Naturvård i Sverige och utlandet


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NATURVÅRD I SVERIGE OCH UTLANDET
Av förste intendenten KAI CURRY-LINDAHL
I. Sverige
NATURVÅRDEN HAR under senare år
på relativt kort tid ryckt fram i förgrunden i samband med olika viktiga samhällsfrågor. För blott några
decennier sedan ansågs naturvårdens män i Sverige utgöra en samling idealister och fanatiker, som
sällan togs på allvar. Man lyssnade
kanske på argumenten, men man
tog knappast intryck därav. I dag
är situationen en helt annan. Naturvården har blivit en realitet både
för myndigheter och enskilda,
ehuru vägen ännu är lång, innan en
besinningsfull biologisk bedömning av planerings- och exploateringsfrågor erkännes som en av de
mest fundamentala för människans
egen skull.
I andra länder visar naturvården
en liknande utveckling. Många stater har på detta område hunnit betydligt längre än vi, medan andra
ligger långt efter. De senaste tio
åren visar en oavbrutet ökande aktivitet och influens av naturvårdsorganen i flertalet kulturländer.
Det internationella samarbetet har
intensifierats och redan gett prov
på glädjande resultat.
Vad är naturvård?
Vad menas då egentligen med
naturvård? I mångas uppfattning
betyder det skyddet av sällsynta
växt- och djurarter, alltså en sysselsättning som endast utövas av en
liten begränsad krets av naturintresserade. Den moderna, på biologiska realiteter grundade naturvården omfattar oändligt mycket
mera. Naturvård av i dag är detsamma som skötseln av de levande
naturtillgångarna – av marken,
vattnen, skogarna och fälten –
m. a. o. en sund förvaltning av det
kapital, som naturen utgör och på
vilket mänsklig existens och ekonomi är uppbyggd. Naturvården
måste med nödvändighet reagera
mot det sätt på vilket människan
hittills plundrat jordens biologiska
kapital. Argument och bevis behö-
ver icke saknas. Jord- och vattenförstöring i enorm skala bär praktiskt taget överallt, där människan
verkat, vittnesbörd om hur farligt
det är att i det långa loppet arbeta
mot naturen. Medelhavsområdet
kan tjäna som ett talande exempel.
Det är inte klimatet utan männi- 100
skan och hennes husdjur som förvandlat de fordom rika och bördiga
länderna kring Medelhavet till fattiga, improduktiva och traktvis
ökenartade områden. Denna utveckling har visserligen tagit några
tusen år, men den fortsätter i accelererande takt. Och i Amerika har
människan visat att samma destruktion kan åstadkommas på
blott några få århundraden. Med
dagens enorma tekniska resurser
kan förvandlingen till förödelse ske
under några få år; skogsskövlingarna i tropiska Afrika utgör ett talande bevis härpå. Denna utveckling är i det långa loppet till människans nackdel, men detta förhållande är långtifrån uppenbart för
teknikerna.
Vi har ingen rätt att anklaga fö-
regående generationer för att de
förött stora delar av jorden, ty de
visste inte till vilka konsekvenser
deras ingrepp skulle leda. Det vet
vi emellertid i dag. Därför är det
ansvarslöst, då man mångenstädes
alltjämt fortsätter i samma spår.
Morgondagens generationer kommer med visshet ej att bedöma våra
misstag lika milt som vi gör med
dem som föregått oss.
Människan har den stora fördelen framför andra djurarter att genom sitt intellekt kunna ackumulera och utnyttja erfarenheter och
lärdomar även från andra geografiska områden än dem vi själva bebor. Detta sker också, men nästan
uteslutande ur rent teknisk synpunkt, samtidigt som vi alltmer avlägsnar oss från vårt biologiska ursprung, glömmande att vi trots vår
uppfinningsrikedom och makalösa
tekniska omvärld är beroende av
den biologiska miljön.
Naturvård är sålunda ett begrepp
med mycket vid marginal. Bl. a. inrymmer den människan. Att få
henne att besinna att hon inte kan
springa ifrån sitt biologiska beroende är faktiskt ett av de allra viktigaste naturvårdsproblemen. Det
vore ansvarslöst av moderna biologer, om de inte ständigt påminde
om detta faktum. Tyvärr sker det
i alltför liten skala, inte minst i
Sverige.
Trots att modern naturvård numera möter bättre förståelse och på
månget håll rentav respekt, är samhället av i dag i stort sett likgiltigt
för naturvårdsproblemen. Detta
framgår praktiskt taget dagligen av
åtgärder, som beslutas och verkställas. Kortsynthet, oförstånd och
negligerande av biologiska fakta är
de främsta hindren för att naturvårdens synpunkter beaktas, än
mindre omsättas i praktiken. Den
pågående misshushållningen med
våra sjöar och rinnande vatten är
ett gott exempel härpå. Kloaktömningar och industriella föroreningar förstör vattnens produktionsförmåga (fiskeavkastning),
omöjliggör sjöarnas utnyttjande
som reservoarer för samhällenas
vattentäkt och som rekreationskällor för fiskande och badande människor, vartill kommer att förorenade vatten kan utvecklas till farliga sjukdomshärdar. Många sjöar
och träsk har också misshandlats genom dräneringsåtgärder, vilka i ett
förbluffande stort antal fall har haft
enbart negativa följder: sjunkande
grundvatten, allt intensivare torka,
sämre skördar på närliggande fastmarksjordar, utarmning av den beskattningsbara faunan (änder och
fiskar), förlust av det rekreativa
värdet osv. Även grustäkter i åsar
har visat sig vara fatala för grundvattensnivån.
Detta är endast några få exempel
på misshushållning inom blott en
sektor av naturen, nämligen sötvattnen.
1940- och 1950-talens stridsfrågor
Som rörelse är den svenska naturvården något mer än 50 år. Under detta halvsekel har naturvården som ide utvecklats från de
första trevande tankegångarna om
nödvändigheten att punktskydda
enstaka objekt – t. ex. flyttblock,
egendomligt växande träd, enstaka
växt- och djurarter utan att beakta
labiliteten och de ekologiska sammanhangen i naturmiljön – till
den översiktliga biologiska grundsyn som i dag präglar den sansade
naturvården. Man kan under detta
utvecklingsskede skönja vissa perioder, under vilka arbetet inom
naturvården dominerats av en verklig kamp, en kraftmätning riktad
mot en bestämd sektor, vilken man
på naturvårdssidan ansåg vara förödande för svensk natur. Under de
senaste 20 åren har det framför allt
101
varit två motståndare, med vilka
naturvården fört en hård strid: jä-
garna och vattenkraftexploatörerna.
Under hela 1940-talet och en del
av 1950-talet var naturvården invecklad i en kontinuerlig batalj
med Jagarnas sammanslutning,
Svenska Jägareförbundet. Frågan
gällde något så viktigt som medbestämmanderätt för naturvården i
frågor gällande jakt- och fridlysningstider för däggdjur och fåglar,
ett område, inom vilket jägarna
hade varit allenarådande med för
många djurarter olyckligt resultat.
I denna batalj använde de med
stora resurser och goda förbindelser rikt utrustade jägarna ofta
hårda metoder mot den fattiga naturvårdens ideellt arbetande biologer. Så småningom vann emellertid
naturvårdens synpunkter alltmer
beaktande hos myndigheterna, och
dess ord tillägges numera stor vikt
i alla frågor rörande vår fauna.
Den 15-åriga konflikten ledde så-
lunda till seger för naturvården, en
framgång som nu medfört samarbete mellan de förr stridande parterna. Den kanske avgörande faktorn för denna utgång var att Domänstyrelsen under generaldirektör Erik W. Höjer beaktade naturvårdens argumentering och införde
en helt ny syn på jaktfrågorna.
Den andra stora kraftanspänningen från naturvårdens sida under de två senaste decennierna har
gällt försöken att motverka eller
åtminstone bromsa den vandalisering som främst Norrland utsatts
102
för genom de stora vattenregleringarna för elkraftändamåL Det
har varit en synnerligen ojämn
kraftmätning mellan ideellt arbetande naturvårdare, som på fritid
fått föra kampen mot en ofta hänsynslös motståndare, vilken enbart
för propaganda erhöll större statsanslag än vad naturvården tilldelats
för alla sina verksamhetsgrenar.
Det ter sig tragiskt att naturvårdens uppfattning, som inte ens är
en avancerad åskådning utan grundar sig på fakta och ackumulerade
erfarenheter av tidigare misstag,
kombinerad med en sansad framtidsbedömning, skall i ekonomiskt
underläge behöva kämpa så hårt
och hittills i stort sett resultatlöst
för att icke oersättliga värden av
svensk natur i onödan går till spillo.
Först i slutet av 1961 kom det till
ett slags uppgörelse mellan naturvården och Vattenfallsstyrelsen.
Denna har kommenterats som en
framgång. Det beror på vilken part
som granskar överenskommelsen.
För naturvårdens del betyder den i
varje fall ett klart nederlag. Dessutom kan naturvårdens »fred»
med Vattenfallsstyrelsen inte betraktas som annat än ett tillfälligt
stillestånd. Praktiskt taget alla frå-
geställningar gällande de återstå-
ende vattnen kvarstår. De senare är
tyvärr inte längre så många.
Naturvårdens uppgifter är
allomfattande
De svenska naturvårdsproblemen består emellertid inte enbart
av frågor gällande vår fauna och
vattenkraftexploateringarna. Vatten- och luftföroreningar, erosion
och jordflykt, grustäkter och torrläggningar, giftspridningar och oljeutsläpp i haven antyder några
pockande och olösta spörsmål
inom det breda register av ärenden
naturvården har att arbeta med.
Den sociala aspekten på hur naturen i Sverige skall utnyttjas har
under senare tid kommit alltmer i
förgrunden. Detta är glädjande och
framhäver naturens betydelse som
en rekrealiv faktor, men företeelsen kan också leda till att ömtåliga,
kvalificerade naturvärden slitas
ned genom mänskliga invasioner.
Allemansrätten är en utomordentlig tillgång, men den missbrukas i
Sverige och måste, om utvecklingen
fortsätter i samma riktning som
hittills, modifieras inte blott för naturen själv utan också av hänsyn
till den privata äganderätten.
Sverige har bland ett fåtal europeiska nationer förmånen och lyckan att ännu äga stora områden av
relativt orörd natur, vartill kommer att även kulturlandskapet
mångenstädes är så mångfasetterat
och rymligt att där alltjämt finns
stora naturvärden. Detta är ett
värdefullt, i Europa nära nog unikt
kapital, som det gäller att bevara
och förvalta för nuet och framtiden.
Det är inte blott svenska industriprodukter och våra städer med deras kulturminnen som gör vårt land
rikt och uppskattat utanför våra
gränser. Mycket tyder på att en allt
större del av turistströmmen från
utlandet söker sig till Sverige för
naturens skull. Det svenska landskapet med dess kuster, skogar,
sjöar och älvar är vad numera allt
flera människor avser med begreppet Sverige.
Genom bilismens enorma och
snabba utveckling har de svenska
vildmarksområdena under de senaste åren kommit att rekreativt
utnyttjas i en utsträckning, som
inte ens anades för något tiotal år
sedan. Detta är en glädjande och
sund utveckling, men den medför
också nackdelar.
Våra nationalparkers och naturreservats berättigande, utnyttjande
och funktion har av olika skäl på
sistone kommit i rampljuset. Framför allt har vattenkraftexploateringen, som nu åter är i färd med
att förgripa sig på nationalparkerna, aktualiserat frågan om deras status. Det har påståtts att nationalparkerna utgör en tummelplats för några få privilegierade och
att dessa reservat i stället bör göras
tillgängliga för en bred, bilburen
publik. Förespråkarna för denna
uppfattning menar, att man endast
på det viset med framgång gentemot naturexploatörer skulle kunna
försvara och bibehålla de nuvarande nationalparksgränserna. Om
denna syn är riktig, så utgör det ett
andligt fattigdomsbevis för Sverige.
Ty i verkligheten har vi råd att
hålla oss med både vetenskapliga
reservat och turistupprustade na- 103
turparker. Det är groteskt att man
i ett välsituerat land som Sverige
med en mycket liten befolkning,
med en i relation till andra länder
mycket stor landyta till förfogande
och med Europas högsta levnadsstandard, över huvud taget behöver
diskutera något så självklart som
att åtminstone några värdefulla delar av detta väldiga land skall bevaras i ursprungligt eller väsentligt
oförändrat skick.
Nationalparker och naturparker
Utlandet häpnar inför det faktum att det rika Sverige inte ens
anser sig kunna behålla sina nationalparker intakta. Exploateringsplanerna på dessa reservat aktualiserar frågan om hur dylika områ-
den bör utnyttjas, ifall de får bestå.
I första hand anmäler sig två
viktiga intressen: det sociala och
det vetenskapliga. Nationalparker
och naturreservat behövs för rekreation resp. naturvetenskaplig
grundforskning. Dessa två syften
behöver inte vara kontroversiella.
Vad beträffar den rekreativa sidan kan först konstateras att såväl
den svenska allmänhetens som utlandsturisternas utnyttjande av naturen som rekreationskälla blivit
alltmer omfattande. Sportfiskets
explosiva utveckling är ett exempel
härpå, ehuru hämtat från blott en
sektor av friluftslivet. Uppenbarligen befinner vi oss f. n. blott i starten för den mänskliga lavin som är
i färd med att invadera svensk natur. När andra länder i Europa nått
104
samma medellevnadsstandard och
biltäthet som Sverige, kan vi med
största sannolikhet vänta en stark
ström av bilburna turister, vilkas
främsta färdemål blir våra vildmarkspräglade områden, den del av
Sverige som för t. ex. engelsmän,
tyskar, fransmän och italienare har
den största lockelsen.
Inte blott detta perspektiv utan
även förhållandena av i dag nödvändiggör två olika slag av rekreationsområden i fri natur. Den ena
typen skall tillgodose kollektiv
massrekreation i form av praktfulla men inte särskilt ömtåliga
naturområden. Den bilrörliga turistströmmen bör kanaliseras dit
genom goda vägar, bekväma serviceanläggningar, goda sportfiskemöjligheter, lättåtkomliga utsiktsplatser. Här antytt program ingår
redan i Domänstyreisens plan för
naturparker, vilka dessutom skall
kunna producera skog. Det blir ett
slags kontinuerligt sambruk av
skogsområdena, dels rekreation,
dels virkesproduktion.
Inom massrekreationsområdena
kommer trycket på naturen att bli
mycket stort. Allt större efterfrå-
gan på rastplatser, fiskeplatser,
badplatser, småvägar vid sidan om
huvudvägarna, lägerplatser och turiststationer av olika standard är
att vänta. Därför gäller det att i
god tid avsätta stora naturparker,
belägna i olika delar av Sverige
och representerande vitt skilda naturtyper. Lyckligtvis har vi stora
möjligheter att förverkliga ett dylikt program. Sårlana naturparker
skulle komma att framdeles spela
en väsentlig roll som fritidsområ-
den för ett alltmera tätbebyggt
Europa och ett i accelererande
skala, befolkningsmässigt sett, urbaniserat Sverige.
Men inte alla människor är tilltalade av att för rekreation dela
naturens glädjeämnen med ett kollektiv. Komfort är numera något,
som många under semestertid sö-
ker sig bort ifrån. Man har nog
därav under större delen av året.
För alltflera är det ett livsbehov
att komma bort från civilisationens
avigsidor i form av trångboddhet,
matköer och bilarnas avgaser. Så-
dana människor söker sin rekreation i avsides belägna naturområ-
den. Denna typ av rekreationsområden utnyttjas visserligen blott av
ett fåtal jämfört med det stora antal turister, som samtidigt med rekreation i naturmiljö önskar bekvämlighet och service. Även om
gruppen av vandrare i genuina
vildmarksområden som t. ex. de
lappländska nationalparkerna är
liten, så finns det ingen anledning
att bortse från denna minoritets
önskemål, vartill kommer att
denna troligen är stadigt ökande.
Argumentet att de för envar öppna
nationalparkerna blott är till för
få privilegierade och därför oberättigade står sig inte alls.
Den typ av rekreationsområden
som representeras av de stora nationalparkerna i Sverige skulle till
väsentliga delar nivelleras, om däri
J
byggdes vägar och serviceanläggningar, de skulle förlora just det
som gör dem särskilt värdefulla.
Men man kan tänka sig turistanläggningar utanför sådana skyddsområden. Därifrån bör vandringsleder föra till och in i nationalparkerna. Utmed dessa stigar bör
också övernattningsplatser i kåtor
eller kojor finnas tillgängliga.
De vetenskapliga kraven på utrymme för grundforskningen behöver inte komma i konflikt med
härovan skisserade upprustning av
leder och rastplatser inom nationalparkerna. Orörd natur är en
nödvändighet för många slag av
forskning. Långsiktiga undersökningar av biologiska skeenden i naturmiljö kan numera knappast gö-
ras annorstädes än i våra nationalparker och större domänreservat.
Naturvetenskaplig grundforskning
i orörd natur kan medföra oväntad
positiv utdelning, ge vägledning i
många frågor och i tid varna för de
förödande misstag mänskligheten
så ofta gör. Orörd natur kan framdeles visa sig vara en förutsättning
för mänskligt fortbestånd. En liten
fläck av orörd prärie var penicillinets ursprung.
Sverige har ännu den för Europa
enastående förmånen att kunna
välja väg för morgondagens naturutnyttjande. Målet bör vara: l.
Långsiktig, biologisk planering av
de levande naturtillgångarna. 2.
Många och stora naturparker för
befolkningens behov. 3. Flera och
representativa nationalparker som
7-62164072 Svens”k Tidskrift h. S 1962
105
särskilt kvalificerade reservat för
forskning och vildmarksvandringar.
4. Bevarandet av flera representativa älvsystem från källorna till havet för nutida och framtida forskning.
Ett dylikt differentierat program
för naturreservaten torde ur flera
synpunkter vara nödvändigt. Med
tanke på kommande släkten och
ökade fritidsmöjligheter i en alltmer mekaniserad och jäktad värld
framstår det som en skyldighet för
dagens generationer att framsynt
tillgodose morgondagens behov av
rekreation i fri natur. Med :.fri natun menas icke att människans odlingsformer alltid skall vara bannlysta där. Tvärtom, i vissa fall är
de nödvändiga för att bevara ett naturområdes karaktär.
De svenska nationalparkernas
karaktär av okränkbara naturområden knäsättes gång på gång av
regeringen genom Vattenfallsstyrelsens våldtäkter av dessa jungfruliga marker. Man har reglerat Sädvajaure, som delvis ligger i Peljekaise nationalpark, gjort ett smärre
ingrepp i Muddus nationalpark,
och Stora Sjöfallets nationalpark
utgör numera genom tidigare exploatering ett hån mot nationalparksiden. Dock äger sistnämnda
nationalpark alltjämt så stora värden, att det alls inte är likgiltigt,
om ytterligare struptag tas på den.
Frågan härom har emellertid
också en principiell sida. Redan
benämningen :.nationalpark:. antyder att det inte rör sig om områden
106
vilka som helst. Nationalparkerna
är avsatta av Sveriges riksdag i
syfte att för framtiden bevara för
forskning och rekreation värdefulla
naturområden. Vad tjänar det till
att högtidligt proklamera instiftandet av dylika reservat, när det tummas på deras syften så snart någon
tycker sig ha ekonomisk fördel
därav? Eftersom Vattenfall tydligen inte respekterar de värden för
vilka nationalparker av riksdagen
inrättats, så bör väl frågan om
dessa områdens eventuella exploatering prövas av riksdagen, innan
den behandlas av domstol?
Internationellt betraktas nationalparker som för ett kulturland
omistliga institutioner. Dylika reservat är okränkbara, annars är de
inga nationalparker. I Schweiz har
en vattenkraftutbyggnad i en nationalpark avvärjts genom en kraftig folkopinion. På Ceylon skapades de första reservaten redan 1899,
de är nu nationalparker och hållas
i orört skick trots det starka befolkningstrycket. I Kongo, där belgierna varit föregångsmän i skötseln av afrikanska nationalparker,
har den brokiga floran av hittillsvarande central- och provinsregeringar visat sig förstå nödvändigheten av att låta sådana områden
förbli intakta. Nationalparkerna i
Kongo har – mirabile dictu –
visat sig vara de enda institutioner
i landet som inte fallit sönder, trots
att de sedan 20 månader kämpar
med stora ekonomiska svårigheter
– all turism ligger ju nere. FN är
i färd med att upprätta en officiell
förteckning på nationalparker världen runt. En dylik lista är avsedd
att tjäna som exempel för länder,
som på grund av sin kulturnivå
ännu inte har instiftat nationalparker. I Sverige följer vi alltså en motsatt väg, brytande mot regler, som
i övriga delar av världen anses som
självklara.
Naturvetenskapligt sett fungerar
nationalparkerna som arkiv, vare
sig de är utforskade eller ej. De
utgör ett riksarkiv, som man inte
kan plocka sönder bit för bit. Detta
förstår och respekterar man överallt i världen, men i Sverige är det
staten själv, som saboterar nationalparkernas helgd.
Ett statligt naturvårdsorgan
nödvändigt
Svensk naturvårds största svaghet har hitintills varit dess organisatoriska splittring. F. n. pågår en
naturvårdsutredning, som man får
hoppas kommer att bringa ordning
och reda p1 detta fält. Hur detta
kommer att slutligen te sig är f. n.
oklart. Nödvändigt är dock att ett
statligt naturvårdsorgan inrättas.
Ett sådant borde ha skapats för
länge sedan. Angeläget och självfallet är att ett dylikt ämbetsverk
erhåller en biologisk förankring,
annars kommer mycket av dess arbete att bli förfelat. Dess tjänstemän bör från organets centrum till
dess periferi utgöras av huvudsakligen biologer, inte jurister, ekonamer och tekniker. Annars kan
stämman av ett organ med betoning på naturvård aldrig urskiljas
i kören av röster inom den svenska
förvaltningen, och situationen förblir i stort sett densamma som nu,
nämligen att den biologiska grundsynen på samhälls- och planeringsfrågor går förlorad.
Många frågar sig måhända på
vilket sätt naturvården kan bidra
till positiva lösningar av moderna
frågor i samhälle och produktion,
ty oftast betraktas naturvården som
en envis nejsägare till all exploatering. Är det inte lyx, kanske rentav
farligt att ha en dylik broms på all
utveckling i ett på naturresurser så
rikt land som Sverige?
Man måste göra klart för sig att
naturvård i modern mening betyder ett ur mänsklig synpunkt klokt
utnyttjande på lång sikt av naturens levande tillgångar. Naturvården täcker exempelvis även viltvården, som befattar sig med den vilda
landfaunan och som utgör en betydligt större nationell tillgång än
vad man i allmänhet -11ittills föreställt sig. Fiskevård samt fisket i
hav och sötvatten hör också till
naturvårdens intresseområde.
Med största säkerhet lönar det sig
att satsa på naturen som producent
av ekonomiska och rekrealiva värden, för vilket behövs inte blott en
omorganisation av den svenska naturvårdsadministrationen utan också en utbyggd forskningsapparat
Det är nödvändigt av samhälleliga skäl att också naturvärdena
7*- 62164072
107
läggas i vågskålen och objektivt
bedömas. Framdeles måste naturvården möta upp som likaberättigad part vid förhandlingar med industriella exploatörer, det må gälla
vattenregleringar, sjösänkningar eller andra naturomställande ingrepp. På detta fält måste en helt
ny giv utvecklas, varvid grundsynen bör vara att naturvården likaväl som exploateringssidan erkännes arbeta för den samhälleliga
nyttan. Alla synpunkter och faktorer, baserade på grundliga utredningar, måste beaktas innan ett beslut fattas. Den föråldrade vattenlagstiftningen måste hyfsas till.
Natursidan har visserligen redan
nu många stabila argument att
bygga sin opposition på, trots att
denna part hittills på grund av ekonomisk undernäring inte haft möjligheter att lägga fram ett ens tillnärmelsevis lika omfattande utredningsmaterial som motparten.
Skulle ett dylikt kunna framläggas,
kommer sannolikt ytterligare en
rad nu dolda faktorer att tala för
naturvårdens sak.
Naturvårdsforskningen måste
intensifieras
Med en upprustad natur- och
viltvård kan samhällsproblemen
bedömas mångsidigt och med biologiskt perspektiv, något som hittills
saknats. Dithän kan vi dock inte
komma utan en intensifierad naturvårdsforskning, och inom dess
ram hör viltforskningen till de vik- 108
tigare. Enbart av rent ekonomiska
skäl kan man peka på ett mångtal
frågeställningar, som bör redas ut,
och om man hade möjligheter att
med forskning angripa hela fältet
av inom svensk viltvård olösta problem, så kommer man med största
sannolikhet, när resultaten föreligger, att finna hur nödvändig en
dylik investering i verkligheten var.
Då kommer det att gå upp för allt
fler att naturens levande och förnybara tillgångar även av ekonomiska skäl är värda att satsa på.
Med konventionella och orealistiska
synpunkter betraktar statsmakterna natur- och viltvården som nå-
got exklusivt och onyttigt. Det är
riktigt att natur- och viltvården
som vetenskap knappast trampat
ut barnskorna, men disciplinen
växer snabbt och har snart nått
mogen ålder. I andra kulturländer
har utvecklingen varit densamma,
ehuru tidtabellen varierat och ofta
legat före vår egen.
Det kan inte ligga i något lands
intresse att ovist föröda produktiva
naturtillgångar. Ändå handlar man
på detta område i Sverige många
gånger i blindo, bländad av teknikers och ekonomers utsagor, döv
för biologers varningar och rekommendationer. En av mänsklighetens
viktigaste angelägenheter är att rätt
förstå den grund som tryggar vår
existens, nämligen hur naturen –
vattnen, marken, vegetationen, djuren – fungerar. Om det på något
verksamhetsområde i Sverige behövs forskning, så är det på detta
fält, ty överallt i världen, där sakläget undersökts, visar det sig att
det lönar sig att samarbeta med naturen, inte att arbeta emot den, som
hittills mestadels varit fallet. Den
biologiska bedömningen av planerings- och exploateringsfrågor är
fundamental för människans egen
skull. Det är på tiden att statsmakterna inser denna sanning.
Man kan vid all mänsklig exploatering av naturen fråga sig: men
människan är ju själv en djurart,
en biologisk varelse, vars verksamhet därför väl måste uppfattas som
ett naturligt skeende, ett utslag av
en arts dynamik. På detta bör man
svara ja men samtidigt erinra om,
att människan genom sin intellektuella utrustning med teknikens
hjälp har lyft sig själv därhän att
hon är i färd med att glömma sitt
ursprung och sitt beroende av den
biologiska omgivningen i tron att
hon står över naturens populationsdynamiska lagar. Detta är med
visshet ett ödesdigert misstag, ty
om exempelvis befolkningsökningen i världen accelererar som
hittills, bringas vägskålen förr eller
senare i det spända läge att den
slår tillbaka med en katapults
kraft i form av ett nytt naturens
miljömotstånd, sedan tidigare populationsåterhållande faktorer som
svält och kända sjukdomar kommit under kontroll.
Organisationsfrågan
Hur det statliga naturvårdsorganet bör organiseras antyder motsvarande ämbetsverk i andra länder. Under snart ett decennium har
skrivaren av dessa rader aktivt arbetat inom den internationella naturvården. Det har varit en hård
och arbetsam tid men mycket lärorik. Man får intimt lära känna hur
naturvården är organiserad och
hur den fungerar i olika länder. I
de hundratals viktiga ärenden som
styrelserna för International Union
for Conservation of Nature and
Natural Resources (IUCN) och för
International Council for Bird Preservation (ICBP) årligen har att
handlägga, möter man inte blott en
enorm variation av problem gällande olika länder på alla kontinenter utan också en nära nog lika
vid skala av skiftande grundinställningar hos resp. nationella myndigheter till vad naturvård är för nå-
got.
En mycket varierande grundinställning till naturvårdsproblemens
kärna är symptomatisk och möter
i praktiskt taget alla de jordens
länder, som på något sätt befattar
sig med naturvård av något slag.
Analyserar man, med hjälp av det
material de många internationella
naturvårdsärendena dagligen erbjuder, varför olika länders myndigheter ser så diametralt olika på
naturvårdens elementa, så finner
man att deras uppfattningar utgör
en spegelbild av på vilket sätt dessa
länders naturvårdsorgan är organiserade och rekryterade.
Där naturvården är organiserad
i form av ett självständigt statligt
109
ämbetsverk, huvudsakligen rekryterat av ekologer och andra biologer, har naturvården på kort tid
erhållit en stark ställning, och naturvårdsmyndigheten har blivit en
viktig danande faktor inom samhället och utgör inom förvaltningsapparaten en röst, till vilken alla
instanser lyssnar. Där å andra sidan naturvården hankar sig fram
i form av antingen ett ämbetsverk,
administrerat av icke biologer, eller
såsom en byrå inom något organ,
där naturvården aldrig kan omfattas av annat än ett perifert intresse,
råder ur naturvårdssynpunkt i regel stagnation eller tillbakagång
parad med maktlöshet. Jag skulle
kunna ge en mångfald exempel
härpå, men det vore kanske alltför
ofinkänsligt.
Nej, allt talar för att naturvården erhåller en central och självständig, statlig förankring på ett
vetenskapligt, biologiskt fundament. Det finns faktiskt vetenskapsmän som tillika är goda administratörer.
Då man söker en organisationsform för den svenska naturvården
och för svensk naturvårdsforskning, bör man främst ta hänsyn till
att båda dessa verksamhetsgrenar
helt enkelt är ekologi. Naturvårdsforskning är lika med ekologisk
forskning och naturvård är tillämpad ekologi.
Som effektivaste organisationsform för svensk naturvård ter sig i
mina ögon en kombination av Fish
& Wildlife Service i USA och Na- 110
ture Conservancy i England, en
uppfattning som jag framfört sedan många år tillbaka och icke haft
anledning frångå under debattens
gång på detta fält. Dessa statliga
organ har under sin verksamhetstid visat sig vara utomordentliga
instrument i den statliga förvaltningsapparaten. De kostar givetvis
åtskilligt, men i båda länderna har
man kunnat konstatera att uppbyggnaden av de statliga naturvårdsorganen varit lönande och
nödvändiga investeringar.
Fish & Wildlife Service svarar
som namnet antyder för fiske- och
viltvård, men även för forskning,
förvaltning av reservat osv. Organet kunde lika gärna ha kallats
Conservation Service, ty det arbetar på bred bas inom alla naturvårdssektorer. Nature Conservancy
har bl. a. till uppgift att vara ett
rådgivande och övervakande naturvårdsorgan, att anlägga och
sköta naturreservat och att organisera och utveckla forskning samt
inrätta vetenskapliga tjänster i
samband med denna verksamhet.
En naturvårdsstyrelse i Sverige
borde alltså omfatta bl. a. jakt och
fiske, vilket praktiskt betyder att
den redan existerande Fiskeristy- –
relsen omorganiseras och kompletteras med bl. a. jaktärendena, som
f. n. sorterar under Domänstyrelsen. Med naturvård, jakt och fiske
under samma ärohetstak skulle frå-
gor av ekologisk karaktär äntligen
kunna logiskt samordnas på ett för
vårt land positivt sätt. Något helt
nytt ämbetsverk skulle då inte behövas. I stället blir det en omorganisering, upprustning och omdöpning av en redan befintlig styrelse,
vars ram väsentligt vidgas.
Om alla kunde ha klart för sig
att modern naturvård innebär en
strävan till biologisk balans mellan människans behov å ena sidan
och naturens möjligheter att oavbrutet tillgodose dessa behov å den
andra, skulle mycket vara vunnet.
Härvid får inte glömmas att vad
människan begär av den levande
naturen är inte enbart vad marken,
vattnen, växterna och djuren konkret producerar utan också vad de
tillhandahåller oss av vetenskapliga, rekrealiva och estetiska värden. I båda fallen är det viktigt att
vid all planering blicka framåt, att
inte glömma kommande generationers rätt till det arv som heter
Sverige.
(Fortsättning i nästa nr)