Svensk militär under FN-flagg


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVENSK MILITÄR UNDER FN-FLAGG
ATT SVENSK trupp vistas på främmande mark är i och för sig inte
något nytt i vår historia. I framför
allt tre avseenden skiljer sig emellertid dagens svenska utiandstrupper från gångna tiders. För det
första är huvuduppgiften att vara
en fredsbevarande faktor, vilket
man knappast kan påstå att Gustav
II Adolfs och Karl XII:s härar var
i nämnvärd grad och för det andra
har verksamhetsområdena för dessa
trupper förlagts till platser, som
normalt sett ligger långt utanför vår
intressesfär. Den tredje viktiga
skillnaden ligger i att dagens svenska soldater i utlandet inte är underställda nationella svenska myndigheter utan en internationell organisation – Förenta Nationerna.
Från en blygsam inledning sommaren 1948, då greve Folke Bernadotte i spetsen för bl. a. ett tiotal
svenska observatörer började sin
verksamhet i Palestina, har omfattningen av de svenska bidragen till
FN i form av militär personal ökat
i takt med de efter hand uppkomna
krissituationerna runt om i världen.
Till en början krävdes i stort endast
observatörer – Kashmir 1950 och
Korea 1953- men efter Suezkrisen
22- 61164075 Svensk Tidskrift H. 7 1961
Av kapten KNUT ÅKERMAN
hösten 1956 blev det aktuellt att
även ställa rena truppförband till
förfogande. Som följd härav uppsattes en bataljon för tjänstgöring i
Gazaområdet med början i oktober
1956. Här bör man kanske tillfoga,
att svensk trupp debuterade i internationella sammanhang redan 1935,
då en bataljon ställdes till Nationernas Förbunds förfogande· med uppgift att svara för ordningens upprätthållande under folkomröstningen i Saar.
Sista halvåret 1958 var det dags
att sända folk till Libanon- främst
observatörer och viss flygpersonal
– och sommaren 1960 kom så turen
till Kongo, det hittills mest krä-
vande företaget omfattande såväl en
bataljon som observatörer, tekniker,
tolkar, helikopterförare m. fl.
Vid årsskiftet 1960-61 hade i runt
tal 6 000 svenskar tjänstgjort i militära FN-sammanhang, våra pågå-
ende åtaganden inräknade. Fördelningen av personalen framgår av
nedanstående tabeller. Sintsumman
kommer att stiga till över 7 000 under första halvåret 1961 när avlösning skett av observatörer m. fl.,
Gazabataljonen i början av april
samt Kongobataljonen i juni.
308
Bataljoner
Batal- Antal
jon nr man Plats m. m.
I-VII 3 475 Gaza
VIII 661 Gaza, senare överförd till
Kongo
IX 661 Gaza till april 1961
x 540 Kongo till juni 1961
XI 654 Till Gaza i april 1961
XII 540 Till Kongo i juni 1961
– –
6 531 (preliminärt)
Observatörer, tekniker, tolkar,
flygpersonal m. fl.
Årsskiftet Hittills har
Plats 1960-61 tjänstgjort
Kashmir 3 17
Korea 12 561
Libanon 83
Palestina 16 66
Grekland 3
Egypten l 1
Kongo 124 152
156 883
FN-tjänstgöringen sker helt på
frivillighetens grund. Även om det
är många poster som skall besättas
har strömmen av anmälningar hitintills varit så stor att urval kunnat
ske, vilket i sin tur kommit kvaliteten tillgodo. Det är endast i fråga
om vissa specialistbefattningar, t. ex.
helikopterförare, som det varit svå-
rare att fylla luckorna.
Det är inga småsummor som hela
denna apparat kostar. Traktamenten, löner samt kostnader för utrustning och resor belöper sig enbart för observatörerna i Kashmir,
Korea och Palestina till drygt 2 miljoner kronor per år och då är ändock inte inräknade kostnader för
kost och logi i Korea, vilka bestridas
av USA. Att hålla en bataljon i Gaza
eller Kongo är heller inte någon billig affär – kostnaderna för en bataljon går i runt tallöst på cirka 13
miljoner kronor per år.
När det gäller bestridandel av
kostnader går det i princip till på
så sätt att FN direkt betalar traktamenten och resor medan Sverige
förskotterar övriga utgifter, till
exempel för månadslöner och utrustning. Dessa svenska utlägg återbetalas efter hand av FN.
När våra första bataljoner skulle
sändas ut till Gaza och Kongo var
största skyndsamhet påkallad. För
att man framdeles skall kunna tillgodose detta snabbhetskrav uppdrog
försvarsministern i augusti 1960 åt
öB att utreda vilka åtgärder som erfordras för inrättande av en särskild
beredskapsstyrka för tjänst åt FN.
I sin utredning framhåller öB att
eftersom beredskapsstyrkan enligt
Kungl. Maj :ts direktiv bör komma
till stånd inom ramen för krigsmaktens kontinuerliga verksamhet och
således syfta långt fram i tiden, har
det förhållandet, att vårt land för
närvarande håller en kontingent om
två bataljoner, en flygstyrka m. m.
för tjänst åt FN, icke varit utgångsvärde för utredningen. Det bedömes,
bl. a. med hänsyn till den begränsade tillgången på befäl och specialister, inte vara möjligt att rekrytera
personal till en beredskapsstyrka
om samtidigt en kontingent befinner sig i vardera Gaza och Kongo.
Även om en sådan rekrytering vore
möjlig, anses dock inte krigsmakten
kunna avstå från personal -främst
aktivt befäl- för så många förband
samtidigt.
öB: s förslag till beredskapsstyrkans omfattning m. m. är i stora
drag följande:
En armedel om högst två FNbataljoner med en total personalstyrka om cirka l 000 man, varav
60 aktiva befäl.
En marindel om högst tre fartygsbesättningar och tre hamnkommandoförband med en total personalstyrka om cirka 210 man, därav
ungefär 12 aktiva. Av fartyg bör
högst tre minsvepare av typ M 51
kunna ställas till förfogande om det
utrikespolitiska läget så medger.
En flygdel om högst personal för
en transportgrupp, en sambandsoch en helikopterdivision med en total personalstyrka om högst 140
man, varav 10-20 aktiva. Inga svenska flygplan avses ingå i styrkan,
eftersom tillgången på för FN-tjänst
lämpliga flygplantyper i Sverige är
liten.
Rekryteringen avses ske på frivillig väg och i första hand bland värnpliktiga, som just avslutat sin första
tjänstgöring samt värnpliktigt och
reservanställt befäl. Kontraktstiden
bör vara ett år och under denna tid
skall personalen vara beredd att med
5-6 dagars varsel inställa sig för 6
månaders tjänst utomlands. Av- 309
transport beräknas kunna ske med
förtrupp 6 dagar och med huvuddelen av styrkan 8 dagar efter det
statsmakterna beslutat om dess insättande. Samtlig personal föreslås
åläggas 2-3 veckors kompletterande
utbildning utöver den ordinarie
tjänstgöringsskyldigheten.
På den ekonomiska sidan föreslås
dels bibehållande av nuvarande förmåner vid tjänst åt FN, dels ett
skattefritt beredskapsarvode om 75
kronor per månad som kompensation för inskränkt personlig rörelsefrihet i avvaktan på eventuell utlandstjänst.
De preliminära kostnaderna för
att uppsätta den föreslagna beredskapsstyrkan utgöras dels av engångskostnader om cirka 8 miljoner
kronor, av vilket belopp huvuddelen
är avsett för utrustning, dock icke
fartyg, dels av årliga kostnader om
cirka 3,5 miljoner kronor. Det sistnämnda beloppet avser ett läge, då
styrkan inte är insatt och går i huvudsak åt till beredskapsarvoden
samt löner, resor och traktamenten
under utbildningen.
Vad tidsförhållandena beträffar
beräknas, med hänsyn till nuvarande engagement i Gaza och Kongo,
beredskapsstyrkorna ur armen och
flygvapnet icke kunna vara organiserade med sina första delar förrän
tidigast l J4 1962 medan marinens
bidrag beräknas vara klart fr. o. m.
hösten 1961, allt under förutsättning att beslut fattas under pågå-
ende vårriksdag. Enligt uttalande
av försvarsministern i samband med
310
det nordiska försvarsministermötet
i Köpenhamn är en proposition i
ärendet att vänta i april detta år.
De militära bidragen till FN medför tyvärr vissa nackdelar för krigsmakten i övrigt. Som exempel kan
nämnas att antalet aktiva armebefäl
i utlandstjänst nu uppgår till ungefär 120 varav hälften officerare.
Detta bör jämföras med medelantalet instruktörer per infanteriregemente – i dagens läge 80-90. Antalet i utlandet tjänstgörande motsvarar alltså instruktörstillgången
för ungefär ett och ett halvt infanteriregemente. Den på så sätt uppkomna befälsbristen påverkar fredsutbildningen och därmed på längre
sikt också fältförbandens kvalitet i
negativ riktning. En annan avigsida
med FN-åtagandena är att man
måste tillgripa materiel ur mobiliseringsförråden, varigenom krigsorganisation och mobiliseringsberedskap försvagas.
Men det finns även poster att anteckna på plussidan. Med de ökade
möjligheterna att få tjänstgöra
utomlands har ett nytt stimulerande
element förts in i den ibland ganska
grå militära vardagen. För den en- ·
skilde, befäl som menig, leder tjänstgöringen under FN-flaggan tillländer och händelser, som man annars
sannolikt inte skulle få tillfälle att
uppleva. Förbättrade språkkunskaper, vidgad kännedom om andra
folks levnadsförhållanden samt
ökad förmåga att bemästra kritiska
och främmande situationer med
eller utan vapen i hand är värdefulla ting för den fortsatta verksamheten, vare sig denna är förlagd
till den militära eller den civila sektorn.