Min syn på mitt nya arbete
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
MIN SYN PÅ MITT NYA ARBETE
UNDER DE SENASTE åren har krigsmaktens högsta ledningsorganisation varit föremål för mycken diskussion. Genom den nuvarande
överbefälhavarens initiativ tillsattes
en särskild arbetsgrupp under generalmajor Kolrnodins ledning för att
skapa ett fast underlag för frågans
vidare utredning. Den Kolmodinska
arbetsgruppen omvandlades så
småningom – med försvarsministerns godkännande – till den s. k.
försvarsledningskornrnitten, i vilken
ingick såväl civila som militära
ledamöter. De civila var utvalda
med tanke på stor allmänkunskap
om statsförvaltning och speciella
militärorganisatoriska frågor, de
militära korn från alla tre försvarsgrenarna och möjliggjorde därigenom bredast möjliga täckning av
krigsmaktens syn på problemen.
Krigsmaktens högsta ledning är
emellertid endast ett av flera problemkomplex ifråga om vårt totalförsvars ledningsfrågor. Som jag
ser det, är det emellertid tacknämligt, att krigsmaktsledningsfrågan
togs upp separat. I dagens situation
är den utan tvekan den mest brännande men också den bäst penetrerade. Det är dock att hoppas, att
även försvarsledningsutredningens
11- 61164073 Svensk Tidskrift H. 9 1961
Av generallöjtnant T. RAPP
två andra uppgifter, totalförsvarets
högsta ledning och den regionala
ledningssamordningen på militär
sida snart får en slutgiltig och
ändamålsenlig lösning.
Omorganisationen av krigsmaktens högsta ledning är föremål för
proposition, som just nu lagts fram
för riksdagen. Propositionen bygger
helt på försvarsledningsutredningens förslag. I de flesta viktiga
avseenden bygger detta i sin tur på
den Kolmodinska försvarsledningskommittens betänkande. Propositionen syftar bl. a. till att ge överbefälhavaren betydligt ökade befogenheter vad gäller krigsmaktens
operativa ledning i krig och dess
operativa, materiella och organisatoriska planläggning och utveckling
i fred. Skulle riksdagen komma att
godkänna propositionen i dess nuvarande skick, är avsikten den, att
den i princip skall börja genomföras från och med den l oktober
i år.
Det är naturligt, att den omorganisation av krigsmaktens högsta
ledning, som här antytts är av stort
personligt intresse för mig. Samtidigt med att den enligt propositionen kommer att genomföras, tillträ-
der jag befattningen som överbefäl- 140
havare. Det är då också naturligt,
att jag deklarerar min syn på
saken.
En förutsättning för den nyordning, som blir följden, om riksdagen godkänner propositionen, är
att det på alla berörda positioner
finns folk, som är mäktiga att lösa
de stora och svåra uppgifter, som
förestår. Denna förutsättning synes
mig numera skapad genom det utbildningsarbete, som under det
gångna decenniet utförts inom och
av krigsmaktens ledning. Genom
militärledningskonferenser, utredningar, stabsövningar osv. har en
grundval skapats för att ge berörda
militära chefer en bättre förmåga
att överblicka och deltaga i samordnandet av alla de problem, som
ett modernt krig innebär för krigsmaktens olika delar.
Krigsmaktens uppgifter kan
emellertid icke ses isolerade frän
totalförsvarets. Tvärtom är de i så-
väl fredsplanläggningen som under
krig integrerande delar. Det är därför av stor vikt att även totalförsvarets civila delar har chefer och
»närmaste män», som tillsammans
med krigsmaktsrepresentanterna
kan se entydigt och samordnat
på problemen. I det fallet har de
fortlöpande, täta kontakterna mellan civila och militära ansvariga,
exemplifierat bl. a. i försvarshögskolans verksamhet, betytt oerhört
mycket. Härmed har också de erforderliga förutsättningarna skapats för att samordna och öka totalförsvarets beredskap. Att detta är
av stor betydelse framstår med särskild skärpa med tanke på att den
krigstekniska utvecklingen starkt
ökat riskerna för överraskande
fientliga åtgärder.
På militär sida, menar jag, att
med detta nyssnämnda utbildningsarbete numera förutsättningarna
skapats för att skaffa fram en försvarsstab, som kan övertaga de
uppgifter, som propositionen ålägger den. Tidigare har detta inte varit möjligt. Därmed har det då
också varit naturligare och riktigare att bygga på den försvarsgrensvisa sakkunskapen.
Detta tidigare försvarsgrenstänkande har ofta starkt kritiserats.
Jag delar den uppfattningen, att ett !
försvarsgrenstänkande, som tar sig ,
egoistiska uttryck, är olyckligt. Jag
syftar då på ett sådant tänkande :
och handlande, som haft till primär
uppgift att skaffa den egna försvarsgrenen större anslag eller
överdrivet inflytande. Men det
finns ett annat försvarsgrenstänkande, som är positivt ur alla synvinklar och som jag alltid kommer
att respektera. Det är fackmannens
ansvarsmedvetna plädering för de
vapensystem, de uppgifter, den del
av arbetet, som han fått ansvaret
för. Den typen av försvarsgrenstänkande måste alltid finnas. Att
motarbeta det vore att taga död på
ämbetsmannaansvaret. Det är nä-
got, som jag icke vill medverka till!
Vad den blivande försvarsstaben
beträffar, har mot den nuvarande
organisationen anförts, att den icke
varit balanserad, försvarsgrenarna
emellan. Ser man till den procentuella fördelningen inom krigsmakten av antal man i krigsorganisationen eller antal officerare i denna,
torde den hittillsvarande organisationen närmast ha gett marinen och
flygvapnet en överrepresentation.
Som jag ser det, kan emellertid ej
en proportionsvis fördelning av arbetsuppgifterna i den blivande försvarsstaben vara lämplig. När jag
talar om »balanserad» sammansättning, syftar jag till en fördelning så,
att den speciella sakkunskap som
finnes och måste finnas, också blir
på lämpligt sätt representerad. Å
andra sidan får inte försvarsgrenarnas personella eller anslagsmässiga
storlek vara avgörande. Det avgö-
rande är å ena sidan att all erforderlig sakkunskap blir representerad, å andra sidan att de väljs och
avdelas till arbetet, som kan och har
viljan att samarbeta mot det gemensamma målet, oavsett vilken uniform de bär. Jag hoppas också, att
detta skall sätta sin prägel på den
nya försvarsstabens arbete. Det är
också – enligt min syn att se problemet – förutsättningen för att
den nya ledningen skall kunna
skapa den auktoritet, som är nödvändig. Den bör icke byggas upp på
föreskrifter om, att så och så många
skall vara från den eller den försvarsgrenen utan den skall byggas
upp på den enda hållbara förutsättningen, nämligen kompetens!
141
Med den snabba militärtekniska
utveckling, som vi nu befinner oss
i, blir de gamla försvarsgrensgränserna alltmera suddiga. Så mycket
starkare blir då kravet på en topporganisation, som har förmåga,
kapacitet och vilja att se ut över
försvarsgrensgränserna. Den blivande försvarsstaben måste skaffa
sig och bibehålla denna syn på sin
uppgift. Den måste lösa den förvisso svåra uppgiften att samordna
alla de uppgifter, som en enhetlig
planering av alla olika moderna
vapensystem med nödvändighet
kommer att kräva.
Jag tror emellertid, att det inte
räcker med, att vi inom krigsmakten skapar en förbättrad form av
samarbete och gemensam ledning.
Det fordras också inom totalförsvaret i dess vidaste bemärkelse.
Det fordras, att vi är eniga om målsättningen för vårt totala försvar.
Det behövs en gemensam grundsyn. Det är inte bara en krigsmaktens eller totalförsvarets sak! Den
måste också omfattas av vår politiska ledning. Det är förutsättningen för, att våra försvarskostnader både inom och utom IV. huvudtitelns ram skall kunna utnyttjas på bästa möjliga sätt. Jag anser
att just detta, att formulera och utforma vår grundsyn är en angelä-
gen uppgift för den parlamentariska försvarskommitte, som jag
för min del hoppas tillkommer redan i höst.
MIN SYN PÅ MITT NYA ARBETE
UNDER DE SENASTE åren har krigsmaktens högsta ledningsorganisation varit föremål för mycken diskussion. Genom den nuvarande
överbefälhavarens initiativ tillsattes
en särskild arbetsgrupp under generalmajor Kolrnodins ledning för att
skapa ett fast underlag för frågans
vidare utredning. Den Kolmodinska
arbetsgruppen omvandlades så
småningom – med försvarsministerns godkännande – till den s. k.
försvarsledningskornrnitten, i vilken
ingick såväl civila som militära
ledamöter. De civila var utvalda
med tanke på stor allmänkunskap
om statsförvaltning och speciella
militärorganisatoriska frågor, de
militära korn från alla tre försvarsgrenarna och möjliggjorde därigenom bredast möjliga täckning av
krigsmaktens syn på problemen.
Krigsmaktens högsta ledning är
emellertid endast ett av flera problemkomplex ifråga om vårt totalförsvars ledningsfrågor. Som jag
ser det, är det emellertid tacknämligt, att krigsmaktsledningsfrågan
togs upp separat. I dagens situation
är den utan tvekan den mest brännande men också den bäst penetrerade. Det är dock att hoppas, att
även försvarsledningsutredningens
11- 61164073 Svensk Tidskrift H. 9 1961
Av generallöjtnant T. RAPP
två andra uppgifter, totalförsvarets
högsta ledning och den regionala
ledningssamordningen på militär
sida snart får en slutgiltig och
ändamålsenlig lösning.
Omorganisationen av krigsmaktens högsta ledning är föremål för
proposition, som just nu lagts fram
för riksdagen. Propositionen bygger
helt på försvarsledningsutredningens förslag. I de flesta viktiga
avseenden bygger detta i sin tur på
den Kolmodinska försvarsledningskommittens betänkande. Propositionen syftar bl. a. till att ge överbefälhavaren betydligt ökade befogenheter vad gäller krigsmaktens
operativa ledning i krig och dess
operativa, materiella och organisatoriska planläggning och utveckling
i fred. Skulle riksdagen komma att
godkänna propositionen i dess nuvarande skick, är avsikten den, att
den i princip skall börja genomföras från och med den l oktober
i år.
Det är naturligt, att den omorganisation av krigsmaktens högsta
ledning, som här antytts är av stort
personligt intresse för mig. Samtidigt med att den enligt propositionen kommer att genomföras, tillträ-
der jag befattningen som överbefäl- 140
havare. Det är då också naturligt,
att jag deklarerar min syn på
saken.
En förutsättning för den nyordning, som blir följden, om riksdagen godkänner propositionen, är
att det på alla berörda positioner
finns folk, som är mäktiga att lösa
de stora och svåra uppgifter, som
förestår. Denna förutsättning synes
mig numera skapad genom det utbildningsarbete, som under det
gångna decenniet utförts inom och
av krigsmaktens ledning. Genom
militärledningskonferenser, utredningar, stabsövningar osv. har en
grundval skapats för att ge berörda
militära chefer en bättre förmåga
att överblicka och deltaga i samordnandet av alla de problem, som
ett modernt krig innebär för krigsmaktens olika delar.
Krigsmaktens uppgifter kan
emellertid icke ses isolerade frän
totalförsvarets. Tvärtom är de i så-
väl fredsplanläggningen som under
krig integrerande delar. Det är därför av stor vikt att även totalförsvarets civila delar har chefer och
»närmaste män», som tillsammans
med krigsmaktsrepresentanterna
kan se entydigt och samordnat
på problemen. I det fallet har de
fortlöpande, täta kontakterna mellan civila och militära ansvariga,
exemplifierat bl. a. i försvarshögskolans verksamhet, betytt oerhört
mycket. Härmed har också de erforderliga förutsättningarna skapats för att samordna och öka totalförsvarets beredskap. Att detta är
av stor betydelse framstår med särskild skärpa med tanke på att den
krigstekniska utvecklingen starkt
ökat riskerna för överraskande
fientliga åtgärder.
På militär sida, menar jag, att
med detta nyssnämnda utbildningsarbete numera förutsättningarna
skapats för att skaffa fram en försvarsstab, som kan övertaga de
uppgifter, som propositionen ålägger den. Tidigare har detta inte varit möjligt. Därmed har det då
också varit naturligare och riktigare att bygga på den försvarsgrensvisa sakkunskapen.
Detta tidigare försvarsgrenstänkande har ofta starkt kritiserats.
Jag delar den uppfattningen, att ett !
försvarsgrenstänkande, som tar sig ,
egoistiska uttryck, är olyckligt. Jag
syftar då på ett sådant tänkande :
och handlande, som haft till primär
uppgift att skaffa den egna försvarsgrenen större anslag eller
överdrivet inflytande. Men det
finns ett annat försvarsgrenstänkande, som är positivt ur alla synvinklar och som jag alltid kommer
att respektera. Det är fackmannens
ansvarsmedvetna plädering för de
vapensystem, de uppgifter, den del
av arbetet, som han fått ansvaret
för. Den typen av försvarsgrenstänkande måste alltid finnas. Att
motarbeta det vore att taga död på
ämbetsmannaansvaret. Det är nä-
got, som jag icke vill medverka till!
Vad den blivande försvarsstaben
beträffar, har mot den nuvarande
organisationen anförts, att den icke
varit balanserad, försvarsgrenarna
emellan. Ser man till den procentuella fördelningen inom krigsmakten av antal man i krigsorganisationen eller antal officerare i denna,
torde den hittillsvarande organisationen närmast ha gett marinen och
flygvapnet en överrepresentation.
Som jag ser det, kan emellertid ej
en proportionsvis fördelning av arbetsuppgifterna i den blivande försvarsstaben vara lämplig. När jag
talar om »balanserad» sammansättning, syftar jag till en fördelning så,
att den speciella sakkunskap som
finnes och måste finnas, också blir
på lämpligt sätt representerad. Å
andra sidan får inte försvarsgrenarnas personella eller anslagsmässiga
storlek vara avgörande. Det avgö-
rande är å ena sidan att all erforderlig sakkunskap blir representerad, å andra sidan att de väljs och
avdelas till arbetet, som kan och har
viljan att samarbeta mot det gemensamma målet, oavsett vilken uniform de bär. Jag hoppas också, att
detta skall sätta sin prägel på den
nya försvarsstabens arbete. Det är
också – enligt min syn att se problemet – förutsättningen för att
den nya ledningen skall kunna
skapa den auktoritet, som är nödvändig. Den bör icke byggas upp på
föreskrifter om, att så och så många
skall vara från den eller den försvarsgrenen utan den skall byggas
upp på den enda hållbara förutsättningen, nämligen kompetens!
141
Med den snabba militärtekniska
utveckling, som vi nu befinner oss
i, blir de gamla försvarsgrensgränserna alltmera suddiga. Så mycket
starkare blir då kravet på en topporganisation, som har förmåga,
kapacitet och vilja att se ut över
försvarsgrensgränserna. Den blivande försvarsstaben måste skaffa
sig och bibehålla denna syn på sin
uppgift. Den måste lösa den förvisso svåra uppgiften att samordna
alla de uppgifter, som en enhetlig
planering av alla olika moderna
vapensystem med nödvändighet
kommer att kräva.
Jag tror emellertid, att det inte
räcker med, att vi inom krigsmakten skapar en förbättrad form av
samarbete och gemensam ledning.
Det fordras också inom totalförsvaret i dess vidaste bemärkelse.
Det fordras, att vi är eniga om målsättningen för vårt totala försvar.
Det behövs en gemensam grundsyn. Det är inte bara en krigsmaktens eller totalförsvarets sak! Den
måste också omfattas av vår politiska ledning. Det är förutsättningen för, att våra försvarskostnader både inom och utom IV. huvudtitelns ram skall kunna utnyttjas på bästa möjliga sätt. Jag anser
att just detta, att formulera och utforma vår grundsyn är en angelä-
gen uppgift för den parlamentariska försvarskommitte, som jag
för min del hoppas tillkommer redan i höst.