Litteratur


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1960
DEN BOK SOM under år 1960 mottogs
med de största förväntningarna, var
naturligtvis Pär Lagerkvists Ahasverus död. Till formen visade den
sig närmast vara en novell och
innehållsligt en epilog till de föregående Barabbas och Sibyllan. Den
vandrande juden var ju en av huvudpersonerna i Sibyllan, och liksom Barabbas och Sibyllan hör han
till dem som drabbats av det oerhörda, träffats, snärjts och fångats
av en makt utanför, av den Okände
som blivit den Ofrånkomlige. Handlingen i Ahasverus död tilldrar sig
under högmedeltid. I ett härbärge i
Alperna samlas en pilgrimsskara.
skildringen av den torftiga interiö-
ren har ett Rembrandtskt ljusdunkel över sig och den knappa detaljrealismen blir sällsamt visuell under Lagerkvists händer. Morgonen
därpå drar pilgrimsskaran bort,
och nu får beskrivningen ett skimmer av morgonljus och jubel, av en
förväntningens och aningens lycka,
så som stundom sker i Lagerkvists
lyrik. Men det är inte pilgrimerna
han följer utan de kvarblivande. Det
är tre människor, som alla blir
hemsökta eller har blivit det. Den
förste heter Tobias, en förrymd solAv lektor ELOF EHNMARK
dat och skogsströvare, som vill vara
sig själv nog och inte tål några
band. Den andra är Diana, en flicka
som Tobias mött i skogen och som
blivit hans älskarinna, halvt naturväsen, halvt blodfull kvinna, nu
härjad och förfallen. Den tredje är
Ahasverus, som tvingad av ett ovä-
der kommit in i härbärget. De börjar samtala, och det visar sig då,
att Tobias i en krigshärjad by på-
träffat en död kvinna, som bar stigmats märken på sin kropp. På ett
underligt sätt har detta gripit honom, och han har beslutat att för
den kvinnans skull vallfärda till
Jerusalem. Han har fått ett uppdrag, som han inte kommer ifrån,
hur mycket han än orerar om sin
frihet. När de tre vandrat genom
Alperna och nått mot dalen, susar
en pil i luften. Den är ämnad åt
Tobias, men Diana kastar sig emellan, träffas och dör. Hon lämnar
livet med ett lyckligt leende, glad
över sitt offer. Det blev hennes underliga öde, besläktat tycker man
med den berömda dikten :.Spjutet
är kastab i Aftonland. Tobias och
Ahasverus kommer för sent till pilgrimsskeppet, men Tobias drivs
vidare och går ombord på ett annat
242
skepp, som uppenbarligen är bemannat av pirater. Hans undergäng
är viss, när han försvinner ur berättelsen. Om Ahasverus får vi sedan bara veta, att han hamnat i ett
kloster som dödssjuk. Och nu talar
han själv, vandraren som vandrat
färdigt. Det sker i en mäktig monolog, fylld av Lagerkvists skönaste
poesi, fast utformad i den skenbart
allra enklaste prosa. »Varför förföljer du mig?» frågar han ut i
rymden och får intet svar. Men
han har själv funnit ett slags svar,
han har förstått, att också den korsfäste var en som blev offrad, var
en Ahasverus like i lidandet, alltså
inte en överman, en straffare, och
därmed har Ahasverus kunnat befria sig frän sitt öde. För själva
Ahasveruslegenden är en sådan
tankegäng otillfredsställande, men
Lagerkvist har velat tvinga sig
fram till en lösning av den ständigt
förföljdes problem. »Det måste finnas något som för människan är
av den allra största vikt – något
som är så betydelsefullt, att det är
bättre att förlora sitt liv än att
mista tron på deb, säger Ahasverus. Han har förstått, att det bortom gudarna måste finnas något
oerhört, för alla oåtkomligt. »Bortom all helig bråte måste det heliga
själv finnas, trots allt. Det tror jag,
det är jag förvissad om.» Och där
är källan, den vederkvickande, den
livgivande, och »vid källan vill jag
gärna böja knä». Ahasverus, den
ensammaste av alla, är märkvärdigt
nog inte ensam i sin dödsstund. En
liten mild och tyst klosterbroder
finns hela tiden vid hans sida. Vem
är han? Ahasverus tycker sig ha
mött den milda blicken förr och han
tänker: »Den som skulle dö, måste
vara mycket tacksam över att den
siste han mötte, var han.» Så måste
det vara, om legenden skall få ett
slut: det måste skymta ett nytt
möte mellan den fördömde och den,
vars verk kallas försoning. I Ahasverus dödsstund bryter solen strå-
lande fram. »0 soluppgång i evigheten.» Och det sista som sägs om
honom är orden: »Hans frid var
stor. Det kunde man se.» Frid är
det avgörande, det befriande ordet
i Lagerkvists hela verk. Med det
ordet som en vision, en längtan,
nästan som en bön ändar denna
underliga, gripande bok.
Ett annat dödsfall skildras på
ett helt annat sätt av Lars Gyllensten i Sokrates död. Platons berättelse om Sokrates sista stunder i slutet av Phaidon hör till de sakrosankta klassiska texterna. Gyllensten aktar sig också för att kollidera
med Platon, som han f. ö. ser skeptiskt på: vad är Platonskt? vad är
sokratiskt? lyder en gammal stridsfråga. Sokrates är inte med i Gyllenstens bok annat än som död. I stället
får en handfull människor resonera
om fallet och reagera inför det.
Tids- och lokalfärgen är sparsamt
antydd, avsiktliga och måhända
oavsiktliga anakronismer förekommer ymnigt. Gyllensten vill inte tas
som författare av historiska romaner. Han vill diskutera. Gentemot
Sokrates berömda apologi låter han
anklagaren Meletos få ordet. Sokrates var verkligen farlig för samfundsordningen. Mot den fastställda lagen ställde han sin daimon, samvetet. Men hur olika reagerar inte samveten? Kan man
tänka sig ett bestående samfund
utan några lagar men där medborgarna handlar efter samvete? Att
handla efter sitt eget samvetes
absoluta suveränitet, det är att vara
revolutionär, och detta dömdes
Sokrates för med rätta. Fast Meletos sålunda anser Sokrates med
rätta dömd, vill han för allt i världen inte att dödsdomen skall verkställas. Sokrates blir då martyr och
troshjälte för eftervärlden och Meletos skurken i dramat. Så följer
andra argument, från Sokrates
unga dotter Aspasia och dotterns
pojkvän, nyss återkommen med
skeppet från Delos och fylld av
opposition mot den äldre generation som gjort atenarna hatade i
hela Arkipelagen, vidare från den
gamle husslaven och från Sokrates
vänner. En av de senare utvecklar
den sokratiska tanken, att inte det
faktiska, inte verkligheten är det
värdefulla utan det möjliga, det
som borde och skulle kunna vara.
Det är idealismens stora tema, det
som återkommer t. ex. i Faust. Men
mot den tanken opponerar sig kvinnorna. Gudamänniskan vill spränga
sin dödlighets gränser. Men var
finns han efter sina hjältedåd annat
än i inbillningens värld, i saga och
sång, levande på nåd hos de efter- 243
kommande. »De odödliga somnar,
när de dödliga somnar för natten»,
säger Xantippa och bönfaller sin
make: »Följ med och var ett barn
hos mig! Låt dagen komma och
gå!» Låt oss erkänna oss vara dödliga men leva fullt vårt korta jordeliv! Aspasia är av samma mening,
då hon hoppas, att hennes entusiastiske pojkvän skall bli förståndig.
»Om han bara släppte henne intill
sig, så skulle hon kanske hjälpa
honom att svika och leva men inte
dö.» När dagen gryr efter Sokrates
död, känner hon livsglädje, glädje
över att finnas till och förnimma
dofter och ljud. Men hon vet också,
att Sokrates för all framtid skall
vara sammanfogad med de sina och
deras samveten. Hans verk var ju
ändå att skaffa undan bråten i
människorna, slå bort dammet och
sanden, tills ingenting fanns kvar
—-:- »bara en sak, och det är det
bästa och oförgängligaste av allt!
Äventyret är kvar, det öppnar sig,
alla vägarna som leder till främmande kuster.» ·Äventyret, tankeäventyret är väl också det som
främst lockar Gyllensten. Argument
och motargument vävs samman
med dialektisk skärpa och frisk
debatthunger. Han är öppen för alla
synpunkter och obenägen att ta
parti. Därför blir boken stimulerande men gestalterna flyktiga,
vaga i konturerna, romanformen
liksom onödig.
Lusten att diskutera finns också
hos Lars Gustafsson. Hans Brö-
derna har underrubriken »en alle- 244
gorisk berättelse~ och handlar om
jagbegreppet, dess innebörd och
dess förhållande till verkligheten
utanför jaget. Boken är en vävnad
av kunskapsteoretiska resonemang,
meditationer och berättelse, i sin
kärna en uppgörelse med mystikens världsfrånvändhet, men i så
fall bara med en sida av mystiken,
eftersom de stora .mystikerna mycket väl kan vara handlingskraftiga
människor. Det var både Paulus
och Birgitta. Romanens huvudperson Johannes råkar under pojkåren träffa en dubbelgångare som
också heter J ohannes och sedermera visar sig vara hans tvillingbror. Mötet känns som en förolämpning: det får inte finnas mer än en
som är han själv. Därför vänder
han sig bort från världen, från
tingen och söker sig inåt. Men i
och med detta upplöses och utplå-
nas hans jag, eftersom jaget inte
kan fattas och förnimmas annat än
i relation till omvärlden. Konsten
att leva, heter det på ett ställe, är
mycket enkel. ~Den består i att vara
hemma, att känna sig hemma. Att
inte spänna sig och skrika och rusa
omkring utan att lyssna efter musiken, som finns i världen.:. Det är
ett Martinsonskt tema man här
möter. Ett avsnitt i boken ger en
allegorisk gestaltning av tesen. Här
berättas om en Grönlandsexpedition som mynnar ut i en förödande
snöstorm, en episod som visar vilken styv artist Gustafsson är, när
han sätter den sidan till. Grönland
med de bevuxna kustremsorna och
den isiga tomheten i det inre får
illustrera bokens problematik. För
Grönlandsfararna är världen något
som man skall genomgå för att
finna något alldeles annorlunda
och samtidigt något som man befinner sig mitt inne i. En dag hittar
Johannes en gammal rostig spik och
den behåller han som ett tecken på
att han dock inte vill undandra sig
världen helt. Han vill bli en konstnär av den abstrakta skolan, fjärran från allt föreställande, men.
han utbildar sig samtidigt till kartograf, till exakt avbildare. Vad är
han själv? En förklädd kartograf,
liksom han i tidigare dagdrömmar
skapade sig till en förklädd prins.
fast han »egentligen hade förklätt
sig till en prins som hade förklätt
sig». Johannes har en intensiv förnimmelse av jagets förklädnader, 1
jagets ständiga undanglidande. I
sin strävan att komma utanför liksom projiceras den andre Johannes, blir en sorts ställföreträdare
för honom, när han själv inte vill
leva med i människovärlden. När
båda Johannes förälskar sig i
samma flicka och flickan inte kan
skilja dem åt, sker slutuppgörelsen. Johannes I segrar över Johannes Il, vilken försvinner på en
Grönlandsexpedition. I denna mysteriösa bok visar sig Gustafsson
vara en kvick, effektiv observatör.
fyndig i formuleringarna, känslig
för skiftningar i natur och psyken,
stundom väl utstuderad, stundom
dunkel, road av mystifikationer
men allvarligt intresserad av vä-
sentliga filosofiska och psykologiska problem.
Frågan om det sköna, särskilt i
samband med det sociala, diskuterar Bengt Jahnsson i Gullivers
sjätte resa. Är skönheten berättigad, om den åstadkommes på bekostnad av människors lidande, om
den kräver människooffer? Kan
man överhuvud med gott samvete
njuta av det sköna, när medmänniskor lider brist på det nödvändiga? Bengt Jahnsson svarar närmast med ett både – och. Vi måste
bringa de lidande hjälp, men vi
tycks heller aldrig kunna få slut
på nöden. Skulle det då bli så mycket bättre, om vi förkastade det
sköna? Frågan ställs och besvaras i
en allegorisk skildring som fått formen av en resa, vilken skeppsläkaren Lemuel Gulliver företar, denna
gång i sällskap med en ganska
knarrig irländsk domprost. Iden
att sammanföra den bekanta diktfiguren med dess berömde auktor
är något av ett fynd, som dock ställer stora krav. Den iden ger i varje
fall boken dess spänning. Gulliver
är svag för det sköna, en gång i
färd med att trolltagas av dess
vidunderlighet, men han räddas i
sista minuten av domprosten. Det
är denne som visar Gulliver armodets och svältens fasor mitt i skönhetsvärlden, vilket ju stämmer bra
med författaren till den hemska
satiren Modest Proposal, om
hungersnöden på Irland. Domprosten kan bara njuta skönheten i naturen, inte skönheten i lyxens
245
skrud, något som i realiteten kan
betvivlas, eftersom hans livs önskan
var att få kläda sig i gyllene biskopskåpa. Gullivers sjätte resa
ställs inte till något fantasirike
utan till Venedig, Neapel, Sicilien,
ett Italien som på en gång är diktat och 1900-tal. I detta Venedig är
allt till för det skönas skull, allt
värderas estetiskt, allt njutes estetiskt. Det är palatsens och butiksfönstrens skönhet, Lidos badstrandsskönhet, katolska kyrkans
överväldigande prakt, allt på de
fattigas bekostnad. I denna skildring blir skönheten nästan omedelbart identisk med ytlig sinnesnjutning, med sensualism och begärelse.
Behöver det vara så? Inte enligt
Kants formulering: intresselöst välbehag, inte enligt andra uppfattningar heller. Upplevelsen av en
Rembrandttavla, en Palestrinamässa, en Sofoklestragedi har föga
gemensamt med Gullivers skönhetsnjutning. Hans satir tenderar därför också till ytlighet, blir enformig
och är på väg att förlora greppet.
Ibland slår den slint, t. ex. i ett angrepp på kyrkans relikdyrkan, ett
gammalt slitstarkt ämne, där det
talas om »den heliga sten som Jesus
förvandlade till bröd» -veterligen
var det Djävulen som förgäves
sökte fresta Jesus att åstadkomma
det undret. I stället har berättelsen
sin underfundighet i Gullivers konfrontation med Swift. När Swift
säger till Gulliver: »Min fantasi är
Er verklighet», har han alldeles
rätt, men nu sker det som stundom
246
lär hända, att romanfiguren börjar
vandra på egen hand. Han blir
grundligt uppsträckt av fader
Swift, när han vågar tänka självständigt, och blir kallad en enfaldig och fånig medelmåtta som
kunde passa som »löjligt förkortad
barnboksfigur». Men Swift överger
honom inte, när han lockas så långt
in i den skönhet som är sig själv
nog, att han tycker sig bli en del av
en svindlande skön musik i en guldglänsande mosaiksaL Man skall
leva i verkligheten, ty bara där uppfattar man drömmen som dröm.
Så lyder slutsatsen. Gullivers sjätte
resa är ingen Swift-pastisch men
har utformats med omsorgsfull beräkning, med fantasi och reflexion
i god balans och med uppenbart
personligt engagemang.
Frågan om diktaren och hans
diktade figurer återkommer som
huvudtema i Pär Rådströms Sommargästerna. Här är Pär Rådström
själv agerande person och samtidigt berättare. Han tänker skriva
en bok i Tolstojs stil men råkar i
ett brev finna en viss Paul Renberg
omnämnd (en man alltså med initialerna P. R.). Han känner inte
denne Renberg men börjar dikta
om honom, ger honom utseende,
ekiperar honom, förser honom med
en kvinna, låter honom skiljas och
diktar en ny kvinna åt honom. Samtidigt söker han få allehanda upplysningar om den autentiske Renberg. Romanen handlar om hur
Rådström helt inflammeras av
denne Renberg, vilken han jagar,
lyckas träffa och är tillsammans
med ett sommardygn, varefter Renberg på ett mystiskt sätt avviker.
Allt detta skildras på Rådströms
livliga vardagsprosa, på kornet
träffad särskilt i dialogerna, med
utvikningar, anekdoter, reflexioner,
allt tjänande till att belysa bokens
tema. Underrubriken lyder »provisoriska memoarer». Det är m. a. o.
fråga om en självuppgörelse. Man
kan fatta avsikten så, att Rådström
velat demonstrera diktarens förhållande till en figur som för att
bli levande måste vara kött av hans
kött och alltså samtidigt en identifikation av honom själv, en avslö-
jare. Den diktade figuren lever sitt
eget liv men har kanske alltför
mycket gemensamt med diktaren,
blir en fara för dennes identitet.
Det heter om Renberg, att han har
samma minnen som Rådström och
att det känns kränkande. En förlösning måste komma till stånd. Det
sker, när Rådström avbördar sig
minnena och skänker dem åt Renberg. Då äntligen försvinner denne.
Det är nämligen så med dessa minnen, främst barndomens, att de anklagar, därför att de har svikits.
Man håller inte de löften man en
gång gav sig själv. Nu, när minnena
blivit memoarer, låt vara provisoriska, i Paul Renbergs gestalt, kan
Pär Rådström »finnas för den jag
är och inte för den jag trodde jag
skulle bli». Så lätt går det nog inte
alltid att skriva sig fri och komma
till rätta med sig själv, men tvivlar
man på tesen, så rycks man med av

berättartempot, livligheten, fornmleringslusten och den dagsfärska
stockholmsmiljön Sommargästerna.
En nära nog motsatt uppfattning
kan läsas ut ur Per Olof Sundmans
Skytten. Den handlar om ett vådaskott. Under en älgjakt råkar kommunalkamreraren Enarsson i Hovde
skjuta sin jaktkamrat Arngrimsson, en inflyttad norrman utan närmare anförvanter. Polisutredningen
bedömer fallet som olyckshändelse,
eftersom Arngrimsson avlägsnat
sig från sitt pass, men ryktet vill
mena, att man i jaktsällskapet ändrat på den ursprungliga fördelningen. Dagen efter händelsen gör
Enarsson en tur runt samhället för
att få klarhet om hur saken ligger
till och om vad folk anser. Några
upplysningar av värde erhåller han
inte. Bara antydningsvis får han
reda på reaktionerna. Somliga beklagar olyckan, andra menar, att
han borde ha varit försiktigare,
åter andra erinrar sig liknande
olycksfall, och sättet att berätta
om dem avslöjar deras inställning
till det nu inträffade. Alla presenteras ordentligt, på ett närmast kameralt sätt: yrke, familj, bostad, förtroendeuppdrag och utseende, det
sista i stil med signalement vid
efterlysning. Boken slutar med en
sådan beskrivning av en tidigare
inte nämnd person, föreståndarinnan på skolhemmet – med andra
Jrd, den slutar inte alls. Den be- ~ränsar sig till ett inregistrerande
lV vad som inträffat och vad som
247
sagts i saken, och i det sammanhanget presenterar Sundman samhället, dess struktur, befattningshavare, sociala inrättningar och
kommunala problem, därmed belysande den aktuella situationen i en
fjällkommun som tack vare kraftverksanläggning blivit en tätort.
Kommunalmannen och författaren
Sundman har uppenbarligen den
åsikten, att man aldrig får annan
faktisk kunskap om människor än
den som framgår av officiella handlingar, vederbörligen vidimerade,
bevittnade eller kontrasignerade.
Han nöjer sig alltså med att rapportera om hur det välordnade
samhället Hovde reagerar inför det
oväntade som inträffat. Det har
också skett med ansvarsfull omsorg. Men samtidigt fabulerar ju
Sundman, hittar på, och där ligger
svårigheten, den som naturalismen
på sin tid hade sådant besvär med,
den som tvingar Sundman att hålla
sig till ytskiktet, till det fotografiska, man frestas säga det fotostatiska, också när han diktar. Man
får veta så mycket om yttre fakta,
så litet om livet självt, livet inne i
människorna.
Ivar Lo-Johansson har tagit steget fullt ut. Han skriver om det
mest faktiska han känner till, om
sig själv. Och liksom han tidigare
tvivlat på idrotten, tvivlar han nu
på fiktionens konst, på romanen.
Hans Proletärförfattaren har en utpräglad karaktär av uppgörelse,
även om problemen skymtat i de
föregående delarna: hur Lo-Jo- 248
bansson avsåg att bli kollektivets
diktare men ohjälpligt fann sig vara
en tvär och enveten individualist,
och vidare, hur det kollektiv han
befriat, skydde honom därför att
han avslöjat dess elände. Nu tar
han upp den gamla frågan från
naturalismen, om en författare
egentligen kan skriva något annat
än boken om sig själv. Han hade år
1950 nått fram till starten för sin
stora självbiografi. Dessförinnan
ansåg han sig dock ha ett ärende
kvar. En gång i sin ungdom hade
han skrivit en uppriktig och upprorisk pubertetsroman. Den tråden
tog nu kollektivisten Lo-Johansson
upp just för att skildra den enskilde, den ensamme. Det blev
romanen Geniet, som han hoppades
mycket på men som blev en svår
missräkning. Boken väckte indignation och författaren kände sig förföljd. Det satte märken i honom.
Lönade det sig att dikta? Lo-Johansson nämner inte, att han i
Geniet valt en miljö, som han var
föga bekant med, men kanske också
detta bidragit till att han i fortsättningen övergick till det allra säkraste, en jagskildring, där jaget var
Lo-Jo själv. I övrigt handlar denna
del om vardagsliv och skrivarliv,
om möten och situationer och om
författarkolleger, stundom ömsint,
stundom karikatyriskt beskrivna.
Ånyo visar förf. sin förmåga att berätta, direkt, levande, med sinne för
det betecknande och innebördsrika.
Han är mer berättare än analytiker
och allra bäst är han, när han berättar om andra, t. ex. om världens
starkaste barn eller om mannen
med telefonkatalogen, originella
och tänkvärda upplevelser som under hans händer blir till dikt och
engagerar mer än redogörelsen för
de sympatier och antipatier som
kantat hans egen levnadsväg.
Den främsta självbiografiska serien i romanens omklädnad är just
nu Tora Dahls svit om flickan Gunborg. Dess femte del heter Besynnerliga värld. Gunborg har flyttat
från sin fostermor i södra förorterna till sin riktiga mamma, som
bor i den nya fina stadsdelen Östermalm. Mamman, som heter Rut,
har en besvärlig ställning. Hon blev
aldrig fru, bara fästmö, men ändå
fästmö till en arkitekt. Alltså känner hon sig höra till högre stånd
men hon blir aldrig accepterad där.
Hon måste arbeta och ha inackorderingar och hennes hem är därför
inte presentabelt. Men dottern skall
uppfostras ståndsmässigt och sätts i
flickskola. Gunborg får nu pröva på
en tvekluven tillvaro med olika bedömning av människor och handlingar, och Tora Dahl har med
intuitiv känslighet förmått skildra
hennes sätt att reagera, vilket ofta
sker helt annorlunda än de vuxna
väntat sig, och likaså hennes dittills
oupptäckta resurser av anfalls- och
försvarsmedel i en alldeles oberäknelig värld. Gunborgs fall blir alldeles särskilt besvärligt, därför att
hon hindras och snärjes av den
obalanserade modern, som aldrig
kan bernästa sin mellanställning

och aldrig acceptera verkligheten.
Porträttet av modern är mycket
träffsäkert och mycket obarmhärtigt. Visserligen ger Tora Dahl den
psykologiska, förklarande bakgrunden men det lurar hätskhet i skildringen av denna moders despotiska
ömhetskrav, hennes härsklystnad
och hennes oresonliga drift att alltid skrämma och kuscha dottern,
vilken ständigt måste vara på sin
vakt att inte trampa i klaveret
societetsmässigt sett och lika noga
akta sig för att blottställa moderns
strängt hemlighållna ställning som
ogift. Bilden av Gunborg berikas
och nyanseras på detta sätt. Härtill kommer en utmärkt stockholmsskildring från sekelskiftet
med skridskobanan på Nybroviken
och sommarbad på Kastellholmen
och den pittoreska detaljen att en
av inackorderingarna i Gunborgs
hem är en herre som just författat
en bok vid namn Förvillelser.
Också Åke Wassing fortsätter
sin barnskildring från Dödgrävarens pojke. Där var kompositionen
gjord som en saklig undersökning
av hur det kunde komma sig, att
förf. i sin barndom jämte sin far
hamnade på ett fattighus. Den nya
boken Slottet i dalen handlar om
pojken Björns första tid på fattighuset. Wassing har inte gjort sig
annan möda med kompositionen än
att rätt och slätt beskriva förhållandena på en sådan inrättning för
ett halvsekel sedan, så som han nu
erinrar sig miljön. Materialet har
varit överrikt, och vad som här
249
blottas och inte kan betvivlas gör
Slottet i dalen till årets mest skrämmande bok. Samtidigt har Wassing
naturligtvis velat erinra sig barnets
sätt att uppfatta och reagera. Han
har emellertid inte försökt göra sin
barnskildring barnslig. Hans Björn
känner som ett barn men uttrycker
vad han känner med en vuxens
vokabulär, ja stundom får han uttrycka en vuxens tänkesätt. Björn
märker nästan genast, att fadern
inte duger att vara far, och ingen
har han heller som kan ersätta modern, sedan hon övergivit honom.
Båda föräldrarna blir levande döda
för honom. Som ensamt barn i fattighuset får han den besynnerligaste miljö att leva i. Hjonen är
mestadels sinnesförvirrade, de hanteras omänskligt, straffas med källararrest, utfodras som djur, får
behålla ett minimum av ägodelar.
Björn lyckas bli vän med just dem
han behöver, t. ex. den levnadsvise
korsordslösaren Karl Johan. Men
det räcker inte. Först då han upptäcker skojargumman Blind-Hulda,
finner han en människa som ger
trygghet. Fattighuset kan då bli ett
slags hem trots allt. Dittills har han
tvingats känna sig för tidigt vuxen,
i rädsla nödgad att lista sig till de
vuxnas sätt att tänka för att kunna
försvara sig. Hos Blind-Hulda får
han bli barn igen. Han kan växa
naturligt. Så blir denna artistiskt
obearbetade bok ett skakande dokument och en gripande biografisk
studie.
Om en pojke handlar också Bir- 250
ger Christofferssons Sista sommaren. En rad upplevelser under ett
sommarlov leder Sören ut ur barndomsvärlden. Boken är skriven i
jagförrn men ger samtidigt den
vuxnes tillbakablick på det en gång
för alla förlorade. Mitt i den vana
och hemmastadda miljö, där alla
somrar firats, börjar Sören upptäcka nya sidor av tillvaron och
inom sig själv. Den viktigaste händelsen är hans äldre bror Rickards
sjukdom och död. Rickard har varit
lekarnas hövding, storebror och
föredöme. Nu måste Sören ta vid,
visa sig värdig och klara de hövdingaprov som Rickard hittat på.
Han får följa med fadern på dennes turer i skogen och blir mer förtrogen med honom, och han märker att flickkamraten blivit annorlunda, och får en glimt av kvinnan
uppenbarad för sig. Särskilt fäster
man sig vid Sörens reaktion, när
Rickard dör. Han känner på annat
sätt än de vuxna, förnimmer starkt
förlusten och saknaden men har
samtidigt så mycket liv i sig, att
döden knappt blir verklig. Men så
händer något annat. Inför flyttningen skall Sören ordna pojkböckerna på vinden. Han börjar
bläddra i dem, och nu kombineras
deras innehåll för honom med alla
lekar som de givit upphov till – de
har lekt Huck Finn och skattkammarön och mycket mer – och i de
lekarna var brodern huvudperson.
Här blir han minne och verklighet
på en gång, men här blir också
brytningen definitiv. Sören känner,
att han inte kan återvända till den
världen. När flyttlasset rullar iväg
utan att böckerna tas med, är sommaren slut – den sista med barndom i. Sörens historia är mjukt,
ömsint och klarsynt berättad, den
är helt övertygande och den är fylld
av skogsluft och sommarglitter,
hela tiden med en ton av vemod.
Willy Walfridssons Söndagsbarn
– en ironisk titel – är också en
pojkskildring och samtidigt en memoar, berättad rakt på sak med
uppsåt att skildra det förgångna
precis som det var. Jonathan har
fostrats på morföräldrarnas torp.
Han är klipsk i huvudet och morfar har stora planer för honom:
han skall studera. Men samtidigt är
det något besynnerligt med hans
situation. Så småningom får han
reda på sin börd och under skoltiden blir han nogsamt påmind om
att han är en föraktlig oäkting.
Han svarar med trots, ställer sig på
kant och vandrar sina egna vägar.
Han får dåligt rykte, går miste om
studiehjälp och beslutar ta värvning vid regementsmusiken. Så följer en skildring av den stamanställdes bedrövliga tillvaro med översitteri, pennalism, råhet och preusseri. Också här råkar Jonathan illa
ut och tvingas ta avsked. Han återvänder till det civila livet 18-årig,
utan egentlig utbildning, och just
då når arbetslösheten sin höjdpunkt. Boken är en proletär vardagshistoria från mellankrigstiden,
berättad utan sentimentalitet och
just därför verkningsfull.
Om soldaters liv skall också Jan
Fridegårds släktserie handla. soldathustrun förutsätter den föregående Svensk soldat som bekant
och fortsätter den omedelbart. Vad
som händer är att en ny generation
växer upp och att ett nytt krig utbryter, finska kriget. Huvudpersonerna är utom soldathustrun Margareta hennes far storbonden Eric
Hansson och den kloka gumman
Ulla. De är Fridegårdska idealfigurer. Eric Hansson förkroppsligar
Oden, Tor och Frö i en person, han
är väldig, viril, klok och självständig. Eftersom han skall bli ättefader åt Lars Hård, är han därtill en
vresig fribytare som inte tål någon
överhet eller myndighetsperson och
ideligen vänder sin vrede mot kung,
prästerskap och länsmån. Trots sin
hedendom utövar han flitigt alla
kristliga dygder: han är barmhärtig,
förlåtande, rättrådig, trofast. Kloka
gumman Ulla är i sin tur hjälpsam
mot sjuka och betryckta och aktsam mot allt levande, och därför är
hon nära att råka· i prästernas våld
och anklagas för trolldom. Dessa
båda representerar det fredliga arbetet, det skapande livet. överheten
betecknar .tvång, våld, ·översitteri,
till slut kriget. I en scen vid en
offerkälla ställer Fridegård de båda
motsatserna mot varandra, men det
blir ändå ingenting av. Bokens förtjänster ligger i skildringen av lantlig vardag och, trots anakronismer,
rorna tiders dagliga liv. Med psykologisk insikt visar Fridegård
också,•.h!ur den unga generationen
18-61164074 Svensk Tidskrift H. 41961
251
inte bryr sig om den gamlas varningar. soldathustruns son har
ingen annan önskan än att få kläda
sig i uniform och dra ut på ärans
fält, alldeles som Runebergs soldatgosse.
Det förflutna några släktled tillbaka är också temat i Per Anders
Fogelströms Mina drömmars stad,
en roman i den numera ovanliga
gammaldags, rejäla stil, som berättar rakt på sak om ett helt levnadslopp i en omsorgsfullt rekonstruerad miljö. Naturligtvis är det Stockholm boken handlar om och det
Stockholm som är Fogelströms
egentliga revir, Söder kring Vita
bergen och Katarina. Av allt att
döma har vi här inledningen till en
släktkrönika och denna del behandlar decennierna 1860-80, ångans
första tid då industrierna började
och järnvägarna byggdes. Här finns
det mesta med: Nybroviken och
Uggleviken, representationsreformen, kravallerna när Karl XII-statyn restes, Blanches död, Oscar II :s
kröning- egentligen är det bara
Eldkvarns brand som fattas. Framför allt handlar boken om fattigStockholm, om arbetslöshet, svält,
fruktansvärd bostadsbrist i smutsiga, dragiga, lusiga kyffen, om
brännvinstörsten och misären under detta skede som innefattar
missväxterna på 60-talet och den
stora emigrationen undan ett fosterland, som inte kunde mätta sina
barn. När boken slutar, står man
dock på tröskeln till den tid, då
mäster Palm började agitera och
252
då man just fått lyssna till djärvare signaler från Röda rummets
kapitel om Vita bergen. Allt detta
är levande och friskt skildrat med
huvudvikten lagd på episoder och
miljöer, somliga ljusa och hoppfulla, andra hemska och dystra
men alla med hot över sig, med
ständig ängslan för morgondagen,
ständig kamp för det dagliga brö-
det. Människoskildringen är mer
traditionell. Man får följa den
hygglige, strävsamme, betänksamme Henning på hans mödas
väg som tegelbärare, sumprunkare,
schåare och sillpackare, och hans
äktenskaps väg me!f den trofasta,
renlåtna, tåliga Lotten vid sidan,
och man får deras miljö och vänkrets på köpet, där den livlige, agitatoriske Tummen är mest högröstad. Det är människor som man
kan träffa likar .Ull i Blanches berättelser, de är vanliga och vardagsnära, folk som man blir bekant
med och följer med intresse. Framför allt finns här en atmosfär av
ömsinthet som får det. att glittra
över detta huvudstadspanorama
från det förgångna. Det tycker man
om boken för.
Sara Lidman förefaller. däremot
vilja bryta sig ut ur sin miljö, även
om hon i Bära mistel fortsätter att
berätta om Linda Ståhl, särlingen
från Hjortronlandet som inte byandan fick någon s.tyrsel på och
som en gång av rädsla och lättsinne
förrådde sin barndomsvän .Simon,
så a,tt denne blev satt på anstalt.
~u är Linda en driftig pensionatsvärdinna i Mellanträsk. Hon har
två barn men ingen man; Så kommer en resande violinist till pensionatet. Björn Ceder heter han, och
han har det besvärligt, eftersom
hans ackompanjatör har svikit honom. Linda blir häftigt förälskad i
Ceder. Och detta är hämnden för
sveket mot Simon. Linda kan spela
dragspel och räddar på så vis Ceders turne. Hon följer honom, offrar sig för honom. Hennes kärlek
är utan gräns och utan hänsyn.
Men Ceder är homofil, den förrymde musikern var hans älskade,
och nu omger han sig med unga
pojkar, vart han kommer. DeLhela
utvecklar sig till en vandring ner
mot den djupaste förnedring för
Linda. Sommar efter sommar följer
hon Ceder, •tvättar hans skjortor,
sköter honom, tar mot hans snäsor
och förakt för hennes lantlighet
och musikaliska obildning. HaJt
drömmer om att skapa en balett av
vit musik, som skall tolka, försvara
och förgylla J:tans perversitet och.
missanpassning. steg för. steg förfaller han, blir stadigt inneboende
hos Linda, klär sig i kvinnokläder;~
blir klart sinnesförvirrad ·och till
slut e.tt barn på nytt, som Linda får:
ha i knä och trösta. Det är .tydligt,
att Sara Lidman med denna roman
velat bryta sig ut för att pröva på·
ett ··. närma$t kanske ..Anouilhskt
tenut, · om .kärleken som förson.ar
genom offer intill·döden.·Cedel’ ät
egoisten: ·:.Han :var. sin egen tillbed..:;,
jare~ ·Han lät’ Linda. se på, m~dan~
han gjorde· sig. sin kur.~ Han går
.- \ ’~ •. ’, ’. •• : ••,. • .•• \ • ”J.
under i sin isolering men blir ju
samtidigt bokstavligen som ett barn
och därmed föremål för en rent
moderlig kärlek, den kärlek som
inte längre söker sitt. Så har Linda
fått gå sin botgöratfärd ända till
slutet och sonat sveket mot Simon.
Sara Lidman har givit sig i kast
med denna uppgift utan hämningar, liksom på trots gripit tag i
ett förnedringens tema, som krävt
hela hennes konstnärliga lidelse för
att kunna bemästras. Det har endast delvis lyckats. De teoretiska
utläggningarna och filosofiska betraktelserna i boken övertygar inte.
De tillbakablickande episoderna
förklarar inte Ceders öde eller
Simons ställföreträdande lidande.
Därför minns man bäst avsnitt,
där hennes säregna berättarkonst
kommer till sin rätt, t. ex. historien
om lejonmänniskan eller flickan
med elefantiasis. Det finns också
en liten skildring av en man som
slagit sönder sitt äktenskap. Manntm nämner, att han som barn hittade ett det allra vackraste fågelägg och tänkte, att Gud kanske höll
världen i sin hand så som han nu
höll ägget: :&Och just då kunde jag
inte låta bli att klämma till. Jag
kan känna det än, hur det gick sönder. Förstår du, hur man kan göra
det?~ Och därefter· säger han: :.Jag
vet inte, om: det är bäst att vara
klok eller enfaldig. Men åtminstone
måste inan vara så stark, att man
orkar bära ett fågelägg.» De orden
ktinde stå som inotto på Sara’ Lidmans diktning. Där· finns·· en sorts
253
desperat styrka, en vulkanisk kraft,
men också en varsamhet, en ömsinthet, som vänder sig till det förbisedda, det förträngda och förtvivlade. Hon har denna gång sökt sig
in i skrymslen, där det inte är lätt
att hitta. Hon har trevat sig fram
med förtvivlat mod och samtidigt
med varsamt sökande händer.
Uppgörelse och smärta präglar
också Walter Ljungquists I stormen. Författaren meddelar, att boken bör läsas i samband med hans
övriga böcker om alter-ego-figuren
Jerk Dandelin. I och för sig är
denna roman verkligen inte lättillgänglig, inte heller lättläst med sina
utförliga monologer och många
monologkommentarer. Dandelin är
den ständige uppbrottsmannen, en
sökare och försökare, en vagabond
både filosofiskt och erotiskt. Hemlösheten är hans hem. Nu känner
han framför allt skuld. Han tycker
sig vara en svikare och förrädare.
Han genomskådar sin oförmåga,
sin halvhet. I de olika romanerna
brukar hans genomskådande ske
så, att han studerar andra människor och finner, att deras skavanker och skevheter passar in på honom själv~ Detta varieras här.
I stormen försiggår på ett nervhem,
där de olika människorna får göra
denna tjänst. Det blir speglingar
och återspeglingar, iakttagelser öch
analyser, tolkningar av det utsagda.
halvutsagda, def omskrivande eller
inlindade, det . ofrivilligt förrådda
mellan personerria ’och då och då
avslöjande· handelser.” Men. den in:.
254
nersta innebörden kan förmodligen
bara den antroposofiskt skolade
läsaren förklara. Romanen ser ut
att vara en kritik av materialismen
från den kosmiska människans syn.
punkt. »Vi är ännu bara till hälften människor. Vi är bara halv·
vägs.» Men vilken förmåga att avlyssna mellantoner har inte Ljungquist, vilka skiftningar förmår han
inte tolka, vilken ordkonstnär är
han inte!
Om ensamhet i Lund handlar
Sven Christer Swahns Bäste bror,
som i filmatiskt klippta episoder
skildrar den unge novitien Johans
första år som fil. stud. Naturligtvis
drömmer han om att uppleva det
mångbesjungna studentlivet och
naturligtvis möter han idel besvikelser. I studentkåren vinner man
vänner utan svårighet men förlorar
dem lika lätt. Lund är dimmornas
stad, där man famlar i ovisshet.
I boken vävs de rörliga, myllrande
episoderna samman med längtans,
drömmarna till ett mönster, där det
gråa tar överhand. Skildringen av
det trista dagdriveriet och det meningslösa fylleriet får stort utrymme, likaså Johans förälskelse i
en studentska, som i tio år vegeterat vid universitetet och inte längre
kan hålla reda på vilka hon legat
med. Den historien får en originell
upplösning, vilken emellertid leder
Johan tillbaka till den isländska
grammatiken och tentamen i nordiska språk. Han har därmed nått
:.en sorts lugn i dimman». Det
finns iakttagelse, kvickhet och ironi
i denna skildring av ett novitieår,
vilken som dokument kunde ställas
vid sidan av Piratens Tre terminer
men lika litet som den har blivit
den riktiga lundaromanen.
De moraliska problemen dominerar också i Gunnar E. Sandgrens
prisbelönta Förklaringsberget. Den
handlar om en samling människor
i en småländsk by under en väckelse.
En tidigare sektbildning har tynat
av, och efter prostens död sköts
kyrkan endast nödtorftigt av en
hjälppräst. Så kommer en vandringsman till trakten. Han känner
den stora kallelsen och får till stånd
en väckelse, som sprider sig alltmer. Den är extatisk med gråtkramper, stönanden, tungomålstalande och sällhetsförnimmelser.
Rörelsen skildras på en gång kunnigt och förstående men samtidigt
liksom kyligt inregistrerande. Sandgren betonar starkt väckelsens faror: självbelåtenheten och fördö-
mandet av utomstående, och för
predikantens del frestelsen att
identifiera sig med en gudomlig
makt, att känna sig som vikarierande Frälsare med myndighet att
fördöma och saliggöra. Huvudtemat
är ändå inte väckelsen utan döden
och dödsfruktan. I olika varianter
skildras döden och Sandgren gör
det med en helt annan intensitet än
han skildrar väckelsen. Huvudpersonen Gunnar lider av hjärtfel och
lever i ständig skräck. För att finna
tröst och framtidshopp tar han till
sig sin utomäktenskaplige son. so:.
nen visar sig vara en skygg krympling. Gunnar blir besviken men
pojken tas i stället om hand av hans
barska men kloka och balanserade
hushållerska Elin, den enda stabila människan i boken. Gunnar
dras med i väckelsen men inte heller den kan befria honom från
dödsskräcken. Predikanten söker i
självförhärligande övermod återföra den dödssjuka Lina till livet,
en scen av hemsk intensitet, och då
inser Gunnar, hur farliga väckelsens injektioner kan vara. Men lika
litet finner han tröst i den tomma
kyrkan. En dag, då solen skiner och
allt jublar och ler i naturen, känner han något av »trygghetens och
glädjens aningar», och då kommer
döden smygande, oförmärkt och
milt. Skildringen av Linas långa,
plågsamma dödskamp och av Gunnars skräck visar kraften och inlevelsen i Sandgrens författarskap.
Med sina korta kapitel, som alla har
sin. bestämda avsikt, är Förklaringsberget en bok, som är hopfogad av väsentligheter, och Sandgren
har av ett rikt stoff förmått gjuta
samman ett konstnärligt helt.
Om en särlings kamp för att nå
gemenskap handlar Björn-Erik
Höijers Sälskyttarna. Handlingen
är förlagd till Kalix-kusten, där
Höijer inte alls visar sig lika hemmastadd som i Malmfälten. Han är
osäker om topografi, dialekt och
näringsfång, men han har dragit
sig mot kusten för att få skildra
säljakten, och deJ). tycks han ha satt
sig in i på allvar. Det ser ut, som
om Höijer behövde. ämnen med
255
yttre krafttag i för att riktigt
komma igång, och härvidlag varie•
rar den nya romanen hans båda senaste böcker. Hans författarskap
har något av brottning över sig, han
behöver våldsamheter, uthållighetsprov och mannabragder för att trivas. Också hans stil kräver svängrum och starka tag. Den är mångordig, fylld av uppmuntrande tillrop, med vilopauser av grovkorniga
farsinslag. Sälskyttarna handlar om
en bygdegemenskap och en utbö-
ling. I den väl sammanhållna Vennbergska släkten finns en kvinna,
Mary, som ärvt en hel gård. Hon
är en besynnerlig människa som
fikar efter karlar och är rädd för
karlar på samma gång. En dag drar
hon hem till gården med J anne
Sortelius som äkta make. Det är
han som är utbölingen, och han är
också besynnerlig. Han har alltid
hamnat utanför, ständigt blivit utskrattad och ständigt sökt hävda
sig, en nederlagets man med hat till
allt och alla. Men en gång vinner
han: när han vinner sin Mary, låt
vara att ingen annan velat ha
henne. Som bofast på hennes gård
måste han hävda sig mot Vennbergarna, som känner sig lurade på
arvet. Nu visar sig Janne plötsligt
som en väldig bjässe, han lär sig
jordbruk intuitivt, får gården på
fötter och skörd i ladorna. Vennbergama passar naturligtvis på alla
tillfällen att sätta krokben för honom. Men när en tall faller över
honom i skogen, börjar de undra,
om det kanske är deras hemliga
256
önskningar som gått i uppfyllelse.
Man börjar halvt motvilligt tala väl
om Janne. Så sker miraklet att
Janne repar sig, heroisk som han är,
och fast han är konvalescent följer
han med på säljakten för att slutgiltigt hävda sig. Skildringen av
sälskyttet är romanens höjdpunkt.
Naturscenerierna i vårbrytningen,
strapatserna, spänningen, livet i
lägret, allt beskrivs med Höijers
alla artistiska resurser. Här blir
Janne åter den store bjässen, en
säldödare utan like. Så kommer den
stora snöstormen, då männen kämpar för livet, och nu utför Janne
sin största hjältedat, då han räddar
två kamraters liv. Men sedan detta
väl är gjort, vill han hämta sin
glömda ryggsäck, och då går han
ner sig i issörjan och försvinner.
Det var oftast de små struntsakerna,
de komiska misslyckandena som
spelade sina spratt i Janne Sortelins liv. Till slut ville han inte ha
någon kvarglömd småsak bakom
sig, när han äntligen fyllt sitt värv
som bragdman. Det kan läsas som
ett utslag av ödets ironi, att den
glömda ryggsäcken vållade hans
undergång. Men litet snopet är det,
och någon känsla av tragik vill inte
infinna sig.
Arthur Lundkvists Orians upplevelser kunde betecknas som en
bok om mängder av ensamhet.
Orian är en tydligen yrkeslös herre,
som kuvats av en despotisk far och
brutit sig ut ur sin hemmiljö. Nu
är han mest på resande fot och färdas företrädesvis på cykel. Boken
handlar om de människor han mö-
ter. Alla är särpräglade, ensamma,
besynnerliga, stundom otroliga och
då är det Orians drömmar som
skildras. Han möter hönsdrottningen och barnrika Beata, de dansande änglarna, ormkvinnorna,
pyromanen som vältaligt försvarar
sin hantering och nära nog övertygar Orian om att han är social välgörare, och o-konstnären som i sin
naivism lyckats återföra sig själv
till ett permanent barnstadium. Till
slut följer en framtidsvision om
existenser som är ljudvågor eller
elektriska strömmar, vilka samlas
till ett nytt kaos, varur högre varelser till slut utvecklas, men ensidiga
varelser, sådana med bara ögon
eller bara nävar eller bara magar.
Orian ensam förblir en vanlig människa, men eftersom alla andra nu
består av olika enformigheter, så
fortsätter han att vara särlingen,
utanförstående på grund av sin normala utrustning. Hela denna bok
präglas av nervös oro, av rastlöshet
och otillfredsställdhet. Jordenruntresenären Lundkvist har inte förmågan att stanna, att stillsamt betrakta och undra över det innanförliggande, han har mer intresse
för snedmänniskan än den vanliga
medmänniskan. Men sina rika resurser hanterar han alltjämt virtuost: den snabba iakttagelsen, förmågan att måla i ord, det laddade
bildspråket, de blixtrande associationerna. Han kan emellertid inte
gestalta och därför inte riktigt
fängsla i en bok som denna, bara
inge beundran för sin förmåga av
artistisk lek, av fyrverkeri. Ändå
finns här också en ton av tragik,
av den smärta och längtan som den
vandrande främlingen, den utestängde betraktaren måste känna.
Om människans villkor med ett
oändlighetsperspektiv ovanom sig
brukar Olle Hedbergs böcker inte
sällan handla. Titeln Herre, var är
du? på årets roman erinrar om den
saken. Boken är komponerad i två
plan, varav det ena tjänstgör som
kort inledning. Här försiggår handlingen i paradiset, och Hedberg har
roat sig med att skriva en legend
i mäster Anatole Frances stil, där
man möter legendens ljusa skimmer och skira poesi men samtidigt
en raljant ton, stundom spexig, inte
sällan med lättköpta anakronismer.
Den som ropar Herre, var är du?
är Adam, när paradiset blivit de
blodiga fejdernas jord och han med
yxan i handen spanar ut i natten.
Eva har blivit given Adam till hjälp,
men parbildningen har åstadkommit nativitet och den i sin tur krä-
ver livsmedelsökning på allas bekostnad. Det har blivit något fel
med skapelsen, då varelserna måste
äta upp varann för att överleva.
Vår Herre vill stryka ut alltsammans men låter beveka sig av Eva,
som går i väntan. Hon får sin vilja
fram och föder sin son. Hans namn
är Kain. Därefter följer själva romanen, ett virtuost konversationsstycke, som handlar om det gamla
paret Stuart och deras adoptivson
Erik och om hur Erik finner sin
257
Eva. Erik är framgångsrik utlandssvensk på hemmabesök. Han pratar
med sin fostermor, han följer
Stuarts på visiter i grannskapet, ett
inslag där Hedberg får tillfälle att
som vanligt avslöja förljugenhet,
hävdelsesjuka, skvalleraktighet och
högfärd, och han träffar den nyligen frånskilda, ironiska och innerst
besvikna Eva Hagelfeldt. Det centrala kapitlet handlar om Eriks reflexioner efter dagens händelser.
Han erinrar sig, att fru Stuart en
gång för länge sedan efter ett av
hans pojkgräl tröstat honom med
att man bara behöver svara inför
Gud. För fru Stuart var det ett talesätt, för Erik blev det allvar. Hans
karaktär byggdes upp på konsten
att bekänna synder, vilket inte är
lätt, eftersom varje allvarlig bekännelse blottar nya brister och avslö-
jar ny falskhet. Han blev sin egen
revisor och på köpet människokännare och framgångsrik affärsman.
Men han vet också, att bekännelsen
slutligen leder till nåd, och att nåd
är trygghet. Sintkapitlet heter Det
förlorade paradiset. Erik och Eva
möts vid badstranden i skogen. De
klär av sig, först andligen, sedan
kroppsligen. Deras samtal är en lysande duell, där Eva sköter offensiven och Erik svarar med skickliga
kontrastötar. Den andliga avklädseln blir en förutsättning för den
kroppsliga föreningen, men innan
den sker, har Erik hunnit med ett
nytt solonummer. Han har berättat
en rad minnen från just denna
trakt. De handlar om umbäranden,
258
olyckor och ovänskap. Deras paradis är en vanlig, besudlad jordisk
trakt. När Erik blir ensam, ropar
han inte som Adam på Herren. Vad
han har att säga i den teologiska
frågan, är en travestering, eller förbättring menar han kanske, av en
psalmrad: :.Det enda jag numera
med säkerhet tror mej veta om
Gud, det är att han kan göra vad
han vill. Mäktig att göra långt mer
än vi mäkta begripa.» Hedbergs nya
roman är som en väv, där mönstret
varieras i skilda kombinationer och
där till synes vardagliga ämnen
plötsligt får ny och djupare innebörd. Den kan verka mellansvensk
idyll, men det är ett förlorat paradis den handlar om, och händelseförloppet behöver inte betraktas
som avslutat. Liksom romantiteln
utgör en fråga, mynnar boken ut i
avsiktlig ovisshet.
Är Olle Hedbergs roman en början, så är Eyvind Johnsons Hans
Nådes tid ett fullbordat verk, ett
magnum opus och utan tvekan
årets främsta litterära produkt.
Romanen handlar om den besjungna storhetstid, som i sagan
blivit paladinernas hjälteålder och
Carolus Magnus imperium, då rader av folkvandringsriken störtades
och underlades den mäktige härskarens välde. Eyvind Johnson följer
den klassiska historiska romanens
teknik i så måtto, att han låter de
stora protagonisterna dväljas i
bakgrunden och handlingen försiggå i världshändelsernas periferi.
Framför allt vill han genom sin berättelse från en förgången krigstid
och omvälvningstid belysa ett allmänmänskligt skeende, ett sig ständigt förnyande sorgespel om de
många, de vanliga, de värnlösa i
upprörda händelsers mitt. För att
händelsernas förlopp och innebörd
skall klargöras, får en rad berättare avlösa och komplettera varandra. Romanen läggs fram med en
sorts källkritisk metodik, som förenar sanningsletandels spänning
med själva händelsernas dramatik.
Bokens mest framträdande gestalt,
tangobarden Johannes Lupigi skriver i sina memoarer: :.Jag har försökt och lyckats med detta: att
tränga in i minnen av pinan för att
upplösa den i betraktelse. Tränga
in i det förflutna, så att man är
där – och si: jag är där nu och
jag säger: Minnet är där och det
tillhör det som lever, det tillhör
livet i nuet.:. Det är detta som varit
Eyvind Johnsons strävan alltifrån
Strändernas svall, och denna gång
har han lyckats fullt och helt. Liksom i sagan handlar intrigen om
tre bröder, som förälskar. sig i
samma flicka. Bröderna är söner
till den langobardiske stormannen
Bertoald och flickan är hertig Rodgauds dotter Angila. De nyligen
underkuvade langobarderna förbereder ett uppror men revolten kuvas snabbt. Landet blir härtaget av
Karls män. Redan dessförinnan har
den näst äldste av bröderna begivit
sig bort och .han återfinnes- först
långt senare som en av kejsarens
slitna härmän ·borta i .Friesland.
—-
Fadern och den äldste brodern blir
tagna som gisslan, Angila blir
skänkt till en borgherre vid Genevesjön som belöning för hans spioneri. Den yngste brodern, nyssnämnde Johannes Lupigi, som gått
den lärda vägen, undkommer och
får under sin färd genom livet tillfälle att hjälpa fadern och den
äldste brodern, så att de befrias,
fast då som förbrukade och ödelagda människor, kuvade av
omänsklig fångenskap. Också
Angila möter han, en förfrusen, förstenad slottsfru, som inte längre
vågar mana fram sitt forna, riktiga
jag. Dock sker det till slut, åtminstone till en del, åtminstone inför
Johannes, när denne får kejserligt
tillstånd att eskortera henne tillbaka till Italien. Den färden, som
inte når fram, tonar som en ljus
melodi i denna symfoni av mörka
stämmor och dova ackord. Hans
Nådes tid handlar om en krigstid
och efterkrigstid, om en krigs- och
efterkrigsgeneration, som blivit en
sagornas hjältetid och en missionens storhetstid, då Kristi milda
lära utbreddes med svärd, blod och
härjningar. Hans Nåde själv kan
stundom sträcka sig så långt i
barmhärtighet, att han inte bländar
tillfångatagna motståndare, han
t. o. m. låter dem vistas hos sig, visserligen i underjordiska källare
men dock i sina palats. Johannes
får av misstag tillbringa en tid i
Hans Nådes förvar, och skildringen
av dessa veckor hör till de intensivaste i boken, en skildring där
259
lidandet och motståndsviljan, fres-:-
telserna och förmågan att uthärda
vägs mot varandra i en tillvaro
bakom, under, innanför vanligt
mänskligt liv. Johannes blir den
ende överlevande i familjen, han
tänkte bli hämnare men blev svikare, utnämnd slutligen till kejserlig hemligskrivare. Han får komma
Hans Nåde nära och förnimma den
kejserliga storheten tätt inpå sig.
Han uttalar sig också med all veneration, underdånigt och ödmjukt
om den väldige och hans verk, men
i varje ord och rad varsnar man
den undertryckta smärtan -.
Eyvind Johnsons stilistiska mästerskap har sällan nått högre än i
dessa tragiskt-ironiska klangblandningar. Får Johannes uppleva en
storhetstid, en världens förnyelse?
Vad han kan säga är detta: »Men
skriken i Francia hörde jag ofta
under de åren, då Hans Nåde vann
sin värld. I tystnaden hörde jag
skriken från Forojuli, från Rhaetia, från Burgundia och andra delar
av riket. Jag uppskattar den tid då
de var starkast till tio år: endast
ett stycke av en människas liv, men
för någon, för några hela deras liv.
För folken inom Hans Nådes vår
kejsares maktområde: en stund på
vägen. För Gud: intet.» Han har
bara hört talas om en enda man
som lyckats göra sig fri, en som
konstruerade en flygapparat och
styrde färden mot månen. Denne
man blev en legend, en önskedröm,
fast somliga menade, att han kom
tillbaka, hamnade i Bysantioro och

’26(;)
blev lärare i rymdkunskap. För alla
andra gäller det som är bokens
motto: »Bo på ett asplöv- På ett
asplöv kan ingen bo i trygghet.
Ändå bor där små kryp som inte
vet, att deras land är ett asplöv.
För dem är det en hemort, ett hemland i en värld, asplövsvärlden.»
Eyvind Johnson har intensivt levat
sig in i hur det kändes för asplövsvarelserna kring sekelskiftet 800.
I samfärdsmedel, dagliga seder,
livssyn, bildning, kultur och teknik
var den tiden mycket annorlunda
än vår, det ger Eyvind Johnson
ständiga exempel på. Och ändå känner vi av 1960 så väl igen oss i detta
förflutna, som i lidande, i ängslan,
i hjälplöshet och ovisshet är så likt
vårt nu. Så blir Hans Nådes tid en
intensivt levande bok om människan själv, som hon då var, som
hon är nu, en bok av lärdom och
diktarfantasi, av skapande kraft, av
bister visdom och av varm medkänsla.