Litteratur

LITTERATUR
UDDEHOLMS HISTORIA
Den brukshistoriska forskningen är
väl ett av de områden, där man klarast
märker de nya tendenserna i historieskrivningen. Man undviker allmänna
omdömen och strävar i stället efter att
steg för steg lösa problemen. Och medan man tidigare helt naturligt främst
förlade forskningarna till de centrala
myndigheternas arkiv, söker sig nu
forskarna också ut på fältet till de lokala och privata arkiven, där de kan
hoppas finna en god del av grundmaterialet till vår ekonomiska och sociala
historia. Till denna kategori hör
bruksarkiven, vars räkenskapsserier
ibland går ända tillbaka till tidigt
1700-tal. Kompletterade med handlingarna i bergskollegii arkiv är de en
första rangens källa, en hittills föga
bevandrad väg till det okända Sverige.
Det är självfallet att riksarkivarien
Ingvar Andersson flitigt utnyttjat företagets gamla och välbevarade arkiv
under de mångåriga forskningar, som
nu resulterat i det förnämliga verket
om »Uddeholms historia» (Norstedts,
1960). Med arkivhandlingarnas hjälp
har han kunnat klarlägga det värmländska brukets utveckling från grundläggningen år 1668 och ända fram till
nyorienteringen vid det första världskrigets början, då Uddeholm var på
väg att vinna marknad för sina kvalitetsprodukter på alla kontinenter.
Efter en lysande inledning om Värmlands odlingshistoria och industriella
_j
Av fil. dr ALFABERG
kolonisering ger författaren i en rad
kapitel en bred och medryckande
skildring av de tekniska landvinningar
och ekonomiska förändringar, som
gjorde det möjligt för Uddeholm att
överleva bruksdöden under 1800-talet
och förvandlas till en världsindustri.
Från den första stångjärnshammaren
vid Stjernsfors i nedre Uvån växte fö-
retaget ut i etapper och är i dag spritt
över hela östra och södra Värmland
med Uddeholm som förvaltningscentrum och med omkring 15 000 arbetare
i skogen och vid verken. Han dröjer
med rätta utförligt vid några av de
män, som stått i spetsen för denna utveckling. Johan Karlström hette mannen, som grundlade företaget under
hårda rättsliga och handgripliga strider med de finska nybyggarna. Mot sig
hade han också de gamla bergsmännen
och andra storföretagare i den värmländska bruksbygden. Detta vilda
drama om fyra medtävlare, som kämpar på liv och död, alla drivna av sina
livsintressen eller våldsam maktvilja,
har – säger författaren – i sin brutalitet en logisk fasthet, som är utmärkande för Sveriges tidiga industrihistoria. Sin första stora expansion fick Uddeholm under 1700-talet,
då Bengt Gustaf Geijer d. ä. ledde brukets öden, outtröttlig i uppslag och
enveten och ihärdig i kampen mot de
hinder, som myndigheterna reste för
en utvidgning av driften. Till de verkligt dominerande gestalterna hör också
Jonas Wrern, som under 1800-talets
förra hälft vidgade bruksbygden uppåt
Klarälven, byggde upp en sågverksindustri och förbättrade kommunikationerna med yttervärlden. Med sin liberala och sociala inställning, djärv, nyskapande och idealistisk, var han en
föregångare till den moderne företagaren.
Den mest fascinerande upplevelsen
för en historiker, som första gången
besöker ett gammalt bruksföretag, är
kanske själva mötet mellan bruket och
den omgivande naturen. Man känner
starkt sammanhanget dem emellan:
bygden har satt sin prägel på bruket,
som i sin tur har bidragit till att omvandla bygden. Mitt i den svårkuvade
naturen ligger ett samhälle med särpräglad kultur, som formats av människor och händelser i det förgångna.
För den som är utrustad med någon
förståelse och fantasi är det en sällsam känsla att vandra den gamla
bruksgatan fram: här finns ännu ett
starkt och levande samband med traditionen och det historiska förflutna,
som på många andra håll gått förlorat
under den industriella omvandlingen
av vårt land.
Trots att Ingvar Andersson är utomordentligt väl hemmastadd i Uddeholmsbygden, har hans skildring ännu
kvar något av det första besökets
fräscha upplevelser och intryck. Det
nya greppet i denna brukshistoria är
också hans strävan att se sambandet
mellan bygden, företaget och människorna. När han redogör för denna
odlingshistoria, nöjer han sig inte med
utsökta citat ur arkiven eller de historiska arbetena utan berättar också –
åskådligt, populärt och stilfullt – vad
han själv sett och upplevat under sina
strövtåg. Den klassiska skildring han
ger av bygdens förvandling under den
stora bruksdöden är ett exempel härpå.
Rationaliseringsprocessen ledde till
177
de många små samhällenas förintelse,
konstaterar han, och det är viktigt att
samla och bevara de materiella och
andliga spillror, som ännu finns kvar
av det gamla. »Det är lätt att se dem.
östra Värmland är ett landskap fyllt
av ruiner. Resterna av bruksbebyggelsen från tiden före den moderna industriens genombrott kan ingen undgå
att märka, som färdas genom landet.
Tre hundra års historia är ännu klart
förnimbar ur dessa kvarlevor, dessa
monument i spillror.»
Bygden och bruket stod i nära förbindelse med varandra. Bönderna i
bruksområdet var för sin utkomst beroende av kolning och körningar till
bruket. Från brukets egna gårdar utlärdes nya jordbruksmetoder, och livsmedel till brukssamhället levererades
från hela den kringliggande bondebygden. Flera av de äldsta och vackraste kyrkorna i området tillkom som
en ren följd av den industriella expansionen. På skilda områden tjänade
bruket som en mäktig och impulsgivande kulturfaktor i bygden.
Högst når Ingvar Andersson i de
kapitel, där han behandlar den provinsbetonade brukskulturen. Förvaltningen i bruksbygden ombesörjdes
från de små vackra herrgårdar, som
vi också känner från Erik Gustav Geijers och Selma Lagerlöfs Värmlandsskildringar. På dessa gårdar utvecklades en frisk och rustik kulturform,
som var säregen för 1700- och 1890-
talets Sverige. De regelbundna festerna
var öppna för brukets egen medelklass
liksom för provinsadeln och ämbetsmännen. Vid sidan av dessa glada divertissement förekom det också andra
uttryck för ett kultiverat umgängesliv.
Man läste fransk och engelsk litteratur, skrev poesi efter förmåga och
musicerade flitigt. Människorna på
bruket följde noga med vad som
skedde utanför deras värld. De studerade lärda tidningar och Veten- 178
skapsakademiens handlingar. De diskuterade politik, svärmade för naturen och upplevde den franska revolutionens idekamp. Det var ingen själlös
glädje, säger Geijer i sina »Minnen»:
»Jag har sett världen och tänker nu
med beundran tillbaka på den sant
mänskliga bildning, som levde i denna
lantliga krets.»
Med herrgärden som centrum utbredde sig det lilla samhället med
bruksgärdar och arbetarbostäder, hyttor, hamrar och kolhus. Smederna bildade det naturliga toppskiktet bland
brukets arbetare; de bar nästan alltid
släktnamn och bland dem förekom
också vallonska namn. Huvudmassan
av befolkningen utgjordes av arrendatorer, torpare och dagsverkare. En
central plats i samhället intog handelsboden. Räkenskaperna visar att brukets anställda var djupt skuldsatta i
affären och detta gällde också kol- och
forbönderna. Brukspatronerna gjorde
inte något försök att begränsa kreditgivningen, som var typisk för arbetarpolitiken under det förindustriella
skedet. De skuldsatta kunde inte flytta,
förrän de befriat sig från sin skuld,
och kreditsystemet gav därför brukets
ägare möjlighet att på sina villkor
binda de anställda vid sin tjänst.
skuldsättningen ökade under miss- 1växtåren och framkallade ibland oro- j
ligheter bland de anställda. Missväx- :.;
ten och inflationen under 1700-talets ,
senare är tvingade bruksledningen att
avskriva en del av skulderna och samtidigt höja lönerna för de mera kvalificerade arbetarna. Frän företagets
sida gjordes också andra försök att
råda bot på det rädande systemet. Författaren dröjer särskilt vid det program, som uppgjordes av Torsten Rudenschöld, den märklige samhällsreformatorn och skolmannen, som på
1830-talet var förvaltare på Stjernsfors. Hans program ansägs alltför radikalt för sin tid och han måste lämna
sin anställning, men hans tankar hörde
framtiden till.
Ingvar Anderssons välskrivna och
trots det stora formatet lättlästa bok
drar upp de väsentliga utvecklingslinjerna och tecknar ingående några av
de gestalter och händelser, som omskapat Uddeholmsföretaget. Kanske
är det ändå inte själva karaktären av
företagsmonografi som gör denna bok
till ett av de bestående historiska verken. Bokens främsta styrka ligger enligt min mening i de lockande kulturella och sociala problem författaren
ställer och de eggande impulser han
ger till fortsatt forskning i de försummade och bortglömda bruksarkiven.