Ledarskiftet

LEDARSKIFTET
LEDARSKIFTET INOM högerpartiet
kom inte oväntat. Redan år 1958
hade Jarl Hjalmarson meddelat
partiets högsta instanser sin önskan
att dra sig tillbaka. När han, av
hänsyn till partiets intressen, ändå
lät övertala sig att kvarstå över
1960 års andrakammarval, visste
alla inom högerns ledning att det
var en personlig uppoffring för
honom. Och alla högerväljare förstår, respekterar och sympatiserar
med hans önskan att nu äntligen
få återgå till privatlivet.
Men fastän ledarskiftet inte innebar någon överraskning, har det
ändå i viss mån kommit som en
smärtsam chock för partiet. Till
den grad har Jarl Hjalmarson
vuxit ihop med sitt parti, att fastän
man visste att hans avgång var förestående, ville man ändå inte riktigt
acceptera faktum. När det väl var
fullbordat gav det upphov till en
känsla av djup saknad i förening
med lika djup tacksamhet, som
kom till överväldigande uttryck
under högerns riksstämma.
De flesta partiledare avgår därför att de blir avsatta eller därför att
de i god tid dessförinnan önskar
dra sig tillbaka till en offentlig
reträttpost. Jarl Hjalmarson avgår
inte bara fullt frivillig, utan mot
sitt partis önskan och han återvänder till en enskild tjänst motsvarande den, vilken han lämnade för
att bli partiledare. Det är på sätt
och vis krönet på en politisk bana
i osjälviskhetens tecken, som gjort
honom till den både bland meningsfränder och meningsmotståndare
personligen mest omtyckta ledare
högern någonsin haft.
Att Jarl Hjalmarson blivit allmänt uppburen i sitt eget parti
säger sig självt. Han har, om inte
frälst det från undergång, så dock
upprättat det ur vanmakt och modlöshet. Genom att utforma och personligen prägla en aktiv, stridbar
och djärv högerpolitik har han ingjutit förtröstan och kampvilja hos
sina anhängare. Man får aldrig
glömma att han under hela 50-talet
lett partiet från seger till seger –
bakslaget vid 1960 års val, som visserligen inte bör negligeras, men
heller inte överdrivas och väl kan
visa sig tillfälligt, kan icke fördunkla detta faktum.
De skadeglada motståndare, som
efter 1948 års val, då högern noterade sitt parlamentariska bottenläge, triumferande anvisade partiet
rollen som en numerärt oansenlig
322
och politiskt inflytelselös ytterlighetsriktning har eftertryckligt
bragts på skam. Sedan Jarl Hjalmarson år 1950 utsågs till partiledare har högern konsoliderat sin
ställning som ett stort borgerligt
parti med djup folklig förankring,
i jämnbredd med folkpartiet och
åtskilliga hästlängder före centerpartiet. Alla är ense om att ingen
enskild person har större förtjänst
av detta resultat än Jarl Hjalmarson.
Men det är iJlte bara högern som
av lättförklarliga skäl står i tacksamhetsskuld till Jarl Hjalmarson
utan hela vårt politiska liv och
detta på grund av de mänskliga
egenskaper, som gjort honom så
avhållen och aktad också bland
motståndare. Genom sin frimodighet och ärlighet har han varit en
frisk fläkt i svensk politik. Man
har lyssnat till Jarl Hjalmarson
med den häpnad, den uppskattning
och det intresse, som man gör i
svensk politisk debatt, när man
oförmodat får en känsla av att nå-
gon säger vad han menar och menar vad han säger.
Ingen har kunnat missta sig på
att han är en rättfram människa
med en stark och äkta personlig
övertygelse och modet att stå för
denna övertygelse – även om den
skulle medföra exempelvis uteslutning ur FN-delegationen! Det har
varit en lisa och en lättnad att i
Sveriges riksdag mitt bland all taktisk småfinurlighet få höra en man
som öppet och utan omsvep fört de
undertryckta folkens talan och betonat vår samhörighet med Västerlandet. Hjalmarson har framstått
som någonting så sällsynt som en
politiker med samvete. Och han har
gjort det utan åthävor, utan salvelse och brösttoner, med en avväpnande anspråkslöshet och en
studentikos charm, som t. o. m.
kommit riksdagen att överse med
att han har humor.
Svensk Tidskrifts redaktion förenar sig med allt högerfolket i en
varm och tacksam hyllning till den
avgående partiledaren.
Samtidigt – eller nästan samtidigt – med Jarl Hjalmarson avgår också hans, för att tala med
partiledarens egna ord på riksstämman, trofaste medhjälpare och
gamle vän, partisekreterare Gunnar Svärd. Till skillnad från Jarl
Hjalmarson har Gunnar Svärd varit
en omstridd man inom högerpartiet, vilket inte minst framgick av
omständigheterna kring partiledarskiftet Men ingen har någonsin bestritt hans lysande begåvning, hans
outtröttliga energi, hans stora
skicklighet och hans outsläckliga
nitälskan för det parti han tjänat i
14 år. Även han är oavsett alla delade meningar om hans taktiska
metoder väl värd en honnör vid sin
avgång.
Två kandidater, bägge högt meriterade, Leif Cassel och Gunnar
Heckscher, tävlade om partiledarskapet efter Jarl Hjalmarson. Det
har talats om att de skulle företräda två skilda linjer, en kärvare
och en mjukare, men några meningsmotsättningar har i varje fall
inte kornmit till offentligheten.
Tvärtorn tyder det av hrr Hjalmarson, Cassel och Heckscher i samråd
med hr Svärd gemensamt utarbetade prograrnutkastet, som förelades riksstämman på att det är väl
sörjt för kontinuiteten i högerns
politik. Att riksstämman med överväldigande majoritet utsåg Gunnar
Heckscher till partiledare kan alltså
knappast tas till intäkt för några
spekulationer om en nyorientering
av högerns politik. Däremot kan
det kanske tolkas som ett uttryck
för en stark känsla för de internationella problemens och framför
allt Europa-frågans avgörande betydelse för Sveriges och inte minst
323
den svenska konservatismens framtid.
I det uttryckliga förtroendevotum
Gunnar Heckscher fått motta från
partiet, ber redaktionen för Svensk
Tidskrift, som sedan decennier haft
glädjen att räkna honom bland sina
främsta medarbetare att uppriktigt
få instämma. Vi önskar honom all
framgång i det viktiga och svåra
värv, som väntar honom och beklagar samtidigt att det hindrar honom att kvarstå i vår redaktionsnämnd. Vi tröstar oss med förvissningen att vårt sarnarbete kornmer
att fortsätta – liksom tidigare
byggt på fri diskussion och ett respekterande, som inte behöver betyda accepterande, av varandras
åsikter.