En nödvändig illusion


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EN NÖDVÄNDIG ILLUSION
Vm DEN intervju, som Chrustjev i
höstas beviljade New York Times’
politiske medarbetare C. L. Sulzberger, utnyttjade den ryske ledaren än en gång de gratischanser
den västerländska pressen ger honom att genom föga varierade, men
regelbundet återkommande hotelser söka försvaga och undergräva
moralen i väst. Sulzberger fick liksom Fanfani erfara Sovjets syn på
de stater vilka upplåter mark åt
de amerikanska baserna – de kan
räkna med att bli utraderade redan i början av ett storkrig. Dessa
stater kan därför enligt Chrustjev
betraktas som Sovjets gisslan.
Det finns även andra länder som
håller gisslan, och det fastän de
tillhör samma allians. Amerikanerna har hittills varit lika fångna
i Adenauers band som de fortfarande är i Chiang Kai-sheks. Genom tremaktsöverenskommelsen i
London den 12 september 1944
och Fotsdamavtalet kom det formella ansvaret för Berlins speciella
status och för Tysklands återförening ·att ligga på stormakterna.
Detta faktum har kansler Adenauer
nogsamt beaktat. Varje uppmjukning av västmaktspolitiken i Tysklandsfrågan har i Bonn stämplats
Av T. STOCKMANN
som defaitistisk och farlig för Atlantalliansens bestånd. I bakgrunden har hotet vilat, att Västtyskland separat skulle kunna tänkas
göra upp med Sovjet, om västmakternas garantier för ett enat Tyskland inte längre kunde tagas på
allvar. I och med att Adenauer
drog den slutsatsen, att inte ens
ett neutralt Västtyskland skulle
kunna uppnå en återförening, återstod endast att garantera Tysklands säkerhet genom en anslutning till NATO. Därigenom kom
även det reella ansvaret för västmakternas styrkepolitik att bäras
av Washington och icke av Bonn.
Die Politik der Stärke har följaktligen inte medfört någon annan
uppoffring från Adenauers sida än
att han fick uppge illusionen om
en snar återförening. Hans statsmannagärning ligger emellertid just
häri. Han såg vad ingen annan
vågade se och han skyddade sitt
folk från denna farliga insikt. Illusionspolitiken har varit realistisk
därför den utgjorde det enda tänkbara alternativet. Det kan tyckas,
att västmakternas envisa fasthållande vid sina ockupationsrättigheter och tydligt manifesterade
ovilja att formalisera ett läge som

224
få personer anser möjligt att förändra inom överskådlig framtid,
endast har som mål att bevara
Adenauers prestige. På sätt och
vis kan man säga att så också är
fallet. Misskrediteras den gamle
kanslern och hans efterkrigspolitik, t. ex. genom ett de facto erkännande av östtyskland, kan återverkningarna i Västtyskland och
därmed inom NATO bli katastrofala. Chrustjevs Berlinpolitik
skulle sålunda ha lyckats och den
inringade staden skulle snart gå
en effektiv kvävningsdöd till mötes.
Sovjet skulle därmed också ha
lyckats förskjuta fronten från Berlin till Bonn.
Det är emellertid å andra sidan
naturligt, att många människor anser att västmakterna äventyrar
världsfreden genom att hålla på
sina fördragsenliga rättigheter i
Berlin samtidigt som man kanske
också menar att tiden nu har kommit för tyskarna att betala priset
för Hitler-Tysklands missgärningar.
Detta resonemang är bestickande
men det förbiser en viktig erfarenhet, nämligen att ingen stormakt
kan hållas nere under en längre
tid. Ett delat, kuvat Tyskland
skulle snart söka sig politisk tillfredsställelse genom att söka sig
andra, starkare vänner. Ett sådant
perspektiv torde framstå som än
mindre attraktivt. Valet står nämligen inte mellan ett militärt starkt,
»revanschlystet» Västtyskland och
ett Tyskland som är avrustat och
»ofarligt» utan mellan ett VästTyskland som är med respektive
mot de västerländska demokratierna. En misstroendets politik visavi Tyskland skulle därför mycket sannolikt tvinga fram just det
man söker undvika.
Från tysk synpunkt sett har
efterkrigsårens utrikespolitik knappast varit framgångsrik. Att förorda en politik, som helt ser bort
från den psykologiska effekten av
sjutton års relativa misslyckanden
och som mycket väl kan tvinga
fram ett nytt Rapallo-fördrag, är
sålunda föga realistiskt.
Ännu mindre realistisk framstår
eftergiftspolitiken om man frågar
sig vem som önskar en förändring
av status quo i Tysklandsfrågan.
Knappast västmakterna och troligtvis ej heller Sovjet. De ryska
farhågorna för ett atombombsutrustat, revanschlystet Västtyskland
kan synas oss överdrivna, men de
utgör ändock ett reellt moment i
den ryska utrikespolitiken och
måste följaktligen beaktas. En effektiv västmaktskontroll av VästTyskland borde därför kunna
understödjas även i Moskva. Av
denna grund torde det vara ett
reellt långsiktigt intresse för Sovjet att Västtyskland för en så utpräglad västmaktsvänlig politik att
en återförening inom vida kretsar
anses som omöjlig. Även om ÖstTyskland inte därigenom bleve erkänt som en suverän stat de jure,
eller ens de facto, skulle det bli
det reellt sett. Chrustjev skulle inte
uppnå sina långtgående syften med
Berlinkrisen, men Sovjetunionens
säkerhetsintressen skulle ändock
bli beaktade.
Det bästa vore därför om hela
Berlin- och Tysklandskomplexet
tills vidare lades på is. Det sämsta
däremot som kunde hända, vore
att aktivisterna inom Mendes’ liberala parti lyckades vinna gehör för
sina åsikter. Den ende som tycks
ha prestige nog i Västtyskland att
förhindra alla farliga experiment
är Adenauer. Hans position är
emellertid inte oomstridd. Det är
nödvändigt att han inför hemmaopinionen kan visa upp att de allierade åtminstone formellt står vid
sina förpliktelser. I praktiken betyder det, att de amerikanska styrkorna varken lämnar Berlin eller
Västtyskland. Med andra ord, en
av NATO :s huvuduppgifter är att
binda både Västtyskland och USA
till Europa. Denna taktik är emellertid inte tillräcklig på lång sikt.
Tysklandsfrågan kan endast lösas
definitivt, när Sovjet inte längre
har någon orsak att frukta en tysk
revansch och då Västtyskland fått
den politiska satisfaktion ingen
stormakt i längden kan leva utan.
Dessa till synes oförenliga förutsättningar torde först kunna uppfyllas den dag västtyskarna inte
längre känner sig tillhöra en halv
stat i förbund med de forna ockupationsmakterna, utan en hel stat
i ett europeiskt statsförbund.
Påfrestningarna av att försvara
vad många anser som en död politik måste självfallet bli mycket
225
stora. Denna taktik kräver därför,
att västmakterna i varje skede av
den ryska diplomatiska offensiven
har samma åsikter om det faktiska
läget och att de i förväg förberett vissa handlingsalternativ. Detta
spel kräver också att huvudrollsinnehavarna inte faller ur sin roll.
Tyvärr ser det ut som om Tyskland och USA är på väg att göra
just detta. Kennedys förslag om
en förstärkning av västmakternas
konventionella stridskrafter är väl
motiverade när det gäller försvaret i Asien. När det gäller Europa
däremot torde dessa förslag kunna
medföra, att Sovjet med sina 175
divisioner i ryggen lockas att utöva en än farligare utpressningspolitik i den tron att västmakterna
till sist inte vågar utnyttja sina
kärnvapen. Det är betecknande,
att Chrustjev först under sista tiden mildrat sin Berlinpolitik sedan
Kennedy lyckats övertyga honom
om västmakternas föresats att försvara Berlin med kärnvapen om så
erfordras. Amerikanernas påtryckningar att Bonn nu måste söka nya
vägar för en tysk återförening,
bl. a. genom att verka för bildandet av samtyska utskott och genom att definitivt avskaffa Hallsteindoktrinen, torde likaså kunna
uppfattas som ett tecken på att
USA håller på att söka minska sitt
engagemang i Europa till förmån
för dess offensiv i Asien och Afrika. I samma riktning kan man
även tyda vissa amerikanska antydningar om att man nu är be- 226
redd att lösa Tysklandsfrågan genom att skapa en militärt uttunnad zon i Europa.
Tyskarna har av naturliga orsaker en motsatt åsikt i dessa frågor.
För deras del torde ett globalt
kärnvapenkrig eller ett begränsat
krig som utkämpas med taktiska
atomvapen betyda samma sak –
Tysklands absoluta sammanbrott.
Tesen om det konventionella kriget anses därför orealistisk i Bonn
av flera orsaker, samtidigt som
man är ovillig acceptera de ekonomiska följderna av en konventionell upprustning. Lika illa upptas de amerikanska förslagen om
att europeerna själva i högre grad
måste svara för sitt försvar. Det
är inte otänkbart att den totala
effekten av denna serie »uppmjukningan i Tysklandsfrågan under
vissa omständigheter kan medföra
en omläggning av den tyska politiken enligt linjer föreslagna av
Schröder och Strauss.
Emellertid kan tyskarnas egen
politik driva fram det man mest
av allt fruktar – en amerikansk
disengagement. J u starkare det
tyska försvaret är, desto mindre
orsak finns det ju för USA att
stationera amerikanska trupper
längs gränsen till östtyskland, då
dessa,. om de drages in i en gränskonflikt, omedelbart skulle utlösa
ett globalt kärnvapenkrig. De tyska
förslag som då och då förts fram
och som syftar till att göra NATO
till en fjärde atommakt är av
deima grund mindre taktiska. Den
psykologiska effekten av dessa
krav på polacker och ryssar skall
inte heller underskattas. Om den
militära effekten sålunda är tvivelaktig är den politiska under nuvarande förhållanden rent negativ.
Västtyskland varken kan eller
bör alltså söka utforma någon aktiv politik i Berlin- och Tysklandsfrågan utan så mycket som möjligt överlåta åt sina allierade att
försvara västmakternas intressen.
En alltför »aktiv» tysk politik
skulle under vissa omständigheter
kunna tjäna Sovjets intressen, eller
åtminstone försvaga samarbetet
inom västalliansen, samt skapa
misstroende gentemot tyskarnas
politiska intentioner – en alltför
»passiv» politik i sin tur kan däremot locka amerikanerna till ensidiga eftergifter visavi Moskva
samtidigt som det inrikespolitiska
klimatet i Västtyskland skärpes
med åtföljande möjligheter för
olika ytterlighetsriktningar att göra
sig gällande. I takt med den allt
starkare ekonomiska och politiska
integrationen i Västeuropa bör
istället den allmänna opinionen i
Västtyskland förberedas på en
eventuell permanent delning av
Tyskland. Inte minst för att undvika en ny resning i östtyskland
liknande den som inträffade 17 juni
1953 är en långsam avveckling av
illusionspolitiken nödvändig. Det
kan låta cyniskt att förorda en
taktik som spekulerar i den med
det ökade välståndet tilltagande
likgiltigheten i Västtyskland och
vars möjliga slutliga effekt måste
uppfattas som ett svek mot de tyskar som bor öster om demarkationslinjen, men det torde vara
ännu mera cyniskt att föra en
ytterlighetspolitik som kan locka
östtyskarna till att resa sig mot
de hatade kommunistiska funktionärerna så länge västmakterna
inte är beredda att komma dem
till undsättning.
Av Chrustjevs uttalanden om
Berlin kan man utläsa den ryska
inställningen till förhandlingar i
allmänhet: Vad som är vårt är
vårt, vad som är Ert kan vi förhandla om. Kennedys inställning
kom till uttryck i hans inaugurationstal: »Vi får aldrig förhandla
av fruktan, men heller aldrig frukta
att förhandla.» Dessa olika uppfattningar om nödvändigheten att taga
hänsyn till motpartens vitala intressen och att hålla ingångna överenskommelser visar klart att Tysklandsfrågan aldrig kan lösas ge- 227
nom något »radikalt» grepp om
problemet utan endast genom en
successiv politisk avspänning. Det
kan tyckas onödigt att denna sanning åter uttalas, men så länge det
finns människor som låter sig duperas av den kommunistiska propagandans förenklingar och som
utan eftertanke ansluter sig till de
pacifistiska parollerna om avspänning genom eftergifter, så länge är
det nödvändigt att upplysa om hur
kommunismen arbetar. Dess målsättning är att missleda, försvaga
och behärska; vårt hopp om fred
gör att denna politik inte avslöjas
när den motsäger sig själv. Så
länge det inte finns något alternativ till status quo som tillfredsställer samtliga parters säkerhetsintressen, så länge är det därför nödvändigt att västmakterna ensamma
fortsätter att bära ansvaret för
Tysklands återförening, även om
det innebär att de även fortsätter
att vandra i Adenauers band.