Naturskyddet och vattenkraften


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NATURSKYDDET OCH VATTENKRAFTEN
ÄNDA sEDAN det andra världskrigets slut har kraftbehovet för industriellt bruk och enskild konsumtion oavbrutet ökat i vårt land.
För närvarande räknar man med
ett årligt tillskott på mellan 6 och
7 procent. Eftersom vattenkraften
fortfarande är billigare än annan
energi, har de naturliga tillgångarna i våra floder och sjöar tagits
i anspråk i ständigt växande utsträckning. Tiden från år 1950 har
med rätta kallats de stora kraftverkens tid. Kraftutbyggnaderna
har alltmera koncentrerats till de
norrländska älvarna med deras
goda möjligheter till sjöregleringar
och höga vattenföringar. Det har
därvid visat sig mest ekonomiskt
att parallellt utbygga kraftverken
nedanför regleringssjöarna. För att
rationalisera verksamheten har
man tillämpat en regional planering, som syftar till att få fram en
plan för utbyggnaden av ett helt
flodområde eller en stor del därav.
Planeringen ger en klar bild av
vilka kraftverk som bör utföras
och vilka sjöregleringar som blir
nödvändiga.
De väldiga utbyggnaderna förändrar totalt stora områden och
åstadkommer förödande ingrepp
inte bara i själva landskapsbilden
utan också i djur- och växtvärlden.
Samtidigt som ny välkommen elkraft ställts till förfogande, har
motståndet därför stegrats mot den
fortskridande, definitiva och obotliga förstörelsen av våra vattendrag. Under det senaste årtiondet
har en växande opinion krävt att
ett representativt urval av de vackraste och värdefullaste sjöarna och
floderna skall bevaras och att vattenbyggarna i övrigt skall visa
större moderation och hänsyn till
bygden och naturen.
Vattenkraftens och naturskyddets representanter företräder så
skilda ståndpunkter, att en sammanjämkning dem emellan förefallit nära nog omöjlig. Till detta
kommer att medan kraftintressenterna stått enade och i stort sett
åtnjutit myndigheternas fulla stöd,
har naturskyddet företrätts av en
rad huvudsakligen privata organisationer, som haft svårt att nå enighet i väsentliga frågor. Under de
allra sista åren har man dock kunnat konstatera en påtaglig förändring i attityden mellan de båda huvudintressenterna. Naturskyddets
företrädare har slutit sig samman i
en samarbetsnämnd, och mellan
dem och kraftintressenterna har
överläggningar inletts och betydel- 80
sefulla uppgörelser redan kunnat
träffas.
Några data i denna glädjande utveckling är särskilt viktiga. År
1954 bildades den s. k. naturvårdsdelegationen med uppgift att undersöka vad som kunde göras för
att freda de skyddsvärda vattendragen. Delegationen, som räknade
representanter för tolv naturskyddsorganisationer, stod under
ledning av landshövding Bo Hammarskjöld. Följande år tog delegationen kontakt med Vattenfallsstyrelsen och de privata kraftintressenterna, och i samråd med dem
beslöt man att konkretisera naturskyddets önskemål. Sommaren
1958 fick professor Gunnar Beskow
i uppdrag att upprätta en angelä-
genhetsgraderad förteckning över
sådana sjöar och vattendrag, som
borde skyddas från exploatering.
Den färdigställda förteckningen,
som omfattar Norrland samt Dalälvens och Klarälvens vattendrag,
tjänar nu som underlag vid den regionala planeringen. Genom värdegraderingen kan naturskyddets intressen på varje område vägas mot
kraftintressets.
De fortsatta förhandlingarna resulterade i oktober 1961 i en överenskommelse om kraftutbyggnader
i norra och mellersta Norrland. Enligt denna skall inte mindre än 28
av 70 tillämnade nybyggnadsobjekt
lämnas orörda och ytterligare 14
tills vidare uppskjutas. Något större
avbräck för landets kraftförsörjning innebär inte denna beskärning av programmet. Bara 2 miljarder av de ursprungligen planerade 12 miljarderna kWh faller
helt bort, medan ytterligare 2 miljarder berörs av uppskovet.
Uppgörelsen är en kompromiss,
som inte helt tillgodosett naturskyddets önskemål. Särskilt beklagligt är det att man inte kunnat
bevara den norra grenen av stora
Lule älv. Bland de räddade objekten befinner sig däremot större delen av Sareks nationalpark till
glädje för dagens och kanske ännu
mer morgondagens rekreationssö-
kande svenskar. överenskommelsen innebär också att särskilda arbetsgrupper med företrädare för
vattenkraften och naturskyddet
skall delta redan i den regionala
planeringen. Detta är ett stort
framsteg med tanke på tidigare
klagomål över att de s. k. motstå-
ende intressena fått framföra sina
synpunkter på ett alldeles för sent
stadium i projekteringsarbetet.
Det i och för sig glädjande samarbetet som inletts på kraftutbyggnadsområdet kan ändå aldrig få
mer än tillfällig betydelse. Mycket
snart kommer vårt folk att ställas
inför frågan i vilken utsträckning
Sveriges vattenkraft skall utbyggas.
Om kraftbehovet fortsätter att öka
i samma grad som nu blir all utbyggnadsvärd vattenkraft tagen i
anspråk inom några årtionden.
Långt dessförinnan kommer värmekraften att svara för en större andel i energiförsörjningen än vattenkraften.
:-,
·—
Det kan under sådana omständigheter ifrågasättas om man inte
redan nu borde satsa mera på
värmekraften för att rädda några
flera vattenfall och sjöområden.
Om det statliga kraftutbyggnadsprogrammet under de närmaste
fem eller tio åren skars ner till
hälften och man i stället byggde
konventionella värmekraftverk,
skulle detta- enligt professor Beskows beräkningar – innebära en
mycket obetydligt ökad kraftkostnad med tanke på nuvarande låga
oljepriser. Om brännoljepriserna
ökade och atomkraften inte utvecklades gynnsamt, kunde vi på
nytt öka kraftutbyggnaden utan att
förlora mycket på uppskovet. Men
man slapp förhastad förstörelse
och kanske också felinvestering,
säger han.
Även om ett sådant uppskov kan
81
synas alltför radikalt, kvarstår frå-
gan om vi har råd att även i fortsättningen offra oersättliga naturvärden. Vad som spolieras kan aldrig ersättas. I vår tid med sina
växande fritidsproblem och förbättrade kommunikationer kan
Norrland snart få ökad betydelse
som rekreationsområde för stora
folkgrupper. Vattenförstörelsen genom kraftutbyggnad har därigenom
kommit att bli ett ekonomiskt och
socialt problem som angår hela
vårt folk. Frågan blir till slut: hur
mycket har vi råd att offra i vår
materiella standard för att rädda
natursköna områden, vars värde
inte kan mätas i pengar? Den
starka opinionen från naturskyddshåll är ett glädjande tecken på att
en ny värdering håller på att växa
fram i synen på naturskönheten,
trivseln och fritidsglädjen.