. är ute för att slåss och han gör
det med gott humör. Men han har
också sinne för vardag och idyll, vilket han visar i skildringen av Västmans lyckliga äktenskap, ty denna
arga roman är till skillnad från så
många andra vederkvickande monogam. •
Kritik mot samhällsinstitutioner
finns med som en ränning också i
Gunnar Wah/ströms historiska roman
Den unge guden. Handlingen är förlagd till tiden mellan Erik Läspe och
Birger Jarl och skildringen är gjord
i traditionell stil med rekvisita och
interiörer från svenskt bondeliv och
med de stora händelserna, kampen
.am kungakronan, skymtande i bakgrunden. Värdet i boken ligger inte i
karaktärsskildringen utan i det rappa
svepet av händelser och framför allt
i tendensen, som här riktar sig mot
den officiella kristendomens, alltså
kyrkans, hårdhet och trångsynthet:
den går till storms mot valdenserna
i Frankrike och tiggarmunkarna i Sverige och den välsignar det grymma
korståget mot tavasterna, där mord
och skövling får ske i den nya lärans
namn, den slår ner på varje fri tanke,
på varje försök att förverkliga den
kristna kärleksläran. Wahlström, tidigare baptistpastor, har i sin skildring
av uppländsk bondebyggd på 1200-
talet fogat in en anklagelse, som inte
helt förlorat sin aktualitet.
Ännu påtagligare är aktualiteten i
Bengt Söderberghs Stigbygeln. Boken
är närmast ett reportage från gårdagens Algeriet och berättare är en
svensk stjärnfotograf. Han träffar en
ung berber, Hassan, son till en hövding, besöker hans hem och förälskar
sig i hans syster, med. stud. vid Sorbonne. När han återser henne i Paris,
är hon med i den arabiska motståndsrörelsen. Även Hassan har ställt sig
på algeriernas sida. När svensken får
veta, att Hassan tillfångatagits, reser
han till Algeriet och med hjälp av en
fransk överste lyckas han spåra den
ohyggligt torterade ynglingen,· som
emellertid inte kan räddas, lika litet
som systern, sedan hon gripits av den
franska polisen. Söderbergh fördjupar sig inte i karaktärsstudier eller
folkpsykologi, han bara registerar
fakta, skeendet självt, avhöljt, naket i
all dess hemskhet. Det sker i fiktionens form men med en saklighet, som
övertygar, därför att allt verkar upplevt, sett, förnummet av en man, som
länge vistats på platsen. Med Stigbygeln har 1Söderbergh skrivit sitt J’accuse, och han har inte blivit motsagd.
Om krigets elände handlar också
Jan Fridegdrds Mot öster – soldat!
Boken fortsätter Fridegårds berättelser om sina förfäder, och huvudperson är denna gång soldatänkan Margaretas unge son Johan Malm, som
anmäler sig till det lantvärn som sätts
upp i Enköping under 1808 års krig.
Boken handlar dels om de hemmavarande, som får sköta jorden utan
karlhjälp men betungas av idel nya
gärder, dels om lantvärnets strapatser. Pacifisten Fridegård har ingen
svårighet att demonstrera krigets
ohygglighet, när han valt att följa
lantvärnet, det allra sämst beryktade
uppbåd som förekommit i svensk historia. Vad han berättar om dålig utrustning, smuts, sår, sjukdom och
svält hos denna trasarme, som knappast fick skjutdugliga gevär men var
väl försedd med profoss och prygelbänk och fick höra mycket om ära,
kung och fosterland, är historiskt belagt, och Fridegård har studerat ämnet grundligt. Märkligt nog fick Enköpingsförbandet skeppas över till
Finland, där det trots allt visade sig
stridsdugligt, om än inte segerrikt.
Fast Fridegård låter Johans farfar,
storbonden Erik Hansson, förbanna
allt vad krig heter, och dessutom
all överhet, kan det inte hjälpas, att
han förefaller stolt över sitt påbrå
från en svensk soldat som varit med,
där striden hetast stod. skildringen
når sin höjdpunkt, när det berättas
om träffningen vid Kimito. Fridegård
lever sig in i sinnesstämningen hos
soldaten Johan, där han ligger i
skyttelinjen, hur han ser fienden
störta fram, hur han grips av stridsiver och sugs in i virveln, där det gäller att slåss för livet och där han mitt
i virrvarret känner doft av sommargräs och hör insektssurr mellan salvorna. Ja, Fridegård visar sig faktiskt
vara en inspirerad bataljmålare. Romanen slutar med bonden Hanssons vreda ~Varför?~ inför krigets elände.
Svar får 4an inte men en aning viskar till honom, att snart kanske en
fridens tid skall bryta in, och då skall
hans åkrar utå utan ogräs, med millioner ·raka strån, bara en och annan
blåklint utmed dikena~. Det är en
äkta . Fridegårds mening och med
den slutar han sin bok, som är den
bästa historiska skildring han åstadkommit.
Samma tid, närmare bestämt rysshärjningarnas år 1809, behandlas i
Anna Rönnqvists bonderoman Solvå-
ren. Miljön är glesbygden mellan
Kalix och Haparanda, och boken
235
innehåller sedvanliga ingredienser:
dialektinslag, etnografiska detaljer,
skrock och tydor. Allt är gjort med
omsorg och kunnighet, och huvudpersonen, en kvinna som förmår styra
och ordna med moderlig omsorg men
själv tyngs av sitt ~mörkersinn», har
blivit en minnesvärd gestalt. Norrlandslitteraturen representeras annars
i första hand av Björn-Erik Höijer,
som i Lavinen fortsätter sina skildringar av primitivt liv och heroiska
strapatser. Det gör han, eftersom han
menar, att det mest äkta och ursprungliga är att finna hos de människor, som
står naturen nära och tvingas kämpa
med den. Uppslaget har han denna gäng
fått frän tidningarnas beskrivningar
av hur en ripjägare räddats ur den
lavin han fallit ned i. Höijer har också en märklig förmåga att sätta sig in
i ripjägarens situation. Han skildrar
de olika stadierna hos den för livet
kämpande jägaren nästan timme för
timme, hur denne med sin sakkunskap
beräknar möjligheterna till räddning
och med lugn fattning handlar därefter, hur drömmarna skiftar, hur
hoppet tänds och slocknar och tänds
igen, hur kölden småningom bryter
ned honom, hur han slutligen lyckas
fä upp skidstaven, med en röd biobiljett på, ovan ·snön och så bara väntar, att döden skall skänka befrielse.
Den andra huvudpersonen är jägarens
mor, som kommit söderifrån men så
småningom trolltagits av detta fjällens
och viddernas land. Höijer skildrar
med säker hand, hur hennes religiositet blivit en ständig brottning med
Gud, som hon tidvis förnekar men
som på nytt griper tag om henne, bö-
jer henne och slutligen gör henne
järnhårt moständskraftig mot livets
påfrestningar. Det är också hon som
efter till synes oöverstigliga svårigheter finner sonen. Höijer varierar alltså
här sitt tema om vardagens heroism
i ödebygderna, men det temat passar
236
honom och här kommer hans berättarkonst bäst till sin rätt.
Lockas Höijer till det helgjutna, till
att skildra krafternas samspel, så dras
många andra författare till motsatsen,
till det splittrade och upprivna, till
det krångliga, förvirrade människolivet. Därom handlar Per E. Rundquists novellsamling Den ofulländade
sommaren. Rundquist är särskilt lyhörd för undertonerna, för det som
ligger bakom det tvärsäkra och på-
tagliga och gör det famlande och
osäkert. En av bokens noveller handlar om en man som uppfunnit en
tankeläsnings-apparat. Den skall han
avprova. Givetvis är han fullt säker
på sin fästmös hängivenhet, men han
tycker ändå inte, att han skall prova
apparaten på henne. »Jag ville inte,
när det kom till kritan. Och varför
jag inte ville, det ville jag inte göra
klart för mig. Och varför jag inte ville
göra det klart för mig, det ville jag
inte tänka på.» Den meningen är typisk för Rundquist, och lika typiskt är
det, att apparaten i funktion avslöjar
ett enda sammelsurium av lösryckta
ord och obegripliga meningar med
allehanda humanden emellan. I andra
noveller finner man liknande komplikationer och avslöjanden, t. ex. hur
smygsuparen med flaskan bakom bokskåpet har det i familjeidyllen, eller
hur den omusikaliske mannen, som
ärver ett piano efter en musikalisk
morbror också får ta i arv en sorts
efterträdare till morbrodern för pianots hanterande. Mänskliga missuppfattningar, som först skänker glädje
och stolthet men sedan, avslöjade,
kommer allt att störta samman, är
ett genomgående tema, varierat i
många schatteringar, komiskt, burleskt, vemodigt, tragiskt, allra finast
i inledningsnovellen om den unge
semesterfiraren som lyckas bli bekant
med den vackra men strängt hållna
flickan, vilken visar sig vara sinnesslö. Här kommer en varsam, ötusint
ton i dagen, som bäst visar känsligheten i Rundquists instrument.
Temat tas upp med andra instrumentala resurser av Artur · Lundkvist i Berättelser för vilsekomna.
Här finner man nya belägg på den
språkliga virtuositet, den visuella
skärpa och den symbolskapande kraft
som man är van att träffa på hos
denne författare. Omväxlingen är
också rik i fråga om tider och miljöer: från berättelsen om Jerikos murar till svensk landsbygd, från Sibirien till fantasilandet Kuwar, där alla
människor bär ansiktsmask me·n annars inte har behov att skyla sig. I
berättelsen Begravningen kommer
han svensk småstadsvardag alldeles
inpå livet, men samtidigt visar han
hur var och en av begravningsgästerna har sitt problem att ängslas för,
att hålla dolt. Det är ju också vilsekommenhet som är hans tema, och han
slutar med att skildra ett fantasiens
möte med romantikern och skådaren
Blake, som förkunnar, att människan
alltid rör sig mellan vision och arbete utan att någonsin hinna fram:
livet existerar på grund av oförenliga
motsatser, splittringen blir ett livsvillkor. Boken har prägeln av ett
utanförstående, ett ensamt betraktande. En av berättelserna handlar
om en deformerad kvinna, som från
sitt fönster betraktar utanför-världen
genom kikare: hemska händelser kan
utspelas i grannens hus, men hon
bara k6nstaterar faktum. Bokens mest
centrala novell berättar om en skogsarbetare, som gifter sig med en dvärglik magdansös, vilken föder honom
ett otal dvärglika tvillingar. Han är
som en Gulliver bland detta myller
av lilliputtar och de tar också livet
av honom till slut. Alla i boken har
långt till gemenskapen eller har förlorat gemenskapen. Har globetrottern,
den ständige sökaren Artur Lundkvist själv kommit för långt bort, blivit en främling, en utanförstående?
skaparkraften har han ändå kvar och
med den förmågan att fängsla, hur
fjärran och ensam han än kan tycka
sig vara.
Om författarjaget och författarsituationen, som tydligt träder fram i
Artur Lundkvists novellsamling, handlar också en rad andra av årets böcker och några av dem hör till de intressantaste. Av John Karlzen föreligger en ofullbordad, postum roman
med inledning av Olle Holmberg, vilken bl. a. framhållit det ekelundska
inflytandet på den egenartade författaren. Boken har fått titeln Råttan
efter en i texten citerad Ferlin-dikt,
och råttan är den oro och otillfredsställelse som gnager i oss människor,
om vi nämligen är riktiga människor.
Huvudpersonen är en för tjuvnad och
bedrägeri dömd man, som ser tillbaka
på sitt liv. Något egentligt begrepp
om honom är det inte lätt att få, bara
att han är en person som ständigt
vantrivs och äcklas över att vara
kringsnärjd av människorna runt omkring, vilka han föraktar utan att
förefalla vara bättre själv. Karlzen
luftar med andra ord sin egen vantrivsel och söker efter bästa förmåga
avslöja den brackiga värld som utgörs
av de halvbildade, och med de halvbildade avser han personer som nosat
litet på det akademiska livet men
övergått till mera lukrativa sysslor.
Karlzen har också enligt uppgift velat
chockera med skildringar av fylleri
och promiskuitet men kan knappast
sägas ha någon lycklig hand med ämnet. Boken består av ett antal scener
från folkhemmet, där Karlzen övar
sin satir. I en av dialogerna söker
han akustiskt återge fyllsnack, i en
annan gör han en pastisch på 1700-
talsprosa, i en tredje får huvudpersonen göra en butiksfröken generad genom att beställa bakelser med inveck- 237
lade franska benämningar. Bäst är
han, när han får tillfälle att forma
små aforismer, där hans skepsis blir
uth:yckt med en stundom övermodig
ironi, t. ex. denna: han tittade ut över
lokalen »med den förströdda och uttråkade uppsyn som oandliga figurer
lätt får, när de i privatlivet tvingas
följa en tankegång>>.
Pär Rådström, som nästan alltid
funderar över sitt jag, författarjaget
ocn privatjaget, har utgivit två böcker.
Den första är novellsamlingen Ro utan
åror, som behandlar ensamhet och ansvar, särskilt det ansvar man svikit
mot barnet inom sig (Barnens domstol). Titelnovellen ger ett gott exempel på Rådströms förmåga att gestalta
sin livssyn. Den handlar om en man
i en storstad; han bor modernt, har
tillgång till alla bekvämligheter och
huset är fullt av människor, men
ingen frågar efter honom, ingen behöver honom – där sitter han i sin
båt men har inga åror. Allt är så enkelt, så vardagligt berättat, att det
groteska i situationen får hemska
proportioner. Något liknande gäller
knapphandlaren i Genua, en utlandssvensk som avskyr tillstädeskomn<’t
landsmän, därför att alla så förvånat
frågar, varför han blivit just knapphandlare i Genua – får man inte
vara det? Eller kanske man inte får
vara något så tokigt som författare?
Rådströms andra bok är romanen
översten. Den handlar om en man
med de hos förf. sedvanliga initialerna P. R. och dessutom är han prman, f. ö. ingenstans och överallt
hemma, ganska måttligt road av storstädernas barer men ständigt närvarande därsammastädes. För en Paris-nattklubb har han tänkt ut en
genial ide. Vår tid av demokratisk
frihet är ju samtidigt en likriktningens tid: alla följer modet, alla
skall tycka som auktoriteterna tycker.
Alla beundrar t. ex. Sophia, Gina och
238
Brigitte. Låt oss då tillverka deras
dubbelgångare och ge deras beundrare tillfälle att träffa dem och fotograferas med dem! Hur det hela lyckas, får vi inte veta, eftersom Rådström också har annat i tankarna. En
sak upplyser han dock om. Hans nya
Sophia Loren visar sig ha utvecklats
till en självständig varelse inuti och
blivit på ett helt nytt sätt lockande,
vilket tvingar P. R. att hasta ifrån
henne. Här skymtar återigen Pygmalion-motivet: konstskaparen skall inte
dyrka sitt verk, ty det leder till förlamande narcissism. Därmed når vi
till bokens egentliga tema, vilket kan
sägas höra leologien till. Pr-mannen
säger sig ha en enda uppgift: att
tjäna. Men vilken herre skall han utse
åt sig? Han har valt överste Gustafsson, en tidigare svensk monark som
livslevande kommit bort ur svenska
historien och därför kan tänkas leva
än. översten, som är bokens enda
riktigt påtagliga gestalt, mycket finurligt tecknad, ger inga order, lyssnar bara sporadiskt, besvarar inga
frågor men är likväl nådig nog att ta
emot audiens. Har människan ett
osläckligt behov att se upp till någon
högre, skapar hon sig därför gudar
som i egenskap av gudar måste bli
obegripliga? Rådström har inga svar
att ge, och när boken slutar, har
översten just flyttat till okänd ort.
Resonemanget gäller identiteten, stabiliteten i en värld av förändring.
Det är Rådströms problem. Han förblir en man utan åror, men medan
båten vaggar kring på fri hand, har
han underhållande ting att kåsera om,
och som kåserande stilist är han utan
konkurrens.
Lars Ahlins Bark och löv är också
mer förkunnelse än dikt, mer predikan än berättelse och kanske därför
mer ahlinsk än närmast föregående
ahlinare. En författare, heter det,
»måste ibland, stundom sida efter
sida, avstå från skönheten. Han måste
ha mod att fördärva sitt språks yta,
därför att han bedömer situationen så.
Han måste förstocka och avskräcka. Ty
denne författare vänder sig till de
oälskade, till sådana som ännu har
kraft att söka. Därför är det angeläget
för honom att bli av med alla funna,
alla som romanerna har genomälskat
kort och tvärs.» När man hunnit fram
till detta ställe (s. 295), har man en
oändlig massa ord bakom sig, ett
Niagara av utläggningar, ofta svårbegripliga, avsiktligt tillkrångliga, stundom roat argsinta, alltid självständiga.
Det ahlinska budskapet går ut på att
»komma innanför», att nå dit, där vi
verkligen hör hemma. Vi skall »se
vår bild», ja vi skall »dö in i vår bild»,
vilket skall ske som »en vandring av
angelägenheter uppåt till det oerhörda». Man kan kalla det för dunkelt tal, kanske också dunkelt tänkt.
Ahlins ord »att älska är att dö» har
väl i grunden samma innebörd som
det kristna budet, om kärleken som
inte söker sitt. Att i kärlekens kraft
finna sig själv är ett huvudtema hos
honom. Men han framför budskapet
på sitt eget sätt, vresigt, liksom på
trots mot allt och alla. Och han äger
en skapande förmåga, som gör, att han
mitt i all svada förmår gestalta, trolla
fram figurer, som blir livslevande,
ofta egenartade människor, vilka fått
ett grubbel, en gåta att fundera över,
och den gåtan omsluter deras liv och
formar om dem. Så är det med den
förolyckade kommunalpampen Niklas
och med hans hustru Lisa, så är det
med svärmeanden och frisörmästaren
Haquin. De är sedda från pojken
Mats Olofs synvinkel, och Mats Olof
är skildrad helt på det ahlinska viset: en genomskådare och resonör,
så barn han är, och ändå med barns
hela omedelbarhet. Historien om
Anders Bläda, som skjuter sig inne
i en älghud, leder över till det mystiska och symboliska. Bläda. är lika
mycket ett naturväsen som en vanlig
människa, under det att hans Elisabet
med den förvärkta kroppen är en ny
variant av de livsvisa kvinnor som
det finns så många av i Ahlins diktning. Bark och löv har allt det bortstötande och allt det tilldragande i
Ahlins författarkonst, både det svårtillgängliga och det livsnära. Det är
livet självt, det rätta, fulltoniga som
han söker efter, på sitt eget sätt, med
en ursprunglig kraft som är mycket
beundransvärd.
Eyvind Johnsons Spdr förbi Kolonos är en bok för sig. Inledningsvis
får man reda på att Eyvind Johnson,
just då han skulle göra sin första
Greklandsresa, fick erbjudande av
Bonniers att ånyo utge 20-talsromanen Minnas med de tidigare uteslutna
kapitlen om August Lyra i Himmelrik.
Det blev inte så, men det blev ändå
minnas av. August Lyra väcktes upp
och den nya boken handlar i vartannat kapitel om Grekland och i vartannat om Lyras Himmelrike, och det
går konstrikt flätade trådar mellan
bägge. Framför allt har stoffet från
20-talet skänkt perspektiv åt nuets
upplevelser, och dessa nuets upplevelser gäller å andra sidan det Hellas
som Eyvind Johnson sedan länge tillbaka aldrig tröttnat att studera och
dikta om. Boken blir alltså en väv
av upplevelser nu och då, av diktande
då och nu, av inträngande i ett längst
förflutet då för att nå klarare perspektiv på ett till synes förvirrat nu.
Spår förbi Kolonos – i Kolonos föddes Sofokles och här lät han i sitt
sista drama den åldrige Oidipus få
vila och försoning. Här förnimmer
också Eyvind Johnson på ett särskilt
sätt :&åldrens dagan och kapitlet om
Kolonos är bokens rikaste, därför att
så mycket nu och så många då förenas till något som ger oss diktaren
och människan Eyvind Johnson på
239
allvar. »En resa i det förflutna? Ja:g
har aldrig varit i Grekland förr. Ändå
har jag varit där länge, under halva
mitt liv har jag varit där. Men detta
är första gången.» Så minns han en
dag i Uppland – just när han hoppade över ett dike – då han bestämde sig för att avslå andra erbjudanden för att ägna sig åt det Homeriska
och nå fram till sin Odyssevsroman.
Därifrån går tankarna till de mångbefarna som gjorde en norrbottnisk
Odysse, malmbanans rallaroriginal,
och därmed är han inne i Olofromanens värld. Den var i sin tur inledningen till hans egen Odysse i efterkrigstidens Europa, vilken bl. a. ledde
till sjömanspastorn i Dunkerque, som
berättade om de tre kaptenerna och
sanningssägandets ansvar, en berättelse som skulle ha berättats i Minnas men nu först blir berättad av
August Lyra, och den historien är det
bästa och mest minnesvärda i Himmelriksavsnitten. Spår förbi Kolonos
är en mycket personlig bok och en
tankeväckande bok, där perspektiven
ständigt vidgar sig, så att man känner, att den till slut handlar om oss
alla, om människan och hennes rika,
sköna, grymma, underliga värld.
slutligen har vår diktnings nestor
Bo Bergman skrivit en roman, som i
grunden är mycket personlig. Vi
vandrare har tre avsnitt. Först kommer en skildring av människorna i
ett hus på Brahegatan i Stockholm
från oscarisk tid, därpå följer en rad
scener i Paradiset, och i det sista avsnittet, som försiggår i nutid, får vi
följa den forne gymnasisten Åke Tibell från huset på Brahegatan, nu en
80-årig f. d. ämbetsman, på hans flanörturer i barndomskvarteren. I detta
avsnitt får vi veta så mycket om Tibells nuvarande bostadskvarter och
om hans umgänge, att vi måste misstänka, att det är Bo Bergman själv
man skall identifiera under förkläd- 240
naden Tibell. Det blir till visshet, när
Tibell allra sist talar om sin ängslan,
att diktargåvan skall svika honom,
och sin glädje, när han får uppslaget
att berätta om det gamla huset vid
Brahegatan. Det sker en söndag, då
Skansen-musiken tränger in till mannen vid skrivbordet, som nu fattar
pennan. Så citeras den första mening
han kastar ner, och den meningen är
identisk med första början till Vi
vandrare. Där beskrivs själva huset
med orden »grå puts och lite krimskrams här och där», och Tibell mumlar: är det inte en beskrivning på mitt
eget långa liv! Huvudpersonerna i bokens första avsnitt är ett gammalt
portvaktspar, Fritz och Sophie, han
invandrad tysk, hon tidigare kammarjungfru. Det är trångt, dragigt och kallt
i deras portvaktskyffe och de är beroende av en omänsklig girigbuk till
husägare, men de älskar varandra.
Här är ett tema, som Bo Bergman ofta
behandlat i sin novellistik: undanskuffade människor, som får ta emot
och tacka och som man utan risk kan
trampa på. När de blir uppsagda och
bådas krämpor bara ökar, beslutar
Sophie att frivilligt lämna det jordiska och ta Fritz med sig. Skildringen av Paradisets förgård, där det
äkta paret hamnar, är på en gång ömsint och raljant, en dosis Sankte Perlegend, en dosis Anatole France. Nu
händer det, att Sankte Per får befallning att besöka jorden och ta Fritz
med sig. De hamnar i nazismens Tyskland, och Sankte Per måste avvika för
sina uppenbara rasdrags skull. Med
säker. psykologisk konsekvens låter Bo
Bergman den tyske småborgaren Fritz
bli gripen av propagandan, ja han
blir rentav bödelsdräng i nazismens
tjänst. Han är ett offer för mänsklighetens eviga oro, antyds det, men
innerst inne är han dock den andre,
den tålige och gode Fritz. »Herre»,
ber han, »varför vill du att jag ska gå
under genom att göra mig till en annan än den jag är? Jag vill bli jag
igen.» Han blir inte insläppt i Paradiset nästa gång. Men Sophie kan inte
få någon ro i Lustgården utan sin
Fritz. Hon får tillstånd att söka honom, och till slut möts de. Fritz känner sig ha blod på händerna och vill
gå vidare, men Sophie svarar: »Jag
vet det. Men jag ska tvätta dem rena.»
Så sätter de sig vid vägkanten och
delar sin måltid, »alldeles som i gröngrärrset på Biskopsudden en sommardag för en oräknelig tid sedan».
Fritz har råkat ut för samma sak som
en vida mer berömd diktfigur, vilken
också gick vilse: »Das ewig Weibliche
zieht uns hinan.» Fritz är ingen·Faust
men båda är avsedda att ge en bild
av människan, sökaren, orosanden.
Ake Tibell mediterar över temat och
menar, att denna oro kan leda till
fördärv men den skapar också paradisdrömmar, och målet når vi aldrig.
Han citerar subpriorn i St Agnes,
som är ingen mindre än Thomas a
Kempis, vilken också givit boken dess
motto: »Ty så länge du lever, ,är du
förändringar underkastad, jämväl mot
din vilja, så att du än är glad, än
sorgsen, än stilla, än upprörd.» Så
långt kan Bo Bergman följa den gamle
mästern. Men inte längre, inte till
mästerns efterföljelse. Och vad: jordeIivet ger sina oroliga vandrare,. det
blir då »grå puts och lite krimskrams».
Men kanske något mer ändå ·i: Bo
Bergmans fall – och det har han
tacksamt betygat: ingivelsens ··gudagåva, lusten att forma. Den har .skänkt
stilens friskhet, tankens klarhet ,och
gestallandets liv också åt denna roman, som förvisso bär vittnesbörd
om en inspiration som skänkt stunder
av meningsfullhet och lycka.
241
>>EN FORTGÅENDE sKOLREFORM>>
»Skolfrågan är naturligtvis inte ’löst’.
Det kommer riksdagen under åratal
härefter att få erfara, detta redan på
grund av det schablonmässiga och
enastående maktfullkomliga sätt, varpå
skolutskottet med biträde av regering
och riksdag fått i en hast ordna med
de olika skolformerna och deras fördelning på skilda orter. Men bakom
och över dessa allvarsamma lokalproblem resa sig skuggorna av en kulturskymning, som hotar. Men även
den kan bekämpas, icke med känslor
av hat och hämnd för vad som nu
skett utan med ljus – mera ljus.»
Så löd Stockholms-Tidningens slutkommentar till den uppslitande strid
om skolfrågan, som ägde rum 1927,
en strid, som i åtskilliga avseenden
påminner om våra dagars stridigheter på skolans område. Partikonstellationen var i stort densamma. Motståndet leddes av högern, och på den
andra sidan stod socialdemokraterna
samt majoriteten av bondeförbundare,
medan liberalismen var splittrad.1927
års beslut var ett hastverk, och samma
epitet måste häftas vid det beslut, som
riksdagen nu i trötthetens tecken
har fattat ett mer än tolvårigt förberedelsearbete till trots. Om schablonmässighet och maktfullkomlighet
kan man tala nu likaväl som 1927.
skolberedningen har genomgående
nonchalerat den kritik mot dess förslag, som framförts i synnerhet från
pedagogiskt håll. En avgörande skillnad mellan 1927 och 1962 ligger dock
i det betydligt mera helhjärtade motstånd, som för trettiofem år sedan
bjöds av den svenska högern mot de
kulturraserande krafterna. Försummelserna i kulturfrågorna under 1950-
talet utgör en allvarlig belastning för
högerpartiet. Den kulturkonservativa
Au fil. lic. BIRGER HAGARD
besinning, som omsider kommit till
stånd, måste dock noteras som ett
positivt tecken, varslande om bättre
och mera hoppingivande tider.
skolfrågan kommer emellertid lika
litet att vara »löst» efter 1962 års
riksdagsbeslut som efter beslutet 1927.
Det kommer att fordras åtskilligt med
»ljus» i framtiden för att komma till
rätta med svårigheterna, något som
också ecklesiastikministern synes vara
medveten om, då han präglat uttrycket »en fortgående skolreform». Detta
har också varit utgångspunkten för
den studiegrupp inom Sveriges Konservativa Studentförbund, som nyligen
publicerat resultatet av sitt arbete i
en skrift, »Grundskolan – ett alternativ» (Studentförlaget Horisont, pris
4: 50). Aspirationen har varit att utge
en lättillgänglig sammanfattning av
hur skolfrågan uppfattas i konservativa kretsar, och det kan endast sä-
gas, att denna målsättning fullföljts
på ett föredömligt sätt. Väl avvägt
finner vi i koncentrerad form en
redogörelse för skolfrågans utveckling och en sammanfattning av: den
kritik, som på avgörande punkter
riktats mot skolberedningens förslag.
Man har emellertid inte . nöjt sig
med en refererande framställning
utan har också egna förslag till lösning att komma med. Vissa av dessa
har redan till stor del kommit att
beaktas i högerpartiets skolmotion till
vårriksdagen, andra åter kommer sä-
kerligen att uppmärksammas ’i de
kommande årens skoldebatt. Med rätta
kritiseras den bristande allsidigheten
i försöksverksamheten och skolöverstyrelsens valhänta handläggning· av
denna fråga. Särskilt på det pedagogiska området har denna brist’ varit
markant. skolfrågan har kommit att
242
präglas av fastlåsta ståndpunktstaganden, och detta har i sin tur lett till
en beklaglig slagsida i avvägningen
mellan skolpolitiken och pedagogiken.
För framtiden, framhål)es det, måste
det vara angeläget med en försöksverksamhet, som snabbt och effektivt
inriktas på att åstadkomma en lösning
av den mångfald av pedagogiska problemställningar, vilkas dunkelhet nu
förrycker argumentationen i skoldebatten.
stark kritik riktas också mot statsmakternas likgiltighet inför folkhögskolans framtida utformning. Farhå-
gor uttalas för att folkhögskolan, som
hittills spelat en så stor roll inom det
svenska undervisningsväsendet, mer
eller mindre kommer att bli utkonkurrerad av de föreslagna fackskolorna. För att undvika detta föreslär
man, att fackskolorna görs till en
direkt påbyggnad efter grundskolan,
medan folkhögskolorna liksom tidigare får ta hand om elever över 18
år. Folkhögskolorna bör förbli betygsfria, medan däremot fackskolorna blir
betygsskolor och görs mera kunskapsinriktade.
största intresset i skriften liksom i
den allmänna debatten tillmätes dock
helt naturligt högstadiets organisation,
och ett förslag skisseras till en alternativ högstadietyp. Detta innebär i
korthet: a) linjedelning från och med
det sjnnde skolåret, b) högstadiet inrättas med i regel fyra linjer – gymnasieförberedande, teknisk, handelssamt social linje, c) möjlighet skall
ges till ökning eller minskning av
antalet linjer med hänsyn till lokala
förhållanden, d) eleverna i ämnena
svenska, främmande språk, matematik, •fysik och kemi uppdelas efter
fritt val i grupper, som läser kurser
med olika fördjupning och efter
skilda metoder. Argumentationen för
en linJedelning redan från och med
det sjunde skolåret sammanfattas på
följande sätt. Vid denna tidpunkt har
elevernas utveckling givit sådana anvisningar ifråga om begåvning och
intresseinriktning, att det är lämpligt att linjevalet sker redan då. Genom att eleverna på ett tidigt stadium
får tillfälle att välja en linje, för vilken de har anlag och intresse, skapas större garantier för att kunskapsstandarden inte sänkes. Ett linjedelat
högstadium tillgodoser det grundläggande demokratiska kravet att varje
elev skall ha lika möjligheter att utveckla sina anlag, förutsättningar och
intressen. Huvudprincipen om det fria
tillvalet realiseras i högre grad på
ett från och med sjunde klassen linjedelat högstadium än på ett sammanhållet.
Delvis har författarna influerats av
den engelska enhetsskolans utformnJng, »comprehensive school», och
de beklagar, att de engelska erfarenheterna icke i tillbörlig grad uppmärksammats i den svenska skoldebatten. Kanske kan det generellt
sägas, att man vår skoldebatt
alltför mycket låst fast sig vid
svenska förhällanden och alltför litet
beaktat utländska erfarenheter och
synpunkter. Här skall endast erinras
om de erfarenheter, som måhända
skulle kunna hämtas från den ryska
skolan på yrkesutbildningens område
eller vad gäller korrespondensundervisningen, som torde vara mera omfattande i Sovjetunionen än på något
annat håll. Amerikanska erfarenheter
från televisionens användning i undervisningen är ett annat exempel,
som kanske kunde vara värt ett mera
ingående studium. Säkerligen skulle
exemplen kunna göras än fler.
Konservativa studentförbundet har
med sin senaste skrift tagit ytterligare ett steg på den väg, som beträddes med skriften »Studenten och
samhället». Just på kulturfrågornas
område torde studentförbundet ha
större förutsättningar att påverka opinionsbildningen än på många andra.
Högerpartiet har gjort studentförbundets principiella uppfattning i studiefinansieringsfrågan till sin. Så kan
mycket väl komma att ske också i
243
andra frågor. Som vår ojämförligt
största och mest aktiva politiska studentorganisation har Sveriges konservativa studentförbund stora uppgifter att fylla. Hittills har förhoppningarna inte kommit på skam.