Dagens frågor
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Ett språkproblem i Finland
Finland ställs i en nära framtid inför
ett språkproblem som till sin natur är
lokalt men likväl tilldrar sig intresse
på grund av de omständigheter som
förknippas med det. Språklagstiftningen i landet stadgar att dess kommuner i fråga om den kommunala
administrationen räknas som tvåsprå-
kiga om den språkliga minoriteten,
svensk eller finsk, uppgår till minst
10%. För att undgå en pendling mellan officiell tvåspråkighet och ensprå-
kighet har det dock stadgats att en
enspråkig kommun blir tvåspråkig
först när minoriteten har vuxit till
12% och en tvåspråkig blir enspråkig
först när minoriteten har nedgått till
8%.
Det anses inte uteslutet att den allmänna folkräkning, som företogs vid
årsskiftet, kan ge resultatet att Åbo
stad har under 8% sv~nskar och därför hör få en enspråkigt finsk kommunalförvaltning.
En sådan tänkbar utveckling har
väckt stark oro bland Finlands svenskar. Förändringen betydde att omkring 10 000 svenskar i Åbo inte mera
hade rätt att använda sitt modersmål
och landets andra nationalspråk vid
kontakt med de kommunala myndigheterna. Det oberättigade i ett sådant
stadgande framträder, om man observerar att på mindre orter mycket
mindre minoriteter, både svenska och
finska, åtnjuter ohotade språkliga rättigheter. Detta beror på att lagens
stadganden endast utgår från de procentuella andelarna av kommunens
befolkning, inte från de absoluta talen. Därav kommer det sig att t. ex.
600 finnar i Ekenäs har och säkert
kommer att få bevara de rättigheter
för sitt språk, som svenskarna i· Åbo
nu riskerar att mista och att 700 finnar i Kaskö har och kommer att få
behålla betydligt större rättigheter
för sitt språk. Till saken hör även att
tvåspråkigheten i Åbo inte hotas på
grund av en minskning av antalet
svenskar utan på grund av den starka
finska inflyttningen. Lagens konstruktion gör det faktiskt möjligt att t. o. m.
en växande minoritet kan berövas sina
språkliga rättigheter, om blott majoriteten i proportion till minoriteten tillväxer mycket kraftigare.
En viktig omständighet är att Åbo
stads språkliga ställning ingalunda enbart berör stadsborna där. Åbo är den
enda staden och den naturliga centralorten för den vidsträckta åboländska skärgården, som till större delen bebos av svenskar, sammanlagt
omkring 25 000. För svenska landsbor,
som i många fall inte alls kan finska,
kan det uppstå svåra situationer om
administrationen i Åbo förfinskas med
de konsekvenser som detta för med
sig t. ex. i fråga om domstolarnas
språk.
När den nu gällande språklagen
skrevs, räknade ingen med en sådan
folkökning i städerna, som de senaste
årtiondena har uppvisat. Då låg det
inte nära till hands att en inflyttning
definitivt kunde omvälva språkförhållandena i de tre städer, som utgör de
svenska fastlandsbygdernas centralorter Helsingfors, Åbo och Vasa –
Åland intar ju en särställning för sig.
Det oaktat ansågs det då motiverat
att för dessa tre städers vidkommande
stadga ett undantag. Deras tvåsprå-
kighet borde bestå även om de för
övriga kommuner stadgade procentsatserna underskreds. Under äktfinskhetens stormperiod på 1930-talet
ströks denna begränsning. Ändringen
har inte tidigare fått praktisk betydelse men hotar nu att få det.
Från finlandssvensk sida har man
därför inlämnat en riksdagsmotion
om en sådan ändring av språklagen,
att det tidigare stadgade undantaget
borde återinföras. Motionen har ännu
inte hunnit kornrna till behandling i
riksdagen utan ligger i utskott. Därernot har en regeringsproposition bebådats, men dess utformning är inte
bekant då detta skrivs. Medan den
finlandssvenska pressen har ägnat
dessa initiativ mycken uppmärksamhet, har den finska pressen visserligen inte visat någon markerad avoghet mot det men inte heller något
bredare positivt intresse. Först på
senare tid har åtskilliga finska tidningar tagit upp problemet till behandling och därvid visat en erkännansvärd förståelse för de svenska önskemålen. Inte minst fäster man sig vid
den positiva inställningen hos lärare
och studenter vid Åbo finska universitet. Liksom akademiska kretsar gick
i spetsen, när 1930-talets språkstrid
under intrycket av vinterkrigets patriotiska samling ersattes med en allt
mera påtaglig språkfred, synes de
även nu gå i spetsen, när det gäller
att föra den ömsesidiga förståelsens
talan.
O<>s i Sverige kan denna frågas utveckling inte undgå att intressera. Åbo
har alltid varit Finlands port mot väster och särskilt mot Sverige. Frågan
om de lokala språkförhållandena kan
ha en viss praktisk betydelse för den
del av turisterna från Sverige, som
väljer vägen över Åbo – de svenska
turisterna dominerar som bekant Fin- 5
lands turiststatistik. Viktigare är dock
Åbos roll som en andlig brygga mellan Sverige och Finland. En utveckling, som just där ställde bruket av
svenska språket på avskrivning, vore
beklaglig med tanke på den ömsesidiga strävan att närma de två länderna till varandra. Ett riksdagsbeslut,
som lät den betydande svenska befolkningsgruppen i Åbo bevara sina
språkliga rättigheter, kunde inte undgå att väcka ett positivt eko i Sverige
och uppfattas som ett nytt tecken på
den nordiska samhörighetskänsla, som
vi var på sitt håll strävar att befästa.
Gatans parlament
Den stämning av idyll och allmänt
jubel som syntes prägla Belgien vid
kung Baudouins så länge efterlängtade
bröllop bröts som bekant dramatiskt
och brutalt av de ytterst allvarliga
strejkoroligheter som i december och
januari skakat landet. I och för sig är
sådana intermezzon olyckligtvis icke
sällsynta i Belgien. Bekymmersamma
ekonomiska förhållanden, framförallt
gällande de för landets näringsliv så
väsentliga kolgruvorna, har länge medfört friktion och irritation på arbetsmarknaden. I Belgien tenderar sådana
problem lätt att skärpas på grund av
den alltid aktuella bakgrunden av konflikten mellan landets två nationaliteter, valloner och flamländare, en konflikt som till stor del, om också icke
tillnärmelsevis så fullständigt som stundom antydes, sammanfaller med den
konfessionella motsatsen mellan »katoliker» och »socialister», för att använda
den gängse terminologien.
Den senaste tidens strejkaktioner har
emellertid icke haft karaktären av
stridsåtgärder mot arbetsgivarparten.
De har som bekant riktat sig mot den
liberal-katolska regeringen Eyskens’
omfattande förslag till fullmaktslagar
för en rekonstruktion av landets eko- 6
nomiska liv, den s. k. loi unique. I
varje fall har den ansvariga socialistiska ledningen – det katolska fackförbundet har vägrat att ansluta sig
till aktionen – bestämt hävdat, att
striden icke haft vidare syften än så –
även om detta ur parlamentarisk och
demokratisk synpunkt får sägas vara
allvarligt nog. I stridens hetta har
emellertid tämligen öppet förekommit
ett vida hotfullare språk: strejken syftade, antyddes det, icke endast till att
avvisa en bestämd proposition, i
själva’ verket vore det dessutom fråga
om intet mindre än att framtvinga en
omfattande socialisering av väsentliga
sektorer av det belgiska näringslivet.
striden om loi unique är otvivelaktigt belgarnas egen sak. En utomstå-
ende kan konstatera, att den till sina
mest betydelsefulla delar, det radikala
besparingsprogrammet för statsutgifterna, åtgärderna för en struktursanering av gruvindustrin, effektivisering
av det erkänt otillfredsställande beskattningssystemet m. m., uppenbarligen innebär ett accepterande av den
smärtsamma omställningsprocess som
Belgien efter förlusten av Kongo, oavsett vilken regering som ansvarat för
landets styrelse, skulle ha blivit tvingat
till. Lika självklart är att den energiska socialistiska oppositionen i det
belgiska parlamentet rimligen från
sina utgångspunkter måste finna åtskilligt att angripa i ett så drastiskt
och omfattande lagverk, gällande flera
av landets centrala ekonomiska problem.
Det betänkliga är emellertid, att
denna självklara opposition icke framförts på det enda i en demokrati tillbörliga sättet – genom parlamentet.
Socialisterna har för sin del inte velat
åtnöja sig med de möjligheter till motstånd den parlamentariska demokratien erbjuder. strejkerna har varit det
väsentliga vapnet; demonstrationer
med åtföljande våldsamma oroligheter
har också spelat en framträdande roll;
icke ens rena sabotageaktioner, i vissa
fall med allvarliga olyckor som följd
har saknats.
Vid sådant förhållande framstår det
som oroande att den svenska Landsorganisationen ansett sig böra understödja de strejkande i Belgien genom
ett räntefritt lån på 250 000 kr. Det
måste understrykas att fråga här inte
är om arbetarrörelsens internationella
solidaritet i den fackliga kampen. Det
gäller att engagera sig i en inrikespolitisk strid, icke i en arbetsmarknadskonflikt. Det gäller att ta ställning till
förmån för en rörelse som bokstavligen meriterat sig för beteckningen
gatans parlament. Man vill i det
längsta hoppas att den olyckliga åtgärden föranletts av enkel omdömeslöshet, möjligen understödd av den
omständigheten att Fria Fackföreningsinternationalen, vars ordfö-
rande heter Arne Geijer, har sitt säte
i Bryssel. För rätt många år sedan
hördes även hos oss hotfullt tal om
att det efter eventuellt regeringsskifte
nog minsann skulle visa sig »att det
inte går att regera Sverige mot arbetarrörelsen». En längre tid har vi
lyckligtvis varit förskonade från så-
dant prat. Det olyckliga ingripandet i
den belgiska konflikten visar att det
dessvärre synes finna anledning att
efterlysa en precisering av den svenska
fackföreningsrörelsens uppfattning om
sin egen lojalitet mot demokratiens
spelregler. Anser man att det i ett fritt
land är rimligt att gripa till strejk och
sabotage för att hindra antagandet av
en proposition som av en laglig, på
klar majoritet stödd regering framlägges till antagande eller förkastande av
ett fritt, demokratiskt, lagligen valt
parlament? Kan man tänka sig att
även i Sverige slå in på den utomparlamentariska vägen – om den i något
läge skulle visa sig genare? Eller tar
man avstånd från utomparlamentarisk
aktion – och erkänner att den belgiska affären var en beklaglig lapsus?
Herr Edenmans kulturstat
Ecklesiastikdepartementets anslagskrav har under de senaste tio åren
nära nog fyrdubblats och passerar i
år 2-miljardersstrecket. Det är enbart
glädjande att staten satsar alltmera på
kultur och utbildning; här finns också
rika möjligheter att reparera tidigare
försummelser. Denna strävan att rusta
upp kulturstaten är för övrigt inte särskilt utmärkande för vårt svenska folkhem utan har gjort sig gällande hela
världen över under 1950-talets välfärdsutveckling.
Årets starka ökning av kulturanslaget – 292 miljoner kronor – verkar
vid första anblicken imponerande,
men tyvärr visar sig större delen av
summan – hela 230 miljoner – bero
på automatiska utgiftshöjningar. Av de
återstående 62 miljonerna går 22 miljoner kronor till avskrivning av statsgaranterade studielån. I stället för att
bevilja skattelättnader åt studieskulder
har regeringen nu valt att låta staten
betala en fjärdedel av varje studielåndet är som Svenska Dagbladet påpekar
en åtgärd, som innebär en direkt uppmuntran till ökad skuldsättning.
Den återstående, relativt blygsamma
ökningen av kulturstaten medger inte
några större förändringar utöver de
redan tidigare fattade principbesluten
7
om skol- och universitetsreformerna.
De stora klassavdelningarna vid folkskolor och läroverk kommer att bestå,
trots att en minskning av de tungarbetade klasserna tidigare ställts i utsikt
av ecklesiastikministern och väl får
anses som ett av skolans angelägnaste
önskemål för att disciplinförhållandena skall bli någorlunda drägliga och
utbildningen ändamålsenlig.
I fråga om universiteten uppmärksammar man med häpnad herr Edenmans uttalande i statsverkspropositionen, att de högre utbildningsanstalternas krav – vad gäller standardförbättringar – »ofta går långt utöver vad
som kan anses realistiskt». Med detta
mycket generella omdöme avvisar han
en lång rad önskemål från universitetens sida om ökning av antalet forskartjänster. De högre befattningar, som
föreslås, gäller nästan uteslutande de
naturvetenskapliga och samhällsveten·
skapliga sektorerna. I de rent humanistiska ämnena inrättas inte en enda
ny professur eller docentur. Årets kulturstat ger ett nytt bevis på herr Edenmans brist på intresse för den humanistiska forskningen. Också de teologiska fakulteterna behandlas utomordentligt snävt och deras önskemål om
nya forskartjänster avslås utan kommentarer. Herr Edenman borde visa
större omvårdnad om den del av sin
förvaltning, som gäller de kyrkliga
ärendena och som en gång var de
centrala i ecklesiastikstaten.
Ett språkproblem i Finland
Finland ställs i en nära framtid inför
ett språkproblem som till sin natur är
lokalt men likväl tilldrar sig intresse
på grund av de omständigheter som
förknippas med det. Språklagstiftningen i landet stadgar att dess kommuner i fråga om den kommunala
administrationen räknas som tvåsprå-
kiga om den språkliga minoriteten,
svensk eller finsk, uppgår till minst
10%. För att undgå en pendling mellan officiell tvåspråkighet och ensprå-
kighet har det dock stadgats att en
enspråkig kommun blir tvåspråkig
först när minoriteten har vuxit till
12% och en tvåspråkig blir enspråkig
först när minoriteten har nedgått till
8%.
Det anses inte uteslutet att den allmänna folkräkning, som företogs vid
årsskiftet, kan ge resultatet att Åbo
stad har under 8% sv~nskar och därför hör få en enspråkigt finsk kommunalförvaltning.
En sådan tänkbar utveckling har
väckt stark oro bland Finlands svenskar. Förändringen betydde att omkring 10 000 svenskar i Åbo inte mera
hade rätt att använda sitt modersmål
och landets andra nationalspråk vid
kontakt med de kommunala myndigheterna. Det oberättigade i ett sådant
stadgande framträder, om man observerar att på mindre orter mycket
mindre minoriteter, både svenska och
finska, åtnjuter ohotade språkliga rättigheter. Detta beror på att lagens
stadganden endast utgår från de procentuella andelarna av kommunens
befolkning, inte från de absoluta talen. Därav kommer det sig att t. ex.
600 finnar i Ekenäs har och säkert
kommer att få bevara de rättigheter
för sitt språk, som svenskarna i· Åbo
nu riskerar att mista och att 700 finnar i Kaskö har och kommer att få
behålla betydligt större rättigheter
för sitt språk. Till saken hör även att
tvåspråkigheten i Åbo inte hotas på
grund av en minskning av antalet
svenskar utan på grund av den starka
finska inflyttningen. Lagens konstruktion gör det faktiskt möjligt att t. o. m.
en växande minoritet kan berövas sina
språkliga rättigheter, om blott majoriteten i proportion till minoriteten tillväxer mycket kraftigare.
En viktig omständighet är att Åbo
stads språkliga ställning ingalunda enbart berör stadsborna där. Åbo är den
enda staden och den naturliga centralorten för den vidsträckta åboländska skärgården, som till större delen bebos av svenskar, sammanlagt
omkring 25 000. För svenska landsbor,
som i många fall inte alls kan finska,
kan det uppstå svåra situationer om
administrationen i Åbo förfinskas med
de konsekvenser som detta för med
sig t. ex. i fråga om domstolarnas
språk.
När den nu gällande språklagen
skrevs, räknade ingen med en sådan
folkökning i städerna, som de senaste
årtiondena har uppvisat. Då låg det
inte nära till hands att en inflyttning
definitivt kunde omvälva språkförhållandena i de tre städer, som utgör de
svenska fastlandsbygdernas centralorter Helsingfors, Åbo och Vasa –
Åland intar ju en särställning för sig.
Det oaktat ansågs det då motiverat
att för dessa tre städers vidkommande
stadga ett undantag. Deras tvåsprå-
kighet borde bestå även om de för
övriga kommuner stadgade procentsatserna underskreds. Under äktfinskhetens stormperiod på 1930-talet
ströks denna begränsning. Ändringen
har inte tidigare fått praktisk betydelse men hotar nu att få det.
Från finlandssvensk sida har man
därför inlämnat en riksdagsmotion
om en sådan ändring av språklagen,
att det tidigare stadgade undantaget
borde återinföras. Motionen har ännu
inte hunnit kornrna till behandling i
riksdagen utan ligger i utskott. Därernot har en regeringsproposition bebådats, men dess utformning är inte
bekant då detta skrivs. Medan den
finlandssvenska pressen har ägnat
dessa initiativ mycken uppmärksamhet, har den finska pressen visserligen inte visat någon markerad avoghet mot det men inte heller något
bredare positivt intresse. Först på
senare tid har åtskilliga finska tidningar tagit upp problemet till behandling och därvid visat en erkännansvärd förståelse för de svenska önskemålen. Inte minst fäster man sig vid
den positiva inställningen hos lärare
och studenter vid Åbo finska universitet. Liksom akademiska kretsar gick
i spetsen, när 1930-talets språkstrid
under intrycket av vinterkrigets patriotiska samling ersattes med en allt
mera påtaglig språkfred, synes de
även nu gå i spetsen, när det gäller
att föra den ömsesidiga förståelsens
talan.
O<>s i Sverige kan denna frågas utveckling inte undgå att intressera. Åbo
har alltid varit Finlands port mot väster och särskilt mot Sverige. Frågan
om de lokala språkförhållandena kan
ha en viss praktisk betydelse för den
del av turisterna från Sverige, som
väljer vägen över Åbo – de svenska
turisterna dominerar som bekant Fin- 5
lands turiststatistik. Viktigare är dock
Åbos roll som en andlig brygga mellan Sverige och Finland. En utveckling, som just där ställde bruket av
svenska språket på avskrivning, vore
beklaglig med tanke på den ömsesidiga strävan att närma de två länderna till varandra. Ett riksdagsbeslut,
som lät den betydande svenska befolkningsgruppen i Åbo bevara sina
språkliga rättigheter, kunde inte undgå att väcka ett positivt eko i Sverige
och uppfattas som ett nytt tecken på
den nordiska samhörighetskänsla, som
vi var på sitt håll strävar att befästa.
Gatans parlament
Den stämning av idyll och allmänt
jubel som syntes prägla Belgien vid
kung Baudouins så länge efterlängtade
bröllop bröts som bekant dramatiskt
och brutalt av de ytterst allvarliga
strejkoroligheter som i december och
januari skakat landet. I och för sig är
sådana intermezzon olyckligtvis icke
sällsynta i Belgien. Bekymmersamma
ekonomiska förhållanden, framförallt
gällande de för landets näringsliv så
väsentliga kolgruvorna, har länge medfört friktion och irritation på arbetsmarknaden. I Belgien tenderar sådana
problem lätt att skärpas på grund av
den alltid aktuella bakgrunden av konflikten mellan landets två nationaliteter, valloner och flamländare, en konflikt som till stor del, om också icke
tillnärmelsevis så fullständigt som stundom antydes, sammanfaller med den
konfessionella motsatsen mellan »katoliker» och »socialister», för att använda
den gängse terminologien.
Den senaste tidens strejkaktioner har
emellertid icke haft karaktären av
stridsåtgärder mot arbetsgivarparten.
De har som bekant riktat sig mot den
liberal-katolska regeringen Eyskens’
omfattande förslag till fullmaktslagar
för en rekonstruktion av landets eko- 6
nomiska liv, den s. k. loi unique. I
varje fall har den ansvariga socialistiska ledningen – det katolska fackförbundet har vägrat att ansluta sig
till aktionen – bestämt hävdat, att
striden icke haft vidare syften än så –
även om detta ur parlamentarisk och
demokratisk synpunkt får sägas vara
allvarligt nog. I stridens hetta har
emellertid tämligen öppet förekommit
ett vida hotfullare språk: strejken syftade, antyddes det, icke endast till att
avvisa en bestämd proposition, i
själva’ verket vore det dessutom fråga
om intet mindre än att framtvinga en
omfattande socialisering av väsentliga
sektorer av det belgiska näringslivet.
striden om loi unique är otvivelaktigt belgarnas egen sak. En utomstå-
ende kan konstatera, att den till sina
mest betydelsefulla delar, det radikala
besparingsprogrammet för statsutgifterna, åtgärderna för en struktursanering av gruvindustrin, effektivisering
av det erkänt otillfredsställande beskattningssystemet m. m., uppenbarligen innebär ett accepterande av den
smärtsamma omställningsprocess som
Belgien efter förlusten av Kongo, oavsett vilken regering som ansvarat för
landets styrelse, skulle ha blivit tvingat
till. Lika självklart är att den energiska socialistiska oppositionen i det
belgiska parlamentet rimligen från
sina utgångspunkter måste finna åtskilligt att angripa i ett så drastiskt
och omfattande lagverk, gällande flera
av landets centrala ekonomiska problem.
Det betänkliga är emellertid, att
denna självklara opposition icke framförts på det enda i en demokrati tillbörliga sättet – genom parlamentet.
Socialisterna har för sin del inte velat
åtnöja sig med de möjligheter till motstånd den parlamentariska demokratien erbjuder. strejkerna har varit det
väsentliga vapnet; demonstrationer
med åtföljande våldsamma oroligheter
har också spelat en framträdande roll;
icke ens rena sabotageaktioner, i vissa
fall med allvarliga olyckor som följd
har saknats.
Vid sådant förhållande framstår det
som oroande att den svenska Landsorganisationen ansett sig böra understödja de strejkande i Belgien genom
ett räntefritt lån på 250 000 kr. Det
måste understrykas att fråga här inte
är om arbetarrörelsens internationella
solidaritet i den fackliga kampen. Det
gäller att engagera sig i en inrikespolitisk strid, icke i en arbetsmarknadskonflikt. Det gäller att ta ställning till
förmån för en rörelse som bokstavligen meriterat sig för beteckningen
gatans parlament. Man vill i det
längsta hoppas att den olyckliga åtgärden föranletts av enkel omdömeslöshet, möjligen understödd av den
omständigheten att Fria Fackföreningsinternationalen, vars ordfö-
rande heter Arne Geijer, har sitt säte
i Bryssel. För rätt många år sedan
hördes även hos oss hotfullt tal om
att det efter eventuellt regeringsskifte
nog minsann skulle visa sig »att det
inte går att regera Sverige mot arbetarrörelsen». En längre tid har vi
lyckligtvis varit förskonade från så-
dant prat. Det olyckliga ingripandet i
den belgiska konflikten visar att det
dessvärre synes finna anledning att
efterlysa en precisering av den svenska
fackföreningsrörelsens uppfattning om
sin egen lojalitet mot demokratiens
spelregler. Anser man att det i ett fritt
land är rimligt att gripa till strejk och
sabotage för att hindra antagandet av
en proposition som av en laglig, på
klar majoritet stödd regering framlägges till antagande eller förkastande av
ett fritt, demokratiskt, lagligen valt
parlament? Kan man tänka sig att
även i Sverige slå in på den utomparlamentariska vägen – om den i något
läge skulle visa sig genare? Eller tar
man avstånd från utomparlamentarisk
aktion – och erkänner att den belgiska affären var en beklaglig lapsus?
Herr Edenmans kulturstat
Ecklesiastikdepartementets anslagskrav har under de senaste tio åren
nära nog fyrdubblats och passerar i
år 2-miljardersstrecket. Det är enbart
glädjande att staten satsar alltmera på
kultur och utbildning; här finns också
rika möjligheter att reparera tidigare
försummelser. Denna strävan att rusta
upp kulturstaten är för övrigt inte särskilt utmärkande för vårt svenska folkhem utan har gjort sig gällande hela
världen över under 1950-talets välfärdsutveckling.
Årets starka ökning av kulturanslaget – 292 miljoner kronor – verkar
vid första anblicken imponerande,
men tyvärr visar sig större delen av
summan – hela 230 miljoner – bero
på automatiska utgiftshöjningar. Av de
återstående 62 miljonerna går 22 miljoner kronor till avskrivning av statsgaranterade studielån. I stället för att
bevilja skattelättnader åt studieskulder
har regeringen nu valt att låta staten
betala en fjärdedel av varje studielåndet är som Svenska Dagbladet påpekar
en åtgärd, som innebär en direkt uppmuntran till ökad skuldsättning.
Den återstående, relativt blygsamma
ökningen av kulturstaten medger inte
några större förändringar utöver de
redan tidigare fattade principbesluten
7
om skol- och universitetsreformerna.
De stora klassavdelningarna vid folkskolor och läroverk kommer att bestå,
trots att en minskning av de tungarbetade klasserna tidigare ställts i utsikt
av ecklesiastikministern och väl får
anses som ett av skolans angelägnaste
önskemål för att disciplinförhållandena skall bli någorlunda drägliga och
utbildningen ändamålsenlig.
I fråga om universiteten uppmärksammar man med häpnad herr Edenmans uttalande i statsverkspropositionen, att de högre utbildningsanstalternas krav – vad gäller standardförbättringar – »ofta går långt utöver vad
som kan anses realistiskt». Med detta
mycket generella omdöme avvisar han
en lång rad önskemål från universitetens sida om ökning av antalet forskartjänster. De högre befattningar, som
föreslås, gäller nästan uteslutande de
naturvetenskapliga och samhällsveten·
skapliga sektorerna. I de rent humanistiska ämnena inrättas inte en enda
ny professur eller docentur. Årets kulturstat ger ett nytt bevis på herr Edenmans brist på intresse för den humanistiska forskningen. Också de teologiska fakulteterna behandlas utomordentligt snävt och deras önskemål om
nya forskartjänster avslås utan kommentarer. Herr Edenman borde visa
större omvårdnad om den del av sin
förvaltning, som gäller de kyrkliga
ärendena och som en gång var de
centrala i ecklesiastikstaten.